Projekt "Stridsvagn Ny"

Denna sida uppdaterades senast 2017-04-23. Ansvarig för sidan är Rickard O. Lindström.

Up Strv 121 &  Strv 122 Bgbv 120 Ingbv 120 Brobv 120

Bakgrund

Frågan om en ny svensk stridsvagn – som ersättare till de stridsvagnar som anskaffades under 1950- och 1960-talet (Centurion och S-vagnen) – kom att diskuteras i många år. Under 1970-talet bedrevs de så kallade UDES-studierna (Underlag Direkt Eld Stridsfordon) med inriktning att starta utvecklingen av en ny svensk stridsvagn i slutet av decenniet. Försvarsbeslutet 1977 sköt emellertid frågan om en ny stridsvagn på framtiden, vilket innebar att de äldre vagnarna - Strv 101/102 och Strv 103 - istället fick genomgå renovering och modifiering under 1980-talet för att bättre kunna möta 1990-talets hotbild. Samtidigt inleddes studier av en ny lätt stridsfordonsfamilj med målet att åstadkomma "en bred mekanisering av armén" – det som sedermera kom att resultera i Stridsfordon 90.

Mot mitten av 1980-talet påbörjade emellertid FMV på eget initiativ tekniska studier inför en framtida anskaffning av nya stridsvagnar – projekt Stridsvagn 2000. Tillsammans med svensk försvarsindustri genomfördes omfattande studier under senare hälften av 1980-talet av såväl hela koncept som på komponentlösningar med ny teknik. I 1987 års försvarsbeslut (Prop. 1986/87:95) konstaterades att frågor sammanhängande med fortsatt mekanisering av armén, pansarbrigadernas framtid och behovet av nya stridsvagnar borde studeras ytterligare. Samtidigt framhölls också att "för rörlig strid - främst anfall - fordras pansarvärnssystem som har god rörlighet och pansarskydd."

Detta ledde till att det parallellt med utvecklingen av Stridsvagn 2000 gjordes försök med inlånade utländska stridsvagnar –  Leopard 2 A4 från Tyskland och M1A1 ”Abrams” från USA – i syfte att bygga upp kunskapen om moderna vagnar för att kunna ställa rätta krav på Strv 2000. Försöken i övre Norrland kom emellertid att bli en ”aha-upplevelse” då de 55 ton tunga stridsvagnarna visade sig ha betydligt bättre framkomlighetsförmåga i snö och mjukmark än vad arméledningen tidigare hade förutsatt. Vagnarna var helt enkelt så tunga att de tryckte sig igenom den djupa snön och fick markkontakt, vilket möjliggjorde överraskande bra stridsteknisk rörlighet i terrängen. Dessutom var träffsannolikheten vid skjutning under gång betydligt bättre än väntat.

Beslut om direktanskaffning av nya stridsvagnar

Med denna insikt och med nyvunna amerikanska och brittiska erfarenheter från Kuwaitkriget i början av 1991, stod det snart klart att Sveriges gamla stridsvagnar inte motsvarade 90-talets krav. Att fortsätta utvecklingen av en ny svensk stridsvagn bedömdes bli för dyrt och ta för lång tid. Den ”operativa svacka” som upptäckts innebar att det inte gick att vänta med en anskaffning av nya stridsvagnar till efter år 2000. Detta gjorde att regeringen i den särskilda försvarspropositionen våren 1991 (Prop. 1990/91:102) angav att en eventuell anskaffning av nya stridsvagnar borde genomföras som direktanskaffning utomlands – något som senare fastställs i försvarsbeslutet påföljande år (Försvarsutskottets betänkande 1991/92:FöU12). I detta står att läsa:

"Utskottet kan för sin del konstatera att de stridsvagnar som nu är i bruk i de svenska förbanden till sin grundkonstruktion är 30-40 år gamla. Successiva modifieringar har gjort att de kunnat behållas i krigsorganisationen, men uppgifterna för de förband där de ingår har fått begränsas. Det torde vara uppenbart attde nuvarande stridsvagnarnas verkans- och överlevnadsmöjligheter är otillräckliga mot en motståndares modernaste förband."

Försvarsutskottets majoritet avslutade sin argumentering med att konstatera att det är nödvändigt att börja en omsättning av nuvarande stridsvagnar under försvarsbeslutsperioden.

Beslutet blev en vändpunkt i och med att en lång tradition att utveckla egna stridsvagnar inte längre var aktuellt. En projektgrupp ”Strv Ny” inrättades i september 1991 vid FMV och den påbörjade genast arbetet med att förbereda en anskaffning från utlandet.

Krav på en ny svensk stridsvagn

Vilka krav ställdes då på ett nytt modernt stridsvagnssystem?

Dimensionerande för ett stridsvagnssystem är i första hand hotbilden, den tänkte angriparens stridsvagnar och deras tekniska utveckling. Stridsvagnssystemet måste också dimensioneras mot den miljö där den avses uppträda, de förband där den avses ingå och de resurser i övrigt som den ska samverka med. Ett stridsvagnssystem är en så kapitalkrävande investering att förnyelse endast kan ske med stora intervall. Materielen måste därför dimensioneras för en lång livslängd. Vissa krav kommer att vara konstanta över livslängden, emedan andra krav betingade av teknik- och hotutvekling kan komma att förändras. För att parera dessa krav måste också en viss kapacitet för framtida utveckling inrymmas, dvs utvecklingspotential.

Försvarets uppgift är att kunna möta ett angrepp såväl över landgräns som genom luften, ställer krav flexibilitet för olika typer av strid; avvärja luftlandsättning, hejda/slå framryckande fiende samt anfalla in i fiendens brohuvud. Förmågan hos försvaret att snabbt reagera återspeglas i krav på att förband och materiel ska kunna tas i bruk med kort varsel, direkt efter lång förrådsställning och utan kompletterande utbildning. Med ett krympande antal kvalificerade brigader (såväl pansar som mekaniserade) ökar kraven på de fåtaliga förbanden att kunna uppträda i hela landet. Därmed specificeras ett antal krav på att kunna uppträda under landets olika klimattyper och i landets alla terrängtyper. Detta accentuerades under försöken 1989-1990 då de inlånade stridsvagnarna visade att de kunde manövrera även i mjukmark, något som tidigare inte hade ansetts mökligt. Förmågan att snabbt kunna genomföra förflyttningar av stridsvagnsförband mellan olika operationsområden i landet fick därför stor betydelse.

Andra faktorer som påverkade vårt val av nytt stridsvagnssystem var vår allmänna värnplikt och därmed sammanhängande system för grund- och repetionsutbildning: urval av besättningar, tillgänglig utbildningstid och därmed förmågan för personalen att utnyttja den tekniska potential som byggs in i ett modernt stridsvagnssystem. En ny stridsvagn måste vara utformad så att den passar svenska försvarets underhållskoncept. Det ska vara lätt att ställa diagnos redan vid skadeplatsen. Reparation skall kunna utföras snabbt med så kallade utbytensenheter, vilka hanteras i förbandens underhållskedja. På sikt måste stridsvagnarna kunna underhållas vid försvarets verkstäder och inför livstidsförlängning renoveras/modifieras vid dessa eller vid civil industri.

Förmågan hos olika stridsfordonsytper att kunna uppträda tillsammans eller samverka i pansar- eller mekaniserad brigad är väsentlig. Det innebär att övriga fordonstyper efter hand får anpassas till den nya stridsvagnen.

Dessa övergripande ramvillkor överskuggas dock av det viktigaste kravet - förmågan att kunna bekämpa andra stridsvagnar. Denna förmåga måste kunna utövas under lång tid, dvs stridsvagnen måste överleva för att upprepat kunna bekämpa angriparens stridsvagnar. Vid tidpunkten för anskaffning av ny svensk stridsvagn kunde konstateras att den modernaste hotstridsvagnen har:

  •  God vapenverkan, med kanon >120 mm och som skjuter pilprojektiler som huvudammunition

  •  Hög skyddsnivå, kompositpansar, har liten sårbar målyta

  •  God observationsförmåga i dager och mörker

  •  God rörlighet

Kompositmaterial, kombinationer av stål och främst keramiska material, ger ett skydd som vid beskjutning med pilammunition motsvarar mer än 600 mm homogent pansarstål. För att nå verkan i sådana mål krävs en kanon med minst 120 mm kaliber. Men med fortsatt utveckling av skyddet räcker emellertid inte dessa pjäsprestanda. Vid bibehållen konventionell vapenteknik med krutdriven projektil måste kalibern alternativt eldrörslängden kunna ökas. Möjlighet till byte av kanon är den utvecklingspotential en ny modern stridsvagn måste ha.

De viktigaste urvalskriterierna för ett nytt stridsvagnssystem kom att sammanfattas i:

  •  Eldkraft minst motsvarande 120 mm

  •  Skjutning med kanon under gång

  •  Skjutning och observation i mörker eller nedsatt sikt

  •  En skyddsnivå som motstår modern pilammunition

  •  En totalvikt mindre än 65 ton

  •  Fod framkomlighet

Ur Systemplan C för stridsvagnsfunktionm 2000/Stridsvagnsförband, Chefen för Armén 1993:

"Stridsvagnssystemet är ett anfallsvapen med stor flexibilitet och med god såväl taktisk som operativ rörlighet. Det skapar offensiv förmåga med möjlighet att snabbt fälla avgöranden samt återta och hålla terräng.

Stridsvagnen ger initialt såväl hög eldkraft somgod uthållighet i strid med förmåga att strida dygnet runt och under alla väderfärhållanden.

Genom goda ledningsmöjligheter och begränsade krav på förberedelser för strid kan gynnnsamma tidsförhållanden åstadkommas bland annat för att möta fiendens stryketillväxt.

Förband med moderna stridsvagnar torde ha en stark krigsavhållande effekt."

Många möjliga utländska stridsvagnskandidater

En analys av marknaden gjordes, vilket resulterade i en teoretisk utvärdering av 14 potentiella kandidater:

1. Leopard 2 A4

2. Leopard 2 "Improved"

3. M1A1 "Abrams"

4. M1A2 "Abrams"

5. Challenger 1

6. Challenger 2

7. Challenger 2 chassi med Leopard 2 torn (koncept som övervägdes av UK)

8. AMX Leclerc

9. Merkava

10. Ariete

11. M-84 (en offert skickades spontant till oss från Jugoslavien i början av 90-talet)

12. T-72

13. T-80

14. T-80U

Hösten 1991 började FMV förbereda lån av stridsvagnar för att kunna genomföra prov och försök i Sverige. Parellellt med denna verksamhet påbörjades arbetet med att tillsasmmans med Chefen för Armén utarbeta en prov- och försöksplan.

Request For Information

Efter genomförd teoretisk utvärdering tillställdes fyra potentiella leverantörer en RFI (Request For Information). Detta gjordes den 11 november 1991. Den 1 mars 1992 inkom svaren på hur stridsvagnarna Challenger 2 (Vickers Defence, Storbritannien), Leclerc (GIAT, Frankrike), Leopard 2 ”Improved” (Krauss-Maffei, Tyskland) och M1A2 ”Abrams” (General Dynamics, USA) ansågs uppfylla kraven i förfrågningsunderlaget. I detta sammanhang ska påpekas att det RFI-svar som inlämnades av Krauss-Maffei inte höll samma kvalitativa nivå som svaren från de övriga tre leverantörerna. Inom projektgruppen ställdes frågan om tyskarna verkligen var intresserade av att vara med i upphandlingen - kanske hade de bara skickat in ett standardsvar baserat på "broschyrinformation"? Men vi fick snart klart för oss att deras intresse var seriöst...

Syftet med RFI:n var bl a att inhämta tillräcklig bra kunskap för att kunna utforma en bra anbudsinfodran. En utmaning var att i Armén införa en i utlandet utvecklad stridsvagn, anpassad mot deras speciella krav, utan att ändra vagnen mer än absolut nödvändigt. Till detta skulle även vägas in alla färdigutvecklade stödsystem.

Inför arbetet med att ta fram en RFI beslutades att FMV skulle nyttja principen med en huvudleverantör av ett komplett stridsvagnssystem. Detta system bestod förutom av själva stridsvagnen av ammunition, dokumentation, utbildning, utbildningsmateriel, reservmateriel, underhållsutrustningar samt samordning av gränssnitt till befintlig utrustning i Sverige.

Ett annat viktigt beslut var att följa internationella militära standarder vid utformningen av specifikationen med mera. Utöver dessa krav skulle undersökas möjligheten till motköp eller industrisambverkan.

Gemensamt för de fyra vagnarna var beväpningen med 12 cm högtryckskanon – i övrigt skilde de sig åt i avsevärd grad. Liknelsen med de traditionella personbilar som producerats i dessa länder var inte helt långsökt - i USA fick vi köra en vagn typ Chevrolet Impala som upplevdes stor och gungig och med ett gott muller, i England bjöds vi på en hyfsat pigg Jaguar som hade mått bra av några hästkrafter till och där han som drog slangar och sladdar i motorutrymmet hade fått fritt spelutrymmet till tonerna av "Lucy in the Sky with Diamonds". I Frankrike är det inte gångbart med en enkel lösning som fungerar utan det ska vara lite speciellt och "space:at" och deras digitala mix av Citroën/Renault/Peugeot gjorde ingen besviken då det gällde att tillfredsställa "Star Wars ådran". Tyskland ställde upp med en Mercedes, allt klickade i helt perfekt - nästan på gänsen till präktigt när vi fick en 2h lektion hur förhållanden mellan olika bandplattor bäst kommer till sin rätt...

