Bakgrund

För att stridsvagnar och stridande förband skall kunna lösa sina uppgifter finns behov av olika typer av stödfordon. Exempel på dessa är bärgningsbandvagnar, brobandvagnar och ingenjörbandvagnar. När det 1999 stod klart att Sverige skulle gå till beställning på en bärgningsbandvagn baserad på chassit till stridsvagn Leopard 2, fick FMV även uppdraget att inleda studier kring möjligheterna att även anskaffa ett fältarbetsfordon baserat på detta chassi. Behovet av denna typ av banddrivna och bepansrade fordon hade funnits under en lång tid. Denna typ av fordon har funnits under lång tid i såväl Warszawapaktens arméer som inom NATO-förband. För att hålla kostnaderna nere var tanken ursprungligen att återanvända gamla chassier från stridsvagn Leopard 1, men i och med att möjligheten öppnade sig att ta fram en ny ingenjörbandvagn i samarbete med andra brukarländer av Leopard 2 (Danmark, Nederländerna, Spanien och Schweiz) så valdes istället denna stridsvagns chassi.

De övergripande kraven på ett nytt multifunktionellt fältarbetsfordon var att det skulle klara av att schakta jordmassor, gräva skyddsställningar, konstruera eller riva ner hinder och att bryta nergrävda minor. Ett annat möjligt, och viktigt, användningsområde är undsättningsuppdrag i särskilt drabbade katastrofområden.

Under ett par år fördjupades samarbetet med Schweiz, men Sverige tvingades hoppa av utvecklingen 2001 då FM fick problem med fortsatt delfinansiering. Schweiz fortsatte därför på egen hand och kunde 2003 visa upp den första prototypen, konstruerad av Rheinmetall Landsysteme i Tyskland, på ett fältarbetsfordon byggt på ett begagnat chassi till Leopard 2 A4 – Armoured Engineer Vehicle 3 ”Kodiak”. Efter ytterligare modifieringar tecknade Schweiz i januari 2007 kontrakt på 12 ”Geniepanzer” från RUAG – serieleveranser planerade till 2009-2011.

Serietillverkning 

Parallellt fortsatte Sverige undersöka möjligheten till gemensam anskaffning av ingenjörfordonet med annat land – en nödvändighet för att kunna hålla kostnaderna nere för den anpassning som måste göras. Förhoppningarna ställdes till Danmark (som tagit initiativet till förnyat samarbete), men de valde att hoppa av samarbetet i november 2005 – precis under slutförhandlingarna inför en tänkt anbudsinfordran på serieproduktion. Under 2005 testades även en av de tyskbyggda provvagnarna vid Ing 2 i Eksjö. Vagnen genomgick även utprovning i olika klimat – under höga temperaturer i Zaragossa i Spanien och under låga temperaturer i Boden i Sverige.

Det blev istället med Nederländerna som en lösning hittades. Efter klartecken från den holländska staten i slutet av 2007 kunde länderna i januari 2008 skriva kontrakt med ett industrikonsortium bestående av Rheinmetall AG i Kiel (Tyskland) och med RUAG Land Systems i Thun (schweiz) på tillverkning av 16 ingenjörbandvagnar – tio vagnar till Holland och sex till Sverige.

En stor fördel med samarbete är att engångskostnader för teknisk dokumentation, underhållsberedning och verifiering – som blir höga utslaget på få fordon – kan delas lika. Detta är möjligt om de tekniska kraven, underhållssystemen, tidplanerna och leverantörens åtaganden här harmoniserade. Samarbetet mellan Sverige och Nederländerna har nedbringat respektive lands anskaffningskostnad med 20%. De två nationernas ingenjörbandvagnar överensstämmer till 95% (även siffran 80% förekommer) i funktion och konfiguration – de skiljer sig endast åt vad beträffar sambandsutrustningen, rökkastare, vissa verktyg, samt märkning och målning. Därutöver är de holländska vagnarna försedda med tilläggskydd mot takslående stridsdelar.

