Innehåll:
Bakgrund
UDES-studierna under 1970-talet hade som inriktning att starta
utvecklingen av en ny svensk stridsvagn i slutet av decenniet.
Försvarsbeslutet 1977 sköt emellertid frågan om en ny stridsvagn på
framtiden, vilket innebar att Strv 101/102 och Strv 103 behövde
livstidsförlängas och genomgå REMO.
I mitten av 1980-talet inleddes
emellertid förnyade tekniska studier för en framtida ny svensk stridsvagnar
och projekt Stridsvagn 2000 etablerades. Parallellt gjordes försök med
inlånade utländska stridsvagnar – Leopard 2 A4 från Tyskland och M1A1
”Abrams” från USA – i syfte att bygga upp kunskapen om moderna vagnar för
att kunna ställa rätta krav på Strv 2000. Försöken i övre Norrland kom
emellertid att bli en ”aha-upplevelse” då de 55 ton tunga stridsvagnarna
visade sig ha betydligt bättre framkomlighetsförmåga i snö och mjukmark än
vad arméledningen tidigare hade förutsatt. Dessutom lät Sovjetunionen 1989
offentliggöra sin senaste stridsvagn – T-80U – med en ny typ av ballistiskt
skydd.
Med dessa insikter stod det snart
klart att Sveriges föråldrade stridsvagnar inte motsvarade 90-talets krav.
Att fortsätta utvecklingen av en ny svensk stridsvagn bedömdes bli för dyrt
och ta för lång tid. Den ”operativa svacka” som upptäckts innebar att det
inte gick att vänta med en anskaffning av nya stridsvagnar till efter år
2000. Detta gjorde att regeringen i försvarsbeslutet 1992 tydliggjorde att
anskaffning av nya stridsvagnar skall genomföras som direktanskaffning
utomlands.
Beslutet blev en vändpunkt i och
med att en lång tradition att utveckla egna stridsvagnar inte längre var
aktuellt och en projektgrupp ”Strv Ny”
inrättades i september 1991 vid FMV för att påbörja arbetet med att i
konkurrens anskaffa stridsvagnar från utlandet.
Efter analys av marknaden och
genomförd RFI (Request For Information), inlånades tre olika
stridsvagnssystem – Leclerc från GIAT i Frankrike), Leopard 2 ”Improved”
från Krauss-Maffei i Tyskland och M1A2 ”Abrams” från General Dynamics Land
Systems i USA) för jämförande försök, tekniska prov och analyser, i Sverige
under 1992-1993.
Resultaten från de jämförande
analyserna presenterades i december 1993 och den kunde sammanfattas i
följande rangordningsmatris:
|
Leclerc |
Leopard 2 I |
M1A2 |
Fordon/Rörlighet |
2 |
1 |
3 |
Vapensystem/Verkan |
3 |
1 |
2 |
Skydd/Överlevnad |
3 |
1 |
2 |
Ledning/Ledningssystem |
3 |
2 |
1 |
Driftsäkerhet/Tillgänglighet/Underhåll |
3 |
2 |
1 |
Summa |
14 |
7 |
9 |
Detta resulterade i att
regeringen den 20 januari 1994 fattade beslut om att anskaffa 120 Leopard 2
S – en vidareutveckling av Leopard 2 A5 – till pansarbrigaderna. Samtidigt
tog regeringen även beslut om att införskaffa 160 begagnade Leopard 2 A4
från Tyskland till de mekaniserade brigaderna. Efter slutförhandling kunde
kontrakt tecknas den 20 juni 1994 med Krauss-Maffei om licensproduktion av
stridsvagn Leopard 2 S. Kontraktet innefattade även köp av underhålls- och
utbildningssystem. Därefter gjordes en överenskommelse med den tyska staten
den 12 augusti om en mycket förmånlig ”leasing” av de begagnade
stridsvagnarna.
Utvecklingen av Leopard 2
När den tyska stridsvagnen
Leopard 1 trädde i tjänst i mitten av 60-talet stod det klart för den
västtyska försvarsmakten att en efterträdare med grövre beväpning än 10,5 cm
kaliber troligen behövde utvecklas för att hålla
jämna steg med den sovjetiska stridsvagnsutvecklingen. Ett samarbete hade
inletts redan 1963 med amerikanarna inom ramen för projekt ”MBT 70”. Denna
gemensamma ansträngning att få fram en superstridsvagn resulterade närmast i
en stridsvagn som i princip skulle kunna ”allt utom att flyga”. Ett flertal
prototyper konstruerades och konceptet uppvisade en mängd innovativa
lösningar, bl a med föraren placerad i tornet. Men all futuristisk teknik
gjorde också att fordonet blev för dyrt för serietillverkning vilket också
är den officiella förklaringen till att projektet skrotades (1969). Vissa
källor gjorde dock gällande att det var de olika måttsystemen som till slut
gjorde det omöjligt att enas kring en harmoniserad lösning.
Eftersom det redan tidigare hade
börjat ifrågasättas om MBT 70 verkligen skulle kunna gå till
serietillverkning under 70-talet, så inledde tyskarna parallellt
experimentella studier att uppgradera Leopard 1 med användande av teknik
från det revolutionära tysk-amerikanska projektet. Under ett antal år
genomfördes försök med prototyper inom ramen för projekten ”Keiler” och
”Eber”, projekt med Krauss-Maffei som huvudleverantör och i samarbete med
Wegmann avseende torn och med Porsche avseende
chassi. I kölvattnet av det havererade
tysk-amerikanska utvecklingsprojektet MBT 70 inleddes istället 1971
utvecklingen av Leopard 2. Beställning lades på 17 olika prototyper (17
olika torn där bl a olika kalibrar testades och 16 olika chassier – t ex
PT15 med 105 mm slätborrad kanon och prototypen med tornet T14 med en helt
ny typ av kompositpansar, se nedan). Dessa prototyper
var ursprungligen kravställda att möta MLC 50 (max totalvikt 47,5 ton), men
efter att erfarenheterna från Yum Kippur-kriget 1973 pekade på att högra
skyddsnivåer krävdes, ändrades kravet på totalvikt till MLC 60 (55 ton).
