|
|
|
De katangesiska flygstridskrafterna Av Lennart Berns ur avhandlingen "F22 - Svenskt flyg i FN-tjänst" (1978). © Innehåll: De katangesiska flygstridskrafterna bestod inledningsvis i princip endast av ett jetdrivet franskbyggt skolflygplan av typen Fouga Magister. Detta var ett flygplan som kunde förses med kulsprutor, lätta bomber och raketer. Med detta enda stridsflygplan, som flögs av vita legosoldater - däribland en svensk - och ett tiotal lätta propellerdrivna småflygplan åstadkoms stor förvirring på motståndarsidan, om än främst på det psykologiska planet. I sanningens namn skall nämligen sägas att den materiella skadeverkan som åstadkoms, inte var särskilt omfattande. Förutom samverkan med katangesiskt gendarmeri i markoperationer utfördes även något som närmast skulle föreställa "flygbasbekämpning" av FN:s flygbaser. Såväl flygfälten i Elisabethville som Kamina anfölls och ett par av FN:s transportflygplan, liksom för övrigt Tshombes egna, som råkade stå på fältet i Elisabethville, sköts i brand och förstördes. Ett annat exempel. På begäran av den vita befolkningen i den lilla staden Jadotville, ett 80-tal kilometer norr om Elisabethville, hade FN förlagt ett kompani ur den irländska kontingenten. De vita hyste stor oro för sin säkerhet, vilket inte hindrade att de tog aktiv del i angreppen mot kompaniet när striderna flammade upp. Det kan ifrågasättas om inte framställningen om hjälp var en del av en skicklig plan i avsikt att splittra FN:s fåtaliga styrkor. Det irländska kompaniet i Jadotville isolerades effektivt av katangeserna och tvingades snabbt ge upp kampen. En undsättningsstyrka från Elisabethville stoppades totalt. Huvuddelen av äran för denna lyckade aktion tillfaller det katangesiska flyget. Det var genom dettas insats, som det luftoperativa elementet fördes in i bilden. "Polisaktionen" övergick i en militär aktion. Den allt överskuggande betydelsen av de katangesiska flyginsatserna låg emellertid som tidigare nämnts främst på det psykologiska planet. Den skickligt ledda katangesiska propagandaorganisationen lyckades blåsa upp resultaten av Fougans verksamhet till omåttliga prestationer. Detta medförde att underhållet av FN-trupperna i Elisabethville så gott som kollapsade. För allt underhåll, födoämnen, ammunition, drivmedel för fordon m m, liksom också för förstärkningar med trupp till den omkring 1.600 man starka FN-kontingenten i Elisabethville, var man hänvisad till flygtransporter. Dessa ombesörjdes av charterplan från av FN kontrakterade firmor. Inför hotet att bli nedskjutna av "Fougan" stannade de civila besättningarna på marken. FN:s egen lilla transportorganisation, ett 10-tal uråldriga C47:or, hade en i sammanhanget försumbar kapacitet. För övrigt vägrade även de militära FN-besättningarna, utom de skandinaviska, att flyga under rådande förhållanden. Härigenom hotade situationen för de från sitt underhåll avskurna FN-trupperna snabbt att bli kritiskt. Innan så blev fallet mildrades emellertid det politiska klimatet något, underhandlingar kom till stånd under 1961 och stridigheterna upphörde. Genom att operera med detta enda lilla jetflygplan hade sålunda katangeserna tillskansat sig ett klart övertag, låt vara främst psykologiskt. I en liknande situation längre fram, något som alla sansade bedömare ansåg oundvikligt, skulle det kunna göra utgången av striderna synnerligen oviss för FN:s del. Den militära FN-ledningen insåg därför omedelbart att dess trupper i Kongo måste tillföras stöd av eget stridsflyg. Den rådande obalansen i luftoperativt avseende måste utjämnas. Så länge Tshombe ensam satt med denna trumf på hand hade han ett militärt övertag som gjorde honom obenägen till eftergifter gentemot FN i de allt kärvare politiska förhandlingarna. Mot bakgrund av detta är det förståeligt att Tshombe sökte utöka sina flygstridskrafter. Det begränsade flyg som inledningsvis vann vissa framgångar, lät bara i begränsad omfattning höra talas om sig de närmaste månaderna efter tillkomsten av FN:s stridsflyg i oktober 1961. Dock hade totalt åtta stycken Fouga Magister beställt under detta år, men endast tre anlände till Katanga. Ett av dessa flygplan gick förlorat när dess pilot försökte flyga under - i stället för över - en kraftledning utanför Elisabethvilles flygplats. Fouga nummer två beslagtogs av FN när Elisabethvilles flygplats erövrades tidigare under 1961. Det tredje Fougaplanet var det som blev världsberyktat under stridigheterna i september, d v s det som avgjorde att FN tillfördes stridsflyg. När decemberstriderna började 1961, uppgavs från FN att man vid sitt första anfall mot Kolwezi hade förstört en Fouga och detta troddes vara slutet för de katangesiska Fouga Magisterflygplanen. Det blev dock senare klarlagt att den Fouga som förmodades ha förstörts i Kolwezi inte var något annat än en mycket välarrangerad skenanordning. Man fick alltså den gamla erfarenheten bekräftad, att skickligt utförda skenmål, särskilt när man inte disponerar kvalificerat fotospaningsflyg, har stor betydelse för motsidans underrättelsebedömning. Den tredje och kvarvarande Fougan störtade med all sannolikhet i själva verket den 22 december 1961, trots påståenden i efterhand från personer lierade med FAK (Force Aerienne Katangaise) att den hade landat utanför Katanga, redo för nya uppdrag mot FN. När svensk stridsflyg i slutet av 1961 organiserades inom FN som F22 levde man i mycket stor osäkerhet om motståndarens flygresurser. Dels berodde detta på att FN inte disponerade över tillräckliga markstridskrafter eller andra informationskällor i de områden som var av aktuellt intresse (Kolwezi, Kipushi, Badouinville och Kapona). Exempel på sådana var radarresurser för flygövervakning (vilka var nödvändiga för att upptäcka och att följa flygplanrörelser i Katanga) och resurser för flygfotospaning - katangesiska flygplan hade fullständig rörelsefrihet över gränserna till Rhodesia och Angola. Dessutom berodde osäkerheten på att den katangesiska propagandaapparaten initierade rykten om ständiga förstärkningar. Ryktena visste berätta att katangeserna förfogade över bl a MiG-flygplan, franska Mystère, Canberra och P-51 Mustang. Vidare överdrevs antalet Harvard, de flygplan som utgjorde ryggraden i FAK. Genom att ryktena vare sig kunde bekräftas eller dementeras, hade FN ändå att taktikanpassa sig efter dessa, en taktikanpassning som ofta begränsade rörelsefriheten och tvingade till onödiga försiktighetsåtgärder. Slutsatserna ger sig själva. Å ena sidan (Katanga) betydelsen av en effektivt arbetande propagandaapparat och ryktesspridning, å andra sidan (FN) vikten av att disponera olika slag av underrättelseorgan i tillräcklig omfattning. Erfarenheten som gjordes i Kongo är allmängiltig. I vissa avseenden klarnade läget efterhand. Från flygfältet i Ndola i Rhodesia opererade i december 1961 en katangesisk DC-3, en Beechcraft och en Vickers Viking (vilken stals från Elisabethvilles flygplats den 18 oktober 1961. I januari 1962 köptes tre Piper-flygplan från Pretoria Light Aircraft Company (PLACO) i Johannesburg, ett företag som f ö ofta var inblandat i försäljningen av flygplan till Katanga. Vidare köptes en del småflygplan i Rhodesia, andra större och mindre maskiner chartrades i Sydafrika och Rhodesia. Anskaffningarna av flygplan - eller försöken därtill - uppvisade ett sammanvävt mönster med många länder inblandade, direkt eller indirekt, medvetet eller omedvetet. Bland dessa länder kan, förutom de ovan nämnda, även Italien, Belgien (som levererade flygplan till båda sidor i konflikten), Schweiz, Portugal och Israel. Italien vägrade dock uppenbarligen att exportbemyndiga den upphandling av sju Vampire för ett sammanlagt belopp av 367.500 dollar som arrangerades i oktober 1961, beställningen annullerades i januari 1962. Vad gäller de tre sistnämnda länderna (Schweiz, Portugal och Israel) är de