Innehåll:

1. Kongos begäran om hjälp av FN
2. De första FN-förbanden till Kongo
3. Svenska FN-trupper till Kongo
4. Behov av stridsflyg inom ramen för FN:s engagemang

Afrika och Kongo

Kongos begäran om hjälp av FN

Efter det att Kongo blivit självständigt hade den nya kongolesiska regeringen ingen möjlighet att upprätthålla lag och ordning i det vidsträckta landet. Den 12 och 13 juli 1960 vände sig Kongos president Kasavubu till FN med begäran om militär och teknisk hjälp. FN:s säkerhetsråd sammanträdde den 13 juli och uppdrog åt generalsekreteraren, Dag Hammarskjöld, att vidtaga erforderliga åtgärder. Därmed började ett av FN:s största och svåraste åtaganden.

Den 14 juli 1960 avbröt Kongo de diplomatiska förbindelserna med Belgien. FN:s säkerhetsråd uppmanade den belgiska regeringen att återkalla sina trupper från Kongo och bemyndigade generalsekreteraren att tillhandahålla "sådan militär hjälp, som kunde vara nödvändig till dess Kongos egna trupper, enligt regeringens bedömning, kunde fylla sin uppgift".

Lumumba förde också förhandlingar med Sovjet om hjälp med tänkbar sovjetisk intervention, Chrustjev var positiv till en sådan lösning. Den 17 juli krävde t o m Lumumba av FN att de inom tre dygn skulle åstadkomma en fullständig belgisk reträtt ur Kongo, annars skulle Sovjet uppmanas att intervenera. Det som från början hade startat som en fredlig frigörelse hade således eskalerat till en tänkbar stormaktskonflikt.

FN ville att de flesta länderna som skulle deltaga i FN-operationen skulle vara från Afrika. För att visa att FN var ett världsorgan så tog man även ut två europeiska länder (Sverige och Irland) och två länder från Asien (Malaysia och Indonesien).

De första FN-förbanden till Kongo

De första FN-förbanden (från Nordafrika) anlände till Kongo mindre än 48 timmar efter säkerhetsrådets beslut, det var 90 stycken tunisier som landade på flygplatsen i Leopoldville. Den allvarliga situationen krävde stor snabbhet, en snabbhet som dock även medförde uppenbara nackdelar och svårigheter. Förbanden kom innan vare sig staber, underhåll eller signalnät hunnit organiseras. Instruktionerna till förbandscheferna blev mycket ofullständiga och man fick överlåta de lokala FN-styrkecheferna att fatta beslut och göra det bästa möjliga av situationen. Verksamheten fick första tiden byggas på improvisationer.

När FN-trupperna den 15 juli började anlända till Kongo, förklarade provinsledaren Moïse Tshombe att de inte hade lov att intåga i Katanga. 

FN och generalsekreteraren hade en ytterligt svår uppgift framför sig. Det gällde att inte trappa upp konflikten ytterligare, detta samtidigt som FN var beroende av USA:s resurser för trupptransporter med flyg. Flygtransporter var absolut nödvändiga för att kunna genomföra och underhålla en FN-operation i det avlägsna och väldiga Kongo.

Under de sista 14 dagarna i juli 1960 så transporterade US Military Air Transport Service (MATS), 9.093 man och drygt 2.200 ton materiel till Kongo. Detta gjordes med mer än 100 flygplan i över 300 uppdrag. Övriga länder som deltog i de inledande flygtransporterna var Storbritannien, Kanada, Schweiz, Etiopien och Sovjetunionen (!).

Svenska FN-trupper till Kongo

Lördagen den 16 juli 1960 vände sig FN:s generalsekreterare till Sverige och begärde att en svensk styrka skulle ställas till FN:s förfogande. Den 18 juli beslöt utrikesnämnden att tillmötesgå FN:s begäran.