Detta medförde också en ny torndesign som kunde inhysa en ny typ av
ballistisk skyddskonstruktion i flera lager som krävde större volym.
Under flera år under 1970-talet
gjorde Tyskland och USA fortsatta försök att harmonisera gemensamma
standarder och komponenter för respektive lands stridsvagnslösning. Bl a
testades olika tyska prototyper speciellt framtagna att möta de amerikanska
kraven – Leopard 2AV (austere version) – vid Aberdeen Proving Ground i USA
mot de amerikanska XM1-prototyperna från Chrysler Defence och General
Dynamics. Resultatet blev att USA förordade XM1 ”Abrams”, men båda sidor kom
efteråt att anklaga varandra för fusk respektive tillrättalagda prov.
Erfarenheterna från testerna i
USA gjorde dock att flera modifieringar infördes i konstruktionen för
Leopard 2, bl a förbättrades det ballistiska skyddet och
ammunitionslagringen i tornet separerades från besättningsrummet till ett
särskilt utrymme med så kallade ”blow off panels”.
Efter en mindre förserie lades en
första seriebeställning i september 1977 på totalt 1.800 Leopard 2 som
skulle produceras i fem ”batcher” (delserier). Krauss-Maffei utsågs till
huvudleverantör, men det bestämdes även att MaK (Maschinenbau Kiel) skulle
tillverka 45% av stridsvagnarna. I oktober 1979 levererades den första
serievagnen och leveranser kom att pågå ända till i mars 1992, efter att
ytterligare tre ”batcher” beställts som ökade det totala antalet producerade
Leopard 2-stridsvagnar till 2.125. Under produktionsåren hade stridsvagnen
genomgått ett antal förbättringar, vilket resulterade i att Leopard 2 fick
olika benämningar beroende på version:
- Leopard 2 “A0” – basfordonet som serieproducerades
i 380 exemplar 1979-1982
- Leopard 2 A1 – 450+300 fordon producerade under
delserie 2-3 med smärre modifieringar fram till slutet av 1984 (bl a
fick skytten ett termiskt sikte integrerat, ammunitionshållarna
modifierades så att de blev identiska med dem i M1 Abrams, samt
omkonstruerade bränslefilter som ledde till reducerad tankningstid)
- Leopard 2 A2 – innebar att de först producerade
stridsvagnarna fick samma standard som de i delserie 2 och 3 (programmet
pågick åren 1984-1987)
- Leopard 2 A3 – den fjärde delserien innebar
produktion av 300 stridsvagnar fram till slutet av 1985, där
modifieringarna inskränkte sig till införandet av digital radio
(SEM80/90) och igensvetsade ammunitionspåfyllningsluckor.
- Leopard 2 A4 – från slutet av 1985 fram till och
med delserie 8 i mars 1992 producerades ytterligare 695 (370+150+100+75)
nya Leopard 2 A4-stridsvagnar, samtidigt som de äldre modellerna också
uppgraderades till denna standard (inkluderande bl a ett automatiskt
brandsläckningssystem, ett digitalt eldledningssystem, ett avsevärt
förbättrat ballistiskt skydd på tornet, nya batterier och nya band från
Diehl)
Tysklands armé kom således att
operativt använda sig av 2.125 Leopard 2 A4 fram till 1994, men efter Väst-
och Östtysklands återförening, CFE-avtalet 1990 (som begränsade innehavet av
stridsfordon i Europa), Sovjetunionens sammanbrott och Warszawapaktens
upplösning, så påbörjade Tyskland sin avyttring av stridsvagnar. Idag (2017)
har Tyskland endast 236 Leopard 2 operativa (efter den senaste neddragningen
fram till 2015 från 350), en siffra som kommer att ökas till 320 fram till
2022. Samtliga äldre tyska Leopard 2 A4 har dock genomgått (eller kommer att
genomgå) uppgradering till högre standard i följande versioner:
-
Leopard 2 A5 (uppgraderingar inleddes 1995, 17
vagnar) – Förbättrat frontalt skydd, vagnchefens termiska nattsikte,
elektrisk torndrivning, förarens bakåtkamera, förbättrad förarlucka,
navigationssystem
-
Från 2018 nästa generations
interkommunikationssystem
-
Leopard 2 A6 (uppgraderingar inleddes 2002, 152
vagnar) – Uppgradring till L55 120 mm kanon, förbättrade sensorer till
tornets eldrivning, förbättrad KE-ammunition med DM53/DM63
-
Från 2018 nytt brandsläckningssystem, ny
vagnchefspanel, HE-kapacitet, system för körning i mörker, 3:e
generationens nattsikte (TNS)
-
Leopard 2 A6M (uppgradering inleddes 2004, 48
vagnar) – förbättrat minskydd
-
Från 2018 nytt BMS (IFIS)
-
Leopard 2 A7 (19 vagnar – på sikt ytterligare 68
uppgraderade tyska A4 och 16 uppgraderade A6 NLD) – med fullt utbyggd
HE-kapacitet (spränggranat), AC & APU (EKKA), BMS (IFIS), samt planerade
uppgraderingar avseende förbättrad chassiskydd (motsvarande nivå i
torn), förstärkningar av drivlina (> 64 ton), förberedd för ökat
sidoskydd, förbättrat AC-/CBRN-system, bakåtkamera för körning natt,
förstärkt ammunitionslagring
-
den mest uppgraderade Leopard 2-produkten
kommer att benämnas A7V (där V står för ”Verbessert”) – detta som en
hyllning till den enda stridsvagn de hade operativ under första
världskriget – totalt 103 Leopard 2 A7V
Strv 121 – Leopard 2 A4
Anskaffningen
Efter att Sverige den 12 augusti
1994 tecknat det ytterst förmånliga leasingavtalet med Tyskland om ”långlån”
av 160 stycken Leopard 2A4, påbörjades leveranser samma månad. Eftersom
dessa blev de första stridsvagnarna med 12 cm kanon i svenska armén och fick
de namnet Stridsvagn 121 (Strv 121). Redan i slutet av 1994 var alla 160
stridsvagnarna överförda till Sverige. Väl på plats genomgick vagnarna
teknisk översyn, målades i svenskt kamouflagemönster, försågs med svenska
radiosystem, samt reflexer och belysning för vägtrafik, innan de därefter
togs i bruk av förbanden.
Allmänt
Leopard 2 A4 är en konventionellt
uppbyggd stridsvagn med fyra mans besättning – vagnchef, skytt och laddare i
tornet, samt en förare placerad till höger frontalt i chassiet.
Vagnschefen sitter på högra sidan av vagnen i tornet.
Där har han tillgång till strids- & eldledningssystemet. Vagnschefen har
sitt periskop med både vanlig optik (och i Strv 122 även IR-optik), samt
även några prismor för observation vid vagnschefsluckan.
Skytten sitter framför och nedanför vagnschefen. Där
finns siktet för kanonen med både vanlig optik samt IR-optik. Även skytten
har tillgång till eldledningssystemet.
Laddaren sitter på vänster sida i tornet aningen bakom
Skytt/VC. Han ser till att kanonen laddas med aktuell ammunition samt att
tornkulsprutan fungerar. Laddaren har omedelbart tillgång till 15 st 120 mm
granater i tornet. De övriga 27 granaterna förvaras i vagnskroppen och tar
lite längre tid att komma åt. Laddaren kan även nödavfyra tornkulsprutan
samt att han även tar hand om sambandsutrustningen.
Föraren har till uppgift att köra vagnen och ansvarar
även för vård och eventuella lättare reparationer. Vagnen styr föraren med
en typ av ratt och pedaler. Till sin hjälp har han tre prismor varav den
mittersta kan bytas ut mot en bildförstärkare (i Strv 122 har föraren även
en backkamera som hjälp vid backning vilken visas på en monitor).
Eldkraft
Huvudbeväpningen utgörs av en
slätborrad gyrostabiliserad 12 cm högtryckskanon som medger mycket hög
träffsannolikhet under gång – siktlinje och kanon är riktade mot målet vid
körning i ojämn terräng. Till kanonen kan 42 skott medföras: 27 skott som
förvaras oskyddat till vänster i främre delen av chassiet och 15 skott i
bakre delen av tornet i ett särskilt utrymme avgränsat från
besättningsutrymmet med sprängdörrar som skydd vid ammunitionsbrand.
Vagnchefen i Leopard 2 har möjlighet att automatiskt invisa skytten mot ett
mål med ett ensningsförfarande. Inmätning av mål sker med hjälp av laser.
Mål kan bekämpas på upp till 4.000 meters avstånd. Skytt och vagnchef har
varsitt sikte med stabiliserade siktlinjer.
Sekundbeväpningen utgörs av en
ytterkulspruta för laddaren samt en med kanonen parallellmonterad kulspruta.
På var sida om tornet är ett batteri om åtta rökkastare (från Wegmann)
monterade.
Rörlighet
Drivenheten är placerad längst
bak i chassiet. Motorn är 12-cylindrig överladdad diesel på 1500 hk som är
kopplad till en helautomatisk styrtransmission – en komplett drivenhet som
kan bytas på 15-35 minuter i fält. Vagnen har ett bandaggregat med
torsionsfjädring, progressiva lamellstötdämpare, hydrauliska ändlägesdämpare
samt dubbellänkande gummilagrade Diehlband.
Skydd
Leopard 2 A4
är avsevärt bättre skyddad än sina föregångare, men till skillnad
från det kompositbaserade skyddssystemet ”Chobham Armour” som blev
integrerat i amerikanska och brittiska stridsvagnar under 70-talet, så
användes inledningsvis perforerat pansar i de ballistiska skyddsmodulerna på
den tyska vagnen (senare ersatt av modernare skyddskonstruktioner,
bl a användes s k "beul panzer"). Övriga skyddsåtgärder i vagnen
utgörs av ett halonbaserat ultrasnabbt brandsläckningssystem, ett NBC-skydd
med utifrån utbytbara filter samt explositionshämmande material i
bränsletankarna (Detostop).
Utfasning
Strv 121 hade i praktiken redan
år 2000 utgått ur freds- och krigsorganisationen, varför de därefter hade
förrådsställts och garagerats. FM ursprungliga
beställning från 1994 gjordes mot bakgrunden av att två brigader med Strv
122 skulle kunna krigsorganiseras under 2004 (PB 9 och MekB 19) samt med en
option för ytterligare en brigad och vid samma tidpunkt, tre brigader med
Strv 121 (MekB 7, MekB 8 och MekB 10). I samband med FM ominriktning 1999
upphörde denna krigsorganisation att gälla. Antalet stridsvagnar i varje
brigad var då 60 stycken.
År 2011 löstes leasingkontraktet
med Tyskland. Sverige hade då förhandlat sig till att få
behålla 20 st (dvs överta ägandet) av de ursprungliga
160 Strv 121:
- Sex vagnar demonterades i Skövde på
Försvarsmaktens markverkstad, för att sedan skickas till RUAG i Schweiz
för ombyggnation till Ingenjörbandvagn 120
- Sex vagnar avdelades för ombyggnation till
Brobandvagn 120 vid Krauss-Maffei Wegmann
- Sju Strv 121 är sparade för eventuell ombyggnad
till funktionsfordon enligt ovan
- En Strv121 togs fram som en variant B, en prototyp
inför ett tidigare planerat ändringspaket (ÄP) innehållande
driftsäkerhetshöjande åtgärder, detta ändringspaket infördes aldrig pga
att Strv 121 utgick ur organisationen efter FB 2004
- Syftet var att lyfta Strv 121 till en liknande
nivå som Strv 122, de viktigaste åtgärderna var el-riktat torn,
backningskamera, Galix rökkastare, lock på låda 6 för
rökkastarammunitionen, ett litet hål på luckan till dagutblicken på
skyttsiktet, nytt hjälpstartsuttag, uttag för underhållsladdning bak
på vagnen, anslutningslåda för "yttertelefon" bak på vagnen,
gummiupphängda kylargaller samt baklyktorna uppflyttade till
kylluftgallret.
Strv 122 – Leopard 2
S (A5+)
Allmänt
De 29 första nya
Leopardstridsvagnarna sattes samman i Tyskland. Resterande 91 vagnar
licensbyggdes i Sverige – Bofors med ansvar för tornet och Hägglunds som
ansvariga för chassi och slutlig integration. Stridsvagnarna gavs
beteckningen Strv 122 – det första exemplaret levererades till FMV i
december 1996 för typkontroll och 2002 hade samtliga levererats till FM.
De största enskilda
modifieringarna på Strv 122 i jämförelse med Strv 121 är det avsevärt
förbättrade ballistiska skyddet och det tillförda ledningsstödsystemet TCCS.
En annan synbar skillnad är de två rökkastarbatterierna av typ GALIX på
respektive sida om tornet. Därutöver är IR-signaturen reducerad, vagnchefens
sikte har fått en IR-kanal integrerad, tornet ett elektriskt riktsystem samt
chassit en backningskamera.
Nedan en jämförelse mellan Strv
121 (som har den tyska Leopard 2 A4 som bas) och Strv 122 som visar på de
större skillnaderna:
|
Strv 121 |
Strv 122 |
|
Ballistiskt
skydd (modulärt tilläggsskydd)
• Chassifront
• Övre
chassifront
• Tornfront och
sidor
• Torntak
• Vagnchefens
periskop |
--
--
--
--
-- |
X
X
X
X
X |
Överlevnad
• Liner i torn
och chassi
• Utblås
motorrumsventilation
• IR-dämpande
rök (GALIX kastarsystem) |
--
--
-- |
X
X
X |
Vapensystem
• Två
förstoringsgrader i skyttens sikte (3x/12x)
• IRV för
vagnchefen
• Elektriskt
riktsystem
• Ögonsäker
laser
• Förberedd för
L55-eldrör |
--
--
--
--
-- |
X
X
X
X
X |
Ammunition
• APFSDS-T
• HE-T
|
X
X |
X
X |
Ledningsstödssystem (TCCS)
• POS Nav
(tröghetsnavigering)
• DGPS för
stöttning av POS Nav (införs retroaktivt)
• PE
(presentationsenhet) för föraren
• TT (taktisk
terminal) för vagnchefen |
--
--
--
-- |
X
X
X
X |
Övrigt
•
Backningskamera för föraren
• Integrerat
gränssnitt för BT 46 |
--
X |
X
X |
Eldkraft
Den slätborrade kanonen från
Rheinmetall (Rh-120) är i Strv 122 licenstillverkad av Bofors.
Eldrörslängden L/44 är densamma som i Strv 121, men rekylhäminrättningen är
modifierad för att medge montering av det längre eldröret L/55 vid en
eventuell framtida uppgradering. För att möjliggöra detta har den
hydrauliska drivningen av tornet i Strv 121 ersatts med en elektrisk
drivning i Strv 122, vilket även förbättrat riktnoggrannheten och ökat
överlevnadsförmågan.
|
L/44 |
L/55 |
Kaliber |
120 mm |
120 mm |
Längd eldrör: |
5280 mm |
6600 mm |
Vikt eldrör: |
1190 kg |
1347 kg |
Rohranbauteile: |
50 kg |
65 kg |
Totalvikt: |
3780 kg |
4160 kg |
Till såväl Strv 122 som Strv 121
införskaffades från Israel pansarbrytande pilammunition. Denna KE var vid
tidpunkten för anskaffning (1994) den bästa som marknaden kunde erbjuda. Med
hjälp av det avancerade eldledningssystemet (från Celsius Tech) kan verkan
nås ända upp till 4.000 meter. Detta system gör de möjligt för vagnchefen
att leta upp ett nytt mål under tiden skytten bekämpar ett annat mål. När
skytten bekämpat sitt mål kan vagnchefen snabbt invisa skytten mot det nya
målet. Detta ensningsförfarande fanns redan på Ikv 91 i mitten av 70-talet
och benämns internationellt som en ”Hunter-Killer” funktion. Vagnchefen kan
även ”ta över” kanonen från skytten och själv bekämpa ett mål efter
inmätning med laser.
Märklig nog inköptes inte
ammunition med riktad sprängverkan (RSV) för bekämpning av övriga typer av
pansrade stridsfordon (många stridsfordon har en så pass låg skyddsnivå att
en pilprojektil passerar rakt igenom utan att skada annat som råkar vara i
dess väg, istället används pansarspränggranater som tränger in i fordonet
och orsakar stor skada med bl a sekundärsplitter). Istället byggdes en äldre
vinggranat om i Sverige för bekämpning av trupp och lätt skyddade mål med
spränggranat (det går inte att räkna med att denna spränggranat tränger in i
ett stridsfordon och orsakar skada). Verkan hos en sådan granat avtar redan
vid 2.000 meter p g a den lägre utgångshastigheten och den högre banhöjden.
Den befintliga eldledningsdatorn
uppgraderades emellertid till att kunna hantera 12 olika sorters ammunition
– ifall ammunitionsportföljen någon gång i framtiden skulle utökas. Är man
nyfiken på vad en ny stridsvagn skjuter för typ av ammunition är tipset att
försöka få en skymt av ammunitionsväljaren…
Skyttens dagsikte (EMES 15) från
STN Atlas Elektronik GmbH har 3x/12x förstoring. Nattsiktet (IR) för skytten
kommer från Zeiss Optronik GmbH och har förstoring 4x/12x.
I Strv 122 utrustades även
vagnchefen – och inte enbart skytten – med IR-sikte. Även detta sikte kom
från Zeiss Optronik GmbH och har förstoring 4x/12x/24x. Dagsiktet från STN
Atlas Elektronik GmbH har förstoring 2x/8x. Vagnchefen har dessutom
möjlighet att via CCD-bildöverföring se vad skytten ser på en monitor.
