UN Light Aircraft Squadron

Ur Att flyga är att leva av Gösta Norrbohm och Bertil Skogsberg (1976). ©

Förenta Nationernas hjälp till Kongo från sommaren 1960 utgjordes av flera svenska enheter: en armébataljon, teknikerpersonal, attack- och spaningsflygplan av typ "Tunnan" men även av förare till den "lätta" transportdivision som betecknades UN Light Aircraft Squadron.

Den baserades i Leopoldville, Elisabethville och Albertville. Dess uppgift var att snabbt flyga personal och materiel till de platser som skulle bli högkvarter och baser för de vidare operationerna. Man måste också flyga ut mat, medicin och förstärkningar till posteringar och patruller ute i "bushen". Det var onekligen en "annorlunda" miljö som mötte de svenska flygarna.

De högsta bergen nådde höjder på cirka 5.000 meter, under 2-3 timmars flygning hade man endast den ogenomträngliga djungeln som en grön matta under sig.

Man flög efter en gammal belgisk turistkarta i skala 1:1 000 000 utan höjdreferenser - trots detta förekom inga större felnavigeringar. Svenskarna hade ord om sig att alltid hitta till rätt plats i rätt tid, något som de fått lära sig grundligt i utbildningen därhemma.

Till att börja med var det piloter och mekaniker från Argentina, Jugoslavien, Norge och Sverige som ingick i divisionen. Men efter en kort tid var det bara svenskarna som ville åta sig de riskfyllda flygningarna.

Man hade bara enmotoriga och hårt slitna flygplan av typerna De Havilland "Otter" och "Beaver" att tillgå - bra flygplan i och för sig, men köpta ur surpluslager. Ett motorstopp över djungeln betydde nödlandning och att det gröna lövverket aldrig skulle ge spaningsflygplanen en chans att upptäcka svenskarna.

Men svenskarna insåg att flygningarna utgjorde ett livsvillkor för FN-personalen ute i bushen - man kunde bara inte sluta att flyga.

Under hösten 1961 fram till våren 1963 genomförde FN vad man kallade "Operation Union" - ett försök att skapa fredliga relationer mellan provinsen Kasais olika stammar sinsemellan och FN. Där fanns bland annat den välkända "Balubastammen" som ansågs mycket farlig att komma i konflikt med.

De svenska besättningarna spelade en viktig roll i denna fredsaktion: de flög över provinsen i alla väderstreck och landade sina flygplan på 100-tals olika platser. Med dem följde förhandlingsdelegationer som vanligtvis bestod av 4-5 man: en brittisk officer, en FN-läkare, en civil FN-tjänsteman och en kongolesisk officer från Nationalarmén. Flygningarna genomfördes med få missöden eller tekniska fel på flygplanen. Detta får tillskrivas de svenska mekanikerna, som gjorde ett utomordentligt arbete under svåra och primitiva förhållanden.

Våren 1963 var flygparken helt nersliten. Då ingen ersättning kunde ske med FN-medel upplöstes "UN Light Aircraft Squadron" på försommaren. Då hade varje pilot flugit 300-500 timmar under sina sex kontraktsmånader.

Det hade varit en tid av osäkerhet, intressanta upplevelser, en stor portion äventyr - men framför allt en meningsfylld flyginsats i FN:s tjänst.

Se även major Goblin Björklunds artikel om "Bushflygare i FN-tjänst" och ett avsnitt ur Peter Berglunds MHS-uppsats "Den svenska flygstyrkan i Kongo 1960-1964".

Klicka Dig vidare: