För ordningshållning och trafikövervakning fanns norsk militärpolis. Detta var en språkkunnig avdelning på omkring 15-20 underofficerare under befäl av en kapten. Avdelningen hade ett gott samarbete med de olika bataljonernas militärpolisgrupper. Den norska avdelningen hade också till uppgift att utbilda kongolesisk polis. Sålunda ingick omkring 75-100 kongoleser i en särskild avdelning under den norske chefens befäl. Eleverna var mycket läraktiga men givetvis kunde språksvårigheter ibland verka hämmande.

Det var inte lätt för militärpolisen att utföra sina uppgifter. Man måste ta hänsyn till respektive länders bestämmelser. Så var det t ex i de indiska och kongolesiska förbanden förbjudet för militärpolisen att ingripa mot officerare! Det krävdes mycken takt och finkänslighet att reda ut ett uppträde, där medlemmar från ett flertal nationer var inblandade. Några för FN gemensamma bestämmelser fanns inte. Vid nästan samtliga detachement inom sektorn fanns norsk militärpolis, som till sitt förfogande hade några av basens kongolespoliser. Ett gott förhållande kom överallt att råda med den lokala ordningsmakten.

Hösten 1962 bestämdes att en norsk truppstyrka skulle skickas till Kongo. Norska Stortingets godkännande kom den 15 december. Dessförinnan hade chefen för styrkan, överstelöjtnant V Isaksen, besökt basen för att skaffa sig en uppfattning om de rådande förhållandena. FN:s högkvarter i Leopoldville hade meddelat att varken motorfordon, sängutrustning eller köksattiralj behövde medföras från hemlandet. Allting kunde tillhandahållas av Kaminabasen. Efter samråd med den civile administratorn och sektorchefen insåg dock bataljonschefen att all utrustning måste medtagas hemifrån, då Kaminabasens resurser var helt tagna i anspråk för tidigare anlända förband. I en skrivelse från sektorchefen till det norska luftförsvarets överkommando redogjordes för situationen på basen.

Den 24 december skeppades huvuddelen av materielen med båt från Oslo. Den 2 januari 1963 skedde inryckning till Gardemoen av befäl och manskap och den 14 och 15 skedde avresa med transportplan från det amerikanska flygvapnet. Den 16 och 17 inträffade personalen på Kamina. Materielen anlände till Matadi den 21 januari och började flygtransporteras från Leopoldville den 2 februari. Då transporterna efter omkring en månad var avslutade hade ca 400 ton, en aktningsvärd siffra, fraktats till Kamina.

Det var en synnerligen välutrustad, helt motoriserad bataljon, som anlände till basen. Styrkan utgjorde en reducerad luftvärnsbataljon om 333 man organiserad på stab, stabsbatteri och två kanonbatterier. Sammanlagt fanns 12 st 40 mm Boforspjäser och 12 st 12,5 mm kulsprutor. Som läget utvecklades kom bataljonen för sent för att kunna göra någon insats som luftvärnsförband. Katangas flygvapen var redan utslaget. Bataljonen kom därför att användas främst som infanteriförband. Alla förberedelser var dock vidtagna för att snabbt kunna övergå till luftvärnstjänst. Beväpningen kompletterades bl a med lätta kulsprutor från svenska bataljonen.

Tjänsten kom att omfatta - förutom bevakningstjänst på basen - patrulltjänst inom sektorn samt övervakning av lag och ordning inom några av de större orterna. Framförallt då svenska bataljonen XVIII avlöstes i slutet av april och innan den nya bataljonen hunnit bli varm i kläderna fick norska bataljonen överta huvuddelen av verksamheten inom sektorn. Redan 1 februari övertog bataljonen vakthållningen vid Kilubi kraftverk, den 7 mats övertogs kontrollen i Kaniama. Under april utgick detachementen i Kapanga, Sandoa och Luena ur norska bataljonen. Till sektorstabens operationsavdelning avdelades en officer, som kom att kvarstanna närmare två månader efter det bataljonen lämnat basen. Han efterträddes av en annan norsk officer, som tjänstgjorde till årsskiftet 1963/64.

En omfattande patrulleringsverksamhet utfördes inom sektorn bl a till Kaniama, Kitenge (200 km norr om basen), Munanga (200 km söder om basen) och Kabondo Dianda. I Kitenge var mottagandet synnerligen hjärtligt. Befolkningen hade icke sett någon vit man under de sista 2-3 åren.

För livet på fritiden var det väl sörjt. Kurser av olika slag anordnades, liksom tävlingar i idrott och fotboll med de övriga bataljonerna. I anslutning till förläggningen byggdes friluftsrestauranten "Palmehaven", där också filmförevisningar ägde rum.

