Senare tillkom även uppgiften att ombesörja tågeskort då belgarna evakuerade sin materiel. Kompani Norgren stannade på Kaminabasen till den 28 oktober, då det avgick med tåg till Elisabethville. Från denna tidpunkt fram till maj 1961 fanns inga svenska arméförband på Kaminabasen; denna bevakades av omväxlande irländsk, marockansk och indisk trupp. Svensk flyg- och ingenjörpersonal tjänstgjorde dock fortlöpande på basen.

I slutet av april 1961 skickades två svenska kompanier från Gaza till Elisabethville. Efter diverse trassel under transporten var förbanden samlade i Elisabethville den 11 maj. Den 27 maj erhöll 5. kompaniet - chef var major Gallon, som senare stupade i Elisabethville - order att avgå till Kamina. Tjänsten kom att omfatta bl a patrullering utanför basen samt bevakning av kraftverket vid Kilubi.

Sommarmånaderna förflöt lugnt, men det politiska läget försämrades alltmer i Kongo, främst då i Katanga. I början av september återsamlades kompaniet i sin helhet till basen och patrulleringen utanför basgränsen inställdes. FN såg fram mot oroligheter.

Den 8 september övertog major Lundqvist befälet över kompaniet, vars styrka i detta läge var 98 man utrustade med bl a två kulsprutor och två granatgevär. Kompaniet vart förlagt i Lumwe (bas 1) och hade bl a till uppgift att med en grupp bestrida vakthållningen i Kalunga (bas 2) där vägen från Kaminaville kommer in i basen. Förutom svenskarna fanns även två irländska kompanier förlagda i bas 1. Chef för Kaminabasen var vid denna tid en irländsk överstelöjtnant. I Kaminaville fanns omkring 2000 gendarmer med bl a åtta pansarbilar.

Den 11 september kl 22 00 orienterades den svenske kompanichefen om att FN den 12 september skulle gå till attack mot Tshombes gendarmer i Elisabethville. Samtidigt anbefalldes högsta beredskap för FN-förbanden i Kamina. Major Lundqvist erhöll följande order av den irländske baschefen:

"Svenska kompaniet försvarar bas 2. Majoren rekognoserar för basens försvar samt tillbakaryckningsvägar och får själv bestämma grupperingen av sitt kompani. Tillbakaryckning får äga rum när trycket eller förlusterna tvingar därtill. Lycka till."

Att åstadkomma något effektivt försvar av den vidsträckta bas 2 med ett kompani om två plutoner var givetvis otänkbart. Till detta skulle erfordrats minst en förstärkt bataljon. Den ena plutonen under löjtnant Friman grupperades vid vägen till Kaminaville, den andra, pluton Berg, hölls som reserv centralt grupperad. Grupperingen intogs natten till den 12 september. Under den tolfte utförde irländarna spaning med en DC 3, men utan resultat. Det svenska kompaniet använde tiden till att bygga ut sina ställningar och gräva ner sig.

Den 14 september började rykten gå bland den infödda befolkningen om ett förestående anfall mot basen. Många kongoleser flydde ut i bushen. Kl 1615 samma dag kom en från pluton Friman utsänd spaningspatrull tillbaka och rapporterade att omkring ett kompani gendarmer med åtta pansarbilar var på framryckning mot basen. Snart därefter öppnades en mycket häftig eld med granatkastare, pansarbilarnas kanoner och kulsprutor mot pluton Frimans ställningar.

Plutonen hade utnyttjat väntetiden väl och byggt goda ställningar varför beskjutningen inte vållade någon skada. Vid det anfall som följde mot plutonen framryckte två pansarbilar och en lastbil på vägen samt omkring 150 gendarmer på ömse sidor av vägen. Plutonens granatgevär öppnade eld. Första skottet träffade i främsta pansarbilen, andra skottet träffade den andra pansarbilen, det tredje skottet gick mot en truppsamling och fjärde skottet träffade lastbilen. Granatgeväret, betjänat av välutbildad personal, visade sig vara utomordentligt effektivt. Efter en stund upphörde elden och gendarmerna svängde en vit flagga och begärde att få ta hand om sina stupade och sårade, vilket beviljades.

Eldgivningen återupptogs senare och fortsatte till skymningen. På kvällen förstärktes kompani Lundqvist med en pluton irländare. Under natten gick patruller från kompaniet ut och tog vara på en del utrustning, främst vapen och ammunition från de förstörda pansarbilarna. Lastbilen var lastad med 8 cm granatkastare och ammunition. Försök att rädda lasten omintetgjordes av gendarmerna, som upptäckte försöket och utsatte den svenska patrullen för beskjutning.

Nästa dag, den 15 september, sköts lastbilen i brand av svenskarna. På morgonen samma dag började förstärkningar anlända från Leopoldville. Det första förbandet, en pluton ut kompani Larsén som tillhörde bataljon XI från Gaza, anlände med flyg kl. 09 20 till bas 1, hämtades med lastbilar och var en halvtimme efter sin ankomst till Kaminabasen insatt i strid.

Under dagens lopp anlände återstoden av kompani Larsén och delar av kompani Bendelin. På förmiddagen anföll gendarmerna genom farmen mot bas 2 och drev undan den försvarande irländska avdelningen samt trängde in i basen. Genom motanfall av pluton Berg drevs gendarmerna dock åter ut i bushen. I samband med striderna sprängde gendarmerna kraftledningen från Kilubi, varvid såväl basen som Kaminaville blev utan ström.

Under den 16 september gjorde gendarmerna ytterligare ett par anfall mot basen men avvisades. Den 17 september anföll Tshombes ensamma jetplan, en Fouga Magister, och fällde några bomber över flygfältet i bas 1. Härvid förstördes en DC 3 och praktiskt taget alla fönsterrutor i flygplatsbyggnaden blåstes ut. Sammanlagt gjorde planet fram till den 20 september, då eldupphöröverenskommelsen mellan Katanga och FN trädde i kraft, fem anfall. Endast smärre materiella förluster uppstod dock.

Propagandan från gendarmerna var under dessa dagar synnerligen livlig. Så till exempel angavs att Kaminabasen överösts med granater från pansartåg, anfallits och tagits av 5 000 balubas.

Denna strid, liksom så många andra i Katanga, visade att den svenske soldaten uppfyller höga fordringar. Svenskens mod och goda omdöme samt förmåga att tänka självständigt i kritiska situationer omvittnades av många deltagare från andra nationer. Kompanierna Larsén och Bendelin återvände ett par dagar efter stridernas slut till Leopoldville. Kompani Lundqvist förflyttades i mitten av oktober till Niemba, 14 mil väster om Albertville. Under striderna hade inga skador eller förluster drabbat den svenska truppen.

Det dröjde nu till april 1962 innan något nytt svenskt arméförband anlände till Kaminabasen. Liksom tidigare tjänstgjorde dock svensk flyg- och ingenjörpersonal där. De sönderskjutna pansarbilarna reparerades i slutet av 1962 av svenska bataljonens reparationstross och kom sedermera till stor användning i den vid bataljonen organiserade pansarbiltroppen.

Att svara för Kaminabasens drift, något som under normala förhållanden ansågs erfordra omkring tusentalet man i olika befattningar, var den föga avundsvärda lott som ålåg den s k ingenjörbataljonen. Denna hade börjat utformas när de första svenska teknikerna anlände till basen tidigt på hösten 1960.

Till en början fanns ingen särskild chef utsedd för ingenjörförbandet, utan det var närmast basens civile administrator som förde befälet. Från Leopoldville avdelades i oktober den norske kaptenen Gundersen att överta befälet över teknikerna i Kamina. I februari 1961 avlöstes kapten Gundersen av överstelöjtnant H Brand, vilken organiserade ingenjörförbandet som en enhet. Chef blev i fortsättningen alltid en svensk.

Beteckningen ingenjörbataljon vållade ibland vissa missförstånd, som när t ex den militära ledningen i Leopoldville vid ett tillfälle begärde att få disponera ett av bataljonens kompanier för minröjning. Något sådant kompani fanns inte vid ingenjörbataljonen. Det var svårt att övertyga utländsk militärpersonal att denna var en samling civila tekniker. Namnet ändrades därför 1963 till UN Technical Team (FN:s tekniska arbetsgrupp).

Då gruppen var som störst ingick omkring 75 europeiska tekniker och administrativa specialister, som till sitt förfogande hade upp till 750 infödda förmän och arbetare. Huvuddelen av teknikerna och den administrativa personalen kom från Sverige. I övrigt var över ett dussin länder representerade i den civila ledningen på basen och i teknikergruppen. Högste civile chef på basen var Base Administrator, under vilken teknikergruppen närmast löd.

Problemen för Technical Team var många och komplicerade. Det besvärligaste var att skaffa pengar och material för reparationer och underhåll. Speciellt vållade motorfordonen stora bekymmer. Basens i det närmaste 400 fordon var totalt nerkörda och för att få reservdelar fick man efter hand slakta utrangerade bilar. Arbetsuppgifterna var många och omväxlande, från skötsel och underhåll av alla basens byggnader och övriga anläggningar till driften av den stora farmen och reparationer av el-, vatten- och telefonnäten. Technical Team svarade också för driften av verkstadsområdets alla anläggningar och regelbundna inspektioner gjordes vid kraftverket i Kilubi.

