|
|
|
Bilden ovan visar överste Sven Lampell vid ett "förbrukat" katangesiskt Fouga-flygplan. Sven Lampell utkom 1996 med memoarboken Mitt i stormen. Förutom Kongominnena i flygvapnets tjänst, berättar Sven om sin tid inom Röda Korset (bl a från 60-talets hungerkatastrofdrabbade Biafra). I september 1961 bröt de första allvarligare stridigheterna mellan FN-militären och de katangesiska gendarmeriet ut. Den direkta orsaken härtill var det av FN igångsatta, i huvudsak misslyckade försöket att gripa och ur landet förpassa de vita s k legoknektar, som var ryggraden i Tshombes armé. Denna åtgärd hade emellertid föregåtts av ett nära nog årslångt tillstånds av bråk, intermezzon och mindre stridigheter. FN var aldrig välkommet i Katanga.
Det irländska kompaniet i Jadotville isolerades effektivt av katangeserna och tvingades snabbt att ge upp kampen. En undsättningsstyrka från Elisabethville stoppades totalt. Huvuddelen av äran för denna lyckade aktion tillfaller det katangesiska stridsflyget. Det var genom dettas insats, som det luftoperativa elementet fördes in i bilden. »Polisaktionen» övergick till militär operation. Det katangesiska stridsfIyg, som i huvudsak svarade för bedriften att stoppa undsättningsstyrkan, bestod av en, säger en, Fouga Magister, ett franskt tvåsitsigt jetskolplan med två kulsprutor, lätta bomber och raketer. Ett klassiskt exempel på vad som kan åstadkommas om luftrummet behärskas oinskränkt, om än med små medel, av den ens av två stridande parter. Med hjälp av detta enda jetplan och ett tiotal andra lätta propellerplan spred det katangesiska flyget skräck och panik omkring sig. I sanningens namn skall sägas att den materiella skadeverkan, som åstadkoms, inte var särskilt omfattande. Förutom samverkan med katangesiskt gendarmeri i markoperationer utfördes även något som väl närmast skulle föreställa »flygbasbekämpning» av FN:s flygbaser. Såväl flygfältet i Elisabethville som Kamina anfölls och ett par av FN:s transportflygplan, liksom för övrigt ett av Tshombes egna, som råkade stå på fältet i Elisabethville, sköts i brand och förstördes.
Den allt överskuggande betydelsen av flyginsatserna låg emellertid på det psykologiska planet. Den skickligt ledda katangesiska propagandaorganisationen lyckades blåsa upp resultaten av Fougans verksamhet till omåttliga proportioner. Detta medförde att underhållet av FN-trupperna i Elisabethville så gott som kollapsade. För allt underhåll, födoämnen, ammunition, drivmedel för fordon m m, liksom också för förstärkningar med trupp till den omkring 1600 man starka FN-kontingenten i Elisabethville, var man helt hänvisad till flygtransporter. Dessa ombesörjdes av charterflygplan från av FN kontrakterade firmor. Inför hotet av att bli nedskjutna av »Fougan» stannade de civila besättningarna helt sonika på marken. FN:s egen lilla transportflygorganisation, ett 10-tal uråldriga S 47-or, hade en i sammanhanget försumbar kapacitet. För övrigt vägrade även de militära FN-besättningarna utom de skandinaviska, som bemannade S 47-orna, att flyga under rådande förhållanden. Härigenom hotade situationen för de från sitt underhåll avskurna FN-trupperna snabbt att bli kritisk. Innan så blev fallet mildrades emellertid det politiska klimatet något, underhandlingar kom till stånd och stridigheterna upphörde. Genom att operera med detta enda lilla jetplan hade sålunda katangeserna tillskansat sig ett klart övertag, låt vara främst psykologiskt. I en liknande situation längre fram, något som alla sansade bedömare ansåg oundvikligt, skulle kunna göra utgången av striderna synnerligen oviss för FN:s del. Den militära FN-ledningen insåg därför omedelbart att dess trupper i Kongo måste tillföras stöd av eget stridsflyg. Den rådande obalansen i luftoperativt avseende måste utjämnas. Så länge Tshombe ensam satt med denna trumf på hand hade han ett militärt övertag som gjorde honom obenägen till eftergifter gentemot FN i de allt kärvare politiska förhandlingarna. FN-ledningens åtgärd blev en begäran till vissa medlemsstater, däribland Sverige, att skyndsamt ställa flygstridskrafter till förfogande. Härigenom skulle balans åstadkommas i militärt avseende och utsikterna till positiva resultat i politiskt ljusna. Den primära operativa uppgift som ställdes för FN:s stridsflyg var »att skydda FN:s flygtransporter». Det var medan dessa förhandlingar om flygförstärkning till Kongo pågick som Hammarskjöld företog sin resa till Katanga för att försöka komma till en lösning genom direkta samtal med Tshombe. Som alla vet blev så aldrig fallet. Den tragiska störtningen i nattmörkret vid N'Dola avbröt brutalt ett händelseförlopp, som, om det fått fullföljas, kanske länkat utvecklingen i helt andra och lyckligare banor. Allt hopp om en godartad lösning av konflikten förbrändes i det flämtande skenet från den brinnande bushen. Tragedien vid N'Dola den 17 september satte fart på förhandlingarna om flygstridskrafter till Kongo. Det stod klart för varje insiktsfull bedömare att Hammarskjölds död i väsentlig grad försämrat möjligheterna till en fredlig lösning. Nya bittra strider förestod. Utan eget stridsflyg kunde FN-truppernas läge i Katanga lätt bli ohållbart, helt beroende som de var av underhåll från luften. Den 23 september fattade de svenska myndigheterna beslut att ställa en mindre grupp jaktflygplan till förfogande. I den långsamt lättande dimman på morgonen den 30 september dånade fem gamla beprövade J 29:or iväg över startbanan på F 10 i Ängelholm och försvann söderöver. När de fem dagar senare, den 4 oktober, dök fram ur molnen över N´Djili Airport vid Leopoldville efter en förflyttningsflygning på över 1200 mil, inleddes en unik episod i det svenska flygvapnets historia. Jag skall i fortsättningen i starkt sammandrag försöka skildra huvuddragen av den svenska flyginsatsen i Kongo från oktober 1961 till september 1963. Blott några dagar efter ankomsten till Leopoldville ombaserades den svenska gruppen till Luluabourg i Kasai. Man var angelägen att så snart som möjligt visa FN-flygets möjligheter för Tshombe. Förutom den svenska gruppen fanns i Kongo en grupp F 86 från etiopiska flygvapnet och en grupp indiska Canberras. Av denna heterogena samling organiserades en FN:s jaktflottilj. De etiopiska och indiska enheterna blev dock tills vidare kvar i Leopoldville. Omedelbart efter ankomsten till Luluabourg gick den lilla svenska styrkan till verket med handfast beslutsamhet. Den idylliska flygplatsen, som legat för fäfot drygt ett år och var tämligen förfallen, gjordes snabbt om till ett krigsflygfält av svensk modell. Afrikanernas tilltro till svenskarnas allmänna sinnesbeskaffenhet fick i början en svår knäck, när de såg hur svenskarna, drypande av svett och ibland under kärnfulla utrop omedelbart efter att de tjutande vidundren rullat upp på betongplattan framför stationsbyggnaden, där de ju enligt allt sunt förnuft också borde stå, baxade ut dem i bushen runt fältet och gömde dem bland träd, buskar och hus. Tshombes Fouga skulle få leta länge innan den fann några mål att anfalla. Tveksamheten beträffande svenskarna förbyttes snabbt i beundran och vänskap. F22, det var den förbandsbeteckning som tilldelats gruppen före avresan, blev snart stadens och bygdens stolthet. Personalens energi, initiativkraft och uppfinningsrikedom sattes från första stund på svåra prov. Så gott som allt som räknas såväl till tjänstens som till livets nödtorft saknades. Men allt »fixades» så småningom. I omgivningen fanns till exempel en uppsjö på trasiga bilar. Av dessa plockades en riktigt nätt liten bilpark ihop; låt vara att det ibland var svårt att urskilja bilmärket. Tankbilar tillverkades av gamla lastbilar och dito tankar till transportflygplan som man kommit över. Förläggningarna, mer eller mindre förfallna villor i stadens utkant, rustades upp, kylskåp och vatten bringades att fungera, operationsrum och förråd inreddes ute vid fältet, ett betonggolv göts i en gammal hangar så att översyner på flygplanen kunde göras efter alla konstens regler o.s.v., o. s. v.
Då navigeringshjälpmedlen vid basen, en långvågsfyr, radio och pejl, var synnerligen bristfälliga och endast fungerade sporadiskt, begärdes en transportabel radarstation med radio, pejl och eget kraftaggregat från Sverige. Denna kom snabbt, monterades på rekordtid och fick genom personalens händighet i förening med fördelaktiga uppställnings- och terrängförhållanden långt bättre prestanda än hemma. Det enda bekymret var att termiter omgående satte i sig det till stationen hörande trägolvet. I ett senare skede skulle ytterligare en av dessa äldre stationer tillföras den svenska flyggruppen. Enligt regeln att anfall är bästa försvar tog man steget fullt ut och byggde in utrustningen i en -- termitstack. Därigenom erhölls såväl fortifikatoriskt skydd mot fysisk bekämpning, inklusive sådan från termiter, som utmärkta lokaler för operativ och teknisk utrustning. För den som inte vet det må framhållas att en normal termitstack är 2 till 4 meter hög, 3 till 5 meter vid i basen och alltigenom kompakt i ett material som närmast påminner om betong. Efter en tid gick livet i Luluabourg sin gilla gång. Flygövningarna liksom även tjänsten i övrigt löpte ungefär som hemma. En uppvisningsrote tränade och blev flitigt engagerad i mer eller mindre illustra festligheter i staden och dess omnejd. Allt var välordnat, välskött och yrkesmässigt. Ur de dagliga bulletinerna från högkvarteret kunde inte utläsas någon större oro. Folk började tycka att kongouppdraget bra nog liknade den där drömsemestern, som man aldrig vågat hoppas på. Vad man ej insåg var, att man befann sig i en världsdel och ett land där livet ej på samma sätt som hemma låter sig utstakas, där människorna lever i nuet och ej sörjer för framtiden, där det enda lugn som finns är det som förebådar storm. En kvalmig söndagseftermiddag, nästan en månad efter starten från Sverige, förbyttes illusionerna i brutal verklighet. I F 22:s krigsdagbok står följande att läsa:
Flygplanen laddades enligt följande: En rote fulla fälltankar f full akanlast. En rote fulla fälltankar 4 x 107 akan och 8 x 7,5 cm rak per fpl. Flygplanen spreds mera. Under kvällen omöjligt att få klarhet i läget. Följande beredskap beslöts att gälla vid gryningen 5.30: En rote 30 minuter. En rote 1 timme. Den här omtalade beredskapshöjningen genomfördes på 2 timmar och 15 minuter. Med Leo överenskoms om passning på HF-en från 3.30 Z-tid. Den klarhet beträffande läget förbandschefen efterlyste kan nu efteråt beskrivas sålunda.
Centralregeringen i Leopoldville var ytterst missbelåten med det vapenstillestånd, innebärande militärt status quo i Katanga, som i september slutits mellan FN och provinsregeringen i Elisabethville. Med utnyttjande av alla medel försökte Kongos regering förmå FN att ånyo gripa till vapen, denna gång i samverkan med Armée National Congolaise, ANS, den kongolesiska nationalarmén för att en gång för alla göra slut på Tshombe och införliva Katanga med det övriga Kongo. FN vägrade givetvis. Centralregeringen tröttnade till slut och gav regeringstrupperna order om offensiv. Utan hjälp av FN skulle Katanga kväsas. Man angrep på två fronter, en västlig över Kasais södra gräns och en östlig över Kivuprovinsens dito. Anfallet var dåligt förberett, framför allt i fråga om underhållstjänsten, och efter några inledande framgångar bröt det samman och övergick i kaos. Det var än en gång i huvudsak katangesernas skickliga utnyttjande av sitt stridsflyg som fällde avgörandet. Detta trots att man denna gång endast använde sig av små propellerdrivna flygplan av olika slag. Dessa kunde nämligen operera från de små gräsfälten i närheten av stridsområdet. De baser på vilka det var möjligt att basera »Fougan» låg för långt bort med hänsyn till dess räckvidd. Flygstridskrafterna insattes både för direkt samverkan med trupp vid själva fronten och för »förbindelsebekämpning» upp till 10 mil in i Kasai bakom ryggen på regeringstrupperna. Beväpningen bestod mestadels av mindre bomber eller också kastade man helt enkelt handgranater genom flygplansdörren. Flygets psykologiska inverkan var emellertid lika stor på den kongolesiska truppen som den tidigare varit på FN-trupp av olika nationaliteter. Detta förhållande i kombination med att man genom sabotörer sprängde broarna över den breda och strida floden Lubilash, gränsfloden som regeringstrupperna med frejdigt mod överskridit i offensivens inledningsskede och därigenom skar av all förbindelse bakåt, blev för mycket för ANC. För den kongolesiska ledningen stod det tidigt klart att en katastrof skulle bli följden, om det katangesiska flyget ostört fick fortsätta sin verksamhet. Eftersom Centralregeringen ej disponerade något eget stridsflyg var man tvungen att ånyo ta upp förhandlingarna med FN om militär hjälp för att kunna föra den påbörjade operationen till ett lyckligt slut. Man begärde att FN:s jaktflyg skulle ingripa och sätta stopp för katangesernas framfart. För FN-ledningen var det av politiska skäl lika omöjligt som tidigare att villfara denna begäran. Nödropen från den vacklande armén, utspridd i den ångande bushen, utan underhåll och med reträtten avskuren, blev emellertid allt högre. Förhållandet mellan Centralregeringen och FN-ledningen försämrades i takt härmed. Man var på väg emot en allvarlig krissituation. Inför hotet att samarbetet mellan Centralregeringen och FN-ledningen skulle komma att bryta samman om ej någon form av militärt stöd medgavs, fick slutligen den lilla operationsavdelningen i FN:s flyghögkvarter order att på kortast möjliga tid utarbeta en plan för hur flygunderstöd skulle kunna ges åt regeringstrupperna. Med ordern följde det viktiga förbehållet att det med katangeserna ingångna vapenstilleståndsavtalet ej fick kränkas. En plan således för hur en motståndare skall anfallas utan att ett med samme motståndare avtalat vapenstillestånd brytes. I sanning en drömuppgift för en operatör. Vapenstilleståndet innebar för flygstridskrafternas del i korthet att all flygning med krigsflygplan över motpartens område var bannlyst. Skulle man råka påträffa flyg från motståndarsidan inom sitt respektive område hade avtalet kränkts och den förfördelade parten ägde rätt att ingripa. I föreliggande fall var det ur luftoperativ synvinkel lämpligaste tillvägagångssättet, nämligen att anfalla de katangesiska flygbaserna, således av politiska orsaker uteslutet. FN kunde inte vara den part, som aktivt bröt stilleståndet. Återstod således möjligheten att ingripa mot katangesiskt flyg, när det överskred gränsen till Kasai. Därvid måste beaktas bl a att någon luftbevakning, som kunde rapportera detta, inte existerade. Dessutom var avståndet i flygtid räknat från närmaste bas för FN-flyget, Luluabourg, till det område inom vilket katangesiskt flyg opererade, omkring 20 minuter, d v s strax utanför egen gräns med bara några minuters flygtid till eget område och därmed säkerhet. Till bilden hör också att i det väldiga väglösa Kongo, är trafiken med små lätta flygplan för transport av folk och gods mycket livlig. Bl a är det vanligt att de större missionsstationerna, av vilka det finns många, har ett eget litet flygfält och ett eget litet flygplan. Så var fallet även inom det av striderna berörda området. Härigenom tillkom med andra ord ett svårt identifieringsproblem. Eftersom katangeserna var kloka nog att flyga med helt vanlig civil registrering på sina flygplan, var risken för att FN-flyget av våda skulle skjuta ned ett fredligt flygplan, en flygande missionär, läkare eller handelsman således mycket stor, om planläggningen enbart gått ut på att allt främmande flyg som påträffades skulle anfallas. Vilken godbit för den katangesiska propagandan dessutom. Mot bakgrunden av dessa premisser utarbetades följande plan. »Luftbevakning» ordnades medels två S-47:or som patrullerade längs den 30 mil långa frontlinjen från gryning till skymning. Då det tog dessa drygt I½ timme att flyga mellan de aktuella vändpunkterna förstår man vilka luckor som fanns i en dylik »luftbevakning». För jaktflygplanens del utarbetades ett system med omväxlande hög beredskap på basen och patrullering längs gränsen samtidigt med S-47:orna. Radioförbindelse upprättades från de patrullerande S-47:orna till basen så att de, om de upptäckte något misstänkt, kunde initiera start av flygplan i beredskap på basen. När jakten var i luften leddes den per radio av S-47:an, som förutsattes »skugga» det fientliga flygplanet. Då det tog 20 minuter för jaktflygplanen att nå fram till gränsområdet, inser man lätt att sannolikheten för kontakt inte var särskilt stor. »Bytet» hade haft nära nog en halvtimme på sig att försvinna i säkerhet. Med hänsyn till svårigheterna ifråga om identifiering av flygplan inom det aktuella området fanns ytterligare ett viktigt förbehåll för jaktflygplanens ingripande med vapenmakt. Endast sådana främmande flygplan, som kunde iakttas utföra våldshandling, fick anfallas. Detta minskade naturligtvis de redan förut så gott som obefintliga möjligheterna att verkligen kunna uträtta något för att stoppa det katangesiska flyget. Flygoperationsavdelningen lyckades alltså kläcka en plan som ur renodlat luftoperativ synvinkel var rent nonsens. Ur psykologisk synvinkel var den däremot synnerligen ändamålsenlig. Det var också från början hela avsikten. Utan risk för att FN skulle bryta vapenstilleståndet eller av våda låta skjuta ned ett fredligt civilt flygplan kunde man från ledningens sida visa på konkreta åtgärder för att ge regeringstrupperna flygstöd. De minimala möjligheterna att nå praktiska resultat omnämndes givetvis inte med ett ord för utomstående. Tvärtom ingick det i planen att dessa svåra blottor skulle döljas genom vapenskrammel, luftballonger och rökridåer på det politiska planet. Sålunda kungjordes högt och ljudligt att allt flyg i luften inom berört område omedelbart skulle skjutas ned, alla flygplatser inom eller i närheten därav »bannlystes», d v s flygplan som påträffades på dessa fält skulle omedelbart anfallas, allt flygande utom FN-flygets förbjöds inom området, regeringarna i länder med missionsstationer eller annan verksamhet inom området varnades för riskerna att flyga där och anmodades vidarebefordra detta till respektive intressenter o. s. v. o. s. v. Sammanfattningsvis kan man efteråt konstatera att bluffen gick hem. De katangesiska flygoperationerna upphörde i huvudsak och de egna truppernas moral stärktes av anblicken och ljudet när de svenska »tunnorna» omväxlande med de indiska Canberras på låg höjd vrålade fram tätt över deras huvuden. Den hårda beredskapstjänsten med många »utryckningar» och långa patrulleringsuppdrag tärde hårt på den svenska personalen och materielen. Efter en tid kunde förstärkning ordnas i form av två indiska Canberras, som också baserades i Luluabourg. För de etiopiska F 86-orna var emellertid banan för kort och de tvingades till overksamhet i Leopoldville. Trots detta »flygunderstöd» kunde emellertid den för regeringstrupperna katastrofala utvecklingen inte hejdas. Efter fjorton dagar var nederlaget ett faktum. För FN-flyget var »gränskriget» ett avslutat kapitel och man återgick till normal verksamhet. Verksamheten under senare delen av november förflöt i stort sett lugnt. Den behaglige tillvaron före »gränskriget» skulle dock aldrig återkomma. Centralregeringens anfall mot Katanga hade satt krafter i rörelse och situationen i stort präglades alltmer av olust och oro. Mer eller mindre illavarslande intermezzon bröt även svenskarnas vardagstillvaro. Exempel på ett sådant var den djupt tragiska händelsen i Kindu i nordöstra Kongo, där elva italienska FN-flygare, besättningarna på två transportflygplan, mördades under bestialiska former. Det var en avdelning ur den armékår, som, enligt Centralregeringens anfallsplan, svarade för den östra grenen av invasionen över Kivuprovinsens gräns, som gjorde sig skyldig till detta grymma brott. Liksom fallet var i väster, hade även hela den i öster anfallande armén så gott som upplösts och var utspridd över ett stort område. Huvudorsaken var likaså underhållssvårigheter och brist på transportmedel. De kringirrande soldathoparna terroriserade stora delar av landet.
Medan man på FN-håll ännu trodde att de italienska flygarna var vid liv planerades att genom anfall av FN-flyget förmå den upproriska ANC-soldatesken att släppa sina fångar. Insatsen kom aldrig till stånd, eftersom man dessförinnan fick besked om att de värsta farhågorna besannats. Även på närmare håll inträffade händelser, som var symptomatiska för det osäkra läget. Två gånger under loppet av några veckor gjorde sålunda den till flera tusen man uppgående, av nederlaget svårt demoraliserade garnisonen i Luluabourg myteri med kravaller och våldsdåd som oundviklig följd. Dessa soldater tillhörde den västra armékåren. Två av FN:s transportflygplan försvann vidare spårlöst under flygning över det oändliga, gröna havet av omväxlande djungel, bush och savann. Bägge kunde återfinnas efter omfattande flygspaning med alla tillgängliga flygplan, däribland även de svenska J 29:orna. Den plats där de mest illavarslande förebuden inträffade var emellertid liksom tidigare Elisabethville. Sammanstötningar mellan FN-personal och katangesiskt gendarmeri blev allt vanligare och fick allt brutalare former. Trots att FN saknade resurser, framför allt flygspaning, att kontrollera katangesernas förehavanden, stod det snart fullt klart att de inte följde stilleståndsavtalets paragrafer ifråga om ömsesidigt militärt status quo. En avsevärd uppladdning med personal, fordon och materiel ägde rum praktiskt taget mitt för näsan på den militära FN-ledningen i Elisabethville, utan att denna kunde göra något åt det. Vid de hela tiden pågående politiska förhandlingarna visade sig Tshombe och hans män såsom fullkomliga mästare i förhandlingstaktik. Huvudfrågan gällde alltjämt när och på vad sätt Tshombes vita »legoknektar» skulle avlägsnas ur landet. Under den aktuella tiden fram till i början av december pekar tillgängligt material på att deras antal snarare ökade än motsatsen. Utgångsläget för FN-trupperna i Elisabethvilleområdet var dåligt. Full kontroll hade man egentligen endast över flygfältet med dess närmaste omgivning. Dessutom hade man relativt små styrkor grupperade på var sin sida om staden med stort avstånd såväl inbördes som till huvudstyrkan vid fältet. Ett av de i stadens utkanter grupperade förbanden var den svenska bataljonen med den föga avundsvärda uppgiften att bevaka och hålla ordning i det beryktade balubalägret. Med detta utgångsläge gick katangesernas anfallsplan helt naturligt ut på att bibehålla splittringen av FN-styrkorna och sedan likvidera dem i tur och ordning. FN-ledningens planer tog lika självklart fasta på motsatsen, d v s att förhindra splittring till en början för att senare, när man fått förstärkning, med huvudstyrkan utgående från flygfältet, nå kontakt mellan de olika FN-grupperingarna och klämma katangeserna mellan sköldarna. Liksom tidigare var FN-sidan helt beroende av flygtransporter för underhåll och förstärkningar. I början av december hade katangeserna vuxit sig tillräckligt starka. Man var dock klok nog att ej gå till öppet anfall. I stället igångsattes en serie rent provokativa övergrepp. FN-personal misshandlades, togs till fånga och även dödades. Intermezzona kulminerade den 2 och 3 december med att katangeserna satte upp bemannade vägspärrar på de vägar av vilka FN-trupperna var beroende för sin inbördes kontakt. Den 5 december övergick den explosiva situationen till öppna strider i och med att FN-trupp efter oändliga och tröstlösa förhandlingar tvingades bruka vapen för att forcera en av vägspärrarna. Redan i mitten av november, samtidigt med »gränskrigets» slut, stod det klart för FN-ledningen att en ny väpnad konflikt i Elisabethville sannolikt inte kunde undvikas. Man var fast besluten att därvid utnyttja det nytillkomna stridsflyget och med en gång: göra slut på katangesernas luftoperativa övertag. En bedömning av läget ur luftoperativ synvinkel och en plan för hur flygstridskrafterna skulle sättas in förelåg också i god tid. Den 5 december 1961 kallades alla flygförbandscheferna och deras närmaste män till flyghögkvarteret i Leopoldville för att få del av planen. Denna gång var det till motsats mot vad som var fallet i »gränskriget» fråga om blodigt allvar. Planen omfattade följande huvudpunkter.
Såsom framgår inte någon blygsam målsättning för ett flygvapen om totalt 15 stridsflygplan, 5 svenska J 29, 6 indiska Canberras och 4 etiopiska F 86. Uppgift nummer ett löstes i huvudsak redan dagen därpå, den 6 december. Den svenska gruppen startade och genomförde sitt uppdrag så som framgår av nedanstående utdrag ur krigsdagboken.
En bild av företagets svårighetsgrad får man bäst genom att omsatta de aktuella flygsträckorna på en karta över Sverige. Start således i Luluabourg, flygning över Kamina, en omringad FN-bas mitt i »fiendeland», till målområdet, flygning på lägsta höjd inom målområdet under cirka 10 minuter, därefter stigning och återflygning till Kamina. Detta motsvarar start från Barkaby (Stockholm), flygning via Östersund till Luleå, anfall där samt återgång och landning Östersund. Detta dessutom utan ringaste kunskap om vädret (vädertjänst existerade ej), med flygning till 80 procent av sträckan över fientligt område och med en otillförlitlig långvågsfyr på Kamina med räckvidd i bästa fall +15 mil som enda navigeringshjäIpmedel. Operationen innebar vidare ombasering till en så gott som helt okänd ny bas. Endast några av cheferna vid flyg- och markstyrkan hade på grund av stilleståndsavtalets bestämmelser tidigare kunnat besöka basen med transportflygplan för en kort rekognoscering. Det stod nämligen från början fullt klart att på grund av de stora avstånden basering i Kamina utgjorde den enda möjligheten för någorlunda kontinuerliga operationer i Elisabethvilleområdet. Genom att en omsorgsfullt förberedd ombasering av markstyrka och materiel ingick i operationsplanen och liksom stridsuppdraget genomfördes med föredömlig skicklighet så kunde flera uppdrag utföras samma dag. All personal ingående i den svenska jaktgruppen kan med stolthet blicka tillbaka på detta sitt första verkliga stridsuppdrag. Genom svenskt och övrigt FN-flygs insatser de två första dagarna slogs det katangesiska flyget helt ut, däribland den fruktade »Fougan». Endast ett enda litet flygplan, en Do-27, undgick förstörelse och lyckades i skydd av det dåliga vädret första dagen ta sig över till Rhodesia. Som tidigare nämnts saknade FN-flyget den viktiga komponent i det luftoperativa systemet som flygspaningen utgör. Anfallen mot katangaflyget hade därför måst utföras med ledning av bristfälligt underlag och ej heller kunde resultaten efteråt verifieras. Det kunde därför inte uteslutas att katangeserna lyckats rädda en del av sitt flyg och att de senare, trots den kontinuerliga FN-övervakningen av alla aktuella flygfält, skulle kunna komma med en obehaglig överraskning. Flygskyddet av FN:s transportflyg kunde därför inte eftersättas. Denna skyddsuppgift, punkt nummer två i operationsplanen, skulle komma att bli synnerligen omfattande och kräva huvuddelen av FN-flygets kapacitet. Att så blev fallet förstår man lätt när man efteråt summerar resultatet av transportflygets verksamhet. Under loppet av elva dagar, tiden 5 till 16 december ökades FN-truppernas numerär i Elisabethville från ursprungligen 1600 till 6000 man med all såväl tung som lätt utrustning. Samtidigt pågick hela tiden strider, varför kravet på kontinuerligt underhåll av alla slags förnödenheter, inte minst ammunition och fordonsdrivmedel, var mycket högt. Huvudparten av transporterna utfördes av ett 10-tal stora amerikanska flygplan av typ C-127, C-130 och C-133 ur den amerikanska militära flygtransportorganisationen MATS. Dessutom deltog ett 20-tal civila av FN chartrade flygplan av typerna DC-4 och C-46. Såväl de amerikanska militära besättningarna som de civila flög endast under förutsättning att jaktskydd kunde garanteras. Då förstärkningar och underhåll av marktruppen tog i anspråk varje gnutta av tillgänglig flygtransportkapacitet kunde inte flygdrivmedel, utöver det som var nödvändigt för transportflygplanen själva, tillföras flygplatsen i Elisabethville. I Kamina hade man varit klok nog att, trots att det väl i någon mån stred mot andan i vapenstilleståndet, under tiden fram till stridernas början lagra avsevärt med jetdrivmedel. Så småningom skulle förråden sina och då blev bränsletillförseln, som också till Kamina måste ske genom luften, mycket riktigt den svåraste stötestenen för flygoperationerna. Ifråga om Elisabethville hade man inte vågat vara lika förutseende, enär motsvarande schackdrag där inte kunnat undgå upptäckt och då sannolikt ytterligare försämrat det politiska läget. Alla skyddsuppdrag måste därför utföras med start och landning i Kamina, 45 mil från skyddsobjektet. Detta komplicerade operationen avsevärt. I all synnerhet som det omedelbart visade sig att man för att lösa uppgiften måste operera på lägsta höjd inom »skyddsområdet», d v s Elisabethville med omnejd. Hotet mot flygtransporterna kom nämligen inte från katangesiskt flyg, sådant fanns ju inte, utan från den marktrupp som omringade flygfältet och kunde beskjuta de landande flygplanen under hela den senare delen av inflygningen. Själva fältet låg också under eld, bl a från tunga granatkastare. Skyddsuppgiften kom därför på planläggningsstadiet att innebära ett ganska djupgående samordningsproblem i form av detaljerade tidsstudier och noggrant uppgjorda tidtabeller. I praktiken genomfördes det sedan så att under de maximalt 20 minuter som t ex de svenska 29:orna kunde »hålla nere» de katangesiska styrkor, som grupperats längs inflygningslinjen, landade ett antal transportflygplan i ström. Därefter vidtog snabbast möjliga, i detalj organiserade ur- och ilastningar under en halvtimme till 45 minuter. Då intog nästa 29-rote från Kamina position på låg höjd över terrängen i startriktningens förlängning och samma transportflygplan startade nu i ström under 20 minuter. 29-roten med uppgift att skydda starten drog alltså på från Kamina samtidigt med att transportflygplanen landade i Elisabethville! Det fanns således ej rum för några marginaler att tala om. Det var också för första gången, i varje fall för författarens del, som det gällde att övertyga höga vederbörande om att anskaffning av reservdelar för gaffeltruckar var ett för en flygoperations lyckliga genomförande vitalt problem.
Denna omfattande verksamhet pågick utan avbrott ända fram till och med slutet av december. Endast två transportflygplan träffades av fientlig eld. Ett gott resultat med tanke på de många hundra landningar och starter som skett under tiden. Den tredje uppgiften, att försvåra för katangeserna att tillföra förstärkningar och underhåll löstes i form av s k strafing. Anfall utfördes mot tåg, endast lokomotiven, i riktning mot och inom ett visst relativt snävt område runt Elisabethville. Även militära fordonskolonner angreps. Dessa var lätta att identifiera, då FN:s egna trupper endast opererade i omedelbar anslutning till själva staden och katangeserna dessutom, för att undgå beskjutning av egna flygstridskrafter, märkt ut sina fordon med de typiska vita, lätt synliga katangakorsen. Även dessa uppdrag utfördes med gott resultat. Den fjärde uppgiften slutligen, direkt samverkan med marktrupp, utfördes i begränsad omfattning. Ledning av anfallen skedde då från utsända »samverkansgrupper», grupperade i främsta linjen tillsammans med det arméförband som skulle erhålla flygstöd eller också från helikopter. Då striderna huvudsakligen ägde rum inne i själva Elisabethville kunde det inte undgås att anfall måste ske även mot mål belägna bland bebyggelse. De skedde dock alltid först efter det man från markoperativt håll förklarat att flyginsats var den enda återstående möjligheten att undvika lokala bakslag och endast mot mål av i rådande situation uppenbart militär betydelse. Man måste också betänka de för FN-truppernas vidkommande ogynnsamma styrkeförhållandena vid stridernas början. Flyget utjämnade den numerära underlägsenheten. Den psykologiska inverkan av stridsflyg gjorde sig härvid än en gång kraftigt märkbar och det är ställt utom allt tvivel att FN-truppernas låga förlustsiffror, ett dussintal stupade och ungefär lika många sårade under nära tre veckors många gånger häftiga strider, till största delen kan tillskrivas FN-flygets »nedhållande» verkan. Den 16 december var FN:s uppladdning klar. Det uppehållande försvaret övergick till offensiv och någon vecka senare var det dags för ett nytt förhandlingsskede. Hela staden Elisabethville och även nejden däromkring var då i FN-truppernas händer. Det stilleståndsavtal som ånyo träffades hölls dock tämligen ensidigt från FN:s sida. Så sent som den 5 mars, två månader efter stridernas officiella slut, fick en svensk J 29 svåra skottskador under ett spaningsuppdrag. Det nya skedet skulle räcka så gott som på dagen ett år. Katangeserna fick härunder ånyo tillfälle att bevisa sitt odiskutabla mästerskap i förhalningstaktik. Tshombe slank ur alla grepp, och lyckades även stärka sin goodwill på många håll. Samtidigt lyckades han än en gång med förmågan hos en illusionist att reorganisera och förstärka sin krigsmakt. Innan vi går vidare med det faktiska händelseförloppet kan det vara på sin plats med en kort summering av intryck och erfarenheter. De förhållanden under vilka den svenska flyggruppen opererade hela det första halvåret var minst sagt äventyrliga. Flygning skedde sålunda alltid på maximal räckvidd. Alternativa flygplatser existerade ej utan man måste alltid tillbaka till startplatsen efter fullgjort uppdrag. Flygningar som innebar ombasering till annan plats måste alltid beräknas enligt principen »point of no return». I hela Kongo, fem och en halv gånger större än Sverige fanns totalt nio flygfält, jämt fördelade över den väldiga ytan, där det var möjligt att landa med en J 29. Mycket annat av det vi här hemma anser vara nödvändigt saknades också. Vädertjänsten har redan nämnts. Denna brist innebar en starkt oroande faktor. Väderleken karakteriserades av de oerhört aktiva tropiska ovädersfronter, som kunde sträcka sig tvärs över hela landet. Det gick ej att komma runt, över eller under dessa, och att flyga igenom dem, något som blev nödvändigt vid några tillfällen, var på grund av den oerhörda turbulensen synnerligen chansartat. En annan svaghet var navigeringshjälpmedlen. Om ej den svenska radarstationen funnits hade all flygning utom fältets synhåll varit ett vågspel, så otillförlitliga var de. Kartmaterielen var även undermålig. Därtill kommer att den kongolesiska landskapsbilden är tämligen svårorienterad. Terrängen är en enda obruten grön yta utan egentliga orienteringsmärken. Det är som att flyga över hav. Vissheten om vilken behandling som väntade från den infödda befolkningens sida om man föll i deras händer efter nödlandning eller fallskärmshopp, innebar ytterligare en stark psykologisk press på den flygande personalen. Därtill kom att sannolikheten för att hitta någon som uppslukats av den oändliga bushen föreföll minst sagt begränsad med de hjälpmedel som stod till buds. Även räddnings- och bärgningstjänsten på baserna var den första tiden bristfällig. Sålunda opererade den svenska jaktgruppen i en månads tid från Luluabourg, således även under »gränskriget» utan tillgång till brand- och bärgningsfordon eller ambulans. Till Kaminabasen kom räddningsfordon först under senare delen av december. Dessförinnan hade samtliga svenska och flertalet av övriga krigsflygplan kommit hem för landning med skottskador, en indisk navigatör dessutom svårt sårad. Det länder den flygande personalen av alla nationer till heder att den uthärdade den press och alla de brister och svårigheter, som präglade flygtjänsten i Kongo denna tid med mod och beslutsamhet och utan ett ögonblicks tvekan. Först sedan kraven på förbättringar i berörda avseenden fått officiell karaktär genom de rapporter, som från det svenska flygvapnet utsända inspektörer avlät vid sin hemkomst, kunde missförhållandena så småningom avhjälpas under våren 1962. Sålunda organiserades vädertjänst på de viktigaste baserna, räddningsfordon anskaffades, tillförlitliga radioförbindelser och navigeringshjäIpmedel likaså. Den flygande personalen utrustades med »Dianasändare» och i ett transportflygplan installerades den till detta räddningssystem hörande mottagaren. Detta ökade avsevärt möjligheten att snabbt lokalisera en nödställd. Den påfrestning som flygningen i Kongo i sig själv innebar, med den pressande värmen i förening med de olustiga utsikterna beträffande vad som skulle hända om man av någon anledning föll i katangesernas händer, skulle dock bli bestående. Även i operativt avseende var det efter decemberstridernas slut dags att göra en summering. Ifråga om underhållstjänsten var bränsleförsörjningen det allt överskuggande problemet. Under en av de första dagarna av decemberkrisen förbrukade FN:s jaktflyg på Kamina cirka 100000 liter jetbensin. Medeltalet för hela decemberoperationen låg på 50000 liter per flygdag. Allt bränsle måste flygtransporteras och lagras i fat om 200 liter. Man förstår lätt de stora svårigheter som förelåg i prioriteringsavseende med hänsyn till det totala behovet av flygtransporter och den begränsade tillgången på transportflygplan. Lastkapaciteten begränsades också i hög grad av att transportflygplanen på grund av de stora avstånden måste flygs med fulla bränsleförråd. En C-47 kunde sålunda frakta 8-10 fat, en C-46 max 20, d v s 2 000 resp 4 000 liter. Eftersom mörkerflygning ej var möjlig på grund av att fältbelysning saknades och navigeringshjälpmedlen var osäkra, tvingades man vidare att stå overksam på marken halva dygnet. Förutom de rent operativa problem som uppstod kan såsom ett kuriosum nämnas att jetbensinen på grund av alla uppräknade svårigheter kom att betinga ett pris på dryga 6 kronor per liter. Kriget i Kongo var unikt i många avseenden men ifråga om ekonomi liknade det alla andra. Tillförseln av reservdelar till