  • Brittiska Challenger 2 var en förbättrad version av Challenger 1 med bland annat ett helt nytt torn

  • Amerikanska M1A2 var en vidraeutvecklad version av M1A1 med bl a ledningssystem, periskop med IRV till gruppchefen samt att vagnens elektroniksystem var försett med ett databussystem

  • Tyska Leopard 2 Improved var en avsevärt förbättrad stridsvagn i jämförselse med den tidigare versionen A4; främst vad gäller vagnens ballistiska skydd och att vagnchefens periskop försett med IRV

  • Franska Leclercv var en stridsvagn fortfarande under utvecklibng; tre mans besättning, automatladdning och med en hyperbarbarmotor och en totalvikt 8 ton lögre än konkurrenternas

Övergripande data för de konkurrerande stridsvagnarna

 

Leclerc

Leopard 2 Imp

M1A2

Besättning

3

4

4

Vikt

54,5 ton

62,5 ton

62,5

Laddning

Automat

Manuell

Manuell

Sikte

IR/BF

2 x IR

2 x IR

Laser

Chef/Skytt

Skytt

Skytt

Ledningssystem

Koordinater

Karta

Karta

Motor (1500 hk)

Hyberbar

Diesel

Gasturbin

Som del av RFI hade även bilagts förslag till avtalstext för lån av stridsvagn för tester i Sverige. Från svensk sida ansågs det vara av stor betydelse att vagnarna kunde provas i svensk terräng med svenska besättningar och under svensk kontroll. Därför avvisades propåer om att istället följa tillverkarens egna försök eller att genomföra försöken hos tillverkaren.

Förhandlingar inleddes under våren och sommaren om lån av stridsvagnarna för jämförande försök i Sverige. Förhandlingarna resulterade i att avtal som omfattade lån av stridsvagnar från respektive land, tekniskt understöd samt utbildning av Arméns och FMV personal. Avsikten var att de befäl som utbildats i respektive land skulle genomföra besättningsutbildningen i Sverige under hösten 1992. Vidare skulle svenska tekniker kunna underhålla och reparera vagnarna i Sverige. Försöken var inplanerade att genomföras under januari - juni 1993 med en utbildningsperiod för de värnpliktiga besättningarna i Sverige under november och december 1992.

Det visade sig efterhand att alla länder hade problem att uppfylla FMV:s önskemål. Vickers var engagerat i utprovningen av Challenger 2 och i juni tvingades engelsmännen frånsäga sig fortsatt deltagande med motiveringen att de behövde sina vagnar för denna utprovning eftersom de hade åtaganden mot sin beställare under hela 1993. Omständigheter som dock talade mot den brittiska vagnen var det räfflade eldröret (övriga hade slätborrat eldrör och kunde skjuta samma typ av ammunition), den lägre motoreffekten (1200 hk i Challenger jämfört med 1500 hk hos de övriga tävlande) och den i besättningsutrymmet centralt placerade ammunitionslagringen (konstigt att de inte hade dragit djupare slutsatser från erfarenheterna med Sherman under andra världskriget). Sammantaget kan dessa faktum ha bidragit till den snöpliga reträtten.

Inför provningen skickades svensk personal för utbildning på kvarvarande kandidater i respektive land. Under hösten 1992 utbildades Arméns och FMV:s personal på de tre aktuella vagnarna. FMV styrde under denna period en utbildning med cirka 150 deltagare i utlandet. Både civil och militär personal, med såväl officerare som värnpliktiga, deltog i utbildningen. Efter denna utbildning vidtog kompletterande utbildning i Sverige med Leopard 2 Improved och M1A2 - som anlänt till Sverige under senare delen av 1992. Det dröjde till januari 1993 innan fransmännen kunde ansluta till försöken. De kom då med flyg med två (!) vagnar ur förserien till stridsvagn Leclerc - precis lagom i tid till försöken som skulle ta sin början i Boden. Med PaC som ansvariga för de stridstekniska försöken inleddes en intensiv provperiod.

Request For Quotation samt utprovning av inlånade stridsvagnar

Den 1 februari 1993 sändes offertförfrågan (Request For Quotation - RFQ) till Krauss Maffei Wehrtechnik, General Dynamic Land Systems och GIAT Industries. Svar skulle inlämnas senast 1 juni 1993.

