Archer - 15,5 cm artillerisystem

Denna sida uppdaterades senast 2013-12-06. Ansvarig för sidan är Rickard O. Lindström.

Bakgrund

Under första hälften av 1990-talet väcktes idén att montera olika typer av vapensystem från Bofors på tunga terrängvagnschassier – i vardagligt tal kallade för dumprar – från Volvo. Det bakomliggande syftet var att antingen göra traditionellt stationära anläggningar mobila eller att öka rörligheten och skyddet hos system som knappt hade något av endera. Först ut i spåret var luftvärnssystemet Tridon 40 mm L/70 (TriKA) som redan 1994 fanns integrerat på en dumper med pansrad besättningshytt. Det togs även fram en bepansrad dumper som hade 12/80 pjäsen monterad (benämnd KArelin). Inget av dessa projekt fick en fortsättning. 

Till skillnad från dessa projektet har försöket med att montera en 15,5 cm haubits på en dumper fått en mer eller mindre lyckosam utveckling.

I slutet av 1995 fanns den första testriggen framme och fram till 1998 genomfördes teknikstudier och truppförsök med pjäsen haubits FH-77A.

Denna prototyp benämndes 77AD.

En mängd modifieringar föreslogs av användaren varav den viktigaste var att besättningen skulle kunna kvarstanna i den pansrade kabinen under genomförandet av ett elduppdrag där samtliga granater i ett 24-skottsmagasin (monterat ovanpå pjäsen) avfyrades.

77A-systemet medgav inte detta eftersom laddningarna hanterades i hylsor.

Efter att försöksfordonet byggts om 1999 fick det benämningen 77BD – nu med den nyare pjäsen FH-77B monterad på en modifierad variant av Volvos kommersiella dumper A25C (6x6). Fördjupade teknikstudier vidtog – parallellt genomgick pjäsen REMO.

Teknikstudierna kom 2004 att övergå i en realiserbarhetsstudie varunder ytterligare två försökspjäser tillverkades. År 2006 kom två försöksriggar i drift – BD kunde inte återanvändas (BDI hade ”bara” ett L/45-eldrör).

De två testriggarna utvärderades därefter under prov- och försöksperioden i slutet av realiserbarhetsfasen och resultaten inarbetades under produktdefinitionsfasen i den PDF som låg till grund för det beslut om utveckling som togs 2007. Artillerisystemet hade då fått benämningen ARCHER som begrepp för nästa generations självgående fältartillerisystem.

Tidigt var Danmark med i projektet och tanken var att de skulle dela utvecklingskostnaderna med Sverige. När de på grund av finansieringssvårigheter tvingades hoppa av samarbetet 2006 såg hela projektet ut att gå om intet, men då istället Norge valde att ansluta sig till projektet (formellt hösten 2008) underlättade det beslutet om utveckling av Archer-systemet. Som motköp till detta har Sverige accepterat att anskaffa den fjärrstyrda sensor- och vapenplattformen PROTECTOR från Kongsberg, vilken också tjänar som sekundärbeväpning på artillerisystemet.

Archer

Den förväntade serieversionen av ARCHER skiljer sig åt från tidigare försöksutföranden. Pjäsen har genomgått en modifiering för förbättrad skjutprestanda. I jämförelse med 15,5 cm haubits 77B är eldröret förlängt 2 meter (till L/52) för att öka utgångshastigheten och därmed skottvidden. Benämningen är FH 77 BW. I övrigt återanvänds hela avfyringsmekanismen från den gamla 77:an.

Pjäsbesättningen består av totalt 4 man – 3 operatörer och en förare. Betjäning är möjlig med endast två personer. Kravet är att besättningen skall kunna betjäna pjässystemet under minst 24 timmar utan att lämna hytten. Besättningshytten är trycksatt och försedd med ett CBRN-filter. Dess bepansring ger ett ballistiskt skydd mot splitter och finkalibrig eld. Därutöver finns skydd mot brand, ljudtryck och minor, samt ett mobilt maskeringssystem.

Vapensystemet skall kunna skjuta all 155 mm ammunition som är kvalificerad för systemet – t ex Bonus eller den styrda ammunitionen Excalibur (M982) som utvecklats i samarbete med USA. Som drivladdning kan de flesta på marknaden förekommande karduser och modularer användas. Granaterna får max ha en längd av 1000 mm och en maxvikt på 50 kg för de ska kunna maskinansättas och skjutas med största laddningen. Granatmagasinet rymmer 21 granater som var och en ligger färdigapterade i separata skålar. Därtill finns ett laddningsmagasin med kapacitet för 18 laddningar – såväl karduser som modularer – som också är placerade i numrerade skålar. Tändpatronmagasinet innehåller 40 tändpatroner. Vapnets elevationsområde är -1º – +70º med sidriktning möjlig inom +85º.

Pjäsdatorn har koll på all data kring ammunitionen – t ex vad som ligger i respektive granat- eller laddningsskål och hur ammunitionen är tempererad. När skjutning skall ske väljs önskad granat och laddning varpå de förs automatiskt till ett utmatningsläge. I övrigt hanterar pjäsdatorn även ballistikberäkning (som använder NATO:s metod NABK), V0 mätning, skjutning, säkerhetskontroller, driftuppföljning, navigering, strids- och eldledning, samt kommunikation.

Systemet medger en eldhastighet om 8-9 skott per minut – varav 3 skott på 15-20 sekunder och ett fullt magasin om 21 skott på 2,5-3,5 minut. Den efterfrågade elduthålligheten är 54 skott på 35 minuter – något som ska kunna upprepas sex gånger under ett dygn. Den maximala skottvidden är 40 km med standardammunition (HEER 40), 35 km med BONUS och cirka 50 km med den modernaste styrda ammunitionen (EXCALIBUR). Systemet har även MRSI-förmåga (upp till 6 skott), dvs förmåga att simultant sätta samtliga skott i målet.

Första skottet skjuts med hög uppsättning och hög laddning, nästa får lägre uppsättning och lägre laddning osv. Uppsättningar, laddningar och tid mellan skott är anpassade så att alla sex granater når målet samtidigt. En pjäs kan alltså skjuta en salva om sex granater – en uppgift som det tidigare krävdes ett batteri med sex pjäser för att utföra.

Systemet har även kapacitet för att skjuta mot rörliga mål samt möjlighet till direktskjutning med hjälp av Protectorsystemets sensorer (färgkamera för dag, IRV, laseravståndsmätare) på avstånd upp till 2 km.

Från inbromsning till färdigläge att skjuta tar det inte mer än 30 sekunder. Med två knapptryck – för nedfällning av stödben och för att få pjäsen ur sitt hoptryckta tillstånd i transportläget till skjutläge – är systemet redo att användas.

Efter genomförd skjutning tar det sedan 30 sekunder att komma på rull igen. Komplett påfyllnad av ammunition tar ca 8 minuter och sker med hjälp av ett ammunitionsfordon som också tillhör ARCHER-systemet.

Den tunga kulsprutan 12,7 mm utgör sekundärbeväpning och är monterad på hyttens tak. Skifte till 40 mm granatspruta är möjlig.

Grundplattformen är en civil Volvo tung terrängvagn av typ A30D 6x6 som anpassats för att kunna fungera som bärare till artilleripjäsen från Bofors. Trots sin storlek skall ARCHER kunna flygtransporteras i Airbus A400M. Hjulen är försedda med inlägg från Hutchinson som gör det möjligt att köra fordonet även efter det att däck har punkterats.

Förvaringsutrymmen för besättningens personliga utrustning och för pjästillbehör finns i fyra lådor på sidorna och i en mittmonterad.

Kommunikationssystemet består av en säkerhetsradio, 2 Ra 180M och en TDRS samt 4 korthållsradios för det trådlösa interna sambandet på upp till 200 m. Vagnen kommer att utrustas med SLB för kommunikation med högre ledningsnivåer. Ledningssystemet tillhandahåller också ett GPS-baserat navigeringsstöd, vilket också föraren kan åtnjuta.

