|
|
|
Medlem i TusenTimmarTunnan klubben. Under en tid ledare för "Lindströmgruppen" som med sina fyra 29:or också uppvisningsflög i utlandet. Med den unika erfarenhet som Kongoäventyret kom att ge fick Olle Lindström även uppdraget att ansvara för utbildningen av divisionschefer i samband med försäljningen av Tunnan till Österrike. Olle kom att genomföra ytterligare två sejourer i FN-tjänst, då som observatör i Mellersta Östern under två år i början av 70-talet. Den aktiva flygtjänsten avslutades i samband med pensioneringen 1990 efter att i nedtrappande skala ha gått från J32, J35 och SK60 till sambandsflyg med SK50. Uttagning av tredje avlösningen I början av sommaren 1962 kontaktade Flygstaben mj Olle Lindström vid Kungliga Jämtlands flygflottilj (F4) och frågade om han var villig att åtaga sig jobbet som flygstyrkechef i Kongo under 6 månader. Detta var en utmaning som antogs efter samråd med dennes familj. Olle avbröt sin semester och under en veckas tid på flygstaben i Stockholm kunde han ta ut "sin" division. Det blev till att börja med sex stycken flygförare som Olle personligen kände väl och som han visste var skickliga piloter. Lindström försökte få med alla förarna från sin egen division på F4, vilket emellertid ej godkändes av överste Kjell Rasmusson (dåvarande CF4) p g a beredskapsskäl. I slutet av perioden hade Lindström dock fått med 4 st av F4-divisionens förare. Samtliga fick sitt "lilla" elddop. Avlösningen lämnade Sverige omkring den 10 augusti 1962. Tre förare stannade ytterligare två veckor för att genomgå en komprimerad flygspaningsutbildning på S29 vid F11 i Nyköping.
Sedan december 1961 hade F22 sin basering på Kaminabasen i Katanga. Chief Fighter Operations var nu överste Dick Stenberg (sedermera C FV, 1973-1982, se bild till höger) vid högkvarteret i Leopoldville (HQ Leo). F22 organisation fick under perioden följande sammansättning:
Fr o m 19 / 12 1962:
Fr o m 27/12 1962
Fr o m 9 / 1 1963
Chef för stationskompaniet var flygplanmästare Curt Jönsson från F1 i Västerås. Som flygtekniker tjänstgjorde bl a Roland Berglund och Nils-Gustav Nilsson, båda från F4. Med kommenderingen till utlandstjänst följde att samtliga befordrades en grad. Förste fältflygare fick t ex graden fanjunkare (fanj). På Kaminabasen fanns, förutom F22, 5th Etiopien Fighter Sqd med F86 Sabre och på flygbasen i Leopoldville var 1st Indian Sqd med Canberras baserad. Dessa förband utgjorde FN:s stridsflyg i Kongo också hösten 1962.
Som divisionschef skulle Lindström ersätta "Fritiof", d v s major Börje Fritiofsson från F16 i Uppsala, som haft en relativt lugn sexmånadersperiod. Under en veckas tid satte han in avlösningen i flygförhållandena i Kongo. Navigeringsflygningar genomfördes med hjälp av en vägkarta som visade sig stämma förvånansvärt bra. Instrumentinflygningar på basen övades, detta med tanke på vinterhalvåret som kunde bjuda på mycket dåligt väder med nedsatt sikt. Till förfogande för flygtransporter och räddningsuppdrag fanns vid Kaminabasen en DC-3 och en C-46 CFF (Charlie Foxtrot Foxtrot) med svensk besättning ingående i Air Division HQ Leo. På basen låg även en helikoptergrupp med norsk besättning som F22 ofta samverkade med . En av de ständigt återkommande övningarna var Search and Rescue. I divisionens nödutrustning ingick en radiosändare, den s k Diana-sändaren. Med hkp hjälp placerades den ut i "bushen" varefter CFF med motsvarande mottagare, kallad Sara, kunde lokalisera sändaren. De många övningarna i Search and Rescue med CFF gjorde att divisionen uppnådde ganska stor skicklighet i lokalisering av nödställd.
Och Olle fortsätter berätta... "Efter en lugn inledning på vår period inträffade den 20 september en händelse som blev början på den stegrade spänningen i Katanga. Vår DC-3, UN 202, saknades efter en rekognoseringsflygning i norra Katanga. Svenska bataljonen hade snappat upp ett radiomeddelande, som antydde att ett FN-flygplan hade skjutits ner i trakten av Kamunza Goie, 45 km nordost Kabongo. Besättning på DC-3:an var kapten Anders Lundquist och flygstyrman Billy Nilsson, den senare känd som världsmästare i segelflygning från Örnsköldsvik. I flygplanet medföljde befäl ur svenska bataljonen samt flygtekniker ur F22, sammanlagt 10 personer."
En rote från F22 med Lindström / Barthelsson startade för flygspaning och kunde efter 20 min flygning konstatera att nerskjutningen var ett faktum efter att ha upptäckt UN 202 kraschad 7 km sydsydväst Kamunza Goie. Flygplanet var till stora delar utbränt utan synbart liv runt vraket.
På SSB, Single Side Band, vårt enda direkta samband(radio) med HQ Leo, underrättades högkvarteret, som meddelade att ingen räddningsoperation fick företas utan direkt order från HQ. Räddningsaktionen igångsattes nästa dag, några timmar försenad p g a den oläsbara radioförbindelsen med Leo, något som inträffade då och då orsakad av atmosfäriska förhållanden. Helikopter skulle landa på haveriplatsen under jaktskydd av F22 och 5.e etiopiska divisionen. Strax efter kl 1300 stod det otroliga klart att det fanns överlevande. En dödad - fplmäst Colmgren (F22), en svårt skadad - fplmäst Solvestad (F22), som emellertid avled under dygnet till följd av skadorna. I övrigt en lätt skadad. Flygplansbesättningen var helt oskadd. En haverikommission tillsattes under ledning av en italiensk överste. Undersökningen på haveriplatsen pågick en vecka, hela tiden under jaktskydd av en rote i avlösningssystem mellan F22 och etioperna. "Etioperna hade ibland svårt med tidhållningen, vilket drabbade mig med Åke Christiansson som rotetvåa. Vi låg över haveriplatsen och väntade på avlösning från etioperna som dröjde. Det var noga uträknat hur länge vi kunde ligga kvar med tanke på bränsle för hemflygning. När tiden definitivt var ute vände vi hemåt, steg och flög så bränsleekonomiskt som möjligt. Mellan oss och Kaminabasen låg plötsligt ett bälte av cumulunimbusmoln med en översida på väl över 15 000 m, som inte gick att flyga över eller runt. Det var bara att säga till "Christian" att ansluta och hänga kvar till varje pris när vi dök in i dom mörka molnen. Det blev en skakig färd och "Christian" hade det säkert mycket svettigt, inte minst p g a varningslampan "Bränsle snart slut" börjat få ett stadigt rött sken. Jag började bli orolig att våra beräkningar inte var riktiga. Kaminabasen talade om solsken och kom vi inte ur dom svarta molnen inom några minuter så var säkert vår Kongosejour över. Men beräkningarna var riktiga. Plötsligt låg Kaminabasen rakt under oss badande i sol." Haverikommissionen kunde inte klara ut officiellt vem som var ansvarig för nerskjutningen, men starka misstankar riktades mot ett förband ur kongolesiska nationalarmén (ANC) som fanns i området. ANC hade under en längre tid försökt få FN att aktivt delta i striderna mot Tshombes gendarmer genom att sprida rykten eller provocera fram händelser.
Den första åtgärden blev att ständigt bemanna Kaminabasens luftvärn, sprida F22:s flygplan samt att påbörja byggandet av flygplanvärn. Dessa byggdes i anslutning till en lång och rak landsväg mellan bas 1 och 2. Flottiljens radarstation PS 41 fick order att spana dygnet runt .
