Bakgrund

Pansrade hjulfordon anses traditionellt ha vissa fördelar framför stridsfordon på band – utöver att de är enklare att utbilda på(alla kan ju köra bil), så kan de köras i högre hastighet över längre sträckor och med mindre sannolikhet att gå sönder. Detta med en lägre buller- och vibrationsnivå inuti fordonet (vilket gör det bekvämare för besättningen) och med en lägre bränsleförbrukning. I undantagsfall kan ett hjulfordon även köra på en mina, få en hjulstation bortsprängd, och ändock ta sig vidare på kvarvarande hjul (ett avslitet band gör att ett bandfordon blir stående). Därutöver anses hjulfordon mindre aggressiva i folkmassor. Sammantaget gör detta att pansrade hjulfordon ibland kan vara att föredra under internationella fredsbevarande operationer - särskilt om uppgiften handlar mer om patrullering än om strid.

Detta var bakgrunden till att FMV 1987 fick i uppdrag att införskaffa pansarbilar till den svenska FN-styrkan i Libanon (UNIFIL). Sverige förfogade vid den tidpunkten fortfarande över "KP-bilar"som med framgång använts av svenska FN-styrkor i Kongo och på Cypern, men de ansågs föråldrade. Målsättningsarbetet hade satt igång redan 1984. Efter försök med bl a Pandur 6x6 från Steyer, lades beställning i januari 1988 på 4 XA-180 från SISU Oy (det köptes även in en XA-180 för utbildning i Sverige). Valet underlättades av att det fanns samma typ av fordon i missionsområdet hos den finska styrkan. Leveransen skedde några månader senare – inledningsvis beväpnade med 7,62 mm kulspruta (1989 ersatt av den tyngre 12,7 mm kulsprutan). Leveransen ner till Libanon av den första vagnen (den 14 april 1988) skedde med Tp 84 ”Hercules” – den första gången denna typ av flygtransport gjordes i Sverige. Dessa fyra första XA-180 (UNIFIL nr 4415-4418) fick smeknamnen Tor, Balder, Brage och Oden och de avvecklades på plats efter utfört uppdrag.

Under 1990-talet kompletterade Sverige sin flotta av XA-180 då det behövs fler pansarbilar till FN-styrkan på Balkan (i bl a Bosnien). Två fordon köptes in 1992 – efter en kort tid som försöksfordon för ammunitionsröjning övergick de till rollen som utbildningsvagnar. Sommaren 1993 anskaffas 20 XA-180 (varav 5 lånas från Finland) i rollerna trupptransport och sjuktransport. Ytterligare 21 lånas från Finland i mars-april året därpå. Samtidigt köptes 3 sjuktransportfordon.

Under våren 1994 stridsskadades en svensk XA-180 så svårt att den måste avvecklas (den vagn som året innan gått på en mina hade varit möjlig att reparera).

Sommaren 1994 lånas ännu fler XA-180 från Finland (13 st) för handhavandeutbildning – 4 av dessa återlämnas efter ett par år och resterande 9 köptes ut. I samband med en omorganisation i Bosnien 1998/1999 övertar Sverige 4 finskägda XA-180 från Norge. Ytterligare 4 övertogs 1999 från Norge i Makedonien (de återlämnades sedermera med ”övertogs” igen). Från Norge köptes även 7 begagnade XA-180 år 2000.

Totalt har 79 olika XA-180 genom åren organiserats i svenska förband (varav 34 stycken utgjorde lån från Finland) – tolv av dessa XA-180 i rollen för sjuktransport. XA-180 kom uteslutande att användas i den internationella verksamheten inom SWEDINT och SWEDBAT. På grund av det höga körmilsuttaget fick de genomgå en första renovering som påbörjades 1998 och som var klar under 2000. I Sverige fick fordonet beteckningen Pansarterrängbil 180 (Patgb 180), men i vardagslag kom fordonet normalt att kallas för "SISU".

Pansarterrängbil XA-180

Den första prototypen av XA-180 stod klar i slutet av 1983. Det var resultatet av en 3-årig utveckling med utgångspunkt i krav från den finska försvarsmakten där den åldrande BTR-60 behövde omsättas. Tre prototyper från olika företag ställdes mot varandra, men efter tester blev Panssari Sisu (av finnarna vanligen kallad för Pasi) från Sisu Auto (numera Patria Vehicles) vinnaren och i december 1983 lades den första seriebeställningen på 50 fordon – en beställning som följdes av flera. XA-180 baserades på lastbilen SISU SA-150 6x6 och använde många identiska komponenter. Idag har drygt 700 exemplar tillverkats av fordonen i serien XA-180 (inklusive vidareutvecklade versioner). Vid sidan av användarländerna Finland och Sverige har olika versioner i serien XA-180 även gått på export till Ghana, Irland, Nederländerna, Norge och Österrike och har där företrädesvis använts som en arbetshäst i FN-tjänst.