Serieleverans

Med ARCHER får det svenska försvaret ett system som kan uppträda autonomt och snabbt över stora ytor i ett fragmenterat stridsfält. En helt ny stridsteknik kan anammas tack vare systemets goda skjutprestanda, precisionsbekämpningsmöjligheten, de korta omgrupperingstiderna och den höga överlevnadsförmågan. Dessutom ett system som i jämförelse med andra mobila artillerisystem (under Artilleridemonstratorprojektet utvärderades de utländska systemen PzH 2000 och AS 90) har avsevärt lägre vidmakthållandekostnader. Den svenska anskaffningen avser i en första hand en serie om 24 pjäser.

Efter seriekonstruktionsarbete och tillverkning av prototyper var den ursprungliga planen att systemet skulle gå in i en serieproduktion som skall möjliggöra de första förbanden med ARCHER upprättade för insats 2011. Denna tidpunkt har emllertid kommit att flyttas fram - dels pga svårigheter att nå de krav som ställts (framförallt vad gäller skydd kopplat till en maxvikt på fordonet, vilket visar på utmaningen att anpassa en civil produkt till militära krav), dels pga att en underleverantör av ammunitionshanteringssystemet gått i konkurs. Detta har resulterat i cirka två års försening och också en tid då Sverige stått utan artilleriförsvar eftersom samtliga Haubits 77-pjäser skrotats för att vapensystemet ska kunna integreras på ARCHER (inklusive de 24 pjäser som Norge beställt).

De första fyra förseriefordonen från huvudleverantören BAE Systems Bofors AB kom iställat att överlämnas till FMV den 23 september 2013. På bilderna nedan ses FMV GD Lena Erixon ta emot de första vagnarna från Bofors VD Lenna Gillström, samt chefen vid FMV AK Mark brigadgeneral Anders Carell i samspråk med sin norske kollega Svein Aarestad från FLO.

Dessa har därefter transporterats upp till Boden för överlämning den 18 oktober till A 9 i Boden (regementet som 2005 flyttade norrut från Kristinehamn tillsammans med ArtSS).

Vid A9 ha nu den nödvändiga utbildningen inom FM nu startat upp. Resultaten frånn FM övning med förseriepjäserna (prototyperna) gör också att BAE Systems Bofors kan komma till rätta med de slutgiltiga justeringar som krävs inför serieproduktion.

Den 3 december lät Norge överraskande meddela att de avsåg avbryta samarbetet med Sverige avseende artillerisystemet Archer, något som den norske försvarsministern vidimerade ett par dagar senare efter att den norska regeringen beslutat i frågan.

Beslutet offentliggjordes den 6 december 2013 i såväl svenska medier (t ex FMV, Ekot och SR) som norska medier. Som motiv till beslutet anfördes att Archer inte möter de norska behoven och att serieleveranserna är försenade.

Vilka konskevenser detta kommer att få är i dagsläget oklart och det är också oklart hur det kommer att påverka alla övriga samarbeten...

 

 

Preliminära data seriefordon:

 

ARCHER 15,5 cm artillerisystem

Besättning

3 (4) man - kan betjänas av 2 man

Vikt

32 ton (33,5 ton med tilläggsskydd)

Längd

14,3 m

Bredd

3,0 m

Höjd

3,4 m (4,0 m med RCWS)

Frigångshöjd

0,4 m

Motor

Volvo D10B AAE2, 343 hk (252 kW)

Hastighet

70 km/h

Aktionssträcka

~500 km (400 liters bränsletank)

Max sidolutning 28°
Backtagningsförmåga 30°
Vadtagningsförmåga 1 m

Beväpning

15,5 cm L52

12,7 mm kulspruta (PROTECTOR)

Fotografierna på denna sida är kommer från det egna akrivet, från FMV och FM (fotografer Viktoria Välilä och Thomas Larsson), från Artilleri- och Luftvärnsklubben, samt från BAE Systems (fotografer Jahn Johansson och Per Kustvik) och Wikipedia.

Åter till sidan om Pansar? Klicka här!

Åter till första sidan? Klicka här!