Vissa fältmässiga arbetsuppgifter kom också att föreläggas teknikergruppen. Den 15 september 1961, samtidigt som basen anfölls, sprängdes kraftledningen från Kilubi av Katangagendarmeriet. Basens elförsörjning fick därefter nödtorftigt tillgodoses av motordrivna reservgeneratorer. Teknikerna reparerade emellertid ledningen och från den 12 juni 1962 fungerade allt normalt, vilket ju även kom Kaminaville till godo. När denna stad senare togs av FN-förbanden vid årsskiftet 1962/63 måste ett flertal broar till infartsvägarna repareras, och vidare måste vid samma tillfälle stadens telefonsystem sättas i stånd, liksom dess elektriska nät.

Sommaren och hösten 1963, sedan alla strider mellan FN och gendarmeriet avblåsts, medverkade också Technical Team på flera sätt i återuppbyggnadsarbetet inom sektorn, bl a vid reparationen av Bukamabron.

En vanlig uppfattning är att afrikanen är lat och okunnig. Erfarenheten visade i själva verket att den kongolesiske arbetaren många gånger var förbluffande yrkesskicklig och väl skolad i de yrkesskolor som belgarna inrättat. Tillgången på skolad arbetskraft var emellertid inte tillräcklig, varför en yrkesskola startades på basen med personal ur teknikergruppen som lärare. Elevernas intresse för utbildningen var mycket stort och utgjorde en sporre för de tekniker som arbetade som lärare.

Som nämnts mötte Technical Team stora problem när det gällde anskaffning av pengar och material. Trots dessa svårigheter och trots att man arbetade med otillräckliga personella resurser, lyckades man hejda det förfall som börjat på basen sedan de belgiska specialisterna evakuerats utan att kunna ersättas. I flera fall lyckades man inte bara stoppa förfallet utan även utveckla olika anläggningar, bl a farmen, som när FN hösten 1963 beslöt lägga ned driften där hade börjat ge god avkastning på nytt.

I början av 1962 bestämdes att bataljon XIV, efter framställning av bataljonschefen överste J Waern, skulle flyttas från Elisabethville och att ansvaret för det jättestora balubaflyktinglägret som bildats där i samband med striderna i december 1961 skulle överlämnas till något annat förband. Flera alternativa förläggningsorter för den svenska bataljonen hade diskuterats, bl a Albertville.

Den 29 mars kom definitivt besked att bataljonen skulle förflyttas till Kaminabasen, vilket innebar många fördelar. Framför allt kunde de militära ansvarsförhållandena i Katanga bättre överblickas och vidare hade Kamina behagligt klimat och goda förläggningar. Tyvärr hade under det gångna året en hel del utrustning, möbler, kylskåp e t c försvunnit från basen. Mycket tidningsskriverier uppstod i samband med den indiska brigadens hemresa från Kongo på grund av det väl tilltagna bagaget och där förekommande kylskåp m m.

Propagandan intresserade sig också för den svenska bataljonens förflyttning till Kamina. Katangapressen insinuerade att svenskarna var på väg till Sverige med stöldgods från Elisabethville. Medlemmar av FN:s säkerhetspolis smygfotograferade i samband med transporten till Kamina delar av bataljonens materiel. Ryktena om den svenska bataljonens stöldgods började också cirkulera i Leopoldville. Den 20 april anlände därifrån chefen för FN:s underhållssektion, en indisk överstelöjtnant, till svenska bataljonen. Han meddelade överste Waern att det fanns rapporter med fotografier över det svenska stöldgodset.

Chefen för FN-operationerna i Kongo, Mr Gardiner, hade läst rapporterna och var rasande. Överste Waern skrev omedelbart till Mr Gardiner och relaterade anklagelserna samt gav en fullständig orientering om den svenska bataljonens förflyttning och utrustning samt utbad sig en kontroll före bataljonens hemresa till Sverige. Översten kallades omgående till Elisabethville där Gardiner befann sig för underhandlingar med Tshombe. Gardiner förklarade bestämt att han aldrig gjort de uttalanden som tillskrivits honom och sade vidare, att ingen anmärkning kunde riktas mot svenskarna. Han var angelägen att detta meddelades envar i den svenska bataljonen före deras hemresa.

Ansvaret för Kaminabasen övertogs den 5 april av överste Waern, då chefen för den indiska bataljon som var förlagd på basen med huvuddelen av sina förband lämnade denna. I januari hade också en Ghanabataljon förlagts till bas 2 på Kamina. Något egentligt samarbete hade dock inte förekommit mellan de båda bataljonerna.

Första åtgärden för den svenske bataljonschefen, som nu även blev Base Commander och tillika chef för sektor C (nordvästra Katanga), var att utarbeta planer för basens försvar. Till sektorchefens förfogande för ledning av verksamheten organiserades en sektorstab med personal huvudsakligen från svenska bataljonen. Som medlemmar ingick dessutom representanter från basens övriga bataljoner. Sektor C kallades från 1963 för sektor Kamina.

I och med att överste Waern och efterföljande bataljonschefer blev sektorchefer övertogs det omedelbara befälet över den svenska bataljonen av ställföreträdande bataljonscheferna, i bataljon XIV överstelöjtnant C-F Follin.

Med de relativt små förband som stod till förfogande för försvaret av den jättestora basen bedömdes det vara nödvändigt an hålla största möjliga styrka som rörlig reserv och att engagera ett minimum av trupp för försvar av vitala skyddsföremål såsom vattenverket, ammunitions- och drivmedelsförråden, flygplanens uppställningsplatser e t c. Därutöver måste basens styrkor vara beredda att offensivt engagera gendarmeriet i riktning Kaminaville, i den händelse FN-styrkorna i Elisabethville skulle få till uppgift att ta Jadotville och Kolwezi.

Den civile FN-administratorn på basen var, liksom chefen för ingenjörbataljonen, angelägen att få den omedelbart väster om bas 2 belägna farmen bevakad, så att arbetet vid denna skulle kunna återupptagas. Det hade inte varit möjligt att få trupp från Ghanabataljonen till denna uppgift. Ett kompani ur svenska bataljonen grupperades därför i bas 2 med uppgift att utgöra baschefens reserv samt dessutom bevaka farmen. Bataljonen i övrigt grupperades i bas 1. Denna gruppering bibehölls till slutet av 1963.

Omedelbart efter bataljonens ankomst till Kaminabasen kontaktades per telefon stamhövdingen i Kaminavilla, Grand Chef Kasongo Niembo, för att man om möjligt skulle kunna etablera ett vänskapligt samarbete. Telefonsamtalen resulterade i något förbättrade relationer med katangeserna, vilket underlättade uppklarandet av ett par smärre intermezzon i samband med patrullverksamheten runt basen. Så småningom kom ett allt bättre förhållande att råda mellan FN-representanterna på basen och stamhövdingen med sina 80 000 undersåtar.

Först den 28 april var bataljonens förflyttning avslutad. Då hade 450 ton gods förflyttats luftledes till Kamina från Elisabethville. Transporterna hade startat den 31 mars och alltså pågått i det närmaste en hel månad. I slutet av april och början av maj avlöstes bataljonen av bataljon XVI under överste S-E Naudérs befäl, med överstelöjtnant Å Bendrik som ställföreträdare.

Sommaren 1962 var relativt lugn. På basen fortsattes försvarsförberedelserna. Enligt överenskommelse med Kasongo Niembo ordnades regelbundna sammanträffanden vid basgränsen mellan patruller från basen och gendarmeriet. I början av maj månad bestämde Mr Gardiner att flyktinglägret i Elisabethville snarast skulle evakueras. På Kaminabasen skulle därvid ordnas ett transitläger. Indiska förband skulle svara för tågeskort från Elisabethville till Kamina. I Lumwe ordnades i närheten av flygfältet ett stort läger inom ett lättbevakat område. Det första flyktingtåget anlände den 9 maj med 1400 flyktingar.

Sedan följde tågen i en sådan takt, ungefär två tåg i veckan, att lägret efter hand kunde tömmas genom flygtransporter till olika platser i närheten av flyktingarnas hemorter. Under maj månad passerade 9400 flyktingar detta transitläger. Som regel inträffade alla tåg under den mörka delen av dygnet. För den svenska bataljonen innebar bevakningen och därmed sammanhängande verksamhet en avsevärd men även nyttig och omväxlande påfrestning i tjänstgöringen.

Den 26 maj på kvällen kom ett telegram från FN i Elisabethville att omkring 400 politiska flyktingar var på väg till basen och kunde väntas inom de närmaste timmarna. Framställning gjordes hos Kasongo Niembo att tåget skulle få göra uppehåll i Kaminaville till påföljande dag, vilket hövdingen till slut gick med på. När tåget nästa dag anlände till Kaminabasen visade det sig att Kasongo Niembo hade låtit smussla med över 100 personer, som han inte önskade behålla i staden.

Det sista flyktingtåget anlände den 4 juli och därmed hade 21162 flyktingar räknats in i lägret. På grund av det skärpta läget i Elisabethville kunde tågeskort därifrån inte längre avdelas. Man beslöt därför att övergå till flygtransporter för flyktinglägrets evakuering. Dessa startade den 19 juli och avslutades den 9 augusti. Då lägret på Kamina avvecklades hade över 25 000 flyktingar passerat. Under maj och juni landade på basen 804 flyktingtransportplan, en siffra som visar att belastningen även på flygets personal var mycket stor. Från FN framfördes senare ett varmt tack till berörda parter för det utmärkta sätt på vilket transit- och evakueringsuppgiften genomförts.

I samband med avtransporterna från Kamina förekom många intressanta episoder. Det hände t ex att flyktingar återvände för att få flyga ännu en gång. En flygförare blev lätt chockad då han upptäckte att några av hans passagerare höll på att göra upp eld i passagerarkabinen för att tillreda sin mat.

Dagarna före Katangas självständighetsdag, den i1 juli, konstaterades sammandragning av gendarmförband runt basen. Även innanför basgränsen uppträdde gendarmerna, som bland annat rev upp en bro på basens vägförbindelse österut. I basens södra del mötte en av de svenska rutinpatrullerna helt oförmodat ett gendarmkompani, som gått i ställning vid ett vägskäl nära byn Kibimbi Kashua.

I Kaminaville hade rykten utspritts, att FN-förbanden på basen skulle anfalla staden på självständighetsdagen, därav den intensifierade gendarmverksamheten. Saken klarades ut och vid ett sammanträffande den 17 juli blev Kasongo Niembo inbjuden att besöka basen. Hans dröm att få åka helikopter skulle därmed kunna gå i uppfyllelse. Han accepterade inbjudan, men lämnade senare återbud under förevändning att Tshombe förbjudit honom att besöka basen.

I mitten av juni tillträdde den holländske f d översten Postma befattningen som basadministrator. Mr Postma, som tjänstgjort i Indonesien, förenade goda insikter i civil administration med stor förståelse för de militära problemen. Han var en värdefull tillgång för basen och bidrog med sin personlighet till att utjämna många av de motsättningar, som helt naturligt uppstår när många olika nationer samarbetar. Den 21 augusti meddelade FN från Leopoldville, att en bataljon ur den nya kongolesiska nationalarmén, ANC, skulle förläggas till basen och underställas sektorchefen.

Såväl överste Nauclér som Mr Postma framförde mycket starka betänkligheter mot beslutet. Bland annat hade det Ghanaförband, som låg förlagt i bas 2, den 22 april 1961 i Port Franqui förlorat 2 officerare och 43 soldater vid en sammanstötning just med det aktuella ANC-förbandet. Vid samma tillfälle hade även 2 svenskar dödats. Stridigheter mellan Ghanabataljonen och ANC kunde därför befaras. Inga protester från Kaminabasens ledning hjälpte. ANC-bataljonen skulle, av politiska skäl, till Kamina. Den skulle förberedas för framtida uppgifter inom Kongo.

Ankomsten ägde rum i slutet av augusti och gick till stor del i förvittringens tecken. Någon orientering om transporterna lämnades aldrig. Tilltron till basens förmåga i frågan om organisation och underhåll var tydligen stor i Leopoldville. Så hade t ex ANC-bataljonen med sig 600 sängar varav endast 100 var i brukbart skick. De övriga skulle basens verkstäder omgående reparera. Kasongo Niembo i Kaminaville blev mycket upprörd då han orienterades om ANC-bataljonens ankomst och krävde att den omedelbart skulle skickas tillbaka. Denna framställning avslogs dock av FN.

Under eftersommaren 1962 ökade den kongolesiska centralregeringens militära aktivitet. Det syntes som om order utgått till ANC-förbanden i norra Katanga om anfall söderut, sannolikt som ett påtryckningsmedel vid de samtidigt pågående förhandlingarna om Katangas inlemmande i Kongo. Inom sektor C uppträdde därför snart förband ur såväl ANC som Katangagendarmeriet. Möjligheterna till spaning utanför basens område var mycket begränsade. Patruller och helikoptrar kunde bara användas i anslutning till basgränsen.

FN disponerade inga särskilda spaningsplan. I mitten av september anlände till basen en DC 3:a vilken skulle användas för räddningstjänst och dessutom för flygspaning inom sektor C. Detta plan blev nedskjutet under en rekognoseringsflygning den 20 september, varvid två av de ombordvarande dödades.

Underhållstjänsten blev för basens del från hösten 1962 ett stort problem. Katangagendarmeriet behärskade järnvägarna som ledde till Kamina, och inställningen till FN bland befolkningen i området var ofta minst sagt sval. Denna militära och civila isolering gjorde det omöjligt att underhålla basen landsvägen. Alla förnödenheter fick flygas in till Kaminabasen, något som dels medförde stora kostnader för FN, dels brist På många förnödenheter, bl a motorbränsle.

Innan FN lyckats anskaffa lämpliga transportplan för drivmedel uppstod ibland rent groteska situationer. Så kunde t ex flygplan som kom lastade med flygbensin inte tanka på basen utan fick utnyttja huvuddelen av det bränsle de själva transporterat. Detta medförde att endast ett fåtal bensinfat kunde kvarlämnas i Kamina efter varje flygning.

Ölsituationen var synnerligen prekär i augusti och september. Vid svenska bataljonen fanns 1 200 burkar för 700 man under sex veckor, d v s en burk per man och månad. Genom avtal med Kasongo Niembo tilläts basen köpa öl i Kaminaville men leveranserna var osäkra. Vid ett flertal tillfällen ringde hövdingen och meddelade att leveransen stoppats enär någon hög FN-tjänsteman - enligt hövdingen - yttrat sig oförmånligt om Tshombe eller Katanga.

Bataljon XVI avlöstes i oktober 1962 av bataljon XVIII. Bataljonschef var överste O Hederén, ställföreträdare överstelöjtnant B Fredman. Som ett exempel på det labila läget och den osäkerhet som rådde i Katanga vid denna tid kan följande episod relateras. Efter att ha varit på basen en knapp vecka väcktes sektorchefen mitt i natten av ett iltelegram från Leopoldville med innehåll:

"Vidtag försiktighetsåtgärder, ni kan vänta flyganfall i daggryningen".

Som alltid i liknande fall uppstod problemet om meddelandet hade verklighetsunderlag eller bara var byggt på något av de otaliga rykten som cirkulerade. Om all personal och även kongolesbefolkningen varnades kunde åtgärden få oanade proportioner; larm av civilbefolkningen mitt i natten skulle ha vållat panik. Det beslöts att bataljonens luftvärnstropp skulle intaga högsta beredskap från gryningen samt att stabskompaniet som var förlagt i EPA-byggnaden i närheten av flygfältet skulle få tidigare revelj. Man skulle då snabbt kunna utnyttja de grävda luftskyddsgroparna. Vidare skulle de på basen stationerade flygplanen spridas runt flygfältet. Ingenting hände emellertid och rutintjänsten kunde fortsätta som vanligt. Telegrammet hade tydligen varit överdrivet.

Den 15 oktober överenskoms mellan Katanga och centralregeringen om eld upphör. För övervakning av avtalets bestämmelser beordrades Kaminabasen organisera en särskild övervakningspatrull, beredd att utgå med kort varsel. Såsom läget utvecklade sig kom dock denna patrull, vars chef var major Andén, aldrig till användning.

Sektorchefen hade av FN:s överbefälhavare, den etiopiske generalen Kebede Guebre, fått order att ta väl hand om ANC-bataljonen. Efter diverse motigheter lyckades man få en del av den utlovade utrustningen till bataljonen. Från svenska bataljonen ställdes instruktörer till ANC-bataljonens förfogande, men kongoleserna vägrade att låta instruktörerna låna för ANC gällande reglementen och instruktioner.

Misstänksamheten var stor. Genom idrottsutbyte och samvaro på de olika mässarna kom dock till slut ett mycket gott förhållande att råda mellan bataljonerna. På de svenska söndagsgudstjänsterna sågs ofta deltagare från kongolesbataljonen. Bataljonspastor J Lagergren predikade vid sådana tillfällen även på kongolesernas dialekt, vilket mycket uppskattades.

Under hösten fortsatte för svenska bataljonens del den inlärda rutintjänsten. Ungefär en gång i veckan sammanträffade patruller från basen med smärre grupper av de gendarmer som låg grupperade runt omkring Kaminabasen. De första patrullmötenas reserverade hållning från båda håll förbyttes så småningom till en allt hjärtligare stämning. De svenska patrullerna medförde ibland bataljonsläkaren, som fick tillfälle att behandla patienter från de byar som låg strax utanför basen. Patrullmötena ägde rum på själva basgränsen. Utanför denna fick inget FN-förband bege sig annat än med flygplan eller helikopter. Isoleringen på Kaminabasen var således nästan fullständig.

I slutet av november 1962 fick svenska bataljonen tillstånd att låta ett par officerare och underofficerare följa patrullverksamheten vid den nigerianska bataljonen i Luluabourg. Som chef för denna kontingent tjänstgjorde en engelsk brigadgeneral. Även bataljonschefen och några av kompanicheferna var engelsmän. Denna styrka hade dagligen utryckningar till de oroliga områdena omkring Luluabourg där den s k jeunessen, halvmilitära ungdomsligor, brände byar, misshandlade och slog ihjäl innevånarna. Den nigerianska bataljonen förflyttades i december från Luluabourg till Kongolo i norra Katanga, där strider pågick mellan ANC-förband och katangesiska gendarmförband. Tjänstgöringen vid den nigerianska bataljonen gav många lärdomar, som senare kom svenskarna tillgodo.

I samband med utbyte av den svenska personal, som tjänstgjorde vid Nigeriabataljonen, inträffade en händelse, som lätt kunnat bli en katastrof. När den DC 3 från basen varmed personalen färdades landade i Kongolo, Nigeriabataljonens förläggningsort, låg staden under granatkastareld från gendarmerna.

Efter en snabb urlastning startade planet igen och blev på återvägen till basen utsatt för kulsprutebeskjutning vid ungefär samma plats där en DC 3 blev nedskjuten i september. Då planet åter landat i Kamina hittades åtskilliga kulhål i ena vingen, i förarkabinen och i väggarna till passagerarutrymmet. Det kan närmast betraktas som ett under att ingen av de 15 ombordvarande träffats eller någon vital del i planet skadats. Då händelsen inträffade dagen före julafton skickades ingen rapport till Sverige, för att inte några anhöriga skulle oroas.

Under hösten 1962 fullbordades planerna för Kaminabasens försvar. De sista dagarna i november hölls en tvådagars övning där varje bataljon inom basen visade upp en del av sin uppgift. I samband med dessa demonstrationer sköts skarpt med alla vapen. övningen följdes av chefen för Katanga Area, general Prem Chand, och dessutom av ett antal indiska officerare. Generalen uttalade senare sin stora tacksamhet för den realistiska övningen och för det samarbete i försvarsförberedelserna som åstadkommits dels mellan FN:s militära och civila ledning på basen, dels mellan de olika militära enheterna från ett stort antal nationer, detta trots språkförbistring och stora skillnader i tänkesätt och utbildning.

Under december 1962 blev det politiska läget i Katanga allt sämre. Den 4 december hölls på Kaminabasen ett civilt och militärt toppmöte med deltagande av Mr Gardiner, FN:s överbefälhavare general Kebede Guebre, FN:s flygvapenchef samt dess militäre chef i Katanga general Prem Chand, generalsekreterarens militäre rådgivare general Rikhye från New York och FN:s civile chef i Katanga, Mr Matthu. Främst behandlades härvid det katangesiska flygets likvidering och FN-truppernas rörelsefrihet.

I Kaminaville började man bli allt ängsligare för utvecklingen. Sektorchefen och basens civile administrator Mr Postma hade den 13 december ett sammanträffande med Grand Chef Kasongo Niembo, som gärna ville veta basförbandens planer.

Den 24 december, julafton, öppnades striderna i Elisabethville mellan FN och Tshombes stridskrafter. Samma dag anlände till Kamina en amerikansk kommission ledd av generallöjtnant Truman, med uppgift att studera formerna för det materiella bistånd som USA, efter framställning av FN:s generalsekreterare, gått med på att lämna till Kongo. Kommissionen kom i lagom tid för att deltaga i julfirandet och smaka det svenska julbordet.

Över Kaminajulen 1962 vilade en egendomlig stämning. Bataljonskyrkan besöktes av många och man lyssnade till fridens budskap, orden om frid på jorden. Man åt traditionell julmat, man fick julklappar hemifrån Sverige. Samtidigt låg spänningen och oron som åskdigra moln över den politiska horisonten. Många kommer att minnas den julen.

Den 28 december kom order att ordna ett fångläger på Kaminabasen. Från Kaminaville hördes samma dag kraftiga explosioner. Kasongo Niembo ringde och meddelade att explosionerna härrörde från "vägarbeten".

Under natten till den 29 erhöll FN-flyget på basen order om att anfalla Kolwezi militärflygfält. Den 29 och 30 december förstörde svenska jaktflyget det katangesiska flygvapnet. Endast militära mål förstördes och inga civila kom till skada.

Kl. 12 00 den 29 december anlände telegram från Elisabethville med order att basens förband skulle vara beredda att tidigt nästa morgon avskära mot Kaminaville från norr och söder ledande förbindelser. I ett senare skede skulle man vara beredd att ta Kaminaville, som försvarades av omkring två gendarmbataljoner, den 14. och 16. Sammanlagt hade dessa bataljoner en styrka av 2 495 man, men genom diverse detacheringar till olika platser utanför Kaminaville fanns av den ursprungliga styrkan något över 1500 man kvar för stadens försvar.

Frågan var vilket motstånd denna styrka kunde tänkas bjuda. Den hade vita rådgivare och var utrustad med moderna vapen. Lyckligtvis visade det sig att stridsmoralen inte var den bästa. På eftermiddagen den 29 december försökte sektorchefen per telefon få Kasongo Niembo att inse att det bästa för honom och Kaminaville vore att inte inlåta sig i strid med FN-förbanden. Hövdingen förklarade dock att katangeserna skulle slåss till sista man och "to the bitter end".

Den 30 december kl 05 40 startade ett förstärkt skyttekompani från Ghanabataljonen med uppgift att ta Lukoka 10 km norr om KaminaviIle. Som förstärkning avdelades tunga granatkastarplutonen, en pansarbil och en granatgevärsgrupp från svenska bataljonen. Kapten Stenberg beordrades som förbindelseofficer till sektorchefen. Vid byn Mitobwe 4 km väster om basen fanns enligt uppgift omkring 90 gendarmer. Kapten Stenberg gick fram till dessa och uppmanade dem att inom 30 minuter samlas och överlämna sina vapen. Då tidsfristen var ute öppnades eld från byn mot FN-truppen, vilket utlöste ett våldsamt skjutande från Ghanakompaniet. Så småningom lyckades kapten Stenberg få kompaniet att gå framåt och efter en del småstrider och eldöverfall från gendarmavdelningar togs anfallsmålet, utan förluster för FN-förbandet.

Under tiden gick 3. kompaniet under major Andén mot Kiavie 15 km ostsydost om Kaminaville. På eftermiddagen nåddes målet efter en framryckning på bottenlösa vägar och med många fastkörningar. Landsvägs- och järnvägsbroarna förbereddes omedelbart för förstöring; någon sprängning fick dock inte utföras.

 Ursprungligen var det planlagt att helikopterlandsätta en styrka, som skulle ta bron 15 km sydsydost Kaminaville. Flygspaning från basen upptäckte emellertid lastbilar inkörda i terrängen i närheten av bron, vilket kunde betyda att det fanns gendarmer i området. Helikopterlandsättningen inställdes därför, då den bedömdes väl riskabel. På eftermiddagen besökte general Prem Chand basen och uttryckte sin tillfredsställelse med de uppnådda resultaten. Sektorchefen erhöll order att ta Kaminaville på tidpunkt som han själv fick bestämma.

På eftermiddagen den 30 december fick chefen för svenska bataljonen, överstelöjtnant Fredman, order att tidigt den 31 december ta Kaminaville. Som basreserv behölls tills vidare 1. kompaniet under major Holm. Det kompani ur Ghanabataljonen som dagen innan tagit Lukoka underställdes i innehavd gruppering. Därmed tryggades norra flanken. Bataljonen förstärktes med ett 60-tal norska och kongolesiska militärpoliser.

Kl. 06 00 nyårsafton 1962 startade framryckningen med bataljonens huvuddel utmed stora landsvägen från basen mot Kaminaville och med huvuddelen av 3. kompaniet från Kiavie på småvägar mot staden. Vid broarna i Kiavie lämnades en mindre bevakningsstyrka. Under natten till den 31 december hade man observerat ett stort antal röda signalljus från Kaminaville.

Det framgick senare att gendarmerna hade väntat ett anfall mot staden redan den 30. Då ingenting hände den dagen började de dricka öl och skjuta signalljus, måhända för att stärka stridsmoralen. Effekten blev dock den rakt motsatta. Spridda gendarmhopar gick ut på plundringståg i staden. Banken tömdes på kontanter. Kasongo Niembo och hans europeiska rådgivare lämnade Kaminaville under natten, som för den vita befolkningen var en skräcknatt.

Vid framryckningen mot Kaminaville gick 2. kompaniet under major Fagerström som främsta förband. Omkring 3 km nordost om staden möttes kompaniet av häftig eld från bl a kulsprutor och granatkastare, som tvingade kompanichefen att gå tillbaka omkring 600 meter. Bataljonschefen samlade då pansarbilar och KP-bilar till en pansargrupp, som med understöd av de tunga granatkastarna bröt genom gendarmlinjerna.

Som en kuriös detalj kan nämnas att endast två av de svenska granaterna, två s k sättningsskott, träffade oavsiktliga mål. Den ena granaten briserade strax intill en villa i stadens utkant, den andra demolerade delvis ett av Kaminavilles glädjehus. Till all lycka skadades ingen i någotdera fallet. I och med att gendarmerna fick klart för sig att svenskarna brutit igenom försvaret upphörde allt ordnat motstånd. Kaminaville besattes snabbt. På eftermiddagen hade de båda militärcamperna i staden rensats. Nu hade även 1. kompaniet underställts bataljonschefen och ny basreserv skapats ur Ghanabataljonen.

Oredan i militärlägren var fruktansvärd och man såg överallt tydliga tecken på den brådska gendarmerna haft när de flydde. I en av mässarna t ex stod bordet dukat för morgonmåltid och maten stod på spisen, som hade strömmen påslagen. Som "krigsbyte" kunde man räkna in närmare 40 fordon, varav två pansarbilar, några tiotal ton ammunition, en 40 mm Bofors luftvärnskanon på billavettage, en rekylfri kanon, 12,5 mm kulsprutor, ett stort antal handeldvapen av skilda typer, livsmedel och beklädnadsutrustning samt reservdelar av skilda slag.