Från HQ kom en stående "missionorder" (nr 136) som beordrade ögonspaning varje dag mot dels Kolwezi Kengere, den militära huvudflygplatsen och dels övriga flygfält i södra Katanga. Några dagar senare upptäckte divisionen 3 st Harvards på Kongolo flygplats... Etioperna flög amerikanska F-86 och var utbildade i USA. Samarbetet fungerade bra, även om F22:s framställning att öva jaktstrid med dem inte köptes. Det var naturligtvis intresserant att se hur 29:an stod sig i jaktstrid gentemot F-86 Sabre, men av detta blev således intet! Den 14 oktober 1962 försvinner en etiopisk F-86 i samband med roteflygning och molngenomgång. Trots en massiv flygspaningsinsats och utfrågning av den lokala befolkningen kunde det havererade flygplanet inte återfinnas i djungeln. Den 25 oktober väcktes svenskarna i gryningen av ljudet från startande jetflygplan. Vad innerst i....! Ingen missionorder var aktuell vid den tidpunkten. Det stod snabbt klart, efter besked från trafikledningen, att det var etioperna som gav sig av hem. Planerna på hemflygning hade hemligstämplats och HQ i Leo var ej underrättat. Etiopiska 5th Sqd tog alltså sin mats ur skolan. Även indierna med sina Canberras gjorde samma sak. Det var dock känt att dom tillfälligt skulle avbryta sin mission i Kongo p g a att strider brutit ut i Indien i deras gränskonflikt med Kina. Från och med denna dag var F22 ensam om att sköta FN:s jaktförsvar i Kongo. Förstärkningen från Sverige var således efterlängtad, såväl spanings-29:orna som fler jaktflygplan. Detta inte minst på grund av att divisionen upptäckt en Vampire (motsvarande J28 i FV) i ett av dom skyddade värnen på Kolwezi. De två S-29:orna anlände i slutet av oktober -62 med amerikanska MATS (Military Air Transport Service) tillsammans med ett monteringslag. Monteringen genomfördes i Leopoldville. De ytterligare fyra J29B, anlände på samma sätt i mitten av december 1962, en och en halv månad senare. Inför firandet av HM konungens, Gustav VI Adolfs födelsedag, övade F22 med Lindström, Thorell och Norlund ett uppvisningsprogram i 3-grupp. Uppvisningen genomfördes på Konungens 80-årsdag den 11 november under högtidliga former i svenska bataljonens regi. Inbjudna gäster var bl a den indiske generalen Prem Chand, UN Force Commander Katanga Area. Uppvisningen blev lyckad och uppskattad!
I flottiljens chefsvilla anordnades ett mycket uppskattat party. I följe med underhållningsgruppen fanns också Sveriges Radio med Lars Ramsten, som på F22 gjorde vissa intervjuer... ...i detta sammanhang vore det intressant att idag få ta del av den TV-inspelning som Sveriges Radio lät göra vid F22! Med tanke på Kongos hetta kan man ställa sig frågan hur F22 ordnade kall öl till ett trevligt party enligt ovan. Ja, hur? Inga problem - fyll upp 29:ans ammunitionsmagasin med så många öl som möjligt, starta och stig till 10.000 m, återvänd till basen - festen kan börja!