Parallellt med att de potentiella leverantörerna av Strv Ny jobbade på att få fram ett konkurrenskraftigt anbud genomfördes försöken i ett antal skeden, i huvudsak omfattande enligt följande:

  •  Skede 1

    • Vinterförsök i Övre Norrland (framkomlighet i snö, 48-timmars stridsdyng, passage av Norrlandsälvar och snöhinder, samt köldstart)

  •  Skede 2

    • BT-skjutningar i Skövde (skjutning med simulator, med stillastående och rörlig vagn mot stillastående och rörligt mål under dagsljus och i mörker)

  •  Skede 3

    • Observationsförsök i Skövde (observation från stillastående och rörlig vagn mot olika typer av mål under dagskjus och i mörker)

  •  Skede 4

    • Skjutningar med övnings- och stridsammunition på Ravlunda (skjutning med stillastående och rörlig vagn mot stillastående och rörliga mål under dagsljus och i mörker)

  •  Skede 5

    • Ledningsförsök på Revinge (jämförande försök med och utan ledningsstöd i dagsljus och i mörker, noggrannhet, målutpekning) 48-timmars stridsdygn på Rinkaby och landsvägsmarsch till Skövde

  •  Skede 6

    • Barmarksförsök i Skövde (framkomlighet på olika typer av underlag, back-, hinder- och dikestagningsförmåga)

  •  Skede 7

    • Underhållsfunktionsanalys i Skövde och i Frankrike (mätning av tider för att genomföra reparationer samt krav på underhålls- och testutrustningar)

 

De tekniska proven omfattade bland annat skjutningar mot respektive vagns skyddsmoduler, avviknings- och vinkelskjutning, mätning av IR-signaturunder snö- och barmarksförhållanden (röjande värmestrålning inom infrarött våglängdsområde), mätning av radarmålarea, prestandsmätning av IR-sikten, mätning av akustisk signatur, vibrationsmätning, kölsprov samt mätning av ABC-systemets övertryck (skyddet mot atom-, biologiska och kemiska stridsmedel).

Sammanlagt genomförde 151 olika typer av prov och försök. De syftade till att ge svar på frågor avseende nedanstående delsystem/funktioner:

  •  Fordon/rörlighet

  •  Vapensystem/verkan

  •  Skydd/överlevnad

  •  Ledning/ledningssystem

  •  Driftsäkerhet/tillgänglighet/underhåll

  •  Ergonomi

  •  Utbildning

Med tillgänglighet menas till hur stor del exempelvis ett fordon kan brukas. Graden av tillgänglighet påverkas alltså av stillestånd för reparation, service och underhåll.

När så var möjligt användes en stridsvagn 104 (Centurion) som jämförelsevagn. Orsaken till detta var att en försöksrapport skulle skickas till respektive leverantör med resultaten för egen vagn och för jämförelsevagn. Nedan ges en uppfattning om försökens omfattning:

 

Leclerc

Leopard 2 Imp

M1A2

Körd sträcka

3.000 km

3.730 km

3.800 km

Använt bränsle

41.400 liter

26.874 liter

56.488 liter

Bränsleförbrukning

138 liter/10 km

72 liter/10 km

148 liter/10 km

Avlossade skott

235

271

289

Resultat från provning

Försöksresultaten visade att två av vagnarna i stort uppfyllde ställda krav i PTTEM (Preliminär Taktisk Teknisk Ekonomisk Målsättning) medan den tredje, Leclerc, på väsentliga punkter inte gjorde detta. Anledningen var dels att denna vagn vid försökstillfället inte var färdigutvecklad, dels att vissa konstruktionslösningar ur svensk synvinkel inte var helt lyckade.

Alla försöksresultat, angivna i de värden som uppmättes, är på leverantörens begäran hemliga. Nedan visas resultatet vid en inbördesi form av nivåklassning för respektive vagn och delsystem/funktion. I vissa fall var skillnaderna mellan vagnarna små, i andra fall större. Det ska påpekas att resultat och slutsatser bygger på den konfiguration som respektive försöksvagn hade under försöken i Sverige. Till exempel var inte M1A2 i provat utförande försedd med takskydd, men kan relativt lätt förses med sådant.

 

Leclerc

Leopard 2 Imp

M1A2

Rörlighet

2

1

3

Verkan

3

1

2

Överlevnadsförmåga

3

1

2

Ledning

3

2

1

Drift & Underhåll

3

2

1

TOTAL:

14

7

9

  • Alla vagnarna var i stort likvärdiga vad avser rörlighet, med en fördel för Leclerc:s acceleration på grund av dess höga specifika motoreffekt. Förvånansvärt nog påverkades inte framkomligheten i övrigt av den stora viktsskillnaden. Leclerc vägde 7 ton mindre än de övriga vagnarna.