Till militär chef utsågs den svenska generalen C von Horn, chef för FN:s stilleståndskommission i Palestina. Till chef för den omfattande civila organisationen valdes svensken dr Sture Linnér (bilden), och högste FN-chef i Kongo blev den indiske ambassadören Rajeshwar Dayal.

Sverige skickade en skyttebataljon som redan fanns i Gaza. Den svenska bataljonen under ledning av överste B Juhlin anlände den 20-22 augusti och förlades till Leopoldville. Den 25 juli, två veckor efter president Kasavubus framställning om hjälp, fanns i landet 8.396 man FN-trupp.

Även flyg- och teknikerpersonal, bl a från de skandinaviska länderna, innefattades i generalsekreterarens framställning. Vad gäller denna flygstyrka för lätta transportflygplan och helikoptrar hade underhandskontakter tagits mellan FN och Sveriges regering redan tidigare. Redan den 16 juli fick den tilltänkte chefen för flygstyrkan, kapten Sven Erik Everstål, en förfrågan från försvarsstaben om han var beredd att ställa upp som chef. Organisationsarbetet startade på allvar den 18 juli och redan den 25 juli flög den första delen av flygstyrkan iväg från Bromma flygplats med destination Leopoldville.

De kvarvarande belgiska trupperna skulle enligt belgiska regeringens beslut ha lämnat Kongo före klockan 24.00 den 29 augusti 1960, en tidsplan som dock inte kunde hållas. Beroende på transportsvårigheter blev avtransporterna fördröjda till i början av september. På Kaminabasen lämnades omkring 1.000 man belgisk teknisk personal för basens skötsel. Denna personal skulle evakueras så snart FN övertagit basen.

I mitten av september 1960 hade FN-styrkan stigit till 16.400 man från 28 nationer. I november samma år nådde styrkan sitt maximum; 19.886 man. FN:s civila insats blev likaledes av stor omfattning och täckte praktiskt taget alla verksamhetsområden. Rådgivare och tekniska expertgrupper fanns för jordbruk, kommunikationer, utbildning, ekonomi, handel, hälsovård, polisväsende, domstolsväsende, arbetsmarknad, naturtillgångar och industri samt allmän administration.

Enligt överenskommelse mellan FN och kongolesiska regeringen skulle rådgivare ingående i den grupp, som stod till den civile chefens direkta förfogande, tillfälligtvis kunna tjänstgöra i något ministerium som hjälp vid planering och beslutsfattande.

Trots den jättelika insatsen av personal, pengar och materiel skulle det visa sig svårt att nå det mål FN uppsatt - att återställa lag och ordning i Kongo och förhindra inbördes strider.

Den självutnämnde rebelledaren  Tshombe i Katanga vägrade att acceptera FN-styrkorna och i september 1961 utbröt smärre strider mellan FN-förband och Tshombes katangagendarmer - en ren rebellarmé. Läs mer om den svenska FN-truppen i Kongo.

Behov av stridsflyg inom ramen för FN:s engagemang

Katanga förfogade under dessa strider över ett jetplan av typen Fouga Magister beväpnad med två kulsprutor, lätta bomber och lätta raketer. Flygplanet, fransktbyggt tvåmotorigt lätt jetplan, var flitigt i elden och bl a förstördes en DC-4:a på Elisabethvilles flygplats. Med tiden kom Katanga att bygga upp vissa flygstridskrafter...

Inom FN-ledningen i Leopoldville stod det snabbt klart att eget stridsflyg var en absolut nödvändighet för att inte FN:s hela operation i Kongo skulle äventyras.

Högsta FN-ledningen i New York var till en början tveksam, men efter de ofta förekommande striderna mellan gendarmerna och FN-förbanden, samt Dag Hammarskjölds död i mitten på september 1961 (flygkraschen är fortfarande föremål för spekulation), var beslutet fattat. FN gjorde en framställan om stridsflyg till Sverige, Etiopien och Indien i egenskap av neutrala länder, accepterade av stormakterna. Därmed kom F22 att organiseras.

FN kom att stanna i Kongo i fyra år.

Läs även mer om: