Fältflygare Tönnies Finke, F4, berättar i nedanstående artikel om sina upplevelser som stridsflygare i Kongo. Fotot är taget på F8 efter den veckolånga hemflygningen från Kongo i slutet av april 1963.

"Ja grabbar, det här är inte några märkvärdiga saker, vi får väl ta det som en tillämpad skolskjutning där hemma, lycka till."

Med dessa ord avslutades briefingen den 29/12 1962 kl 0615 av överste Stenberg från Leo. Efter många ovissa timmar skulle vi nu äntligen få ge oss iväg på det första anfallet mot Kolwezi, där Tshombe hade huvuddelen av sitt flyg baserat. Kl 0635 startade de sex J29:orna som leddes av major Olle Lindström. Lasten var fulladdade akan plus åtta stycken 15 cm spränggranater.

Vi "gröngölingar i Kongo" som hade kommit för endast ett par veckor sedan fick naturligtvis stanna på marken första passet, och vi utnyttjade tiden till att ytterligare studera fotobilderna över anfallsmålet. Sedan bar det iväg upp till tornet för att lyssna på radiotrafiken. Snart hördes anrop till Kamina för QDM, och vi kunde konstatera att alla var på väg hem igen.

När flygplanen rullat in i värnen var vi naturligtvis där. Ur villfarelsen att det var skolskjutning vi sysslade med togs man ganska snabbt vid en granskning av de hemkomna planen. En kula hade gått rakt igenom kabinen på major Lindströms plan 2 dm framför huvudet. Flera andra plan hade skottskador i vingar och kropp. Det var tydligen en del fientlig motverkan.

Medan flygplanen gjordes klara återigen diskuterades erfarenheter. Vädret hade varit det sämsta tänkbara, endast 50-75 m molnbas. Raketerna gick självfallet inte att använda utan det fick bli akananfall. På så låg höjd är naturligtvis flygplan mycket sårbara även för handvapeneld, det fick vi nog så talande bevis för.

Nåväl, äntligen var det då min tur. Jag fick gå som rotetvåa åt fältflygare Casselsjö och det var samtidigt mitt första pass i Kongo. Efter en nervpirrande lång startsträcka på 2.500 m var vi då äntligen i luften. Nu gällde det alltså. Redan på långt håll kunde man se målet. Det rök friskt utav oljebränder.

Vi valde ut våra mål och gick till anfall. För mig var första målet en Vampire (motsvarande J28C) som stod i ett värn. Efter att för tredje gången ha kontrollerat att alla knappar var rätt tillslagna gick jag in i den första dykningen. Jag kom på mig själv att krypa ihop så mycket som möjligt bakom frontrutan, med kulhålet genom kabinen på major Lindströms plan i färskt minne. Ruteresset på målet, tänk på kulan, har du rätt fart? Nu! Iväg med första salvan! Rotechefen rapporterade något plus. 

Efter ett anfall till var 28:an förstörd. Sedan anföll vi stationshuset i kolonn. Efter vardera två anfall var det absolut obrukbart.

Munnen kändes torr och sträv. På med akan. Målen som fototolken fanjunkare Wesslén hade visat oss på briefingen anfölls allt eftersom de dök upp ur bra anfallssynpunkt. På med pricken, en skur, upptagning och nytt läge för nästa mål.

- Firefly 23 från 18, vi återvänder, jag har ganska svåra skottskador i fälltankar och vingar!

Efter en sista blick på det förstörda fältet styr vi hemåt. Min rotechef hade två stora hål i höger fälltank och i flygplankroppen. Jag själv tycktes oträffad. Pang! Plötsligt börjar mitt plan vibrera våldsamt. Stannade mitt hjärta två slag? Min första tanke var turbinskovelbrott. För mitt inre såg jag redan hur de fruktade infödingarna och gendarmerna dansade stora middagsdansen med mig som huvudfigur.

Här gällde det att ta det kallt. Av med fälltankarna, hissa och dra av gasen. Motorn gick åter normalt, men tyvärr endast under planflyktsvarv. Min rotechef hade informerat Kaminabasen och helikoptern hade larmats. Själv satt jag och räknade. Skulle jag nå fram? Skulle motorn orka? Vad var det för fel? I Sverige går det alltid att hoppa i värsta fall, men här blev man plötsligt påtagligt medveten om vad det innebär att flyga över fiendeland. Att man inte hade någon misskund att vänta av våra motståndare var nog fullt klart. Vår popularitet var inte så stor hos dem, allrahelst inte efter dagens övningar.

Men mil lades till mil fast det stadigt bar av nedåt. Det skulle gå. När det är tre mil kvar till basen får jag ögonkontakt med helikoptern. På mitt anrop om han hade kontakt kom det tryggt:

"Ja-ja mensan morsan e´me´dig, det vet du".

De orden kändes lugnande och hjärtat flyttade ned till rätt våning igen. Höjden räckte till landning på lång final och äntligen satt man på banan. Sällan har en läsk och en cigarett smakat så bra som efter den flygningen. Inom parantes kan nämnas att motorfelet var endast att generatorn hade tappat lagren. Hädanefter tycker jag inte att skämtteckningar som visar vita män i grytor hos kannibaler är särskilt lustiga.

Hela dagen gick våra "tunnor" med sin förstörelsebringande last mot Kolwezi och när kvällen kom var Tshombes flygvapen en saga blott. Man kan nog säga att F22 gjort sitt jobb väl. Dagen efter patrullerade vi alla omkringliggande flygfält för att hitta eventuellt undkomna flygplan. Fältflygare Jönsson F4 och jag hittade för vår del ett Harvard-plan undangömt i Jadotville. Det sköts naturligtvis genast sönder.

Om man nu ser tillbaka på "stressen" så är det ett par saker som man i egenskap av flygare vill minnas och poängtera. Vad jag personligen mest uppskattade var den oerhörda nytta vi hade av spaningsflyget. Med det utmärkta bildmaterialet vi hade till vårt förfogande var det aldrig något tvivel om vilka mål som skulle anfallas hur gömda de än var. Fastän det var mitt första pass i Kongo var det ingen som helst svårighet att orientera sig och lokalisera målen. Det säger rätt mycket att alla riktiga flygplan blev förstörda, men inte en enda "Dummy" anfölls.

Sedan upphörde vi aldrig att förvånas över vilket otroligt arbete fanjunkare Carlsson, F1, och hans grabbar på stationen presterade. Hur kunde de "trolla" fram plan så snabbt, iordningsställda efter skottskador genom motorkåpor och utloppsdelar, var för oss en gåta. Törs man gissa att rekordet i att byta utloppsdel innehas av F22? Sedan minns man bilden av vår vapenmästare Fors från F10 som åkte emellan planen och frågade på sin sjungande dialekt och med ett stort leende:

"Har du skjutit slut?"

Han och hans mannar fick nog göra rätt för grötsaltet de dagarna, den saken är klar. Över huvud taget rådde en otrolig aktivitet de dagarna på F22.

Att inte nonchalera den finkalibriga elden från handeldvapen även när man flyger ett så snabbt plan som 29:an är också en erfarenhet. Här kan man verkligen tala om att liten tuva ofta stjälper stora lass.

Nu är det åter lugnt i Kongo och ingen är väl gladare för det än vi som var med om "stressen".

av Tönnies Finke (ur FlygvapenNytt nr 2 1963, även publicerad i nr 4 1995). ©