  • Leopard 2 Improved hade de bästa träffresultaten med övningsammunition ochde kortaste tiderna till skott. Med stridsammunition sköt M1A2 bäst. Vagnchefens observationsmöjligheter var bäst i M1A2. Dock var vagnen inte försedd med dagersikte för vagnchefen.

  • Leopard 2 Improved hade framifrån det bästa ballistiska skyddet, skydd mot fientlig beskjutning, och var dessutom försedd med tilläggsskydd på torntaket. M1A2 hade ett ballistiskt skydd i exportversion. Skjutförsök mot dess bästa ballistiska skydd gjordes i USA. I övrigt var överlevnadsförmågan hos M1A2 bra då ammunitionen förvarades skild från besättningen.

  • M1A2 var den enda av de provade vagnarna som hade ett operativt ledningssystem. M1A2:s ledningssystem kunde realtivt enkelt anpassas till svenska krav. En Leopard 2 Improved med ledningssystem i prototyputförande lånades in speciellt för ledningsförsöken. Detta ledningssystem bedömdes också efter vissa modifieringar motsvara de svenska kraven och detta system kom därför att ligga till grund för det ledningssystem som sedemera levererades med Strv 122.

  • Leopard 2 Improved och M1A2 hade den högsta tillgängligheten och minst antal fel under försöksperioden. Här visade sig att Leclerc inte var färdigutvecklad utan var behäftad med ett antal barnsjukdomar av mer eller mindre allvarlig art.

Parallellt med de paraktiska försöken med stridsvagnarna genomförde FMV tekniska prov och analyser. Särskilt stridsvagnarnas överlevnads-förmåga kom att bli föremål för ingående granskning. Skjutprov genomfördes i respektive land mot delskrov av de olika stridsvagnarnas skyddsmoduler i chassi och torn. Motsvarande skjutprov gjordes även med relevant hotammunition (något lägre hotnivåer för chassit) på FFK i Karlsborg mot samtliga stridsvagnar alternativt försedda med ett svenskutvecklat skydd från Åkers Krutbruk och den tyska samarbetspartnern IBD (Ingenieurbüro Deisenroth). Då vi inte fick tillräckligt med underlag från leverantören lät vi bygga delskrov efter eget huvud för att kunna utföra skjutprovning mot de olika stridsvagnarna med det svenskutvecklade skyddet - något som särskilt förvånade fransmännen...

Detta var ett ballistiskt skydd som i många attityder ökade skyddsnivån med 50-100% på framförallt den franska men även den amerikanska stridsvagnen (något som en fyrstjärnig amerikansk general förvånat fick klart för sig vid en genomgång). Stridsvagnarnas signaturer inom olika våglängdsområden blev också kartlagda – något som bland annat FOA var behjälpliga med.

Samtliga tillfrågade industrier inkom med anbud i till den 1 juni 1993. Det var en ansenlig mängd pärmar som anlände till FMV och cirka 3000 kompletterande skriftliga frågor ställdes till anbudsgivarna. Efter att anbud inkommit vidtog den formella utvärderingen. Denna utvärdering gjorde taktiskt, tekniskt, och ekonomiskt. Drygt 2000 olika parametrar värderades i en datorbaserad värderingsmodell.

Exempel visar ej faktiska krav för Strv Ny

Förhandling med leverantörerna genomfördes under senare hälften av året. Detta arbete var upplagt så att först utarbetades beställningsutkast i samverkan med anbudsgivarna. Därefter begärdes kompletterande offerter in med hänsyn till gjorda ändringar. Det tredje utarbetade beställningsutkastet låg till grund för slutförhandlingar och utgjorde underlag till regeringsframställan. Denna överlämnades till regeringen den 22 december 1993.

Det genomförda berednings- och förhandlingsarbetet var stundtals mycket intensivt och dramatiskt. Den korta tidsrymden satte stor press på både anbudsgivare och FMV. Under hela denna period hölls Försvarsdepartementet, Överbefälhavaren och Chefen för Arménväl informerade om läget.

Skillnaderna mellan stridsvagnarna var stora och fransmännen tvingades konstatera att deras 7 ton lättare stridsvagn Leclerc fortfarande var en omogen produkt i jämförelse med konkurrenterna. Det stod tidigt klart att den franska vagnen inte höll måttet, men FMV:s informella framstöt till Försvarsdepartementet att tidigt avskilja GIAT:s anbud från fortsatt utvärdering och förhandling mötte inte gehör.

Utvärderingsdokumentet var på 100-tals sidor och innehöll mängder av information som inte är möjlig att återge här. Slutrapporten med resultaten av de jämförande analyserna presenterades i december 1993 och den kunde sammanfattas i följande rangordningsmatris:

 

Leclerc

Leopard 2 I

M1A2

Fordon/Rörlighet

2

1

3

Vapensystem/Verkan

3

1

2

Skydd/Överlevnad

3

1

2

Ledning/Ledningssystem

3

2

1

Driftsäkerhet/Tillgänglighet/Underhåll

3

2

1

Summa

14

7

9

Då tidpunkten började närma sig för regeringen att verkställa riksdagsbeslutet om anskaffning av nya stridsvagnar uppstod en mycket omfattande debatt. Synpunkter av mycket varierande karaktär framfördes på olika håll - några exempel:

  •  Stridsvagnsköpet borde stoppas

  •  Lättare stridsfordon borde väljas istället

  •  Attackhelikoptrar är bättre

  •  Den ryska stridsvagnen T-80 borde köpas

  •  Begagnade Leopard 2-stridsvagnar från Holland eller Tyskland borde köpas istället

  •  Antalet stridsvagnar borde begränsas

Dessutom diskuterades vilken stridsvagn som borde väljas och vilket så kallat motköpspaket som kunde anses gynsammast.

När det stod klart för amerikanarna att M1:an troligen inte skulle bli vald gjorde de en sista framstöt med en spontanoffert där priset sänkts med en miljard kronor. De erbjöd till och med att den amerikanska presidenten, på hemväg från ett besök i Moskva, kunde mellanlanda för djupare diskussion med den svenske statsministern i stridsvagnsfrågan. FMV tog emot offerten men tackade nej till Clinton. Istället inlämnades en framställan till regeringen dagarna innan jul i december 1993 där den tyska stridsvagnen Leopard 2 förordades.

Beslut om anskaffning av Leopard 2

Efter en känslighetsanalys i mellandagarna, där den amerikanska M1:an övervägdes en sista gång, fattade regeringen den 20 januari 1994 beslut om att anskaffa 120 stycken nytillverkade Leopard 2 S – en vidareutveckling av Leopard 2 A5 och med en option på ytterligare 90 vagnar i ett senare steg.

Vid en presskonferens informerade försvarsministern om att regeringen in valet av stridsvagn främst hade beaktat tre olika kriterier:

  •  Stridsvagnens tekniska prestanda

  •  Priset

  •  Det så kallade motköp som erbjudits svensk försvarsindustri

Samtidigt med beslutet att anskaffa 120 nya vagnar tog regeringen också beslut om att införskaffa 160 stycken begagnade Leopard 2 i ett äldre utförande – Leopard 2 A4 (samtliga vagnar var uppgraderade till denna version). Parallellt med utprovningen av de modernaste stridsvagnarna till pansarbrigaderna hade nämligen enklare stridsvagnsalternativ utvärderas som lösning på behovet till de mekaniserade brigaderna – detta istället för ytterligare en livstidsförlängning av stridsvagn Centurion (där en prototyp till Strv 105 hade tagits fram).

Utöver begagnade Leopard 2 från Tyskland hade även äldre M1:or med 10,5 cm kanon erbjudits av amerikanarna, men det mest spektakulära var att två stycken ryska stridsvagnar av den senaste modellen – T80U – hade lånats in för såväl stridstekniska försök som teknisk provning under ett halvår 1993/94. På grund av regeringens snabba tillkännagivande att Leopard 2 även var vårt val till de mekaniserade brigaderna var försöken tvungna avbrytas i förtid, men de gav ändå sitt bidrag till Sveriges unika kunskapsbank om världens modernaste stridsvagnar.

Efter en vår av slutförhandling kunde ett kontrakt tecknas den 20 juni 1994 med Krauss-Maffei Wehrtechnik om köp och licensproduktion av stridsvagn Leopard 2 S. Kontraktet innefattade även köp av underhålls- och utbildningssystem. Samtidigt slöts ett ”offset-avtal” om motköpsaffärer till ett kontraktsvärde motsvarande beställningen. Parallellt gjordes en överenskommelse med tyska staten den 12 augusti om en mycket förmånlig ”leasing” av övertaliga Leopard 2 – CFE-avtalet från 1990 hade ju begränsat hur många stridsvagnar Tyskland fick inneha.