flygmaterielen var för den svenska gruppens vidkommande föredömligt organiserad. Tack vare detta och den tekniska personalens skicklighet och uthållighet kom J 29-ornas tjänstbarhet trots skottskador, översyner och rutinreparationer att ligga på i medeltal dryga 90 procent. Denna, även under de lugnaste fredsförhållanden uppseendeväckande siffra, gäller för hela den tvååriga vistelsen i Kongo. Vare nog sagt att den väckte rättmätig beundran. Ifråga om sättet att utnyttja flygstridskrafterna hade likaså värdefulla erfarenheter vunnits. Redan i och med att FN:s stridsflyg började organiseras i Kongo framhölls från de för planläggningen ansvariga, att avsaknaden av spaningsflyg sannolikt avsevärt skulle hämma möjligheterna att utnyttja detsamma. Dessa farhågor hade tillfullo besannats. En annan erfarenhet var, att om flygoperationer med krav på någorlunda hög beredskap och regelbunden insatsfrekvens skulle kunna bedrivas i södra Katanga, vilket bedömdes såsom det mest aktuella området även för framtiden, så var basering i Elisabethville nödvändig. Det stod även utan vidare klart att man allmänt överskattat det katangesiska gendarmeriets stridsvärde. Gendarmerna var helt beroende av sina ledare, de vita »legoknektarna», och saknade framför allt uthållighet. I de flesta fall då man från FN-högkvarteret i Elisabethville begärde direkt flygstöd såsom det enda möjliga för att kunna tränga igenom en katangesisk ställning eller inta ett stridsnäste torde det ha gått bra detta förutan, om man tagit något bättre tid på sig. Otvivelaktigt hade emellertid förlustsiffrorna då stigit. Stridsflygets stors psykologiska inverkan bekräftades än en gång. Detta gällde såväl den egna truppen som motståndarens. En soldat ur den svenska bataljonen som vid flera tillfällen var engagerad i häftiga strider, yttrade i en intervju vid hemkomsten, att den lyckligaste stunden i hans liv var då han såg de svenska J 29-orna första gången cirkla runt i skyn över Elisabethville. För de mera exotiska truppernas del, FN:s egna och den katangesiska motståndarens, måste detta uttalande bedömas såsom synnerligen måttfullt. Om sålunda ej snillrik fältherrekonst präglade den katangesiska krigföringen i allmänhet, visade man sig dock klart överlägsen FN i ett avseende, nämligen i den exklusiva form som kallas psykologisk krigföring. Flygstridskrafterna var särskilt tacksamma objekt för den katangesiska propagandan. Världsopinionen har alltid reagerat kraftigt inför uppgifter om »hänsynslösa bombanfall mot värnlösa kvinnor och barn». Så skedde även nu. Detta var inte förutsett. För framtiden skulle denna insikt i avgörande grad påverka sättet att utnyttja FN:s flygstridskrafter. Våren och sommaren 1962 skulle bli tämligen fattiga på dramatiska händelser av större format. Helt saknades de dock inte. Läget i Kongo var trots Tshombes utfästelser vid förhandlingarna i januari omedelbart efter stridernas slut på det hela taget oroligt. En ständig gnagande osäkerhetskänsla fyllde allas sinnen och avspeglades i vardagslivets alla skiften. Sammanstötningar ägde ideligen rum i gränsområdena mellan centralregeringens trupper och katangesiskt gendarmeri, uppgifter om våldsdåd och allmänt kaos i flera landsändar cirkulerade gång efter annan. Det politiska räv- och ränkspelet inom och utom Kongo blomstrade som aldrig förr. För den svenska flyggruppens del bestod tillvaron mestadels av omväxlande lugna perioder och tider av beredskap, spanings- och »demonstrations»-uppdrag. Under sommarmånaderna återgick både de indiska och etiopiska flyggrupperna till sina hemland, och den lilla svenska gruppen blev ensam kvar. Trots denna inskränkning var FN-ledningen av ekonomiska skäl tvungen att tidvis hårt begränsa flygtidsuttaget med jaktflygplanen. Detta var naturligtvis inte populärt men gav å andra sidan tillfälle för många av de svenska pojkarna att se sig om i Kongo och Afrika. Sommarmånaderna rann emellertid snabbt iväg. Vid horisonten började de väldiga svarta åskmolnen torna upp sig och markera att hösten nalkades. De skulle även förebåda ett bistrare klimat i politiskt avseende. Bland de viktigaste punkterna i januariöverenskommelsen med Tshombe var alltjämt att de vita »legoknektarna» skulle avlägsnas. Vidare skulle en del av de stora inkomsterna från det jättelika gruvbolaget Union Muniere's verksamhet betalas till Centralregeringen samt fullständig rörelsefrihet för FN-personal inom hela Katanga garanteras. Tshombe uppfyllde sin vana trogen intet av dessa krav. I oktober tröttnade FN och beslöt om ekonomiska sanktioner mot Katanga för att äntligen få Tshombe att ta reson. Liknelsen med den tändande gnistan har aldrig varit mera befogad. Det första tecknet var att striderna mellan ANS och katangesiska gendarmeriet flammade upp med förnyad styrka. I samband med spaningsflygning över ett sådant stridsområde sköts en svenskbemannad S-47:a ned. En av de ombordvarande dödades. Vid några tillfällen under dessa strider mellan regeringstrupper och katangeser använde de senare på nytt sitt uppenbarligen reorganiserade stridsflyg. För det gods samarbetets skull fick FN-flyget på nytt gå till verket enligt en operationsplan som i stort överensstämde med den som ett år tidigare utarbetats för »gränskriget». Resultatet blev detsamma. Intet verkligt ingripande behövde göras men katangaflygets operationer upphörde. I Elisabethville började på nytt trakasserier och över grepp mot FN-personal att höra till ordningen för dagen. Det rådde inte tvivel om att »a third round in Katanga» förestod. Nu skulle allting komma att hända snabbt. Från den flygoperativa ledningen påpekades de tidigare erfarenheterna av alla slag. Bristerna i rent flygtekniskt avseende, främst rörande flygsäkerhetstjänsten, hade hjälpligt rättats till. Nu gällde det att också vinna gehör för rent operativa synpunkter. Det lyckades. Sålunda förmåddes FN-ledningen att snabbt utverka tillförsel av spaningsflyg. Två svenska S 29 fraktades omgående till Kongo med hjälp av amerikanskt transportflyg. Med dem följde personal och utrustning för foto- och laboratorietjänst. På häpnadsväckande kort tid lyckades man med hjälp av dessa två åldriga spaningsplan få belägg för vad som verkligen pågick i Katanga. Många av de oroande rykten som var i omlopp kunde nu materialiseras. Sålunda framgick med ens av flygfotografierna från Kolwezi att det katangesiska stridsflyget återuppstått. Denna gång i mera respektingivande skepnad. Från de ifråga om skärpa och klarhet förstklassiga bilderna kunde utläsas, att motståndaren nu disponerade ett 10-tal Harvards (= vår SK 16), 4-5 Vampires och ett antal övriga mindre flygplan. Dessutom hade värn och skyddsanordningar byggts på flygfälten. Det stod vidare klart att de fyra svenska J 29:orna inte ensamma skulle kunna klara av de uppgifter som väntade. Med ledning av tidigare erfarenheter bedömdes en styrka av 20 jaktflygplan motsvara väntat behov. FN-ledningen handlade i enlighet härmed. Man begärde förstärkningar från flera länder. Jakande svar inflöt från Iran, Filippinerna och - Sverige. Den svenska förstärkningen bestod av ytterligare fyra J 29:or. De flygtransporterades till Kongo i början av december, monterades ihop på rekordtid och stod klara för insats omedelbart innan striderna bröt ut. De iranska och filippinska kontingenterna hann aldrig fram, »they just missed the fun», som den filippinske förbandschefen uttryckte det, utan kom först efter stridernas slut i februari. Den svenska flyggruppen (8 J 29 + 2 S 29) fick därför ensam lösa den luftoperativa uppgiften, när striderna på nytt blossade upp. Händelseförloppet i Elisabethville