Läget i Kongo förvärrades hösten 1962 och FN begärde att Sverige skulle bistå med ytterligare ett antal flygplan J29 - Flygande Tunnan. Jag tillfrågades om jag ville ställa upp som arbetsledare för fyra montörer. Arbetsuppgift: delvis demontering på F8 och monteringfärdigställande i Leopoldville för leverans till F22 på Kaminabasen i Kongo. Mitt svar blev ja, och jag beviljades ledigt från F13 för uppdraget.

Den 27 november 1962 inställde vi oss på F8 - ett par kamrater från F4, tillsammans med två grabbar från F7 respektive F10. Där var det utkvittering av diverse utrustning, verktyg och beskrivningar av flygplan 29F. Dessutom åtskilliga läkarbesök, inklusive ett antal sprutor mot både det ena och det andra. Ändå hanns inte alla med utan vi skulle få resten efter ankomst Kongo.

Det inledande arbetet kom att - i stora drag - likna en 600-timmars tillsyn. Vi demonterade vingar, fenor, klaffar och roder för att få in allt i transportflygplanet, en C-130 Hercules. Den 6 december lastade vi in det första demonterade planet på Arlanda och dagen därpå bar det iväg, medan andra fick fortsätta demonteringen på de övriga planen.

Det blev en färd i strålande solsken ner över Tyskland och Norditalien till i höjd med Rom. Vi såg solen försvinna i Medelhavet - en härlig syn!

På kvällen landade vi i Tripolis, Libyen, hällande regn. Efter frukost den 8:e åkte vi direkt ut till flygplatsen för att fortsätta färden. Där möttes vi av beskedet att vi skulle få vänta några dagar, eftersom det blivit något fel på en av turbinmotorerna på vår Hercules. Det blev ett par dagar med utflykter runt Tripolis.

Sent på eftermiddagen den 10:e startade vi igen och flög in i mörkret över Afrika mot Nigeria och flygplatsen i Kano. Landade där efter nära fem timmar för att tanka och ...notera ytterligare motorfel! Ny väntan. Vi övernattade i flygplanet - man kan ju kräva hotellstandard i alla lägen!

Nu började vi bli riktigt oroliga. Nästa transport skulle komma efter oss med 14-dagars intervall. Då vår oro var som störst kom en blond kvinna med ett barn ut på plattan. Vi kontaktade henne och det visade sig att hennes make var svensk meteorolog som arbetade på Kano-basen. Denne kontaktade nu Sverige, sedan han fått del av vår situatiuon. Och nu fick vi beskedet att nästa transport var på väg och att den strax skulle landa för tankning. Vi ombads ta med våra verktygssatser och kläder, men ingen mat, och kliva ombord i det redan, nära nog, överlastade Hercules-planet, det plan som vi enligt vår instruktion skulle ta emot i Kongo. Nu tog man alltså upp oss Nigeria istället. Och bråttom blev det. Medan man tankade lastade vi in oss och vår utrustning och så bar det iväg igen.

Framemot midnatt landade vi i Leopoldville och då skrevs det den 11 december. Svenskar tog emot oss och på lastbilsflak fick vi åka i 40 minuter i den svarta, afrikanska natten till ett läger fullt med FN-soldater. Filt och madrass på golvet, men ett fint mottagande i övrigt.

På morgonen hämtades vi för transport ut till flygfältet N'Djili. Jag kvitterade ut pass och arbetskläder, plus en gammal bil utan körriktningsvisare och signalhorn samt gjorde oss klara för högertrafik. Körde till Limité, en mindre förstad till Leopoldville, där vi inkvarterades i villor tillsammans med stora ödlor som bodde där före oss!

Dagen därpå kom vi igång med monteringen och jag fick meddelande om att ytterligare ett par tekniker skulle ställas till mitt förfogande. Det blev ett förskräckligt farande mellan de olika instanserna innan allt folket hade hamnat på sina platser. Ytterligare några mannar skulle vidare till Kaminabasen där vårt F22 var förlagt. Mitt i all röran fick vi order att omgående lossa en 29:a ur en nyss landad Hercules. Det var "vår gamla", som nu hade hunnit ifatt oss. Den hade dessutom vår efterlängtade proviant med sig. Urlastningen tog en och en halv timme.

När vi morgonen därpå kom ut till basen var en hel låda verktyg stulen. Vi lyckades ändå lägga vingar på två flygplan, men det hade givetvis gått lättare om vi hade haft alla de rätta pinalerna.

Längre än till klockan 1400 kunde vi inte arbeta på grund av värmen. Vi började istället så mycket tidigare i den svala morgonväkten.

Arbetet fortlöpte bra men hela tiden fanns misstankar om, att någon skulle göra sabotage eller stjäla flera av våra verktyg.

Grabbarna började trivas med jobbet och den 15 december kom verkmästare Sundberg (F3) och lotsade oss till PX-butiken i Leo.

Lite ovant att köra i den trafik som rådde där, men det var ett "viktigt" ärende vi hade. Vi fick helt ledigt lördag-söndag eftersom avtalad leverans ej kom på angiven tid. Tid för sol och bad hade vi gratis... hela dagarna - så att säga!

Den 17:e körde vi, som vanligt, både förmiddags- och kvällspass, för nu var det bråttom att få kärrorna till F22. Man ville ha minst två flygplan klara före julafton. Den 21:a kom två piloter för att provflyga. Men de fick vänta och bodde hos oss på natten. Det låg irritation i luften och vi förstod dem. Men så gjorde vi också allt för att motsvara önskningarna från FN.

Den 23 december nådde vi nog kulmen av vad man kan begära av arbetsinsatser. Flygplanen devierades och diverse fel justerades efter hand som motorkörningar och andra prov genomfördes. Vi jobbade hela natten med de två förarna bokstavligen flåsande våra nackar. De ville provflyga och sticka iväg till Kamina sa fort som möjligt.

Vi sov på wellpapp på golvet. Men klockan sju på morgonen kom flygplanen iväg. Även julklapparna hemifrån kom i tid, kan jag se i mina anteckningar, så till slut blev det ändå julkväll med julmat och kamratlig samvaro till djungeltrummornas smatter hela natten.

På detta vis pågick så arbetet dag för dag - för att inte säga natt efter natt - ständigt påverkat av stressfaktorer såsom brist på reservdelar, provisorier av olika slag och allt tätare anrop från Kaminabasen om behov av flera flygplan. Samtidigt ökade spänningen i området. På julaftonen sköts bland annat en helikopter ner, med dödsfall och flera skadade. Vi fick ut handeldvapen och blev uppmanade att inte gå ut ensamma.

Den 30 december var det plus 38 grader Celsius och fuktighet upp emot 100 procent - svetten bara rann!

Arbetet fortsatte också på nyårsaftonen, men klockan 0835 startade de två flygplanen mot Kamina och F22. Vårt uppdrag var klart - fyra flygplan J29B var färdiga och levererade.

Så här 30 år efteråt vill jag ännu en gång uttala mitt tack till alla kamrater för gott samarbete och kamratskap under, minst sagt, svåra förhållanden. Alla hade vi ju - civilmontörer, flygtekniker och övriga inblandade - vår bakgrund i det svenska flygvapnet, och jag tror inte att någon av de högre cheferna som fanns med kunde klaga på vår fältmässighet.

Vi klarade uppdraget!

Vid en av de stora hangarerna på den stora N'Djili-flygplatsen, utanför Leopoldville, står en av de sist monterade "Tunnorna" färdigmonterad och klar för leverans till Kaminabasen. I bakgrunden en av det inhemska flygbolagets Air Congo DC-4:or. Air Congo ägdes av det belgiska Sabena och opererade över hela Kongo.