Divisionen kände ett starkt behov av att få övningsskjuta mot markmål, vilket dittills hade varit förbjudet av politiska skäl. Ett skjutmål rekognoserades inom basområdet varefter en skrivelse avsändes till HQ Leo. Efter en tid fick F22 klartecken att börja övningsskjuta med automatkanoner och raketer. Målen utgjordes av gamla bilvrak, anropssignalen blev "Blue Target". Det visade sig vara en välbehövlig övning med tanke vad som komma skulle... I mitten på november 1962 kom en missionorder från HQ som sade att allt katangesiskt flyg i luften skulle skjutas ner. Ordern avslutades med orden "Good Hunting". Den här ordern var inte speciellt smaklig för F22. Nästan dagligen träffade divisionen på en DC-3:a och två DeHavilland Dove med civila beteckningar. Med "Christian" som rotetvåa anslöt Lindström en dag på DC-3:an och kunde konstatera genom kabinfönstren att flygplanet hade många till synes skräckslagna, civila människor ombord - bl a kvinnor och barn! I cockpit satt en vit och en färgad pilot. F22 beslöt att vägra en dylik order, vilket åstadkom ett väldigt hallå med FN i New York. Svenska regeringen stod dock på F22:s sida. Vad skulle inte en stor propagandaapparat kunna åstadkomma om svenska flygvapnet sköt ner civila flygplan fulla med kvinnor och barn? Det blev hårda förvecklingar, förvecklingar som höll på att sluta med att Sverige var beredd dra tillbaka den svenska jaktdivisionen från Kongo. Ordern ändrades och därmed hade F22 dragit längsta strået i den känsliga situationen. I samband med tillskottet av de två S-29:orna tillfördes även en reducerad underrättelsepluton bestående av chef, två fototolkar, en fotograf samt kameratekniker. Utöver dom tre snabbutbildade flygförarna tillkom ett proffs, fanj Jan Norlund, från F11 i Nyköping. Jan Norlund fick 1963 Stockholmstidningens flygbragdmedalj för sina fotoinsatser i Kongo. Divisionen i övrigt fick Stockholmstidningens Minnesplakett i guld för sina insatser. Tack vare S-29:orna hade vi snart kartlagt samtliga Katangas flygfält och tillgång på flygplan, som utgjordes av två Vampires, tio Harvards, en DC-3 :a och två De Havilland Dove samt ett mindre antal småflygplan. Underrättelseplutonen, med fanj Wesslén (F11) som chef, gjorde ett fantastiskt tolkjobb, som senare skulle visa sig vara mycket värdefullt för vår anfallsprecision. I en övning Search and Rescue den 10 december 1962 skulle löjtnant Thorell medfölja i helikopter, med löjtnant Hovden från Norge som förare, för att i Upemba nationalpark placera ut en Diana-sändare. Hovden landade och satte av Thorell och lyfte därefter för att "titta på " från luften. Han upptäckte då Thorell liggande livlös på marken. En utredningskommission tillsattes av HQ Leo. Den enda troliga förklaring till olyckan, enligt kommissionen, var att Thorell trott att helikoptern skulle lyfta för att flyga därifrån och därför kastat sig ombord. Thorell har inte lyckats hålla sig kvar utan tappat taget, fallit, slagit i marken och brutit nacken. Inga ögonvittnen fanns till olyckan! För den svenska bataljonen och F22 organiserades en s k "leaveresa" i anslutning till julen 1962. En DC-4 :a chartrades i Sverige. Anhöriga fick flyga till Kongo och Kongopersonal fick flyga till Stockholm. Bl a divisionschefen Lindström utnyttjade möjligheten och flög hem till familjen för att fira jul på Frösön. Under julhelgen började emellertid läget skärpa till sig för FN i Katanga, vilket bl a framgick av riksradions nyhetssändningar. Lindström höll kontakt med flygstaben och annandag jul avbröts ledigheten för att divisionschefen fortast möjligt skulle kunna vara tillbaka på Kaminabasen. Den 27 december var Lindström åter på HQ i Leopoldville och fick bekräftelse på att det var oroligt i området kring Elisabethville och att Tshombes katangaflyg uppenbarligen förberedde någon form av aktion. Olle Lindström anlände till Kaminabasen vid lunchtid den 28 december 1962 efter sin hastigt avbrutna "leave" i Sverige. En grupp ur F22 hade 30 min startberedskap. Varje flygplan var laddat med fullt i akan, d v s totalt 4 x 180 skott och 8 st 15 cm sprängraketer. Åke Christiansson, den ställföreträdande divisionschefen, satte snabbt in Lindström i bilden. En rote skickades till Kolwezi och några andra baser för att ta anfallsfoton. Resten av dagen innehöll spänd väntan med mål- och kartstudier. F22 hade nu också fått förstärkning på förarsidan med fanj Tönnies Finke och fanj John Erik Jönsson från Lindströms division på Frösön. Den 29 december kl 0030 anlände överste Dick Stenberg i en Canberra från Leo med anfallsorder. F22 skulle nu sättas in i striderna. Målet var Kolwezi Kengere och ordern löd :
Kolwezi var vid det här laget väl utforskad och välkänd av alla förare vid F22. Divisionen skulle starta i gryningen kl 0600 och det blev inte mer än ett par timmars sömn den natten. Kl 0430 samlades divisionen för målstudier och ordergivning. Spänningen kunde märkas i luften, men det var en lugn och sansad sådan. Manskapet var fulla av tillförsikt och gott självförtroende - alla visste sina mål. Ordergivningen avslutades med orden: "Jaha grabbar, det här är inget märkvärdigt, vi får väl ta det som en tillämpad skolskjutning. Lycka till!"
C:a 5 minuter före målet ser 4-gruppen en Harvard "kl 12 nära" men hinner inte göra något annat än bryta radiotystnaden och ange. Roten i kolonn såg dock flygplanet, vred om vapenväljaren från raketer till akan, fick på "pricken" och avfyrade en kort eldskur. Akan-ammunitionen hade vart femte skott som spårljus, varför föraren kunde konstatera att flygplanet troligen blev träffat. Det försvann upp i moln. Efter kriget hittades planet, som hade nödlandat på ett litet fält med halva sidorodret bortskjutet! Vädret blev sämre och divisionen kunde inte ta sig fram i första försöket, men efter en ny inflygningsriktning kunde anfall rotevis genomföras. På grund av den låga molnhöjden, 50-100 m, valdes att enbart använda automatkanonerna. Divisionen gjorde upprepade anfall och inom några min brann det här och var på fältet. Prydligt uppställda på "plattan" sattes fyra Harvards och en De Havilland Heron i brand.
På bilden har divisionschefen major Olle Lindström just landat på Kamina med huven genomskjuten efter anfallet mot Kolwezi den 29 december 1962. »A close shave!» J 29 visade sig »tåla mycket stryk». Vid ett tillfälle landade ett flygplan med inte mindre än 12 kulhål. Emellertid bekräftade fanj Norlunds resultatfoto taget 10 min efter anfallet att F22 hade åstadkommit stor skada för Tshombes flyg!
Vädret förbättrades och F22:s anfall fortsatte kontinuerligt under hela dagen. Divisionen hade dock fått lite respekt för motelden varför taktiken förändrades i anfallen. Bl a ökades säkerhetshöjden, vilket hade till följd att skottskadorna på flygplanen upphörde.
När dagen var slut hade Katangas flyg på Kolwezi Kengere utplånats: 2 st Vampires, 2 st De Havilland Dove, 4 st Harvards, 2 st bränsleförråd, hangarer, fpl-värn, TL-torn och stationsbyggnad var helt förstörda.
Detta kunde bekräftas på plats med egna ögon, när divisionen besökte Kolwezi efter kriget.
F22 fick senare internationellt erkännande för den precision med vilken anfallen genomfördes. Enbart militära mål hade bekämpats. Inga civila hade uppenbarligen blivit dödade och ett mycket litet fåtal soldater hade mött detta öde. Ryktet sade att en soldat hade "strukit med" under anfallen mot Kolwezi. Nästa dag den 30 december flög divisionen till samtliga övriga Katangabaser och inkasserade ytterligare 2 st Harvards. Dessa sattes i brand och därmed var kriget över för Moïse Tshombes flygvapen! Svenska bataljonen fick vid det här laget marschorder för att inta staden Kamina Ville. F22 skulle samverka med jaktskydd, något som bl a innebar att framför bataljonen göra överflygningar på låg höjd. "Tunnorna" hade satt sig i respekt och svenska bataljonens framryckning gick utan egna förluster trots en del eldstrid. I några enstaka fall därefter, sattes F22 in i direkta markanfall som understöd för FN-trupp som stött på fientligt motstånd. Efter januari 1963 insattes inte F22 i några offensiva företag. Flygförstärkning anlände till Kaminabasen 19 januari 1963 i form av 4 st F-86 Sabre ur Iranian Air Force . Den 21 januari 1963 besatte FN-trupp Kolwezi och dagen efter besökte F22, under överste Sven Lampells ledning, basen för att konstatera verkan av sin insats. Även dom iranska flygförarna deltog i besöket.
Chefen för flygstaben, generalmajor Stig Norén, besökte F22 den 24 januari. Han anlände med en DC-6:a, som eskorterades sista biten av 8 st J29 B och fotades av en av S-29:orna. Samverkan med armén På kvällen i bataljonens mäss efter väl förrättat värv kunde det smaka bra med en elefantöl. En arméofficer kom fram och ställde frågan med något provokativt tonfall: " Ni kan väl inte flyga så värst lågt..?" " Ja ,i varje fall så lågt att Du inte kan stå rak inunder." " Hur ska ni kunna styrka det påståendet?" " I morgon skall Christian och jag genomföra ett företag och är till baka kl 1015. Om Du då står mitt på vägen framför monumentet mellan bas 1 och bas 2 ska vi blåsa bort Dig." Nästa dag 1015 står en gubbe vid monumentet och han tycks gå ut på vägen. Lindström beordrar Christian i kolonn 500 meter. Dom satsar över vägen, höjd några meter och fart 900. Divisionschefen uppfattade inte att någon stod på vägen... "Djävlar om han stått där rak! Vi gör en repa till litet lägre." Ner på c:a 2 meters höjd, fullskaft. Ingen gubbe synlig. Det framkom senare att när han såg roten komma i första överflygningen kröp han av vägen och låg vid kanten. Dock troligen en stand-in! Lågflygning förekom då och då Bertil Nordström (Nod) på väg hem efter ett rekognoseringsföretag fick lusten att flyga lågt (ett inte obekant behov i flygvapnet ibland). Framför honom i fart 8-900 km/tim stod plötsligt ett torrt träd! Det small till, flygplanet vinglade till och han trodde sig uppfatta att ena fälltanken fladdrade iväg. Det visade sig vara rätt uppfattat och en skicklig pilot handlar därefter - han ryckte snabbt i handtaget för fällning av fälltankar och blev på så vis herre igen över det "feltrimmade" flygplanet. En oberoende utredning tillsattes. Inför utredningen och sin divisionschef förklarade Nordström förtroendeingivande att han tvingades väja för en fågelsvärm "neråt" och därvid kolliderat med ett träd. Förklaringen köptes och allt var frid och fröjd. F22 hade reservfälltankar i lager. "I kärlek och krig kan en liten lögn vara tillåtet!" Matbrist - jakt i Upemba nationalpark Under lång tid, strängt taget efter det att 3.e avlösningen anlänt till Kamina, hade F22 ont om "riktig mat". Divisionen tillhörde teknikerkontingenten, självförsörjande, vilket bl a innebar att dom själva måste inhandla och bereda vår mat från PX. Leveranserna till PX var varken kontinuerliga eller varierande och dom allra flesta middagarna (huvudmåltiden) bestod alltför oftast av kyckling ("pull pull" på swahili). Christian i chefsvillan inom F22 var den självskrivne köksmästaren som ingen kunde klaga på. Som viss hjälp i köket hade han den unge kongolesen Kalenga, som fick ambitioner av någon anledning att bli pilot. Han blev för övrigt förevigad iklädd hjälm i "Tunnans" cockpit. Hur hans framtid blev är inte känt, men han var en omtyckt och duktig hjälpreda hos F22. Hur som helst, något måste göras åt matbristen. I samråd med norska helikoptergruppens chef, löjtnant Hovden (senare dekorerad för andra insatser) beslutades att divisionen med hkp hjälp i Upemba nationalpark skjuta en antilop för att fylla upp kylskåpen med gott kött. Sagt och gjort! Detta var emellertid känsligt efter de artiklar i svensk press där författaren Per Westberg anklagade svenska FN-soldater för att jaga i nationalparkerna - men för tusan - här var det fråga om att "överleva i krig". Gemensamt beslut: "Genomför uppdraget!" En sen eftermiddag med Hovden som förare sattes så kurs mot Upemba nationalpark. Två st officerare ur F22 satt i passagerarutrymmet, fastspända och med skjutdörren öppen, beväpnade medk-pistar. Radiokontakt med piloten Hovden. Plötsligt säger han "Vi har några hästantiloper framför oss, jag driver ut en liten åt höger!"
