"BUSHFLYGARE I FN-TJÄNST"

År 1970, när FlygvapenNytt firade FN:s 25-årsjubileum, erhöll tidningen några minnesrader från Kongo-tiden från dåvarande presschefen vid F12, major Goblin Björklund. Han ingick under tiden 20 juni 1960 - 20 januari 1961 i Sveriges första FN-trupp i Kongo. Dåvarande redaktionsledningen beslöt att publicera delar av Goblins minnen. Av bortglömd orsak blev texten överstående till dess att den publicerades i FlygvapenNytt 4/95. ©

Bakgrund

Parallellt med F22 fanns ett annat flygförband med svensk flygvapenanknytning i Kongo. Det var en under FN-högkvarteret organiserad enhet med helikoptrar av typ Sikorsky S-55 och mindre, enmotoriga tranportflygplan av typ de Havilland Otter och Beaver.

De var huvudsakligen avsedda för transporter av personal och materiel samt förbandsflygningar. Förarpersonalen var i stor utsträckning rekryterad ur Flygvapnet. I antal var de flera än i F22.

Enheten benämndes "Light Aircraft" ("Lätta Divisionen") och genomförde ofta synnerligen strapatsrika flygningar under mycket svåra förhållanden. Till ytan var Kongo mer än tre gånger så stort som Sverige. Avsaknad av tillförlitliga navigeringshjälpmedel - förutom en och annan sporadiskt fungerande radiosändare för pejlingar - och brist på kartor ställde stora krav på skickligheten att navigera enbart med hjälp av klocka och kompass. Det fanns dessutom inte förberedda stråk för start och landning. Ofta tvingades man använda oröjda fält eller vägstumpar. Det var heller inte ovanligt att planen utsattes för beskjutning från marken med finkalibrig eld.

Light Aircraft-gruppen gjorde berömvärda insatser i Kongo. Så mycket mera anmärkningsvärt var detta, då flera av piloterna hade mycket begränsad flygerfarenhet innan de sattes in i tjänst; bara några hundra timmar.

Minnestext

Det fanns flygvapenfolk i Kongo långt innan "Tunnorna" sattes in. Den första svenska FN-insatsen i Kongo var en del av den FN-bataljon som förlagts till Gaza. Den beordrades till Kongo i mitten av juli 1960, sedan det brutit ut oroligheter i samband med självständighetsförklaringen den 1 juli.

Den 20 juli 1960 flög flygvapnets "teknikergrupp" i Gaza ner till Kongo med uppgift att därstädes klara av FN:s flygtransporter. Gruppen, som leddes av framlidne majoren Ingemar Vilander och dåvarande kaptenen Sven-Erik Everstål, bestod av stabsofficerare, flygförare och teknisk personal, sammanlagt 28 man. Allesammans ur flygvapnet.

Del av svenska FN-styrkan i Luluaborg hösten 1961 vid sitt Otter-flygplan. Fr v: Kapten Bengt Fredholm, fältflygarna John Eriksson & Bertil Skogsberg, samt flygteknikerna Brink & Sven Malm.

I Leopoldville rådde vid vår ankomst fullkomlig kaos sedan de belgare som skött landet och "ruljansen" där nästan 100 procent hade tvingats fly. I hela stadsdelar stod övergivna villor och våningar. Ingenting fungerade och arbetslösheten var så gott som 100-procentig. Stapplande försök gjordes av kongoleserna själva att försöka sköta t ex post, tele och vattenförsörjningen ... men det gick minst sagt "på kryckor".

I detta kaos skulle vi börja arbeta, som sagt svara för FN:s flygtransporter. Landets egna transporter i luften, på floderna och på järnvägarna hade fullständigt klappat ihop. På vägarna färdades man endast i konvoj, eftersom laglösheten bredde ut sig. Även de uppblossande stamstriderna gjorde att man aldrig visste var man kunde färdas eller landa med flygplan utan att bli ihjälslagen.

Den första, svenska FN-truppen i Kongo här vid hemresans mellanlandning på Kastrups flygfält i januari 1961. Författaren Goblin Björklund bär tropikhjälm.

Samtidigt med oss anlände "våra" flygplan, som vi bara sett på "flygplankort" tidigare (Dakota, Otter och Beaver samt helikoptrar) och som vi skulle flyga omkring i landet med (ungefärligen så stort som Västeuropa). Otter och Beaver var enmotoriga flygplan. Flygning med dem var ett milt vansinne över områden där hela svenska flygvapnet skulle ha kunnat försvinna utan att det ens var lönt att leta efter dem. Flög man iväg från t ex Leopoldville till en annan flygplats (eller "strip" i djungeln eller bushen) så var man borta utan kontakt med yttervärlden till dess man i bästa fall återkom till "Leo".

Start- och landningsmeddelanden förekom inte, eftersom inga tele- och signalförbindelser existerade till en början. Man visste aldrig hur läget var på fälten eller stripparna där man gick ner. Man var som regel beredd att "dra på" igen efter landningen. Det var "attityden" hos innevånarna som avgjorde om man skulle våga göra uppehåll eller inte.

Inte ens på fält där FN-trupp var baserad kunde man vara säker. Strider kunde pågå ända in på fältgränsen och det hända t o m att FN-trupp (nigeriansk) arresterade en FN-besättning som landade på det fält de var satta att bevaka. Truppen leddes av en sergeant som var höggradigt berusad (liksom hela truppen för övrigt) och besättningen hotades till livet genom arkebusering. I två dygn satt de inlåsta i ett minimalt rum till dess någon lyckades "muta" sergeanten med att han skulle få flyga med till "Leo" om FN-soldaterna släpptes.

Även i Leo förekom ofta vägspärrar och arresteringar på väg ut till flygplatsen. Själv undgick jag vid ett tillfälle att bli "honkad" genom att läsa högt (på franska) ur mitt tjänstepass. Soldaten som stoppat mig föreföll imponerad (eller häpen) men bad om passet. Efter att ha studerat det - han höll det upp-och-ner - fick jag tillbaka det eftersom han tydligen förstod att jag inte var belgare.

Det var ett mycket tungt men kolossalt intressant jobb som teknikergruppen hade att utföra. Otaliga spännande incidenter inträffade. Som t ex när ett meddelande nådde "Leo" om att sovjetiska transportflygplan var på väg från Stanleyville med kongolesisk trupp som skulle stötta upp Lumumba. Han var på "fallrepet" som ledare och Leo behärskades då för tillfället av presidenten Kasavubu. De två drog aldrig jämt och hade sina egna trupper. Vid det tillfället gick Kasavubus trupp i ställning runt flygplatserna i "Leo" (de var två) och för första (och hittills enda) gången i mitt liv fick vi öva spärrning av flygfält på fullt allvar. Allt som kunde rulla drogs ut på landningsbanan. - De annalkande flygplanen lär ha vänt.

Så småningom förflyttades huvuddelen av teknikergruppen till Kaminabasen i landets sydöstra del. Runt basen härjade balubas, brände byar och "levde rövare" i gott sällskap med de legoknektar som Tshombe anställt i den "fria" staten Katanga. Hela tiden vi flög omkring i området förekom strider, främst stamstrider men även strider mot FN-trupp och kongolesiska regeringstrupper. Åtskilliga fick sätta livet till. Bl a nedgjordes en irländsk armépatrull på tolv man i ett bakhåll. Endast två lyckades fly med svåra skador. En hade bl a en pil i halsen då han svårt medtagen nådde sitt förband tre dagar senare.

Tyvärr hade vi i "Lätta divisionen" en känsla av att vara bortglömda. Så glömda t o m att vi med general von Horns tillstånd fick lov att sända dåvarande kaptenen Gyllensvärd hem till Sverige och försvarsministern för att bl a teknikergruppens ekonomiska förhållanden skulle redas upp. Vi hade kommit iväg i största hast och ingen begärde att vi skulle få veta om vi skulle få någon betalning.

Vi började lite till mans att undra hur det låg till. För varenda övrig svensk soldat i FN-bataljonen där nere var det ordnat på alla vis - genom arméns försorg. Likaså visste våra utländska kolleger redan då de for hemifrån vad som gällde för deras del. Men vi pionjärer fick inget veta. Visste flygvapnet att vi fanns i Kongo? Planeringen för "teknikergruppen" var inte lika effektiv som den för F22. Kanske drunknade vår existens genom fokuseringen på kamraterna inom själva F22?