tillsammans ett bra exempel på hur internationell vapenhantering kan gå till under konflikter av det slag som Kongokrisen utgjorde. Affären gällde P-51 Mustang. Det har i efterhand klargjorts att sådana flygplan verkligen köptes av Tshombe för leverans i januari 1963 (d v s vid den tidpunkt då Katangas flygvapen i stort sett var krossat). Mustangerna hade köpts från Israel - de var f ö det svenska flygvapnets f d J26 - och med båt fraktats till Angola via Portugal. De närmare detaljerna kring upphandlingen är ännu höljda i dunkel, men så mycket är känt att de portugisiska myndigheterna gick Tshombes ärenden genom en officiell deklaration till Israel att flygplanen avsågs för det portugisiska flygvapnet i Angola. Affären gjordes upp i Schweiz där Tshombe personligen sammanträffade med en f d RAF-pilot av polskt ursprung och med de rätta kontakterna i den internationella vapenhandeln. Förutom Mustangerna (som alltså aldrig hann färdigställas innan det var för sent eftersom, som det påstås, man försökte sälja flygplanen en andra gång), levererade denne person även Vampire och Harvard till Tshombe. Dessutom anskaffade han ett femtontal piloter och markpersona, som anlände till Katanga i september-oktober 1962. Ett av villkoren i uppgörelsen med polacken var från dennes sida att han skulle bli en av det katangesiska flygvapnets chefer, vilket han också sedermera inofficiellt blev under täcknamnet överste Brown! Lärdomen och erfarenheten av detta exempel inställer sig genast. Under pågående konflikter, det må gälla Kongo eller annorstädes, trots embargon, exportrestriktioner och andra hinder, så är det möjligt att ändock bygga upp ett stridsflyg. Mönstret kom att upprepas under senare år, bl a i kriget mellan Nigeria och Biafra. I det följand ges en kortfattad redovisning över kända fakta om det katangesiska flygvapnet. Uppgifterna avser, om inte annat framgår, läget på hösten 1962, d v s omedelbart före de slutliga och avgörande striderna. FAK högkvarter låg i Kolwezi och arbetade officiellt under namnet AVIKAT, ett civilt flygbolag som sorterade under ministeriet för allmänna arbeten (Public Works Ministry). Efter bekämpningen av Kolwezi nyåret 62/63 flyttades Tshombes flygvapen till Dilolo. I ledningen för FAK satt formellt katangesiska officerare, men i praktiken utgjordes de verkliga cheferna av utlänningar. FAK ("AVIKAT") organisation i stort framgår av följande skiss: Katanga sökte, i likhet med den kongolesiska centralregeringen, bygga upp sitt flygvapen med kongolesisk personal. Redan i november 1961 fanns i tidningen "Essor du Katanga" publicerat ett foto som gjorde anspråk på att uppvisa sex kongolesiska piloter klädda i FAK uniform. Dock bar endast en av dem något som kunde liknas vid ett flygförarmärke (vinge); fyra av dem hade vingar som vanligtvis bäres av navigatörer medan den återstående inte hade några vingar alls. I samma tidning publicerades i december 1961 en uppmaning från "the Headquarter of the Katangese Air Force" vari de katangeser som genomgått flygskolan i Kamina, antingen som pilot- eller mekanikerelever, anmodades ansluta sig till FAK. Denna information till trots är det numera klarlagt att den absoluta huvuddelen av den flygande personalen och mekanikerpersonalen utgjordes av kontrakterade utlänningar, många med tidigare krigserfarenhet (bl a i franska Indokina). Totala antalet utlänningar i FAK var 25-30 stycken. Lönerna som betalades ut var mycket goda och högre än för t ex generaler i FN-tjänst. Den begränsade tillgången på personal genomfört med antalet flygplan gjorde att det i stort sett endast fann en besättning per flygplan. Härigenom begränsades uppdragen till ungefär ett om dagen. Ännu idag, har det av olika skäl, bl a inblandade exportländers ovillighet att lämna underlag, inte gått att göra en fullständig sammanställning av katangaflygets flygplanstyper. nedanstående uppräkning torde dock vara den mest kompletta.
Som framgår av tabellen utnyttjade FAK en mångfald olika flygplanstyper. Ryggraden i det katangesiska flyget utgjordes av North American Harvard - i Sverige mer känd som SK 16 - som användes för attack- och spaningsuppdrag. Den huvudsakliga beväpningen på dessa flygplan var 12 cm raketer, bomber och kulsprutor. I divisionsuppträdande (8 fpl) kunde man medföra 6.400 skott till kulsprutorna och antingen 1.600 kg bomber eller 48 raketer. Den praktiska räckvidden för Harvard med beväpning var cirka 33 mil. Flygplanen kunde operera från ett flertal olika baser, vilket gjorde att de aldrig hade några svårigheter att nå sina mål. De i tabellen redovisade tre första flygplanstyperna kom aldrig till användning. Av Vampire-flygplanen var det bara ett som flög, och det flögs bara en gång, dock inte under stridsuppdrag. Av de övriga flygplanen användes en del under vissa begränsade stridsuppdrag som primitiv bombfällning, skjutning med handeldvapen mot markmål e t c. Den huvudsakliga användningen var transport- och sambandsflyg samt spaning. FAK opererade huvudsakligen från flygfältet i Kolwezi-Kengere. Fältet var relativt väl utbyggt med underjordiska hangarer och med fortifikatoriskt skyddade bränsleanläggningar. Banan i Kolwezi tillät användandet av jetflygplan. Banor i tillräcklig längd för jet fanns också i Kipushi och Kisenge samt på två vägbaser, Road Runway Alfa och Bravo, söder om Elisabethville. Kisenge låg dock alltför avlägset för eventuella insatser med jetflygplan i det aktuella operationsområdet. I Katanga fanns före striderna nyåret 62/63 totalt 51 flygfält, varav 41 under Tshombe kontroll. Huvuddelen av dessa fält kunde användas för Harvard-flygplan. Utnyttjandet av många av dessa baser begränsades dock under regnperioden. En annan begränsning var flygfältens höjd över havet. Den genomsnittliga nivån på flygfälten i södra Katanga låg knappt 2.000 meter över havsytan medan nivån på övriga varierade mellan 1.000 och 2.000 meter. Begränsningarna i höjd, nederbörd och temperatur medgav ändå att Harvard-flygplanen ständigt kunde alternera mellan ett trettiotal baser. I början av oktober 1962 började FAK för första gången att uppträda i förband. Tidigare hade försök till enat uppträdande gjorts, men misslyckats som följd av stridiga viljor som präglade den heterogena samlingen av nationaliteter inom FAK. Var och en höll på sitt och sina metoder. Förbandsuppträdandet innebar mer effektiva insatser jämfört med det tidigare individuella uppträdandet enligt hit-and-run principen. Tack vare bättre underrättelsetjänst, av vilken framgick att FN-flyget inte förfogade över effektiv stridsledningsradar, insattes FAK:s attacker ofta på rätt tid och rätt plats (FN var också medvetna om sina begränsningar, vilket ledde till att man koncentrerade sig på att förstöra det katangesiska flyget på marken). Basväxlingen utnyttjades effektivt av FAK, men innebar en del underhållsproblem. Huvuddelen av operationerna inleddes därför från Kolwezi, som i konsekvens härmed försetts med ett relativt kraftigt försvar. Sammanfattningsvis uppträdde alltså FAK under slutskedet i förband och under ständig basväxling för att undgå bekämpning av flygplanen på marken, en typ av gerillakrigföring i luften som numera är allmänt vedertagen men som föddes i Kongo. Trots att FAK disponerade över relativt många flygplan, ett utspritt bassystem och personal av individuellt ganska god kvalitet, nåddes ändå inga större framgångar. Det finns många förklaringar till detta, vilka man måste ha i beaktande när man formar slutsatserna om en flygstyrkas (av detta slag) effektivitet och sätt att fungera. Den främsta orsaken till det klena resultatet låg i rivaliteten mellan piloterna. En stor del av dessa var belgare som inte litade på den engelsktalande falangen inom FAK - engelsmän, sydafrikaner, australiensare m fl - vilken anklagades för att befinna sig i Katanga enbart för pengarnas skull. Denna grupp i sin tur hävdade att de var mer kvalificerade och hade större erfarenhet, varför de i stället för belgarna skulle leda det katangesiska flyget. Situationen blev inte bättre när den polska gruppen under "överste Brown" (vars verkliga namn var Zumbach) anlände till platsen. De personer i de olika grupperna som i olika sammanhang var inblandade i anskaffningen av flygplan och utrustning drog sig inte heller för att utnyttja sitt övertag över Tshombe för att skaffa sig personliga fördelar, något som också bidrog till spänningarna. Andra bidragande orsaker, förutom bristen på disciplin och en fungerande organisation, var svårigheter på utrustningssidan. Sålunda saknade man i stor utsträckning reservdelar och andra viktiga komponenter som radiomateriel och bombställ. Effekten av det katangesiska flyget var alltså låg, och det kom aldrig - frånsett sin psykologiska verkan - att utgöra ett konkret hot mot FN flygverksamhet. Sin största betydelse kom FAK att få i samverkan med den katangesiska gendarmeriet i lokala strider mot den centralkongolesiska armén, även om också här den psykologiska effekten spelade den största rollen.
|