utvecklades enligt exakt samma mönster som föregående år. Katangesernas provokationer blev allt olidligare. Den 24 december utsattes FN-trupp för regelrätt anfall utan att besvara elden. Samma dag sköts en FN-helikopter ned. Några dagar senare gick FN till aktion. Utgångsläget var denna gång avsevärt gynnsammare än 1961. FN behärskade hela staden med omnejd och styrkeförhållandena var fördelaktiga. Amerikanskt transportflyg disponerades redan från början och, vilket kanske var än viktigare, katangeserna kunde ej grupperas så nära fältet att de kunde beskjuta flygplanen under start och landning. Man var dock alltjämt beroende av flygtransporterat underhåll. Förstahandsuppgiften för den svenska jaktgruppen var densamma som året förut, d.v.s. att slå ut det katangesiska flyget på baserna. FN hade även helikoptrar och eget transportflyg i Kongo. Personalen på dessa flygplan, såväl på marken som i luften, utgjordes till stor del av svenskar. De gjorde en alltigenom helhjärtad och berömlig insats under många gånger svåra och farliga förhållanden. De är värda ett särskilt kapitel. En sådan operation kan tyckas rimma illa med den från FN-håll ständigt hävdade tesen, att våld skall tillgripas endast i självförsvar. Så är även fallet om uppdraget på sikt utföres i syfte att förhindra senare flyganfall mot egen marktrupp. I den synnerligen intressanta militärteoretiska debatt, som förts och väl alltid så länge FN består kommer att föras rörande frågan om hur FN skall använda sina militära styrkor, är det författaren angeläget att framhålla att ett sådant resonemang, att inte skjuta förrän jag blir beskjuten, endast kan gälla för markstridskrafter. I den mån FN avser utnyttja flygstridskrafter så måste vissa ovillkorliga luftoperativa grundsatser följas. En sådan, kanske den viktigaste, är att med alla medel gripa och behålla initiativet. Det ernås enklast genom att förhindra att motståndaren någonsin kommer i luften, d.v.s. att slå ut honom på baserna. Denna grundregel måste anses ha gällt i all synnerhet i Kongo vid denna tid, då ju alla andra medel, luftbevakning och stridsledning etc., för att söka upp fienden när han väl var i luften helt saknades. Det föreligger också dokumenterade bevis på att ledningen för katangaflyget planerade en motsvarande operation. Här gällde det, som alltid i luftoperativa sammanhang, med andra ord att komma först och inte bli tagen på sängen. Den svenska gruppens personal följde dessa doktriner till punkt och pricka. På två dagar, den 29 och 30 december, utraderades det katangesiska flygvapnet genom anfall mot flygplatserna i Kolwezi och Jadotville. Jämförelsen med motsvarande operation så gott som på dagen ett år tidigare gör sig själv. Till och med vädret var detsamma, d. v. s. dåligt första dagen. Omedelbart efter anfallen kunde spaningsfotografierna verifiera att man gått grundligt tillväga. I några fall kunde man också med hjälp av fototolkarnas skickliga arbete »komplettera» med anfall mot försåtligt dolda flygplan, som ej upptäckts i de första anfallen. Det är ställt utom allt tvivel att markstridskrafternas vägbundna offensiv som senare ledde till FN:s intagande av Jadotville och Kolwezi skulle ha försvårats i hög grad, om det katangesiska flyget fått tillfälle att ingripa. Personligen anser författaren det befogat att ifrågasätta om den över huvud taget kunnat genomföras. Detta den svenska jaktgruppens sista egentliga stridsuppdrag genomfördes på ett sätt som väckte berättigat uppseende i flygmilitärs kretsar världen runt. Endast; rent militärs mål anfölls, förhållandena var svåra, precision och elddisciplin var föredömlig. Med ett ord »ett fackmannamässigt arbete». Efter detta inledande dråpslag fanns det inte mycket mer att uträtta för jaktflyget. Jaktskydd behövdes ej. Katangesiskt flyghot behövde ej befaras och ej heller fanns fientliga markstyrkor så grupperade, att de kunde beskjuta flygplan som startade och landade i Elisabethville. Insats mot katangesiska förstärknings- och underhållstransporter var inte heller aktuellt, eftersom FN-styrkorna från början gick till offensiv och drev motståndaren framför sig. Dock hade man för alla eventualiteters skull en jaktrote baserad hela tiden i Elisabethville. Detta innebar dels en avsevärt ökad operationsfrihet i hela södra Katanga, dels ett kraftigt psykologiskt stöd. Problemen med bränsleförsörjningen hade ävenså avhjälpts. I den massiva hjälpaktion som USA satte in under senhösten 1962 för att snabbt reda upp det dåliga materielläget vid FN:s militärstyrkor i Kongo ingick ett antal transportabla bränslelagringsanläggningar. Dessa bestod av jättelika gummitankar, s.k. bluddertanks, rymmande cirka 30 000 liter vardera, försedda med erforderliga rörledningar och högtryckspumpar. Bränsletransporterna till dessa anläggningar, som sattes upp i Kamina och Elisabethville, ombesörjdes av flygande »tankers», ombyggda B29:or, varje flygplan rymmande cirka 30 000 liter. De nedslitna svenska pumpaggregaten, våra välbeprövade »puggar», med vilkas hjälp man under det gångna året tömt tusentals fat, kunde ställas åt sidan efter lång och trogen tjänst. I operationsplanen för flygstridskrafterna kvarstod dock uppgiften att vid behov ge direkt understöd i samverkan med markstridskrafterna. Eventuella dylika uppdrag skulle denna gång komma att utföras mot mål i öppen terräng och ej mot sådana i bebyggelse, vilket man på grund av den helt annorlunda situation, som rådde året innan hade varit tvungen till. De sammantagna erfarenheterna från föregående år ifråga om det relativt låga stridsvärdet hos den katangesiska truppen i markstrid, dess psykologiska sårbarhet för blotta åsynen av FN-flyget i förening med FN-ledningens rättmätiga respekt för den katangesiska propagandaorganisationen, gjorde emellertid att dessa samverkansuppdrag huvudsakligen utfördes i form av skenanfall utan skjutning. Blott en enda gång, den 15 januari, var man tvungen att effektivt tysta en tung granatkastare, som från en för markanfall oåtkomlig position hejdade FN-trupperna i deras försök att gå över floden Dikulwe under framryckningen mot Kolwezi. Den 21 januari 1962 intogs Kolwezi, under det att de svenska jaktflygplanen varnande kretsade över den soldränkta gruvstaden. Tshombes militära motståndskraft var slutgiltigt knäckt. Nya förhandlingar tog vid och ledde efter många sällsamma politiska kast och förvecklingar fram till dagens situation i det pinade och härjade Kongo. Att närmare gå in på detta ligger emellertid utom ramen för denna skildring. Efter Kolwezis fall, Tshombes sista fäste, skulle FN:s militära styrkor dock ej mer komma att delta i några organiserade operationer i större skala. För den svenska flyggruppens del skulle under några månader följa en angenäm och mycket intressant tid. Tillsammans med de först i månadsskiftet januari-februari efter stridernas slut anlända iranska och filippinska flyggrupperna ingick den i den då ånyo uppsatta »UN Fighter Wing» med huvudbas i Kamina. Ett stimulerande och givande samarbete etablerades med dessa duktiga och trivsamma företrädare för dessa för oss helt okända flygvapenorganisationer. Många fasta vänskapsband knöts. Eftersom läget i Katanga ännu ej stabiliserats bestod tjänsten, liksom under »mellanperioden» våren och sommaren 1962, i stor utsträckning av beredskap, spanings- och »demonstrations»-uppdrag. I samband härmed baserades rotar tidvis i Elisabethville och i Luluabourg. För att »show the UN-flag» även i övriga delar av det väldiga Kongo var tillfällig basering även till andra platser planerad. Denna »rotationsplan» hann dock aldrig förverkligas.