För personal- och materieltransporter organiserades regelbundna flygningar med DC 3 eller Otter, möjliga genom att de flesta större byar i Katanga har flygfält, primitiva men användbara åtminstone under torrperioden. Att underhålla detachementen per landsväg var otänkbart, då avstånden var betydande och vägarna miserabla. Från basen till Kapanga var det landvägen 600 km = avståndet Stockholm - Malmö.

Den viktigaste uppgiften för FN var att åter få igång den civila verksamheten i sektorn: post, telegraf, landsvägs- och järnvägsförbindelser, livsmedelsförsörjning och sjukvård. Besök avlades ofta hos stamhövdingarna och administrationen i de olika distrikten. Det stötte på en del svårigheter att få folket tillbaka till arbetet. Ofta hörde man: "nu är FN här, FN skall ta hand om oss".

Under våren stabiliserades läget, och det kom att råda ett gott förhållande mellan FN och befolkningen. Alla kom med sina bekymmer till FN-representanterna på platsen. En omfattande patrulleringsverksamhet startade. Det var viktigt att visa FN-flaggan i byarna så att befolkningen insåg att FN övertagit kontrollen. Under 1963 tillryggalade sektorns patruller en vägsträcka motsvarande närmare tre gånger jordens omkrets.

En inventering gjordes av alla förstörda broar och planer gjordes upp hur man skulle kunna få de viktigaste broarna reparerade. Detta planeringsarbete bedrevs vid sektorstaben av en särskild ingenjöravdelning under överstelöjtnant N Falk, senare chef för teknikergruppen på basen. Den viktigaste och mest brådskande uppgiften var att försöka återställa förbindelsen med Elisabethville, d v s återuppbygga broarna vid Bukama. Svenska regeringen medgav att femhundratusen francs (omkring 45 000 kronor) ur bataljonskassan fick disponeras för broarbeten.

Landsvägsbron vid Bukama var till största delen sprängd: av den 167 meter långa bron var 112 m fullständigt förstörda. Stöden var avsprängda och brobana samt räckverk låg på flodens botten. Någon ersättningsmateriel fanns inte. Det bedömdes att svenska bataljonen med tre till fyra månaders arbete skulle kunna återställa bron. Det blev framför allt pionjärplutonen vid bataljon XX under löjtnant Winroth som kom att sysselsättas med detta arbete. Materielen fiskades upp från floden och forslades till basens verkstäder för att repareras samt därefter tillbaka igen; transportvägen fram och åter var 300 km. Maskinell utrustning som t ex kranar saknades.

Genom improvisationer och stor skicklighet lyckades pionjärplutonen med sin uppgift. Det är att märka att plutonen inte var organiserad eller utrustad för så stora arbeten. God nytta hade man av det kongolesförband från basen som var stationerat i Bukama och som hjälpte till efter bästa förmåga. Den nordrhodesiska firman Robert Construction svarade för reparationen av järnvägsbron några kilometer från svenskarnas arbetsplats. Ett mycket gott samarbete kom till stånd mellan pionjärplutonen och entreprenörfirmans personal.

Vid de besök som patrullerna från basen gjorde i olika byar kunde snart konstateras den katastrofala brist som rådde på läkare och medikamenter. De fåtaliga läkarna hade praktiskt taget ingenting, vare sig utrustning eller medicin, för att lindra nöden. I ett område 200 km nordost om basen fanns det en kvinnlig jugoslavisk läkare för 120 000 innevånare. Hon hade en övermänsklig arbetsbörda. Under oroligheterna hade många läkare tvingats att lämna sin platser. Sjukstugorna hade också på flera hall utsatts för en omfattande skadegörelse.

Vid bataljon XX gjordes en insamling för att möjliggöra inköp av vissa medikamenter. Denna gav omkring 6 000 kronor. Samtidigt gjorde läkarna på basen och sektorchefen en framställning till läkemedelsfirmorna i Sverige, Danmark och Norge om bidrag. Framställningen bönhördes över all förväntan; framför allt från Sverige kom stora mängder medikamenter och förbandsmateriel till ett uppskattat värde av omkring 130000 kronor. Distributionen ombesörjdes av basens sjukhus under ledning av den danske chefsläkaren, doktor H Fuglsang. Att detta var en uppskattad hjälp märktes; telegram och tackbrev bl a från Nordkatangas regering anlände.

Under sommaren arbetade järnvägsbolaget i Albertville med att reparera Lengebron 250 km norr om Kamina. Till denna plats avdelades från svenska bataljonen en signalpatrull och en sjukvårdare. Hela området var infekterat med truppminor efter tidigare strider mellan centralregeringens trupper och Katangas gendarmer. En omfattande minröjning måste därför föregå arbetet.