Sekundärbeväpningen utgörs av två
stycken 7,62 mm kulsprutor m/94 – en monterad koaxialt med huvudbeväpningen
(kan avfyras av skytt, vagnchef och laddare) och en på torntaket (som
hanteras av laddaren) monterad i en ringlavett – för verkan mot trupp,
flygplan och andra icke bepansrade mål.
I vagnen finns även handgranater
förvarade, samt besättningens personliga Ak 5:or.
Rörlighet
Motorn i Strv 122 är av samma typ
som Strv 121, dvs en 12-cylindrig MTU-diesel på 1500 hk. Den V-formade
motorn har en turbo kopplad till varje cylinderrad. Därtill finns även en
”kick-down” funktion om ytterligare effekt krävs.
Den helautomatiska växellådan
från RENK är sammankopplad med motorn till en enhet. Snabbkopplingar gör det
möjligt att enkelt och snabbt byta motor ute i fält (hela paketet lyfts ur)
– en operation som tar c:a 35 minuter.
På landsväg kan Strv 122 uppnå en
maxhastighet om 72 km/h framåt. Räckvidden vid en marschhastighet om 50 km/h
är 470 km – en siffra som sjunker till 150 km vid körning i 25 km/h i
terräng. Bränsletankarna rymmer totalt 1.160 liter.
Skydd
Det ballistiska skyddet
utvecklades under 1992-1993 i ett samarbete mellan FMV (som kravställare)
och Åkers Krutbruk Protection AB (dotterbolag till tyska Ingeniuerbüro
Deisenroth – i vardagligt tal förkortat till IBD).
I början av 1990-talet pågick
fortfarande det ”kalla kriget” och de skyddskrav som sattes upp speglade
tanken att frontalt möta fientliga stridsvagnar som en del av dåtidens
invasionsförsvar. Den Leopard 2 som vann den konkurrensupphandling som
gjordes för ”Strv Ny” försågs med det nyutvecklade skyddet i såväl torn som
chassi och tak. I jämförelse med några av konkurrenterna fick Strv 122 ett
ballistiskt skydd som i vissa attityder gav en 100%-ig skyddsökning. En
nyhet i specificeringen av det ballistiska skyddet var också att den mycket
högt kravställda skyddsnivån skulle uppnås till mer än 70% i den projicerade
ytan i hotriktningen för besättningsutrymmet. Detta visade sig vara ett
oerhört tufft krav som särskilt skyddslösningar baserade på explosiva
teknologier har mycket svårt att klara. Lägg därtill kravet på en viss
flerträffskapacitet, dvs att en andra träff skall kunna tas om hand på ett
visst avstånd från den första träffen i skyddet – en uppgift som visade sig
övermäktig för vissa av de inblandade kandidaterna.
Samtliga inbyggda skyddsmoduler i
torn och chassi är utbytta mot nya med de senaste skyddsteknologierna.
Därutöver har vagnen försetts med en inre liner och ett yttre tilläggsskydd
– även i takattityd (där även instigningsluckorna har fått en annan och
betydligt kraftigare utformning). Detta har generellt dubblerat skyddsnivån
och gjorde vid tidpunkten för anskaffning Strv 122 till världens bäst
skyddade stridsvagn. Totalvikten på vagnen ökade med nästan 7 ton, vilket
krävde att torsionsstavarna förstärktes. På Wikipedia
spekuleras det i vilka skyddsnivåer som föreligger för olika versioner av
stridsvagn Leopard 2 mot KE respektive RSV (verkliga uppgifter för Strv 121
och Strv 122 är sekretessbelagda):
Skydd för |
Leopard
2A1-A3 |
Leopard 2A4 |
Leopard 2A5 |
Strv 122 |
Chassi front
KE: |
350–550 mm |
600 mm |
620 mm |
620–780 mm |
Chassi front
RSV: |
520 mm |
620–710 mm |
620–750 mm |
750–920 mm |
Tornfront
KE: |
500–550 mm |
590–690 mm |
850–930 mm |
920–940 mm |
Tornfront
RSV: |
810 mm |
810–1290 mm |
980–1730 mm |
1290–1960 mm |
År 1999 inledde Sverige ett
samarbete med Tyskland, Schweiz och Nederländerna i syfte att utveckla ett
förbättrat minskydd till Leopard 2-stridsvagnen. Tre år senare anslöt sig
också Norge till projektet. Original minskydd på Strv 122 är bra om en
tryckverkande mina detonerar under ett band, men det kan bli bättre mot en
mina som detonerar mitt under vagnen. Det är också mot buken som mer
sofistikerade minor, typ projektilbildande minor, normalt inriktas att slå.
Ett flertal ändringar gjordes för
att uppnå den nöjaktiga minskyddsnivån och det handlade inte enbart om det
tilläggsskydd som sattes på under vagnen, utan även ett flertal inre
ändringar. Mest iögonfallande är den förarstol i tyg som hängs upp i taket
och som föraren ”trär på sig” ungefär som en fallskärmssele – vilket minskar
skaderisken avsevärt vid minexplosioner. En del av minskyddet är att inte ha
någon kontakt med golvet inuti stridsvagnen.
Efter att minskyddet utprovats i
Sverige 2002 lät FMV uppgradera tio av de befintliga 120 Strv 122 med denna
nya skyddslösning. Dessa vagnar kom därefter att betecknas Strv 122B och de
äldre vagnarna fick följaktligen beteckningen Strv 122A.
Försvarsmakten beställde 2010 ett
modifieringspaket för ytterligare fyra Strv 122A samt modifiering av en Bgbv
120. Syftet med beställningen var att ha färdiga insatsberedda stridsvagnar
för att snabbt kunna förstärka en utlandsinsats vid behov (t ex i
Afghanistan där tre nationer vid denna tidpunkt använde tunga stridsvagnar
som en del av insatsen – det är inte bara eldkraften utan främst skyddet som
gjorde stridsvagnen användbar i Afghanistan, efter att stridsvagnar sattes
in av Kanada, kom antalet dödade och skadade soldater att märkbart
reducerats för den kanadensiska armén). Vagnarna överlämnades till FM i maj
2011 och de fick då beteckningen Strv 122B Int. Modifieringen genomfördes i
huvudsak vid Miloverkstaden i Skövde. Vagnarna hade fått minskydd som
motsvarade det som tidigare monterats på 10 uppgraderade stridsvagnar (Strv
122B).