Under operationen låg det svenska jaktflyget över området berett till insats om så skulle bli nödvändigt. Ibland gick flygplanen ned på lägsta höjd för att skrämma gendarmerna. Planen möttes av intensiv eld från handeldvapen och vid återkomsten till basen hittade de flesta piloterna träffar i sina plan.

Eldgivningen från gendarmerna var under striden synnerligen kraftig, men de var dåliga skyttar, elden låg för högt. Dessutom hade svenska bataljonen tur; en 8 cm granatkastarprojektil slog ned 8 meter från en grupp men hamnade i en liten svacka i marken, varigenom alla i gruppen undgick att träffas av granatsplitter. En kapten fick kikaren bortskjuten ur händerna utan att själv skadas. Gendarmerna kvarlämnade en stupad, och ett antal gendarmer togs till fånga. Svenska bataljonen hade inga förluster.

Senare, i mars 1963, inträffade dock en beklaglig olyckshändelse just på den väg svenskarna framryckte mot Kaminaville. En man omkom och elva skadades då en lastbil körde i diket och slog runt.

Genom den snabba framstöten och intagandet av Kaminaville förhindrades skadegörelse i staden, vars vita befolkning var mycket tacksam för det sätt på vilket operationen genomförts.

De inföddas stadsdel, med ungefär 20000 innevånare, hade inte berörts av operationerna, detta för att inte panik skulle uppstå. På nyårsaftonens eftermiddag gjordes med nio pansar- och KP-bilar en styrkedemonstration genom infödingsstaden. Truppen hälsades mycket hjärtligt av kongoleserna. På kvällen förlades bataljonen i den största militärcampen. Omkring kl 20 00 kom ett antal kongoleser och begärde skydd av svenska bataljonen. De avvisades. Något senare hade ett tusental kongoleser samlats vid järnvägsstationen för att bege sig till svenska bataljonens flyktingläger. En KP-bil med tolk skickades ut för att tala kongoleserna till rätta och skingra församlingen, vilket lyckligtvis gick utan svårighet. Man kunde annars lätt ha fått ett nytt flyktingläger i stil med det stora balubalägret i Elisabethville.

Den katangesiska propagandaapparaten fungerade. Omedelbart efter det Kaminaville tagits meddelade radiostationen i Kolwezi att det pågick massaker i Kaminaville och att svenskarna gjorde sig skyldiga till plundringar och mord.

Sektorchefen och den civile basadministratorn sammanträdde med stadens myndigheter redan några timmar efter stadens intagande. Man ville snarast försöka få igång det normala livet i Kaminaville. Som kommendant där fungerade först den svenske bataljonschefen och senare i tur och ordning kompanicheferna på bataljonen. Livet återgick snart i normala spår. Bristen på förnödenheter var dock stor och skapade nya problem för basens civila administration. För att man skulle kunna hålla sig à jour med verksamheten ordnades varje vecka ett militärt-civilt sammanträde i Kaminaville med deltagare från såväl staden som basen.

Operation Kaminaville hade avlöpt lyckligt utan egna förluster och utan onödig skadegörelse. Det nya årets början firades av svenska bataljonen i Kaminavilles största militärläger, där man åt svensk sill och färsk ananas. Lägret döptes till Camp Fred.

I byn Sungu Monga omedelbart utanför östra basgränsen fanns ett gendarmkompani förlagt. Tidigt på morgonen nyårsdagen 1963 fick kapten Wanrud order att med en styrka om 35 man från stabs- och 1. kompaniet ta Sungu Monga och om möjligt avväpna gendarmerna. För att förhindra flykt österut landsattes en patrull med helikopter öster om byn. Det uppstod en häftig eldstrid mellan svenskarna och den till 160 man uppgående gendarmstyrkan, varvid kulsprutor och granatgevär kom till användning. Gendarmerna flydde ut i bushen medtagande sina stupade. Förlusterna bedömdes till - förutom sårade - 4 stupade. Svenskarna hade även här tur och kunde genomföra operationen utan förluster.

Samtidigt med patrullen till Sungu Monga hade Ghanabataljonen beordrats skicka ut en patrull till norra basgränsen. Styrkan fick eld på sig från en gendarmpatrull strax utanför basen. Efter en timme hade Ghanabataljonen satt in ett skyttekompani förstärkt med granatkastare; resultatet av denna strid blev att kraftledningen till Kilubi blev avskjuten på tre ställen. Basen och Kaminaville blev till följd av detta utan ström för en tid.

Det bedömdes absolut nödvändigt att FN snarast satte sig i besittning av kraftverket i Kilubi. Under tiden förberedelserna för detta pågick anlände överste S Rosenius, stabschef hos general Prem Chand i Elisabethville, till basen och meddelade att generalen önskade att kraftverket snarast togs. Den 3 januari kl 02 30 lämnade en patrull om 35 man under befäl av kapten Wanrud, utrustad med bl a en pansarbil och två KP-bilar, basen för att i gryningen besätta kraftverket. Man visste att det där fanns gendarmer, men det var osäkert om dessa hade förberett kraftverket för sprängning. Efter en snabb framryckning på dåliga vägar togs kraftverket i gryningen den 3 januari. Gendarmerna hade flytt och ingen förstörelse hade utförts.

Nästa dag skickades ytterligare en svensk pluton och ett Ghanakompani till Kilubi. Kompaniet skulle övertaga skyddet av kraftverket. De två svenska plutonerna startade på kvällen den 4 januari för att ta Kabongo, 200 km norr om Kaminabasen. På morgonen nästa dag nåddes målet, som var öde och övergivet samt delvis förstört. Patrullen fick order att återvända till basen. Dessförinnan hade man emellertid i närheten av Kabongos järnvägsstation upptäckt ett ammunitionsförråd, som övergivits av gendarmerna. Detta sprängdes. I patrullchefens lakoniska rapport om att sprängningen utförts meddelades även att tyvärr också en del av stationshuset följde med.

Den 6 januari lämnade två plutoner Kaminaville under kapten Stenbergs befäl för att ta Kaniama 200 km nordväst om Kaminaville. Efter en snabb framryckning togs Kaniama natten mellan den 6 och 7 januari. Den 15. gendarmbataljonen som varit grupperad i Kaniamaområdet flydde innan svenskarna hann fram. Man kunde dock ta hand om och spränga stora mängder ammunition. På något sätt hade svenskarnas ankomst blivit känd i förväg, sannolikt via järnvägstelefonen. Det troliga är att belgiska tjänstemän i Kaminaville "läckte" och per telefon meddelade sina kollegor i Kaniama om svenskarnas ankomst. Den tidigare sprängda järnvägsbron över floden Lubilash hann bli ytterligare förstörd av legosoldater; tydligen en åtgärd för att hindra FN att ännu mer utvidga sitt operationsområde. Svenskarna i Kaniama avlöstes den 11 januari av en del av Ghanabataljonen.

Den närmaste tiden utfördes omfattande patrullering över den besatta ytan. Den 9 januari besattes Kabongo av ett kompani från det kongolesiska förbandet på basen, 2. ANC-bataljonen. Därmed kontrollerades en yta av omkring 20 x 20 mil. Efter ett par dagar förlorade kompaniet två man, som gått på truppminor vid vattenverket i samhället. Dessutom sårades några soldater. Tre svenska pionjärer, som skickades till platsen hittade och oskadliggjorde 28 minor.

Sedan Mr Gardiner och FN:s överbefälhavare i Leopoldville garanterat hans säkerhet återkom den 4 januari Grand Chef Kasongo Niembo till Kaminaville för underhandlingar med sektorchefen angående stridernas upphörande. I sammanträdet deltog dessutom basens civile administrator och Kasongo Niembos vite militäre rådgivare, en belgisk överste.

Det hade varit svårt att förmå Kasongo Niembo att komma till detta möte, men en gammal underhövding hade via det belgiska missionsradionätet meddelat honom att befolkningen önskade honom tillbaka och att FN-trupperna uppträtt väl. Kasongo Niembo möttes vid sin återkomst av jublande folkskaror. Vid sammanträdet lovade han att inställa fientligheterna, att låta samla ihop och överlämna vapnen samt att samarbeta med FN. Vidare skulle de vita militära rådgivarna överlämnas till FN.

Efter sammanträdet reste Kasongo Niembo tillbaka till sin uppehållsplats söder om Kaminaville, den stora byn och missionsstationen Luabo. Kasongo lovade att senare återkomma för att stanna i staden.

Operationernas snabba förlopp och framförallt svenskarnas förmåga till förflyttningar nattetid imponerade på FN-ledningen, och många erkännsamma ord riktades till befäl och trupp. Mr Gardiner säger i ett telegram till sektorchefen den 5 januari:

"Mottag mina varmaste gratulationer för det utmärkta arbete som utförts av Sveriges och Ghanas bataljoner under Edert befäl vid FN-operationen i Kamina. Det faktum att Kilubi kraftverk kunde falla oskatt i våra händer är synnerligen tillfredsställande. Jag vill också tacka Eder för det framgångsrika samarbetet med Grand Chef Kasongo Niembo. Att ingen skadades och ingen egendom förstördes i Kaminaville länder Edra trupper till all heder. Var vänlig och framför till befäl och manskap min djupa uppskattning för det sätt på vilket de uppträtt."

Senare kallades några av FN:s högre chefer, bl a sektorchefen i Kamina, överste Hederén, och F 22-chefen, överstelöjtnant Palmquist, till New York, där generalsekreterare U Thant framförde sitt tack för FN-förbandens insatser.

Den 8 januari besökte dr Ralph Bunche jämte FN:s ÖB m fl basen och sammanträffade också med representanter för Kaminavilles administration. Ett besök vid den svenska bataljonen gjordes även. Den 11 januari på eftermiddagen återkom Kasongo Niembo till Kaminaville. Han hade haft svårigheter att uppfylla sitt löfte att samla ihop gendarmernas vapen. Bataljonscheferna lydde honom inte längre utan tog endast order från Kolwezi uppgav Kasongo.

Natten mellan den 11 och 12 januari gick 3. kompaniet, förstärkt med delar ur stabskompaniet och 2. kompaniet, ut från Kaminaville för att ta bron 15 km sydsydost om staden samt ett vägskäl ytterligare en halv mil söderut. Som chef för styrkan tjänstgjorde den svenske bataljonschefen. Bron, som var förberedd för sprängning och bevakades av omkring 30 gendarmer, togs med överraskning. En patrull kvarlämnades för att desarmera bron medan resten av styrkan snabbt framryckte mot en by i anslutning till vägskälet söder om bron. Här togs ett gendarmkompani på sängen. Några gendarmer togs till fånga, övriga tilläts gå fria. Materiel, vapen och ammunition lastades på medförda reservfordon.

Vissa underrättelser tydde på att stora mängder vapen och ammunition samlats i Luabo missionsstation omkring 30 km längre söderut. Bataljonschefen beslöt att undersöka förhållandet. Efter en snabb framryckning körde de svenska pansarfordonen in i byn, där omkring 1000 gendarmer var samlade. Det framgick att det var avlöningsdag för gendarmerna och att svenskarna kommit precis till uppställningen. Avlöningsdagar brukade vapnen vara inlåsta för att man skulle undvika onödiga glädjedemonstrationer i form av skottlossning. I anslutning till byn fanns beväpnade förband för bevakning, men spaningen fungerade dåligt och dessa förband blev helt tagna med överraskning. Under hela företaget lossades inte ett enda skott.

Över tusen vapen av olika slag, ammunition, fordon och radiomateriel togs vid detta tillfälle. Även gendarmbataljonens krigskassa återfanns, trots att flera försök gjordes att smuggla undan delar av den i bushen. Ett av de mer raffinerade smuggelförsöken gjordes av den katangesiske bataljonschefens hustru, som i sin omfångsrika höftklädnad hade gömt åtskilliga hundratusen francs.

Överstelöjtnant Fredman kungjorde i ett bejublat tal att gendarmerna skulle avlönas och därefter få gå hem var och en till sin by, eftersom kriget nu var slut för deras del. Avlöningen sköttes av missionsstationens belgiska präster. Enligt avlöningslistorna som sedan sändes till basen, avlönades denna dag 1229 man med en summa av över fem miljoner francs.

I och med denna avväpningsaktion, som torde vara unik, var det militära motståndet definitivt slut i Kaminavilleområdet. Som fångar hade man bl a tagit bataljonschefen och hans adjutant. För "bytet" fick man på basen skapa en särskild mottagningsavdelning.

I slutskedet av FN:s operationer i Kongo uppstod en mycket viktig frågeställning: skulle staden Kolwezi ge sig utan strid eller skulle gruv- och industrianläggningar m m förstöras. Vid ett sammanträffande mellan FN och Tshombe beslöts att FN-förbanden skulle få tillträde till Kolwezi den 21 januari. Tshombe återvände den 17 januari till Kolwezi för att träffa erforderliga anstalter för detta.

Från civilbefolkningen i Sandoa hade i mitten av januari gjorts ett flertal framställningar om bistånd. Man hyste där en växande oro inför händelseutvecklingen. Efter en lång telegramväxling beordrade FN i Leopoldville sektorchefen att ingripa i Sandoa. Denna åtgärd skapade en hel del irritation i FN:s högkvarter i Elisabethville, som i detta läge inte önskade skicka trupp från Kamina till Sandoa.

För uppdraget mot Sandoa avdelades ur svenska bataljonen 2. kompaniet, förstärkt med en pansarbiltropp och en skyttepluton ur 1. kompaniet samt trossförband. Styrkan ställdes under befäl av svenske bataljonschefen, överstelöjtnant Fredman. K1 05 00 på söndagsmorgonen den 20 januari inleddes marschen mot Sandoa. Vid marschen mot Kaniama i början av månaden hade underrättelser via järnvägstelefonen nått vissa element i staden, med följd att järnvägsbron över Lubilashfloden ytterligare förstörts. För att om möjligt undvika att även den stora bron vid Sandoa över floden Lulua utsattes för förstörelse stängdes därför all civil radio- och telefontrafik under den beräknade tiden för förflyttningen till Sandoa.

Kolonnen omfattade omkring 35 fordon - pansarbilar, KP-bilar, lastbilar och jeepar. Trossfordonen var tungt lastade med bensin och livsmedel. De urusla vägarna gjorde den omkring 400 km långa marschen till en mardröm för befäl och trupp. Fastkörningarnas antal var legio. Varje bil som passerade ett gyttjehål gjorde det dubbelt svårt för nästa fordon att ta sig över. Detta fick trossen nogsamt erfara när den kom. Till råga på allt började det regna och snart rullade kolonnen, som blev mer och mer utdragen, fram i ett tropiskt skyfall.

Den enda någorlunda tillförlitliga vägkarta som finns i Kongo ät i skala 1:1 milj. Det är då klart att inte alla vägar kan vara utritade. Bataljonschefen beslöt sig under marschen för att placera ut vägvisare vid tveksamma vägskäl. Vid ett vägskäl avdelades soldaterna Heinefors och Öhlén som vägvisare. De infödda, som sett mycket glada och vänliga ut och vinkat då förbandet passerade, började nu se mindre vänliga ut, då de endast såg två FN-soldater. Kvinnor och barn sändes hem och soldaterna började ana oråd. Ingen kunde swahili, men med teckenspråk och miner förmåddes några infödda att hämta pil och båge, varpå man började en bågskyttetävling. Varje träff på de improviserade tavlorna belönades med en cigarrett. Soldaterna bjöd gärna av sitt knappa förråd, trots att de själva inte fick någon vinst - men de märkte att stämningen lättade. Heinefors och Öhlén kunde oskadda ansluta till sitt förband.

Bataljonschefens uppgift var att ta flygfältet i Sandoa och bron över Lulua. För att vara säker på att lyckas innan något sabotage skedde, beslöt han sig för att fortsätta marschen utan uppehåll under natten till måndagen, trots vetskapen om att trossen släpade efter alltmer. På efternatten togs flygfältet och bron; inga förberedelser till sprängning hade vidtagits. I gryningen var staden besatt. Mottagandet var till en början mycket reserverat. Man mötte idel dystra ansikten, och en belgisk kvinna till och med spottade åt truppen.

Marschen mot Sandoa var utan tvekan en mycket god prestation. Särskilt trossen, som anlände ett dygn efter det övriga förbandet, hade fått arbeta hårt för att komma fram. Efter tröttsam körning, reparationer och ett flertal bärgningar av tunga fordon ur djupa gyttjehål nådde så småningom alla Sandoa, där man gick i kvarter i en nybyggd skola. Med trupp i Sandoa hade FN ett utmärkt utgångsläge för att skära av förbindelserna från Elisabethville och Kolwezi mot Angola vid gränsorten Dilolo, där såväl järnväg som landsväg gick fram.

Den 21 januari ingick underrättelser att Katangas legosoldater förberedde förflyttning från Kolwezi mot Angola. Det sjunkande skeppet övergavs. Sektorchefen gjorde framställning till FN:s överbefälhavare att från Sandoa få ta Dilolo, därmed avskärande vägen för legosoldaterna. FN ville dock inte ge tillstånd till denna operation. Två dagar senare sprängdes bron på landsvägen från Dilolo mot Sandoa, omkring 40 km norr om Dilolo. Alla operationer mot Dilolo norrifrån omintetgjordes därmed.

Sandoa blev förläggningsort för svensk trupp till den 10 december 1963, med undantag för en kortare period då norska bataljonen övertog vakthållningen.

Upprepade framställningar gjordes att få sända trupp från basen till de stora broarna vid Bukama, men utan resultat. En natt avlyssnades ett radiosamtal från Bukama. Operatören meddelade att han var ensam och att staden var omringad av fienden. Flygspaning från basen nästa dag bekräftade de onda aningarna: broarna hade sprängts under natten.

Efter att ha erhållit tillstånd från Elisabethville beordrades den 29 januari en patrull med tåg mot Bukama. Patrullen bestod av en svensk och två kongolesiska plutoner jämte personal från järnvägsbolaget. Chef för patrullen var kapten Wanrud. Med följde också chefen för 14. gendarmbataljonen, major Mwela Samuel, som tidigare tillfångatagits vid Luabo. 

Vid ett uppehåll i byn Kabondo-Dianda, något mer än halvvägs till Bukama, startade en påhittig kongoles försäljning av biljetter till Bukama. När tåget skulle fortsätta fick inga passagerare följa med och givetvis hade försäljaren försvunnit. Den 30 januari på morgonen nåddes Lualabafloden vid Bukama. På andra stranden stod 3. kompaniet från 14. gendarmbataljonen uppställt och väntade på att få överlämna sina vapen. Med hjälp av infödingskanoter och en helikopter gick del av den svenska plutonen över floden och tog emot vapnen. 