Det allmänna läget i landet gick mot en långsam men klar förbättring. Militära operationer av sådan art att flygstridskrafter skulle behövas, föreföll alltmer osannolika. Samtidigt tärde FN:s militära engagemang i Kongo hårt på organisationens finanser. Redan efter att ha verkat blott 3 månader, var det dags att upplösa den vid det laget sammansvetsade och smidigt fungerande internationella jaktflottiljen. Iranier och filippiner återvände hem och den svenska gruppen skars ned till hälften. Fyra 29:or, de bägge spaningsplanen och två av jaktplanen, genomförde i slutet av april den långa förflyttningsflygningen hem till Sverige. I motsats mot nedflygningen ett och ett halvt år tidigare flög man nu längs Afrikas västkust. Nedresan hade skett via Egypten och Etiopien. För den återstående lilla styrkan antog tjänsten alltmer en rent fredsmässig karaktär. Så i augusti 1963 kom beslutet att allt FN:s stridsflyg skulle upphöra. Det ansågs bli en alltför dyrbar affär att flyga hem även de återstående planen. En solig dag i mitten av augusti drogs de fem återstående, av krigstjänsten långt bort i fjärran land slitna och ärriga 29:orna ut och ställdes upp i bushen utanför flygfältet i Kamina. Mullret från detonationerna när de sprängdes i luften vältrade ut över den oändliga brunbrända savannen och nådde vida omkring. När rökmolnen och dammet lagt sig hade till bilden med termitstackarnas välkända, phallosliknande silhuetter, som avtecknade sig skarpt mot den blånande bergsryggen långt i fjärran, kommit ytterligare några som, sedda på avstånd, såg ut som mot de sommarlätta skyarna fåfängt strävande mörka kors. Det var de gamla trotjänarnas förvridna stjärtpartier, Det sällsamma uppdraget var slut. DEN FLYGVAPENPERSONAL av alla kategorier, som deltog i FN-uppdraget, fick rika och värdefulla erfarenheter. Personalens kvalitet liksom även utbildningens, organisationens och materielens sattes på utomordentligt hårda prov. Allt arbete utfördes under svåra och fältmässiga förhållanden. Den lilla svenska flyggruppen, alla dess avlösningsomgångar inräknade, bestod detta eldprov med glans. Det svenska flygvapnets anseende stärktes härigenom och respekten för vår förmåga att i allvarstid genomföra vår uppgift i den svenska krigsmakten ökades. Individerna fick vidgade vyer och fördjupad insikt i många rent mänskliga problem, som vanligtvis här hemma betraktas såsom främmande och outgrundliga. Många värdefulla kontakter med personal från utländska flygvapen vanns till nytta för det väntande arbetet hemma. Den svenska insatsen av stridsflyg i FN:s tjänst bidrog på ett avgörande sätt till det framgångsrika genomförandet av FN:s militära operationer i Kongo. När flygvapnets historia skrives förtjänar F 22 en hedrad plats. Av F22:s personal skulle några ej få återvända hem. Deras minne skall leva. Av Öv Sven Lampell, publicerat i Ett år i luften 1969/1970. ©
|
På
begäran av den vita befolkningen i den lilla staden Jadotville, ett 80-tal kilometer norr
Elisabethville, hade FN där förlagt ett kompani ur den irländska kontingenten. De vita
hyste stor oro för sin säkerhet, vilket inte hindrade att de tog aktiv del i angreppen
mot kompaniet när striderna flammade upp. Det kan ifrågasättas om inte framställningen
om hjälp var en del av en skicklig plan i avsikt att splittra FN:s fåtaliga styrkor.
Några
ljusa förhoppningar i fråga om vilken behandling som väntade dem som föll i
katangesernas händer var det ingen som hyste. Detta utgjorde en ständig press på den
flygande personalen. På bilden syns en typisk "stamkrigare".
Flygfoto av Kaminabasen, hemmabas för FN:s stridsflyg i nära
två år. Bägge banorna var nära 3000 meter långa. Det behövdes också med tanke på
att fältets flyghöjd var dryga 1000 meter och att temperaturen ofta steg till upp emot
+40° C. Marginalen vid start med full last och fulla fälltankar var ej överdrivet stor.
På bilden syns förläggningsområdet "nedanför" bansystemet. Basen var
just färdigställd när krisen började 1960 och var avsedd såsom en bas för en stor
del av NATO:s grundflygutbildning. Den hade med våra mått mätt imponerande dimensioner.
För
att skydda de dyrbara S 29:orna eskorterades alltid dessa av en eller två J 29:or. Detta
var nödvändigt med hänsyn till navigeringssäkerheten, enär
navigeringsutrustningen i S 29, anpassad efter moderna svenska krav, ej var användbar i Kongo. Här har S
29-föraren tagit ett fotografi av sina "skyddsandar". Det vänstra flygplanet
(det nedre på bilden) har också den i Kongo tillämpade camouflagemålningen (december
1962).
Det
svenska flygförbandet blev föremål för många inspektioner av höga chefer såväl ur
FN som det svenska flygvapnet. Efter ledning till kontakt av radar brukade
"VIP-flygplanen" eskorteras de sista milen in till Kaminabasen. På bilden
utför F22 eskort för den förste svenske flyggeneralen Stig Norén vid hans inspektion i
februari 1962. Bilden tagen av en överflygande S 29.
Under tjänsten i Kongo fick den svenska personalen tillfälle till
stimulerande och berikande internationellt samarbete. I olika omgångar ingick man i samma
förband, »the U.N. Fighter Wing», som etiopiska, indiska, iranska och filippinska
jaktdivisioner. På bilden hela flottiljen uppställd för parad i mars 1963. Längst upp
räddningsfordon, dito helikoptrar och transportflygplan med personal, till höger först
nr 9. Squadron Philippine AF med 5 F 86, den svenska nr 22. Squadron med 5 J 29 och
närmast nr 103. Squadron Imperial Iranian AF med 4 F 86. F 22 hade ytterligare 6 J 29 som
ej ställdes upp vid tillfället i fråga. I en tidigare omgång hade i stället för de
filippinska och iranska divisionerna ingått nr 1. Squadron Imperial Ethiopian AF och nr. 5
Squadron Indian AF.