Denna utfördes till största delen av en pluton ur ANC. Plutonen utförde ett gott arbete och det var speciellt två man som var fullständigt fantastiska att oskadliggöra minorna. Dessa utgjordes huvudsakligen av hoppminor, konstruerade så att då man trampar på ett spröt hoppar minan upp och briserar i midjehöjd.

Även svensk personal var tidvis insatt i minröjningsarbetet. Till ledning för röjningen hade man minnycklar som hittats i Kaminaville, när svenska bataljonen tagit staden vid nyåret. Minnycklarna stämde emellertid inte, och en av pionjärerna utlöste en hoppmina. Lyckligtvis omkom ingen, men soldat Boo Karlsson skadades svårt. Furir Björnberg och soldat Rolf Karlsson fick enklare splitterskador. Rapport om skadan sändes via radio till svenska bataljonen, men platsen för olyckshändelsen angavs otydligt, varför det flygplan som sändes ut att hämta de skadade felaktigt gick till Kabongo. Dit anlände senare de skadade med jeep, dock först sedan det blivit mörkt. Piloten, kapten Svedberg, gjorde en uppskattad insats när han i regn med jeepens strålkastare i banändan som enda belysning startade från det uppblötta fältet och återförde de skadade till Kamina.

Den katangesiska befolkningen fruktade soldaterna ur nationalarmén. Genom att underhållstjänsten fungerade dåligt och lönerna ibland inte utbetalades på flera månader, tog dessa förband vad de behövde från befolkningen utan att betala. Av de officerare som ledde bataljoner och kompanier uppfyllde endast ett fåtal de krav, som måste ställas på befäl. Bland underofficerare och underbefäl var tillståndet inte heller bra och disciplinen nådde inte godtagbar standard. Den kongolesbataljon som på basen stod under FN:s befäl hade kanadensiska och svenska officerare till hjälp som instruktörer och förbindelseofficerare. Bataljonen fick regelbunden lön, hade bra förläggningar och god förplägnad och dess uppträdande blev därför i stort godtagbart.

Vid de detachement som avdelades ur svenska och norska bataljonerna fick så småningom även basens kongolesbataljon tjänstgöra, dock alltid tillsammans med svensk eller norsk trupp. Även denna kongolesiska personals uppträdande var oftast gott.

I juni bestämdes att det även i sektor Kamina skulle förläggas en ANC-bataljon. Någon orientering lämnades dock inte till basen om denna förflyttning. I ett telegram omtalades endast att en ANC-officer skulle komma till Kamina. Ingen kom.

Den 11 juni upptäckte jaktflyget en bilkolonn med trupp, som norrifrån var på väg mot Kaminaville. Några lågflygningar gjordes över kolonnen för att man om möjligt skulle kunna fastställa dess identitet.

Utanför KaminaviIle hejdades förbandet av en svensk pluton och chefen för styrkan fördes till sektorchefen. Det visade sig att det var första delen av 20. ANC-bataljonen, som fått order att besätta Kaminaville. Bataljonschefen beklagade sig i Leopoldville för det bryska mottagande han fått med bl a flyganfall! Efter någon vecka var ANC-bataljonen installerad. Det svenska detachementet i Kaminaville utrymde staden men lämnade kvar en liten avdelning för att följa verksamheten där och hålla kontakt med ANC-förbandet.

Nu började ett tillstånd av oro i Kaminaville med omnejd. FN hade ingen befälsrätt över ANC-bataljonen, som löd direkt under de kongolesiska militärmyndigheterna. Den uppträdde som om den befann sig på fientligt område. Kaminabasens förband hade order att samarbeta med den, men gjorda överenskommelser bröts för det mesta och bataljonschefen uppträdde mycket självständigt. En dag lät han t ex konfiskera alla fyrhjulsdrivna fordon i Kaminaville och området däromkring under motivering att sådana fordon var förbjudna för civila. Ett antal köttproducerande gårdar utanför staden, vilka för sin verksamhet var beroende av terränggående fordon, måste inställa alla köttleveranser till Kaminaville.

Svenska bataljonens skickliga reparationstross hade reparerat ett antal gendarmfordon. Bland annat hade fyra pansarbilar av amerikansk tillverkning helrenoverats samt försetts med ny radioutrustning och delvis nya vapen. Kongos arméchef, general Mobutu, krävde av FN att alla dessa gendarmfordon skulle överlämnas till ANC.

Efter en utdragen telegramväxling bestämde FN att pansarbilarna och ett tjugofemtal andra fordon skulle övertagas av 20. ANC-bataljonen, som dock inte hade några förare, kompetenta att köra pansarbilarna. Svenska bataljonen erbjöd sig att utbilda kongolesiska förare, om vagnarna fick disponeras på basen intill tidpunkten för dennas överlämning. Detta godtog inte general Mobutu. Pansarbilarna överlämnades därför, men en av dem hamnade nästan genast i ett bageri i staden. Några ytterligare försök att köra pansarbilarna gjordes icke.

Enligt sektorchefens instruktioner skulle basens förband biträda centralregeringen med att upprätthålla lag och ordning. I enlighet med dessa instruktioner försökte sektorledningen för 20. ANC-bataljonen att inse att man t ex inte fick ta mat och pengar från trafikanter, ej heller våldta kvinnor. Detta ledde i början av oktober till en mycket allvarlig konflikt med ANC-bataljonen. Basens FN-förband anklagades för aggressivitet och inblandning i Kongos inre angelägenheter. General Mobuto tog parti för sina soldater. FN-ledningen i Leopoldville ville gå fram med försiktighet och instruktionerna ändrades till "understöd ANC i att upprätthålla lag och ordning". Alltför ofta fick man sedan från befolkningen höra:

"Varför gör inte FN någonting för att hjälpa oss!"

Den 23-30 oktober inträffade i Sandoa en annan allvarlig händelse med ANC-förband från Dilolo. FN-detachementet i Sandoa bestod vid tillfället av nio svenskar och en hund samt femtio man ur Kaminabasens kongolesiska FN-bataljon under befäl av fanjunkare Rundkvist. På eftermiddagen den 29 anlände från Dilolo en pluton ur ANC med order att efterforska och beslagtaga f d gendarmfordon.

Plutonchefen sökte samband med fanjunkare Rundkvist och efter det denne inhämtat tillstånd från basen beslöts om samverkan mellan FN och ANC för att genomföra plutonens uppgift. Därvid överenskoms att:

1. vägspärrar skulle upprättas för att hindra flykt av illegala fordon
2. legalt åtkomna fordon skulle vid fordonskontrollen omedelbart återlämnas
3. funna vapen skulle likaledes återlämnas om giltig licens kunde företes
4. kontroll av handlingar skulle ske i samverkan mellan civile administratorn, FN och ANC
5. ANC-plutonen skulle förläggas i FN-lägret och följa samma ordnings- och permissionsbestämmelser som gällde för FN-truppen.

Aktionen skulle påbörjas den 30 oktober klockan 0600. Redan på kvällen den 29 oktober började misshälligheterna. Tre ANC-soldater togs av civila polisen under inbrott i administrationens lager. FN-detachementet tvingades hela natten patrullera i staden för att hindra övervåld från ANC.

I stället för att invänta den överenskomna tidpunkten startade ANC-plutonen sin undersökning redan klockan 0400. Härvid begav sig en styrka till den utanför staden belägna amerikanska missionsstationen, vilken enligt överenskommelsen inte skulle beröras av aktionen. I staden började ANC husundersökningar hos den vita befolkningen och vissa prominenta personer bland den svarta.

Den svenska FN-personalen lyckades avvärja de värsta stölderna. På den amerikanska missionsstationen gjordes husundersökning, varvid en del saker försvann. Missionens flygplan togs i beslag och piloten arresterades, anklagad för att vara tshombistisk krigsflygförare.

Den vita befolkningen i staden fördes efter hand till administrationsbyggnaden för kontroll av identitetshandlingar. För alla - även för dem som redan hade dylika gällande republiken Kongo - utfärdades nya handlingar, varefter man fick betala 200 francs (utan kvitto) och avtåga. Missionärerna, som hade arresterats, befriades av fanjunkare Rundkvist. Den amerikanske piloten och hans familj togs i skyddsförvar vid det svenska detachementet.

Trots gjorda överenskommelser behöll ANC alla funna bilar och vapen, även om handlingarna var i sin ordning. Efter avslutad undersökning spred sig ANC-soldaterna i staden, varvid bl a fyra kvinnor våldtogs och en cykel samt nitton backar öl stals. Den 1 november återvände ANC-plutonen till Dilolo medförande tagen materiel. Missionens flygplan hade dessförinnan på ordet från Kaminabasen tagits i beslag av FN-detachementet. ANC-plutonen uppmanades att stanna kvar i Sandoa tills saken klarats upp med högre myndigheter, något som plutonchefen dock inte ville lyssna på. Under hela operationen hade den kongolesiska FN-bataljonens personal förblivit lojal mot detachementschefen. De svenska soldaterna hade uppträtt mycket lugnt och bestämt trots de provokationer och hot om våld de utsattes för.

För att undersöka vad som hänt skickades från basen major Dahl till Sandoa. Från Elisabethville kom amerikanske konsuln, J Dean, representanter från ANC och den kongolesiska säkerhetstjänsten. Efter undersökningar i Sandoa begav sig major Dahl med representanterna från Elisabethville till Dilolo för att sammanträffa med ANC-chefen. Resultatet av detta sammanträffande blev att praktiskt taget all materiel återlämnades.