Bakgrund

När det i början av 90-talet stod klart att Sveriges nästa stridsvagn skulle anskaffas från utlandet och att den skulle väga mer än vad de befintliga bärgningsbandvagnarna Bgbv 81 och Bgbv 82 klarade av att hantera, inleddes studier kring hur detta problem skulle lösas. Det visade sig snart att en uppgradering av de gamla vagnarna – Centurionbärgarna hade då gjort drygt 35 års tjänst – skulle bli mycket svårt ur ett rent tekniskt perspektiv och dessutom så kostsamt att det knappast kunde försvaras i en jämförelse med att anskaffa någonting nytt.

Istället beslutades att Sveriges nästa bärgningsbandvagn skulle vara baserad på samma chassi som den nya stridsvagnen. I de offertförfrågningar som gick ut till de potentiella leverantörerna uttrycktes därför krav på att anbuden också skulle innehålla en option på bärgare med stor komponentgemenskap till den stridsvagn som offererades. När det i början av 1994 stod klart att Leopard 2 hade valts, kom blickarna att riktas mot Bergepanzer 3. Innan seriekontraktet tecknades på den tyska stridsvagnen förhandlades därför en option in i avtalet på Bpz 3. Grunden för denna var att modifiering av chassigemensamma system skulle motsvara Strv 122.

Bergepanzer 3 ”Büffel”

Tyskarna hade påbörjat komponentstudier av en ny bärgningsbandvagn år 1977 då det stod klar att föregångaren – Bergepanzer 2 med grund i Leopard 1 – var otillräcklig. Konceptstudier av en bärgare baserad på Leopard 2 chassi inleddes 1982 vilket resulterade i en produktdefinition 1984. Detta möjliggjorde beställning av ett första experimentfordon – vilket stod klart 1986 – och av två prototyper ett par år senare. Utvecklingskostnaderna delades mellan Tyskland och Nederländerna. Fram till 1990 genomgick dessa försöksfordon ingående tester och efter det att resultaten inarbetats i den slutliga konstruktionen lades seriebeställningar på 75 Büffel (som bärgningsbandvagnen kom att kallas) till den tyska armén och på 25 Berginstank Bueffel till det holländska försvaret.

MaK Systemgesellschaft mbH i Kiel blev vald till huvudleverantör, men produktionen delades med Krauss-Maffei som tillverkade 45 av de 100 fordonen. Büffeln har sedermera även sålts till Spanien, Schweiz, Grekland, Kanada och Österrike.

Utprovning, modifiering och seriebeställning

För att bygga upp kunskapen kring Büffeln och för att komma till klarhet om det eventuellt förelåg behov av modifieringar hyrdes en BPz 3 in under 1997. Vagnen genomgick försök företrädesvis vid dåvarande BrigC i Skövde. Därutöver gjorde FMV en teknisk prövning samt en begränsad underhållsteknisk analys. I huvudsak uppfyllde vagnen de ställda kraven, men vissa brister i utrustningen för vinschning och stridsbogsering bedömdes behöva åtgärdas.

Optionen behövde därför uppdateras ur ett tekniskt perspektiv – ett arbete som påbörjades 1998. De förbättringar detta resulterade i var en ny stridsbogseringsutrustning, en bärgningssläde och mer lättarbetad bärgningsutrustning, starkare hjälpvinsch, ökat ballistiskt skydd, reducerad IR-signatur, en vapeninstallation som medgav uppgradering, andra rökkastare och ett lednings- och navigationssystem.

I halvårsskiftet 1999 – endast någon dag innan giltighetstiden för optionen skulle ha gått ut – beställdes 10 modifierade BPz 3 från Rheinmetall Landsysteme (senare följd av en beställning på ytterligare 4 vagnar). Tillverkningen av de 14 vagnarna gjordes vid MaK. Fordonen fick i Sverige benämningen Bärgningsbandvagn 120.

Bärgningsbandvagn 120

Bgbv 120 hör till familjen Leopard 2 och delar därmed många av de vitala komponenterna – framförallt bandaggregat, motor, växellåda – med Strv 121/122. Detta innebär att vagnen drivs av en 12-cylindrig dieselmotor på 1500 hk och att den har ett fjädringssystem bestående av torsionsstavar och lamelldämpare. En särskild hydraulik förhindrar vatten att tränga in vid vadning upp till 1,4 meters djup. Den medförda bränslemängden har ökats till 1600 liter.

Besättningen består av 3 man – vagnchef (tillika chef för bärgargruppen samt skytt), förare (tillika vinsch-/kranskötare) och bärgningsman. Samtliga är placerade i besättningsrummet på vänster sida av vagnen. Detta stridsrum, som har ett övertryck, är försett med en s k liner gjord i glasfiber, vilket ger besättningen extra skydd mot splitter vid efterverkan. I övrigt är vagnen försedd med ett ultrasnabbt halonbaserat brandsläckningssystem och ett NBC-skyddssystem bestående av tre olika filter. Ledningsstödsystemet är datoriserat.

Bärgningsbandvagnens tre huvudkomponenter utgörs en kran, en vinsch och ett schakt- och markförankringsblad. Samtliga dessa system drivs av hydraulsystemet som i sin tur drivs av vagnens huvudmotor.

Kranen sitter monterad frontalt till höger. Den kan vridas 135º åt endera hållet och har en lyftkraft på maximalt 30 ton. Detta gör det till och med möjligt att lyfta ett torn på en Strv 122. Framförallt är det möjligt att byta ett motoraggregat på en stridsvagn ute fält (utbytesaggregatet kan transporteras på bakpansaret på Bgbv 120). Ett sådant byte tar cirka 35 minuter.

För stabilisering av vagnen sänks det frontalt monterade markförankringsbladet ner (som också kan användas som ett schaktblad). Dessutom kan de bakre pendelarmarna låsas på hydraulisk väg för ytterligare stabilisering.

Bärgningsbandvagnen är utrustad med två vinschsystem. Huvudvinschen drivs av två hydraulmotorer. Den är av kapstantyp och ger en konstant dragkraft på 343 kN oberoende om hela den användbara vinschlinans längd om 140 m är utmatad. Vid blockning kan dragkraften ökas ytterligare till drygt 950 kN. Hjälpvinschen, av typ trumvinsch och med en dragkraft på 7 till 8,3 kN (beroende på linlängd, 230 m finns), används till att dra ut huvudvinschens lina. Vid vinschning används två hjälpmedel – dels markförankringsbladet och dels en släde för uppkopplingsutrustning som dras ut till objektet som ska bärgas med hjälpvinschen.

Utrustningen för stridsbogsering – monterad bak på Bgbv 120 – medger att ett annat fordon kan kopplas upp för bogsering utan att besättningen behöver lämna vagnen. Utöver detta finns även bogseringsutrustning för vanligt ”triangeldrag”. En bärgningsoperation kan följas inifrån vagnen med hjälp av en kamera.

För närskyddet är vagnen beväpnad med en 7,62 mm ksp 58. Den sitter monterad i en lavett ovanpå vagnchefshuven och manövreras manuellt inifrån vagnen. I denna vapenhuv finns också observationsperiskop och sikten monterade. Lavetten är konstruerad så att det enkelt ska gå att byta till en tyngre kulspruta eller till en granatspruta. Därutöver finns fyra Galix rökkastarbatterier – två frontalt och två baktill.

Införande

Den första leveransen av Bgbv 120 genomfördes på nationaldagen den 6 juni 2002. Från september samma år levererades resterande vagnar – en per månad – fram till i november 2003. Den nya bärgningsbandvagnen organiserades i dåvarande pansarbataljonerna. Den nya bärgningsbandvagnen organiserades inledningsvis i pansarbataljonerna och ersatte där Bgbv 81 efter att dessa gjort lång och trogen tjänst – de första kom till Sverige 1955.

Bgbv 120B

Under 2010 ställdes en strv pluton Strv 122B (4 vagnar) samt 1 st Bgbv 120 i 48 tim nationell beredskap. Ett visst antal anpassningsåtgärder genomfördes på dessa fordon under 2010, bl a införande av sambandsinstallation för internationell tjänst samt anskaffning av HTR-kit (Heat Transfer Reduction). Den anpassning som gjordes kan summeras i följande:

•  Kylsystem motor

•  Rökkastarsystemet

•  Sambandsinstallation

•  Ledningsstödsystemet

•  HTR-kit

•  Kvalificering för flygtransport i C17

FM kom därefter att lägga beställning på att 2 st Bgbv 120 ska uppgraderas med min- och IED-skydd för internationell tjänst (och därmed tilldelas beteckninegn Bgbv 120B). Dessa levereras till Försvarsmakten 2012-05-15. För att få en IR-signatur jämförbar med Strv 122, tillfördes även termisk maskering. De Bgbv 120 som icke iordningställts för utlandsmission tilldelades beteckningen Bgbv 120A.

Data Bgbv 120

RENO Bgbv 120

Efter flera års diskussioner fick FMV till slut (2016-03-22) en beställning från Försvarsmaktens Högkvarter att renovera behovet av Strv 122 och Bgbv 120 (samt Strf 90) till två brigader i IO18 för livstidsförlängning minst intill 2030. Utöver renovering skall även vagnarna förses med ett stridsledningssystem för bataljonsnivå (SLB) och ett nytt kommunikationssystem (KOMNOD och TGR).

Totalt omfattade beställningen renovering av 8 st Bgbv 120, vilket kommer att resultera i nya beteckningar:

• Bgbv 120A döps om till Bgbv 120C
• Bgbv 120B döps om till Bgbv 120D

Kontrakt för renovering av Leopard 2-systemet skrevs med Krauss-Maffei Wegmann. Omkring 50% av införandet kommer att genomföras av FMV FSV Mv. Leveranser till FM av renoverade vagnar är planerade i tidsperioden 1:a kvartalet 2019 till 2 kvartalet 2023.

Vad kommer då att göras inom ramen för detta RENO för Bgbv 120:

• TCCS byts ut till SLB/BMS
  • Ny vagnsdator från SAAB (”SAAB-lösningen”)
  • LTS 90 byts ut till KOMNOD
  • Ra 180 byts ut till TGR
  • Ra 1570 tillförs
• Halon i brandsläckningssystemet byts ut till DeugenN
• Ny typ av batterier
• Nya vapenhållare

Omfattningen av RENO till IO 2018:

Fotografierna på denna sida är kommer från det egna arkivet samt från FMV, Försvarsmakten, Lasse Sjögren, Anders Möller och Wikipedia.

Åter till sidan om Pansar? Klicka här!

Åter till första sidan? Klicka här!