Och där i skjutdörrens öppning galopperade plötsligt en liten antilop på några meters avstånd. En kort eldskur och antilopen rullade runt. Helikoptern "tvärstannade" och landade. Antilopen kunde hävas ombord, tappas på blod och flygas hem till basen med huvudet hängande utanför helikoptern. Åter vid Kamina fick de inblandade en smärre chock. Hela helikoptersidan var "målad i rött" med antilopens blod. Här måste handlas snabbt! Tur att det var skymning. Hovden studsade fram och tillbaka, övervakade och deltog ivrigt i rengöringen av hkp med hjälp av fotogen. Divisionens kontrakt stod på spel, men inom en timme stod där hkp skinande blank och oskyldig... Antilopen vägde ca 80 kg. F22 hade duktiga jägare som klarade av detta med hängning och styckning. I en dryg vecka fick divisionen, hkpgruppen och en del av stationskompaniet njuta av delikatessen! Kylning av öl Ett problem i Kongo kunde vara att hålla ölen tillräckligt kall inför inmundigandet. Vid ett tillfälle hade den begärliga drycken en alltför hög temperatur. Det enda sättet som stod till buds för en snabb kylning (enligt divisionens samlade idérikedom) var att lasta dom i 29:ans utrymme för akan-ammunition, för att därefter genomföra ett företag till 10 000 m och åter... Divisionens avlösning anlände till Leopoldville den 7 februari 1963. Förhoppningen att få flyga hem 29:orna var därmed grusad för den 3.e avlösningens förare. Av Mj Olle Lindström, i en förkortad version publicerat i Flyget på Frösön 1996. ©
|
Nerresan gick först med tåg till Milano i Italien och därifrån
med amerikanskt transportflyg via Tripoli i Libyen och Kano i Nigeria till Leopoldville i
Kongo f v b till Kamina i Katanga.
Kaminabas
1 från 10.000 m höjd, S29, lodkamera.
Sedan våren
1962 var hela den svenska bataljonen stationerad på Kamina. Chef för bataljonen var
under den tredje avlösningen överste 
Början på den
tredje avlösningens FN-period kännetecknades av viss bränsleknapphet på Kaminabasen
vilket medförde inskränkningar i divisionens och etiopernas flygtjänst. Allt
flygbränsle måste flygas in. De rätta underhållsresurserna fick F22 inte förrän på
senhösten 1962 då US Air Force tillförde basen en fältmässig tankanläggning i form
av stora gummitankar. Dessa fylldes sedan på genom intensiv airlift.
UN 202 kraschad.
Kn Lundquist med besättning kom senare att
tilldelas Vasamedaljen
Den 24/9 1962 rapporterades från Mil Info i Leo att Katanga tillfördes flygplan, bl a
av typen Harvard (motsvarande Sk16 i det svenska Flygvapnet) - ett enmotorigt
propellerflygplan som kunde utrustas med kulsprutor och lätta raketer.
Efter att på kort tid ha rekvirerat färg, samt genomfört ett lyckat
maskeringsförsök med en första kamouflagemålad J29:a, så fick samtliga 29:or denna
målning. 
En svensk underhållningsgrupp, med
Staffan Broms, Britt Damberg och Leppe Sundevall i
spetsen, anlände till Kaminabasen i början av december -62 för att roa bataljonen och
F22. 
De sex förare som deltog i första anfallet är (från vänster) Mj
Lindström, Fanj Norlund, Kn Christiansson, Fanj Casselsjö, Fanj Jönsson, Fanj
Barthelsson. 
Den låga molnhöjden, de tungt lastade 29:orna med
raketerna kvar och inga dykmöjligheter, gjorde att anfallen genomfördes med för låg
fart och på för låg höjd för att vara hälsosamt. Det visade sig också att fyra fpl
blivit träffade av skott från handeldvapen. Såväl 1961 som 1962 utsattes de svenska jaktflygplanen för kraftig
motverkan från marken och så gott som samtliga flygplan erhöll skottskador. 
Urblåst stationsbyggnad efter Li/Fik
anfall med 2+2 15 cm srak.
Maskerad Harvard?
En före detta Vampire.
Resultatfoto
från en S29:a
Då kunde även konstateras att basen haft en Bofors 40 mm luftvärnskanon - som
emellertid fått eldavbrott efter c:a 40 skott!