Ytterligare en rad mindre
modifieringar genomfördes för att bättre anpassa vagnarna till en insats i
varmare klimat. Bland annat byttes bandens gummipads ut mot mer
värmebeständiga och tåliga mot vassa stenar. Även sambandsutrustningen
modifierades för att kunna användas vid NATO-ledda insatser. Därutöver togs
en ny maskeringsutrustning fram av Barracuda – skräddarsydd för varmare
klimat och för minskat dammuppkast från bandaggregatet. Ett system som
klipper av stålvajrar, som gillras som fällor över vägen, monterades. Dessa
vajerförsåt användes tidigare främst i Bosnien och Kosovo.
År 2010 togs beslut att
uppgradera ytterligare fyra vagnar så att ett fullt kompani kan skickas iväg
ifall de blir kallade till internationell tjänst vid någon mission – dessa
vagnar kom att betecknas Strv 122B INT. Med det nya
minskyddet har Strv 122 stridsvikt ökat från 62,5 ton till 65 ton – nära nog
taket för vad den civila infrastrukturen medger.
Övriga förbättringar för att öka
vagnens och besättningens överlevnadsförmåga var att motorns kylsystem
förseddes med en branddetektor för att inte suga in eld, t ex om
stridsvagnen utsatts för en attack av napalm eller från en ”Molotov
cocktail”.
På Strv 122 är original
rökkastare från Wegmann ersatta med Galix rökkastare från franska GIAT
Industries (numera NEXTER). Varje rökkastarbatteri, ett på var sida om
tornet, har fyra utskjutningsrör (hälften så många som lösningen med
rökkaster från Wegmann) i kaliber 80,5 mm. Rökgranaterna från GIAT är mycket
effektiva och finns i olika modeller (t ex med IR-blockerande rök) – det
utlagda molnet av rök ligger kvar i 1-2 minuter, vilket är tillräcklig tid
för att ett förband skall hinna omgruppera utan att synas.
Ledning
En annan mycket stor förbättring
i Strv 122 var ledningsstödsystemet. Den prototyp till ledningssystem som
provades i Leopard 2 ”Improved” vidareutvecklades i Sverige av Celsius Tech
Systems AB. TCCS (Tank Command & Control System) är hjälp till vagnchefen
att leda såväl den egna vagnen som hela stridsvagnsförband upp till
bataljonsnivå. Därtill kan även artilleri ledas. Presentation sker på en
dataskärm hos vagnchefen. Där visas den egna vagnen och alla andra kända
fordons exakta positioner på en digital karta. Därutöver kan övrig
navigationsdata, taktisk information om egna och fientliga förband,
vagnsstatus, m m, visas om behov föreligger. Vagnchefen kan även anvisa
körriktning via brytpunkter som visas upp för föraren på en display. All
information delas fortlöpande mellan alla som använder samma typ av system.
Därutöver fick föraren möjlighet
att använda en ljusförstärkare för körning i mörker.
Ericsson levererade såväl
internkommunikationssystemet LTS 90 som med de två radioapparaterna Ra 180
(en för tal och en för data) med fordonsenhet 480. Taktisk datatrafik
överförs digitalt (även talmeddelanden om önskvärt). Allt trafik kan om så
krävs krypteras. Kompaniledningsvagnarna har dubbelt så många radioenheter.
Organisation
När upphandlingen av Leopard
2-systemet gjordes 1994 var det den största upphandlingen som FMV någonsin
gjort hos en leverantör i utlandet. Tanken var att senast 2004
krigsorganisera två pansarbrigader med Strv 122 och tre mekaniserade
brigader med Strv 121. Sedan dess kom mycket att förändras. I princip
samtliga 160 Strv 121 ställdes i malpåse i avvaktan på att leasingkontraktet
skulle lösas. De 120 Strv 122 kom att användas sparsamt och utbildning på
vagnarna sker från hösten 2010 endast vid P 4 i Skövde och vid I 19 i Boden.
Ett mindre antal Strv 122 (14 st) överfördes till Gotland.
Strv 122 kom därefter att utgöra
kärnan i de fristående stridsvagnskompanier som ingår i insatsorganisation
2014. I IO14 ingår totalt fem (5) stridsvagnskompanier; tre (3) stycken
fristående, ett (1) för internationell beredskap och ett (1) för
förrådsställning på Gotland från och med den 1 januari 2014.