Direkt efter att kontrakten mellan FMV och de tyska leverantörerna var klara i augusti 1994, påbörjades den 15 augusti utbildning för svenska instruktörer och tekniker. Denna genomförde i Tyskland vid Kampftruppenschule 2 i Münster respektive vid Technische Schule i Aachen. Den första omgången avslutades i november samma år.

De begagnade stridsvagnarna började levereras redan i augusti 1994 och i slutet av året var samtliga 160 vagnar överförda. Väl i Sverige genomgick vagnarna teknisk översyn, målades i svenskt kamouflagemönster och försågs med svenska radiosystem innan de därefter togs i bruk av förbanden. Stridsvagnarna gavs beteckningen Strv 121.

För svensk industris deltagande i tillverkning och leverans av Strv 122 uppsattes följande målsättningar:

  • Utnyttja kapacitet och erfarenhet inom den försvarstekniska tillverkningssektor och därmed vidmakthålla dessa för framtiden

  • Utföra den väsentliga delen av tillverkningen i Sverige för att säkerställa kunskapen om underhåll, övertagande av systemansvar samt framtida vidareutveckling

  • få svensk insats till största möjliga värde inom de ekonomiska villkoren.

Sett mot dessa målsättningar inhämtade Krauss Maffei Wehrtechnik offerter från den svenska industrin. Dessa prövades ur tekniska och kommersiella aspekter. Som resultat av denna urvalsprocess kunde slutligen volymen för svensk industris deltagande fastställas. I huvudsak anges det i följande områden under respektive utvalt svenskt företag - även benämnt som direkt industrisamverekan:

Hägglunds Vehicle AB:

  • Systemintegration

  • Chassi, tillverkning

  • Chassi, montering

  • Torn, komponenter

 

Bofors AB:

  • Torn, tillverkning

  • Torn, integration

  • Vapensystem L44

  • Stabiliseringssystem

 

SKF:

  • Stabiliseringssystem

 

Saab Instruments AB:

  • Stabiliseringssystem

  • Vagnchefens kontrollenhet

  • Vagnchefens riktdon

  • Skyttens riktdon

 

Celsius Tech AB:

  • Montering av optik

  • Ledningssystem

 

Ericsson Microwave Systems AB:

  • Skyttens manöverpanel

 

Åkers Krutbruk Protection AB:

  • Ballistiska skyddsmoduler

 

SSAB Oxelösund AB:

  • Pansarstål

 

Sörman Information AB:

  • Teknisk dokumentation

 

Ovanstående industriella materielsamarbete, varje svenskt företag hade sin motsvarighet i Tyskland, möjliggjordes tack vare två MoU (Memorandum of Understanding) som tecknades mellan länderna den 6 juni 1994. Det kontrakt som tecknades två veckor senare avseende industriell samverkan hade ett kontraktbelopp motsvarande 1.020 tyska mark (5, 1 miljarder svenska kronor enligt dåvarande valutakurs). Det totala åtagandet för Krauss Maffei löpte på 9 år och fördelade sig på 30% direkt, 45% indirekt och 25% civilt industrisamarbete. Till detta kom frivilliga utfästelser av Krauss Maffei om ytterligare 20% indirekt och civilt industrisamarbete. Detta innebar att möjligheter fanns för svensk industri till samarbete inom kontraktets ram om totalt 6,1 Mdr SEK.

De tjugonio första nya Leopardstridsvagnarna sattes samman i Tyskland. Resterande 91 vagnar licensbyggdes i Sverige – Bofors med ansvar för tornet och Hägglunds som ansvariga för chassi och slutlig integration. Stridsvagnarna gavs beteckningen Strv 122 – det första exemplaret levererades till FMV i december 1996 för typkontroll och 2002 hade samtliga Strv 122 levererats till Försvarsmakten.

Se även de pansarade strids- och funktionsfordon som ingår i familjen Leopard 2:

Up Strv 121 &  Strv 122 Bgbv 120 Ingbv 120 Brobv 120

Fotografierna på denna sida är hämtade från det egna arkivet, FMV arkiv, Karl Skaremyr, samt Wikipedia. En del av bilderna från FMV arkiv har ingen källa och jag tar tacksamt emot synpunkter på detta för att korrigera...

Underlag till denna artikel är hämtad ur FMV:s skrift "Fakta om Leopard 2 - stridsvagn 121 och 122" från 1995 och följande författare har fått bidra med text: Sture Ärlebäck, Stig Edgren, Ulf Birath, Gunnar Ivarsson, Lars Fagerberg, Lars Östlund, Rüdiger Rötzel samt Carl G Lundgren.

Åter till sidan om Pansar? Klicka här!

Åter till första sidan? Klicka här!