Politiska partier började uppträda först 1957 i samband med de första valen i Kongo, val som för övrigt inskränktes att omfatta tillsättandet av några lokala funktionärer i de tre större städerna; Leopoldville, Elisabethville och Jadotville. Så sent som den 1 juni 1960 innehade belgarna inte mindre än 9.000 viktiga poster inom administration och förvaltning i Kongo under det att kongolesiska tjänstemän endast återfanns i de lägsta nivåerna.

Oroligheterna i Leopoldville ledde till att Belgien den 16 oktober 1959 tillkännagav att en kongolesisk regering skulle bildas ett år senare. Besvikelsen hos de kongolesiska ledarna, som ansåg belgarna gå alltför varsamt fram, ledde till en rundabordskonferens i Bryssel i januari 1960 där belgarna presenterade en fyraårsplan för Kongos totala självständighet.

De kongolesiska förhandlarna accepterade dock inte planen, utan gick på sin ledare Lumumbas linje för omedelbar verkställighet av det kongolesiska självstyrelsekravet. För att undvika ett "belgiskt Algeriet" och i förtröstan att de europeiska ekonomiska intressena i Kongo inte skulle äventyras, gav Belgien efter och lovade Kongo fritt den sista juni samma år, bara fem månader senare.

Förhandlingarna hade således forcerats, och den unga staten saknade utbildad personal som kunde överta det administrativa ansvaret och sköta det komplicerade statsmaskineriet i det stora landet. Någon organiserad överlämning av regeringsfunktionerna kom heller aldrig till stånd.

Den svåra situationen som sålunda uppstod förvärrades ytterligare mycket snabbt till följd av olika elakartade händelser, vilka spred förvirring och fruktan i landet. Den 2 juli, tre dagar efter självständighetsdagen, utbröt stamoroligheter i Leopoldville och Luluaborg. Ytterligare tre dagar senare gjorde den kongolesiska armén, Force Publique, myteri mot sina belgiska officerare. Européer överfölls och dödades och anläggningar av olika slag utsattes för omfattande skadegörelse i den disciplinupplösning som blev följden.

Bland de 100.000 belgare som fortfarande bodde och verkade i Kongo spred sig skräcken. Enbart natten mellan den 7 och 8 juli flydde över 1.300 kvinnor och barn i panik över Kongofloden till Brazzaville. De belgiska myndigheterna försökte förmå Lumumba och andra kongolesiska ledare att tillåta insättandet av belgiska trupper som var stationerade i Kongo för att återställa lugnet, men vägrades kategoriskt använda dessa.

Efter fem dagars fruktlösa försök tröt det belgiska tålamodet och man såg sig tvingade att sätta in fallskärmsjägarförband för att skydda sina landsmän, vilka verkade i den offentliga förvaltningen som affärsmän, missionärer, farmare e t c. Två och ett halvt kompani fallskärmssoldater flögs in för att förstärka de belgiska baserna Kitona och Kamina - garanterade genom ett vänskapsfördrag mellan Kongo och Belgien undertecknat på självständighetsdagen.

Panik började sprida sig bland den inhemska befolkningen. Den 10 juli lämnade de belgiska soldaterna sina baser, i strid mot det kongolesiska förbudet, och intervenerade i Elisabethville, Jadotville, Kamina och andra platser för att återställa ordningen. Den 19 juli uppgick de belgiska styrkorna i Kongo till 10.000 man. Under tiden hade merparten av européer, på vilka Kongos politiska och ekonomiska framtid hängde, lämnat landet.

Inom loppet av några få dagar upphörde den kongolesiska nationalarmén (ANC) att fungera som en enhetlig och disciplinerad armé. De europeiska officerarna avskedades och ersattes med okvalificerade kongolesiska f d underofficerare. Den 9 juli befordrades fanjunkaren Lundula till generalmajor och chef för ANC. Stabschef blev Kongos (nu Zaire) nuvarande ledare Joseph Mobutu.

Landet började nu falla sönder och situationen började bli desperat för Lumumba och centralregeringen. Den 10 juli vädjade Lumumba till den amerikanske ambassadören Clare Timberlake om amerikansk militär hjälp för att köra ut de belgiska trupperna. USA, som hade problem med relationerna till Sovjet efter nedskjutningen av det amerikanska spionplanet U2 över sovjetiskt territorium, ville inte stöta sig ytterligare med ryssarna utan hänvisade till FN.

Förhållandena komplicerades ytterligare den 11 juli 1960 då provinspresidenten Moïse Tshombe proklamerade Katangas utbrytning ur den kongolesiska statsbildningen, en händelse som kom att få långvariga och svåröverblickbara verkningar. Motiven enligt Tshombe var att förhindra kaos i Katanga, en av Kongos sex provinser, samt att Lumumba var kommunist. Tshombe ansökte genast om militär hjälp från Belgien för att upprätthålla sin regim.

Läs mer om de flygstridskrafter Tshombe med tiden lät bygga upp.