Övrigt
Svenska Strv 122 utsågs 2005 av
Discovery Channel till den bästa tunga stridsvagnen genom all tider:
- Leopard 2 (Strv 122)
- M1A1 Abrams
- T-34
- Merkava
- Centurion
- S Tank (Strv 103)
- T-72
- Panther
- M-551A1 Sheridan
- Sherman
Data Strv 121 och Strv 122
|
Strv 121 |
Strv 122A |
Strv 122B |
Besättning: |
4 st (vagnchef, förare,
skytt, laddare) |
Motor: |
MTU-12-cylinder-Dieselmotor MB 873-Ka 501, med dubbla avgasturbo,
47.600 cm3 cylindervolym, |
Effekt: |
1.500 hk (1.100 kW),
maximalt vid 2.600 varv/min |
Specifik motoreffekt: |
14,8 kW/ton (20,2 hk/ton) |
Max vridmoment: |
4.800 Nm |
Drivlina: |
RENK AG HSWL 354
hydromekaniskmekanisk växlingsbar automatväxellåda med fyra fram-
och två backväxlar, retarder och skivbromsar, utväxling 1:6 |
Upphängning: |
Torsionsstavar med
hydrauldämpning, fjäderupphängda returrullar |
Bandbredd: |
635 mm |
Marktryck: |
9,4 N/cm2 |
Band: |
Diehl
570 FT (82 st bandplattor per band) |
Längd inkl. eldrör
med tornet framåt: |
9,67 m |
9,74
m (enbart chassi 7,93 m) |
Bredd: |
3,75 m |
3,80 m |
Höjd: |
2,79 m |
2,99 m |
Markfrigång: |
0,53 m (fram) / 0,49 m
(bak) |
0,44 - 0,47 m
|
Vadningsdjup: |
1,4 m |
Dikestagning: |
3,1 m |
Stigförmåga: |
60% (30°) |
Sidlutning: |
30% (16°) |
Vertikal
hindertagning: |
1,1 m |
Tomvikt: |
52,0 ton |
57,3 ton |
NA |
Stridsvikt: |
55,2 ton |
62,5 ton |
65,2
ton |
Maximal hastighet: |
72 km/h
|
<72 km/h |
Max backhastighet: |
31 km/h |
Drivmedel: |
1.160 liter |
Bränsleförbrukning och
räckvidd: |
Väg: c:a 340 l/100 km och
c:a 340 km räckvidd
Terräng: c:a 530 l/100 km och c:a 220 km räckvidd
Tomgång: 12,5 l/h, 72/93 timmar |
Väg: 2,3 liter/km och
470 km räckvidd (50 km/h)
Terräng: 4,9 liter/km och 150
km räckvidd (25 km/h)
Tomgång: 12,5 liter/h
|
Rotationstid chassi
(360°): |
10 sek |
Rotationstid torn
(360°): |
10 sek;
Hydraulmanövrering |
9 sek;
Elmanövrering |
Huvudbeväpning: |
Slätborrad 120 mm
Rheinmetall L/44 |
Sekundärbeväpning: |
Koaxial kulspruta
94, kulspruta
94 på torntaket vid laddarens lucka
|
Rökkastare: |
8 x 2 st Wegmann
rökkastare |
4 x 2 st GALLIX
rökkastare från GIAT |
Tornvikt: |
16 ton |
21 ton |
Elsystem: |
24 VDC, 20 kW generator,
6 st 12 VDC batterier (145 Ah) |
Ledningssystem: |
Radio |
Datakommunikation mellan
vagnar med grafisk kartpresentation för order, målgivning m m (TCCS) |
Antal, i tjänst: |
160 st, 1994-2006 |
120
st, 1997 (av dessa har 14 st byggts om till Strv
122B |
10+4 st, 2002/2011 |
|
|
|
|
|
RENO
Strv 122
Efter flera års diskussioner fick
FMV till slut (2016-03-22) en beställning från Försvarsmaktens Högkvarter
att renovera behovet av Strv 122 och Bgbv 120 (samt Strf 90) till två
brigader i IO18 för livstidsförlängning minst intill 2030. Utöver renovering
skall även vagnarna förses med ett stridsledningssystem för bataljonsnivå
(SLB) och ett nytt kommunikationssystem (KOMNOD och TGR).
Totalt omfattade beställningen
renovering av 90 st Strv 122 och 8 st Bgbv 120, vilket kommer att resultera
i nya beteckningar:
- Strv 122A döps om till Strv 122C
- Strv 122B döps om till Strv 122D
- Bgbv 120A döps om till Bgbv 120C
- Bgbv 120B döps om till Bgbv 120D
Kontrakt för renovering av
Leopard 2-systemet skrevs med Krauss-Maffei Wegmann. Omkring 50% av
införandet kommer att genomföras av FMV FSV Mv. Leveranser till FM av
renoverade vagnar är planerade i tidsperioden 1:a kvartalet 2019 till 2
kvartalet 2023.
Vad kommer då att göras inom
ramen för detta RENO för Strv 122:
- TCCS byts ut till SLB/BMS
- Ny vagnsdator från SAAB (”SAAB-lösningen”)
- LTS 90 byts ut till KOMNOD
- Ra 180 byts ut till TGR
- Ra 1570 tillförs
- Halon i brandsläckningssystemet byts ut till
DeugenN
- Ny typ av batterier
- Nya vapenhållare
Diskussion förs om att renovera
samtliga Strv 122 och Bgbv 120. Diskussion förs även om
ytterligare åtgärder (uppgraderingar) krävs vad gäller skydd och verkan före
år 2030...
Omfattning RENO Strv 122, Bgbv
120 och Strf 90 för IO18 behov:
IO18 organisation i stort:
Potentiell uppgradering
skyddsmässigt
Inför en eventuell insats vid
någon internationell mission har frågan ställts om det ballistiska skyddet
inklusive det förbättrade minskyddet på Strv 122B är tillräckligt effektivt
för att kunna möta den asymmetriska hotbild som numera är rådande på flera
av världens krigsskådeplatser där även strid i bebyggelse är en viktig
komponent att beakta. De hot mot en stridsvagn som idag måste tas på
fullaste allvar (utöver de konventionella hoten) är hoten från olika typer
av handburna pv-vapen (typ RPG), hoten från de i sida slående EFP:erna
(projektilbildande RSV) samt hoten från alla de hemmagjorda
spränganordningar som går under samlingsbegreppet IED.
FMV lät därför under 2010 ta fram
en prototyp av en vidareutvecklad Strv 122B där vagnens ballistiska skydd
utökats för att klara fler hot än de som hotbilden i början av 1990-talet
målade upp. Inför denna utveckling av ett förbättrat skyddspaket var
förutsättningarna att vagnens totalvikt i möjligaste mån inte fick öka
ytterligare och även att stridsvagnens bredd på 4 m skulle bibehållas
oförändrad med tanke på den rörlighet stadsmiljö kräver.
Uppdraget gick återigen till
Åkers Krutbruk Protection AB som i samverkan med sin ägare IBD tog fram en
ny skyddslösning som kunde möta denna diversifierade hotbild och som endast
ökade vagnens totalvikt med 350 kg. Utgångspunkten var de det arbete som
gjorts med skyddsförbättringar på Leopard 2 A4 och som under benämningen
”Evolution” visats upp vid den franska försvarsmaterielutställningen
Eurosatory i juni 2010.
Den tekniska skyddslösningen
möjliggjordes tack vara en ny typ av ”SLAT armour” (dvs ett lätt
tilläggsskydd i form av ett galler som sätts på ett visst stad-off från
huvudpansaret) och där ingående komponenter nyttjat de senaste
landvinningarna inom nanoteknologin. IBD har under det senaste decenniet
lagt stora resurser på att utveckla nya typer av metaller och keramer där
nanoteknologi resulterar i att vikt kan sparas (upp till 30% för såväl stål
som keramer).
I nanoteknologibaserade keramer
är det materialets hårdhet och segheten mot sprickutbredning som gör att de
ballistiska tilläggsskydden kan utformas med betydligt lägre ytvikt (bl a
för att deras flerträffskapacitet ökar i avsevärd grad).
Nanoteknologibaserade stål kan även användas som strukturmaterial, t ex i
skrovet till ett stridsfordon. Detta tekniksprång har resulterat i vad som
brukar benämnas 4:e generationens skyddsteknologi.
Figuren visar de principiella
möjligheterna att minska ytvikten hos ett ballistiskt skydd baserat på
nanoteknologi – de hotnivåer figuren visar är nivåerna i STANAG 4569.
Den uppgraderade svenska Strv
122B+ stod klar i slutet av 2010 och offentliggjordes i en pressrelease den
20 december. Ulf Deisenroth, som grundade IBD för ganska exakt 30 år sedan,
presenterade vagnen med stolthet vid International Armoured Vehicles
Conference i London i början av februari 2011.
Leopard 2 – en
stor framgång på exportmarknaden
Leopard 2 blev en mycket lyckad
stridsvagnskonstruktion och många länder i framförallt Europa kom att köpa
såväl nya (i vissa fall licenstillverkade) som begagnade vagnar – ofta som
ett resultat av jämförande tester inom ramen för konkurrensupphandlingar.
Idag är 18 länder brukare av stridsvagn Leopard 2:
- Österrike – köpte 114 övertaliga Leopard 2 A4 från
Nederländerna
- Kanada – köpte 80 övertaliga A4 och 20 A6 från
Nederländerna, köpte 15 A4 som reservdelsvagnar och lånade 20 A6M från
Tyskland för insatsen i Afghanistan, samt köpte 12 övertaliga Pz 87 från
Schweiz (innehavet kommer resultera i 42 A4+, 20 A4M CAN, 20 A6M CAN,
samt 12 ARV och 18 AEV efter ombyggnation)
- Chile – köpte 132 (plus 8 reservdelsvagnar)
övertaliga A4 från Tyskland som uppgraderades till Leopard 2 A4 CHL
standard (förhandlar med Tyskland om köp av ytterligare 100 A5 samt
uppgradering av befintliga A4 till A5 standard)
- Danmark – köpte 57 övertaliga vagnar (plus 6
reservdelsvagnar) från Tyskland som uppgraderades till A5DK standard
(motsvarande A6 minus L55 eldrör)
- Finland – köpte initialt 124 övertaliga A4 från
Tyskland (varav 12 byggdes om till brobandvagnar och 12 användes som
reservdelsvagnar), köpte därefter ytterligare 15 tyska A4 som
reservdelsvagnar och 100 begagnade A6NL från Nederländerna
- Tyskland – anskaffade ursprungligen 2.125 Leopard
2 i olika versioner, använder idag 225 vagnar, men kommer att öka
innehavet till 350
- Grekland – använder sig av 183 Leopard 2 A4 och
170 Leopard 2 A6 HEL
- Indonesien – köpte 103 begagnade Leopard 2 A4 från
Tyskland, varav 63 kommer att uppgraderas till ”Revolution” standard av
Rheinmetall (benämns Leopard 2 RI)
- Nederländerna – har brukat totalt 445 Leopard 2
A4, 330 byggdes om till A5 och av dessa uppgraderades 188 till A6
standard, idag har Nederländerna gjort sig av med samtliga Leopard 2 (de
sista 16 överfördes till tyska armén där Nederländerna, tillsammans med
18 hyrda, kommer att samverka inom ramen för en tysk bataljon)
- Norge – har köpt 52 övertaliga A4 från
Nederländerna (benämnda A4NO), som kommer att uppgraderas till A5
standard
- Polen – har köpt 142 A4 och 105 A5 från Tyskland,
128 A4 kommer att uppgraderas till Leopard 2PL standard (eventuellt
uppgraderas resterande 14 A4 och även A5)
- Portugal – har köpt 37 övertaliga A6 från
Nederländerna
- Qatar – har köpt 62 övertaliga A4 från Tyskland,
som inför leverans byggs om till A7+ standard
- Singapore – köpte initialt 96 övertaliga A4 från
Tyskland (inklusive 30 reservdelsvagnar), ett innehav som sedermera
ökats till 182 (omdöpta till Leopard 2 SG efter uppgradering)
- Spanien – är brukare av 327 Leopard 2 (108 f d
tyska A4 samt 219 nytillverkade A6 benämnda Leopard 2E)
- Sverige – är brukare av 120 Leopard 2 SE och har
tidigare hyrt 160 Leopard 2 A4 från Tyskland (20 A4 har därefter ”köpts
loss” och ett antal av dessa har byggts om till funktionsfordon)
- Schweiz – införskaffade ursprungligen 380 Leopard
2 A4 som gavs beteckningen Pz 87 (35 köptes från Tyskland och 345
licenstillverkades i landet), 134 av dessa har moderniserats, 42 har
sålts tillbaka till Rheinmetall och 12 byggts om till funktionsfordon
- Turkiet – har köpt 354 övertaliga Leopard 2 A4
(varav några har slagits ut i strid under kriget i Syrien 2016)
De länder som idag är brukare av
äldre och nyare Leopard-stridsvagnar (inklusive Leopard 1) är medlemmar av
”användarklubben” benämnd CHARTA LEOBEN.
I familjen för Leopard 2 ingår inte
enbart stridsvagnen - utan även Bärgningsbandvagnen (Bgbv 120),
Ingenjörbandvagnen (Ingbv 120) och Brobandvagnen (Brobv 120):
Fotografierna på denna sida är
kommer från det egna arkivet samt från FMV, Försvarsmakten, SPHF och Wikipedia.
Åter till sidan om Pansar? Klicka
här!
Åter till första sidan? Klicka
här!
|