Namnet XA-180 kom av motorstyrkan på 176 kW i den 6-cylindriga motorn. Till denna är en automatlåda kopplad med separat terrängväxel. Motorutrymmet är försett med ett automatiskt brandsläckningssystem. Fordonet är till stora delar uppbyggt på lastbilskomponenter. Något som inte minst återspeglas i den spartanska miljön på förarplats.

Besättningen består av tre man. Vagnchef och förare sitter placerade frontalt och har en god sikt genom den stora tvådelade vindrutan med skottsäkra glasrutor. Det är möjligt att inifrån täcka över dessa rutor med luckor av stål försedda med en siktspringa. Även sidorutorna kan förses med extra pansarluckor, men dessa måste skruvas på utifrån. Över föraren och vagnchefen finns även takluckor, men de kommer normalt på plats via en dörr på vardera sidan av fordonet. Föraren har tillgång till GPS, men det viktigaste attributet torde vara den kraftiga tutan på taket som manövreras med ett snöre. Skytten sitter i det bakre, relativt rymliga pansarskytteutrymmet som nås via två stora bakdörrar. Den stora innervolymen gör det möjligt att transportera upp till 11 stycken utrustade soldater. De kan öppna eld inifrån vagnen genom totalt 8 skottgluggar.

Pansarterrängbil XA-180 är sexhjulsdrivet (6x6), vilket ger en viss terrängframkomlighet. Dock är inte hjulstationerna individuellt upphängda. De två främre hjulaxlarna är styrande. Ursprungligen hade fordonet en amfibisk förmåga, men propellrarna har normalt plockats bort på de svenska vagnarna. Beväpning utgörs av en 12,7 mm tung kulspruta monterad i ett litet bepansrat öppet torn som manövreras av skytten manuellt. Därutöver finns det 6 stycken rökkastare som avfyras genom en knapptryckning på förarplats. Pansarkarossen ger skytt mot splitter och finkalibrig eld. Sambandsutrustningen består av 2 stycken Ra 180 med fordonsenhet 480, en DART 380 och ett internkommunikationssystem. I övrigt är Patgb XA-180 utrustad med bland annat ”wire-cutter”, sökarlykta, extraljus, en vinsch och två stora packlådor på taket.

I Sverige har Patgb XA-180 använts i ytterligare två varianter vid sidan av trupptransportversionen. Dels i rollen som sjuktransport (kallas allmänt för ”Sierra Tango” beroende på anropssignalen) där beväpningen på taket ersatts med en luftkonditioneringsanläggning och där det inuti fordonet finns möjlighet att ta hand om 1-2 skadade på bår, dels i rollen som reparationsfordon där bakdörrarna ersatts med en enda stor hydrauliskt manövrerad dörr som öppnas uppåt och med utrustning för svetsning och bärgning på taket.

Några av de pansarterrängbilar som Sverige anskaffade i XA-180 serien var av typ XA-185 (som ersatte XA-180 i produktionen efter 1994). XA-185 var en vidareutveckling med något starkare motor, en förbättrad växellåda, andra axlar och ett nydesignat tak (vilket gjort vagnen högre). I de svenska vagnarna lades även ett extra golv in i besättnings- och stridsutrymmet som förbättrade minskyddet. Ett säte för en signalist har tillförts direkt bakom vagnchefen. Patgb XA-185 användes främst vid SWEDINT i utbildningen.

SISU XA-185

Trots sin enkla uppbyggnad på civila komponenter har Patgb XA-180 fungerat förvånansvärt bra under flitig och tuff användning i internationell tjänst. Fordonet är allmänt omtyckt, även om kritik riktas mot den klena motorn som ofta går varm då den får arbeta hårt, 236 hk på 18,5 ton förslår inte långt. Efter att de lånade fordonen återlämnats till Finland återstod 35 fordon i svensk tjänst år 2008. Ett mindre antal har skrotats och ett av de fordon som Sverige köpt lämnades också över till Finland eftersom ett av de hyrda fordonen förstörts.

De kvarvarande fordonen (22 st trupptransport, 11 st sjuktransport, 2 st ammunitionsröjning och ett försöksfordon) börjar bli rejält slitna och upplevs också som omoderna i jämförelse med dess efterträdare. Efter Kosovomissionen blev inriktningen att Patgb XA-180 endast skulle användas i nationell tjänst så länge detta är kostnadseffektivt.

Fordonen har varit hårt utnyttjade under en lång period och kan, trots centralt vidtagna översyner, anses vara nära eller ha nått sin tekniska livslängd. Trots detta är ambitionen i dagsläget (2013) att Patgb 180 ska vidmakthållas minst intill 2020.

Fotografierna på denna sida är företrädesvis hämtade från FMV/FM, ett foto vardera av Lasse Sjögren och Tord Wredman, samt ett par foton från www (okända fotografer).

Åter till sidan om Pansar? Klicka här!

Åter till första sidan? Klicka här!