Inför tillverkningen av fältarbetsfordonen togs begagnade Strv 121 isär vid FM markverkstad i Skövde, för att därefter konvertera chassierna upp till stridsvagn-122-status vad avser motor och drivlina samt kylning. Rensade på all ”onödig utrustning” skickades chassierna därefter ner till RUAG i Schweiz som efter att fronten skurits upp lät bygga på den fordonsspecifika besättningsmodulen, fästen för grävarm och andra verktyg m m. Åter i Sverige monterades slutligen den nödvändiga utrustningen för att fordonet skulle bli komplett.

Ingenjörbandvagn 120

Fältarbetsfordonet ”Kodiak” kom i Sverige att få benämningen Ingenjörbandvagn 120. Den innovativa designen medger byte av olika modulära delsystem.

Centralt placerad finns en grävskopa. Den kan gräva ner till 4 meters djup och få undan 200 m³ jord- eller stenmassor i timmen. Lyfthöjden är 9 meter och den kan ta 2,6 ton i varje lyft (utan skopa 3,3 ton). Skopan kan bytas ut mot olika verktyg – en hydraulisk hammare, en universell ”gripklo” eller ett brytverktyg.

Schaktbladet, anbringat längst fram på fordonet, kan flytta undan 350 m³ i timmen. Beroende på vad som ska utföras – t ex schaktning eller klyvning – kan bladet justeras i olika vinklar.

Alternativt kan vagnen förses med ett kit för brytning av minor. Det består av en speciell minplog (FWMP – Pearson Full Width Mine Plough), ett markeringssystem och en Demeter (anordning för magnetsignatur). Minplogen – som det cirka 4 timmar att skifta till från schaktbladet med hjälp av vagnens egen utrustning – klarar av att bryta minor ner till 30 cm djup.

Ingbv 120 är utrustad med två kapstanvinschar monterade frontalt. De klarar vardera av 9 ton, men kan då de används tillsammans i ett fyrpartsdrag ge 62 tons dragförmåga.

Alla verktyg kontrolleras och manövreras elektrohydrauliskt under pansarskydd av föraren med två ”joysticks”. Till hjälp finns sex kameror utplacerade runt vagnen. Under transport lastas verktygen på bakpansaret på fordonet.

Beväpning består av en fjärrmanövrerad 12,7 mm kulspruta monterad i en Protector vapenstation som innehåller IR-kamera, dagkamera, laseravståndsmätare samt två batterier med vardera 6 rökkastareldrör. Alternativt kan en 40 mm granatspruta eller en 7,62 mm ksp 58 monteras. I övrigt är Ingbv 120 försedd med samma typ av minskydd som anbringats på Strv 122B. Därutöver finns ett extra IED-skydd monterat vid nedre delen av vagnskroppen.

Med sin totalvikt på 62,5-64 ton ligger fordonet på gränsen till vad infrastrukturen med vägar och broar medger. En vidareutveckling får visa på möjligheterna att nedbringa vikten ytterligare.

Serieleverans

Serieleveranser av Ingbv 120 inleddes i november 2011. Varannan vagn levererades alternativt till Sverige eller Nederländerna. Med Ingbv 120 fick Sverige ett fordon som möter de ökande kraven på effektivitet och funktionalitet för ett modernt försvar. Dessutom ett fordon som kan användas inom ramen för undsättande missioner i katastrofområden.

Vardera tre enheter ingår i de två ingenjörbataljonerna som Sverige har i sin Insatsorganisation. Utbildningen genomförs vid Ing 2 i Eksjö.

En ”Kodiak User Club” har bildats tillsammans med Nederländerna och Schweiz vid sidan av ”Leopard User Club”, men ambitionen är att Kodiak skall bli en del av LEOBEN.

Data Ingbv 120

Fotografierna på denna sida är kommer från det egna arkivet samt från FMV, Försvarsmakten, RUAG/Rheinmetall och Wikipedia.

Åter till sidan om Pansar? Klicka här!

Åter till första sidan? Klicka här!