Från Luena, en stad 30 km söder om Bukama, kom en gendarmofficer och meddelade att 260 man i Luena också önskade överlämna sina vapen. Patrullchefen fortsatte med 20 man. Han kände olust över att patrullen var så liten och vid framkomsten till Luena fick soldaterna därför order att "rotera" för att försvåra räkningen av dem. Allt gick bra och patrullen återvände till basen med ett ansenligt "byte". Kongolesplutonerna kvarlämnades som garnison i Bukama. Något senare förlades en mindre svensk styrka till de båda orterna.

Under avlyssning i Sandoa av de amerikanska missionsstationernas radiotrafik fick man den 19 februari in en sändare, som kallade sig Echo Mary 1; det visade sig vara Kapangamissionens stationssignal. Trots dåliga mottagningsförhållanden lyckades man tyda meddelandet:

"Detta är Echo Mary 1, vi behöver omedelbar hjälp, kan ni meddela de blå pojkarna att vi behöver dem nu, gendarmerna har fängslat sina officerare, administratorn har ingen myndighet."

Kapten Stenberg, som tjänstgjorde som kommendant i Sandoa, orienterade sektorchefen och anhöll om tillstånd att få skicka hjälp till Kapanga. Sent samma kväll fick detachementschefen order att förbereda 2. kompaniet utom en pluton för marsch mot Kapanga med avmarsch på kvällen följande dag. Med patrullen skulle också följa f d gendarmchefen, general Moke, och en civil FN-representant.

Den 20 februari på morgonen flög ordinarie kompanichefen, major Fagerström, till Sandoa för att taga befälet över patrullen till Kapanga. Då general Moke fick se den lilla styrkan blev han synnerligen betänksam och var inte hågad att följa med. Det blev dock bestämt att patrullen skulle avgå, med eller utan generalen. Denne bestämde sig till slut för att följa med. Bilkolonnen bestod av två KP-bilar, en lastbil, fem Landrovers och tre jeepar. Starten skedde kl 17 00 och nästa morgon kl 04 30 gjordes halt 8 km söder om Kapanga för att man skulle invänta gryningen, då inmarschen skulle äga rum.

Några minuter efter klockan sex gjorde man halt utanför polisstationen, där några sömniga poliser förvånat stirrade på patrullen. Efter något letande hittades administratorn och gendarmbataljonens chef. General Moke gav order om uppställning av hela gendarmeriet och efter en halvtimme var styrkan - omkring 500 man -- samlad. Generalen höll ett kryddat tal till sina forna soldater, varefter bråkmakarna plockades ut. Ett hundratal av dem dömdes av general Moke på stående fot till en månads fängelse. Trettiofyra befäl skulle ställas inför krigsrätt i Kolwezi.

Beträffande den katangesiska fångvården kan nämnas, att en ogift katanges som ådömts en månads fängelse närmast kan betrakta detta som dödsstraff, eftersom han varken får mat eller dryck av myndigheterna utan måste försörjas av sin familj. De flesta dömda gendarmerna i Kapanga var dock gifta och klarade därigenom födan och livhanken.

I samband med uppställningen av gendarmbataljonen gjorde svenskt jaktflyg från Kamina överflygning på låg höjd för att dämpa lusten till eventuellt bråk.

Kapanga var välskött; där fanns en amerikansk missionsstation och ett sjukhus med amerikanska läkare. Staden blev förläggningsort för svensk trupp till den 19 november 1963, med undantag för en kortare period då norska bataljonen övertog vakthållningen.

I april avlöstes bataljon XVIII av bataljon XX. Överste Hederén kvarstod som chef, med överstelöjtnant C O Wrang som ställföreträdare.

Av katangagendarmeriets personal och vapenutrustning kunde endast en liten del omhändertas när stridshandlingarna upphörde. Gendarmerna uppmanades att enrollera sig i ANC, men endast smärre grupper efterkom uppmaningen. Många vapen försvann spårlöst, utan att det någonsin kunde klarläggas vart de tagit vägen. Uppgifter, som bedömdes trovärdiga, cirkulerade ofta om vapengömmor i byarna eller ute i bushen.

Vapen i händerna på exgendarmerna, vilka sades ströva omkring i grupper, kunde utgöra ett allvarligt hot mot såväl civilbefolkningen som FN:s svagt bemannade detachement. Vid flera tillfällen utfördes därför särskilda vapensökningsaktioner. Det var emellertid förvånansvärt hur väl "djungeltelegrafen" tycktes arbeta. Trots mycket detaljerade uppgifter om vapnens antal, skick och belägenhet kunde vid vapenrazziorna endast ett fåtal vapen beslagtagas, de flesta finkalibriga och i dåligt skick. De enligt utsago väl skötta tunga vapnen undgick patrullernas sökmanskap.

Vapensökningsföretagen omgavs med stor sekretess, men trots detta hade innevånarna i de berörda byarna klart för sig vad som skulle hända redan innan patrullerna anlände. Vid en vapensökning kring Sandoa och Kapanga upplevde FN-personalen suggestivt och på nära håll det urgamla afrikanska sambandsmedlet: trummor, hanterade med stor skicklighet, hördes i mörkret förmedla budskap genom bushen.

I Kaminaville utfördes en stor vapensökning i början av juli 1963. Här deltog tre bataljoner; de svenska och kongolesiska FN-bataljonerna från basen samt 20. ANC-bataljonen från staden. Själva sökningen utfördes av patruller, sammansatta av basens militärpolis och representanter från de olika bataljonerna under ledning av norskt befäl.

20. ANC-bataljonen startade vid detta tillfälle en privat vapensökning som dock stoppades, varefter man kunde fortsätta med den gemensamma aktionen. Resultatet av denna blev, att ett antal automatvapen samt en del sprängmedel kunde beslagtagas i olika depåer i staden.

Ett annat uppdrag av speciell karaktär var det patrullföretag, som sista veckan i augusti 1963 gjordes mot Mitwaba, ett samhälle 300 km öster om Kamina. Mitwaba antogs på goda grunder vara centrum för den illegala katangesiska motståndsrörelsen och utbildningsläger för exgendarmer. En kniptångsoperation skulle ansättas mot staden, med ett malajiskt förband från Jadotville söderifrån, ett ANC-förband från öster och ett svenskt kompani från norr. Major Rabber ledde det svenska förbandet, som efter övergång av Lualabafloden norr om Malemba-Nkulu, 250 km nordost om Kamina, gick mot Mitwaba.

Även i detta fall hade djungeltelegrafen fungerat och Mitwaba var tomt på exgendarmer, vilka försvunnit i bushen. Kniptångsoperationen fungerade i övrigt väl så när som på den östliga styrkan, vilken aldrig avhördes. Det svenska kompaniet återvände till basen via Lubudi (250 km sydost Kamina) och hade därmed utfört det längsta av bataljonens patrulluppdrag, närmare 1000 km.

Det normala livet på Kaminabasen innebar för de flesta mestadels hårt, ofta oregelbundet arbete. För de svenska truppförbandens del förekom patrull- och bevakningstjänst, omväxlande med mera "vanlig" militär utbildning: skjutning, exercis, stridsövningar mm. Och stundom ersattes övningarna av hårt allvar...

Trots omväxlande tjänst välkomnades de avbrott i rutintjänsten, som bjöds. Man låg länge isolerad på basen och det var ont om den förströelse som stod till buds i t ex Leopoldville och Elisabethville. Bristen på transportmedel gjorde att permissionsresor endast kunde företagas i ringa omfattning trots att aktningsvärda initiativ togs av bataljonens personalvårdande organ. Enda möjligheten att ta sig till eller ifrån den isolerade basen var att resa med flyg, men plats på flygplanen kunde endast i undantagsfall ges åt permittenter.

När FN:s transportflyg i juli 1963 radikalt skars ned upphörde varje möjlighet till sådana permissionsresor. En planerad resa till östafrika i augusti 1963 måste inställas, trots att svenska bataljonen i egen regi chartrat flygplan. Under förberedelsearbetet hade FN:s högkvarter i Leopoldville under hand givit klarsignal men sedan bestämde FN i New York att de kongolesiska myndigheternas tillstånd skulle inhämtas. Dessa vägrade att ge flygbolaget - Transair - landnings- och överflygningstillstånd. Med hjälp av svenska ambassaden försökte sektorchefen få det erforderliga tillståndet. Som sista utväg tillskrevs premiärminister Adoula. Allt var dock förgäves.

Permissionsresorna fick delvis ersättas av "turistpatruller" till byarna vid basgränsen; för ett fåtal gavs tillfälle att bege sig till den närbelägna Upembaparken, en nationalpark med förhållandevis rikt djurliv.

En av basens främsta glädjekällor blev Radio Kamina, framdriven och utvecklad av kapten Jernberg. Från en blygsam början med primitiv utrustning växte denna skapelse till en fast och hart när oumbärlig institution, vars värde inte endast låg på underhållningsnivå. 

I Radio Kamina förekom språkundervisning och kulturella inslag, och via radion kunde i brådskande lägen order och orienteringar ges från basens ledning. Sändning förekom på åtskilliga språk och skivarkivet och den tekniska utrustningen kom att få imponerande dimensioner.

Vid några tillfällen besöktes Kamina av artistgrupper från olika länder. "Satchmo" Armstrong roade basens förband hösten 1960, Staffan Broms med bl a skönsjungande Britt Damberg och Git Sköld lät höra glada rytmer i Kalungas djungeldekorerade teatersalong hösten 1962. En filmgrupp från flygvapnet spelade in film om verksamheten på basen; filmade gjorde även radiochefen och tygofficeren Jernberg, vars filmer vid flera tillfällen visades som förspel vid de biografföreställningar som ordnades varje vecka.

Många prominenta gäster besökte Kaminabasen under årens lopp. Förutom civila och militära representanter för FN sågs bl a dåvarande arméchefen, general Bonde, vilken förrättade utdelning av Vasamedaljen till besättningen på det i september 1962 nedskjutna DC 3-planet. Vidare besökte försvarsstabschefen, generalmajor Almgren, och flygstabschefen, generalmajor Norén, de svenska förbanden och MO med följeslagare studerade på ort och ställe svensk trupp i utlandstjänst.

Svenske ambassadören i Leopoldville, greve Lewenhaupt, kunde vid två tillfällen hälsas välkommen till Kamina. Bland övriga gäster märktes överstelöjtnant Ljungquist, chef för arméstabens FN-avdelning, samt major Schåltz, veteran inom FN-avdelningen och "leverantör" av bl a åtskilliga mängder ärter och fläsk, julmat och många andra förnödenheter till svenskarna på basen. Till rutinbesöken hörde de skandinaviska förbindelseofficerarnas visiter. I internationella sammanhang är det brukligt att högre befattningshavare möts av hederstrupp. Kaminas flygplats utgjorde en festlig anblick när de olika nationernas förband ställde upp med väl inrättade hedersplutoner och fanvakter.

Permissionsproblemet var som nämnts svårlöst. Viss fritidsverksamhet kunde dock ordnas på basen: kurser i olika ämnen, idrott etc. Idrottsutbytet nationerna emellan, främst när det gällde fotboll, var givande och bjöd på många poänger. Var det t ex ett domslut som inte passade kunde ett lag från någon av de mörkhyade bataljonerna helt enkelt lämna planen och åka tillbaka till sin förläggning.

Kaminaloppet, en motsvarighet till beredskapsårens militärstafett, ordnades vid ett par tillfällen; det omfattade bl a löpning, skjutning, cykling och simning och uppskattades mycket av deltagare och åskådare. Minnesvärd för deltagare och åskådare blev också en skyttetävling mellan förbanden på basen och i Kaminaville hösten 1963. Det innebär en indiskretion att offentliggöra resultatet av denna tävling.

Under regnperioden, motsvarande de svenska vintermånaderna, kunde häftiga oväder rasa. I oktober 1963 drabbades basen av ett oväder med en även för Kongo sällsynt styrka. Vindstyrkan motsvarade full orkan och stark nederbörd föll i form av hagel, vilket gav kongolesbarnen ett sällsynt tillfälle att kasta snöboll. Någon uppgift på nederbördens storlek gick inte att få eftersom regnmätaren blåste bort. Orkanen orsakade omfattande skadegörelse. Tak slets bort helt eller delvis, träd och flaggstänger knäcktes. Sammanlagt skadades 225 villor. Med ovädret följde ett verkligt tropiskt åskväder med ett otal blixtnedslag. Om än inte efterlängtad var orkanen ett minnesvärt avbrott i vardagsrutinen.

Samarbetet med hemmamyndigheterna gick trots det långa avståndet förvånansvärt smärtfritt och ett stort arbete nedlades av arméstabens FN-avdelning när det gällde att tillgodose Kaminasvenskarna med olika förnödenheter. 

Avstegen från vardagsrutinen var många och bidrog i hög grad till att stimulera förbanden och ge avkoppling. Sådan behövdes väl; även om tjänsten på Kaminabasen ytligt sett kunde förefalla roande och omväxlande, innebar avståndet till hemlandet och den isolering som länge rådde en hård press på var och en.

Den 10 maj 1963 begärde FN:s generalsekreterare att stridskrafterna i Kongo skulle behållas till slutet av 1963. Styrkan skulle efter hand minskas för att den i oktober bestå av 6700 man. Bland den vita befolkningen i sektorn och de civila FN-tjänstemännen på basen spred sig en känsla av förstämning. FN:s civila organisation bedömdes få mycket svårt att arbeta utan hjälp av FN-trupp.

Under senare delen av sommaren blev ryktena om fortsatt verksamhet även under 1964 allt ihärdigare. Premiärminister Adoula sades ha begärt att FN skulle behålla 5 000 man i Kongo under de sex första månaderna 1964. Därefter skulle ANC kunna överta ansvaret för lag och ordning.

I början av september gjorde generalsekreterare U Thant en del uttalanden om fortsatt militär medverkan. Bland annat måste beslut fattas därom senast i början av oktober. Den komplicerade underhållsapparaten hade nämligen redan börjat avvecklas. Vidare framhöll generalsekreteraren att FN-styrkorna inte var i Kongo som "boyscouter eller söndagsskollärare"; de måste ha rätt att bruka det våld nöden krävde.

Premiärminister Adoula ledde Kongos delegation vid FN under första hälften av oktober. Ghana och 31 andra afrikanska nationer stödde Adoulas begäran om fortsatt militär FN-insats i Kongo. FN:s budgetkommitté antog den 10 oktober en resolution om en begränsad FN-styrka i Kongo. Resolutionen godkändes den 18 oktober i generalförsamlingen, varvid dock Sovjet och de östeuropeiska staterna röstade emot. Styrkan beräknades från den 1 januari bestå av 5 350 man, 10 flygplan och 5 helikoptrar.

På Kaminabasen hade man redan den i juli fått känning av FN:s nedbantade organisation. Flygtrafiken skars då ned, och de av FN anlitade flygbolagens kontrakt sades upp. Därmed försvann alla plan av typ DC 4 och DC 6 och all person- och lasttrafik skulle i fortsättningen ombesörjas av de i detta sammanhang alltför små DC 3:orna. Resultatet blev kaos. Gods- och posthögarna i Leopoldville växte snabbt till att omfatta omkring 25 000 kilo. Det var inte ovanligt att personal kunde bli sittande i Leopoldville två à tre veckor i väntan på transport till Kamina.

Genom att anlita det vid svenska jaktflyget stationerade C 46-planet lyckades man så småningom få över allt gods från Leopoldville. Samtidigt bestämde FN att permissionsresor inte fick företagas med FN-flyg; ett hårt slag för basens personal, som denna tid var helt hänvisad till FN:s flygförbindelser för att kunna lämna Kamina.

Under hösten var läget förvirrat. Det var inte möjligt att få något klart besked om hur det skulle bli med Kaminabasen eller hur länge FN-truppen där skulle stanna. Åtskilliga motsägande uppgifter erhölls. Den 3 oktober meddelades att av svenska bataljonen skulle 200 man stanna på basen till tredje veckan i december, övriga skulle repatrieras dessförinnan. Detta skedde också vid två tillfällen; den 14-15 oktober lämnade 176 man från bataljonen basen och den 13-21 november reste ytterligare 193.

FN:s tekniska styrka minskades i början på november från 36 till 9 man och i mitten på december hade den gått ned till 5 man. Basen drevs på "sparlåga". Gick någonting sönder fanns praktiskt taget inga möjligheter till reparation. Huvuddelen av bas 2 utrymdes och förbereddes till överlämning, utan att man dock visste vem som skulle vara mottagande part, Belgien eller Kongo.

Kongolespersonalen tillhörande den tekniska styrkan reducerades från 750 till omkring 200 man. De permitterade med familjer och bohag transporterades av FN från basen till respektive hemorter. Bevakningen av den utrymda bas 2 överlämnades till basens kongolesiska FN-bataljon, men den bevakningen måste mycket snart upphöra emedan alltför mycket materiel försvann under dess skydd.

Under november månad började detachementen dragas in och den 10 december kom från Sandoa den sista svenska truppen tillbaka till basen. FN:s kontroll över den vidsträckta sektorn hade därmed upphört.

Det råder nog ingen tvekan om, att oroligheter skulle ha utbrutit inom sektorn om FN lämnat området i december 1963. Enligt uppgift fanns planer hos den katangesiska motståndsrörelsen att spränga broarna i Bukama och över Lubilashfloden samt att därefter anfalla 20. ANC-bataljonen i Kaminaville. ANC-bataljonschefen meddelade sektorchefen att han inte ansåg sig kunna stanna kvar i staden, om FN lämnade basen; hans soldater var rädda för befolkningen!

Efter generalförsamlingens beslut att fortsätta FN:s verksamhet i Kongo sjönk den underjordiska katangesiska aktiviteten påtagligt under hösten. I mitten av december avlöstes bataljon XX av bataljon XXII, Sveriges sista armékontingent i Kongo, en mycket starkt reducerad bataljon under överstelöjtnant W Thams befäl.

Den 12 januari 1964 erhöll bataljonschefen order att förbereda svenska truppens förflyttning till Luluabourg. I Leopoldville hade en kommission tillsatts för att reglera basens överlämning. I kommissionen ingick en representant för Kongos och en representant för Belgiens regering samt två representanter för FN.

I slutet av januari började överlämningen, vilken tillgick så att FN först överlämnade anläggningarna till Belgien som därefter omedelbart överlämnade dem till Kongo. Den 25 februari var övertagandet klart. FN-flaggan halades och ersattes av Kongos flagga. Befälet över basen överlämnades till ANC. Den sista svenska truppdelen lämnade Kaminabasen.