Kongos historia
Nedanstående avsnitt är i dess huvuddrag hämtat ur Magnus
Eklunds gymnasieuppsats (1996).©
INNEHÅLLSFÖRTECKNING:
- Kolonialtidens Kongo
- Självständighetskampen
- Självständighet,
myteri och splittring
- Inbördeskriget och
kuppen
- Efterskrift
Kolonialtidens Kongo
År 1482 hade några portugisiska skepp lämnat hamnstaden Elmina i Ghana. Dess
uppdrag var att finna en väg runt Afrika. Expeditionen rundade aldrig Afrikas horn, men
fann det gamla kungadömet Kongo, vilket var början på en femhundraårig europeisk
intervention i centrala Afrika.
Portugiserna fanns redan tidigare i området och i vissa stater
utefter den afrikanska västkusten. Dessa afrikanska stater var väl organiserade såväl
ekonomiskt, politiskt som militärt. De kontrollerade själva till fullo sina
naturtillgångar vilka såldes på de kommersiella villkor de själva upprättade. De
behövde ej träffa någon form av militär allians med portugiserna utan dessa verkade
enbart som handelsmän.
I Kongo var det däremot annorlunda. Kongos konung, Mani Kongo, var
i själva verket enbart en självutnämnd feodalherre, med ett sämre utvecklat
statsskick.
Portugiserna välkomnade Mani Kongo såsom potentiell allierad.
Portugiserna såg i en allians en möjlighet att etablera en kristen stat, som en bastion
mot islam. Det första avtalet avseende tekniskt bistånd och stöd utarbetades 1490. Med
tanke på att boktryckarkonsten hade etablerats i England endast femton år tidigare och
att denna kunskap ännu ej nått Spanien får det anses vara enastående av portugiserna
att de införde denna form av bistånd i Kongo så tidigt som 1492. Huruvida kongoleserna
själva kunde läsa i större omfattning är kanske osäkert.
Kongoleserna
År 1512 upprättades det så kallade Regimentodokumentet. Enligt
detta så skulle portugiserna hjälpa konungen av Kongo att organisera sitt kungadöme.
Portugiserna skulle implementera ett europeiskt rättssystem och utbilda den kongolesiska
armén i krigskunskap.
Vidare skulle hovet utbildas i etikett samt skulle portugiserna vara
kongoleserna behjälpliga med uppförandet av kyrkor och tillhandahålla missionärer.
Som ersättning härför skulle portugiserna erhålla skeppsvis med
värdefulla varor. Portugiserna lämnade relativt öppet vilka varor som avsågs men
exemplifierade med elfenben, slavar och koppar. Såvitt känt är det första gången
koppar nämns som mineraltillgång i Kongo.
Omkring 1570 bröt kungariket samman i samband med en
tronsuccession. Portugisiska trupper började då att agera i enlighet med alliansavtalet.
Det första försöket att på europeiskt sätt etablera en stat i Afrika föll i spillror
med total anarki. Kongo bestod då av närmare 200 etniskt skilda stammar, ofta feodalt
styrda.
Samtidigt utvecklades slavhandeln explositionsartat och ett enskilt
år, 1788, exporterades 104.000 slavar från Afrika. Av dessa kom cirka 30.000 från Kongo
och den portugisiska kolonin Angola.
Omkring 1820 började araberna erövra områden i Kongo österifrån
samt påbörjade en omfattande slavhandel. Före belgarnas inträde i Kongo hade araberna
utskeppat uppskattningsvis femton miljoner kongoleser som slavar. Av dessa dog närmare
tio miljoner under transporten. Arabernas rovdrift på slavar höll på att utrota hela
befolkningen.
Det moderna Kongo, nuvarande Zaire, kan sägas vara skapelsen av
två personer. De två personerna hade väsentligt skild bakgrund med en gemensam nämnare
i en enorm girighet och maktlystnad. Kung Leopold II av Belgien och John Rowlands (alias
Henry Stanley).
På 1870-talet utforskade denne amerikanske journalist Henry Morton
Stanley Kongofloden (fann bl a Livingstone 1871) och öppnade därmed landet för
kolonisation. Den stora kolonialmakten Storbritannien visade ett mycket svalt intresse så
Stanley vände sig istället till Belgiens kung Leopold II som var betydligt mer
entusiastisk.
Vid Berlinkongressen 1884-85 där Afrika styckades upp mellan
kolonialmakterna skapades Fristaten Kongo under kung Leopolds egen personliga
överhöghet. Han delade ut koncessioner till olika europeiska företag och lät dem
exploatera råvarorna i kolonin samtidigt som en nätt summa hamnade i hans egna fickor.
Företagen styrde landet i rent vinstsyfte och förde en mycket brutal politik. De
infödingar som t.ex. inte arbetade hårt nog skar man av händerna på som varnande
exempel och nitiska kolonialtjänstemän kunde skicka hela korgar fulla med rökta händer
till sina överordnade.
Skräckhistorier från Kongo sipprade ut till den internationella
opinionen som snart började utöva sin press på Belgien. 1908 övertog Belgiska staten
styret över Leopolds personliga territorium och de värsta koloniala avarterna upphörde.
Regeringen såg det som sin mission att sakta men säkert civilisera infödingarna och
kanske, om några tusen år, låta dem bli självständiga. Man satsade hårt på
grundutbildning och sjukvård och invånarna behandlades (kanske på grund av dåligt
samvete) bättre än i andra afrikanska kolonier. De tilläts dock inte få någon högre
utbildning eller organisera sig politiskt.
Efter andra världskriget understödde belgarna framkomsten av en afrikansk medelklass,
s k évoulés. För att få status som évoulé måste man vara kristen, leva i ett
monogamt förhållande och bo i ett europeiskt hus. Man underkastades också täta
kontroller så att man inte hemföll åt avgudadyrkan eller dylikt. Formellt var de
likställda med belgarna men diskriminerades ändå.
En sådan évoulé var Patrice Lumumba som hade fötts den 2 juli 1925 i den lilla byn
Katako-Kombe i norra Kasaiprovinsen. Lumumba tillhörde det relativt lilla batelelafolket
och genomgick olika katolska och protestantiska missionsskolor. Han älskade att läsa och
förstörde sina ögon när han i månljuset plöjde igenom allt från Lenin till
Aristoteles och Churchill. Han gifte sig två gånger och fick med sin andra fru, Pauline,
tre barn. Efter sin utbildning arbetade han som bl.a. bibliotekarie och
posttjänsteman i Stanleyville.
År 1955 åkte den Belgiska kungen Baudouin runt på en eriksgata i Kongo och träffade
Lumumba som han hade ett två timmar långt samtal med. En tid senare reste han
tillsammans med några andra évoulés på studieresa till Belgien och när han kom
tillbaka arresterades han för förskingring av ca. 12 000 kr. Han har i efterhand hävdat
att han använde pengarna till politisk verksamhet men det är mera troligt att han
förskingrade dem för att hans skrala posttjänstemannalön inte räckte till för att
upprätthålla den standard som krävdes för att få kallas évoulé.
Lumumba dömdes till två års fängelse och under sin
fängelsevistelse arbetade han på en bok där han propagerade för humanare fångvård
och en starkare ställning för
kvinnan i samhället. Lumumba var en populär person och hans vänner och arbetskamrater
hade snart samlat ihop till den förskingrade summan och i början av 1957 släpptes han.
Efter frisläppandet flyttade han till kolonins huvudstad Leopoldville som var en
betydligt mer politiskt aktiv stad än det relativt lugna Stanleyville.
Självständighetskampen
Från och med 1954 så började det röra sig i Belgiska Kongo. I det belgiska
parlamentsvalet hade en mer vänsterorienterad regering tagit makten och i Kongo började
en viss politisk verksamhet tillåtas. Det enda som då påminde om ett politiskt parti i
landet var Abako, en stamorganisation för bakongofolket som börjat engagera sig alltmer
politiskt. Den leddes av Joseph Kasavubu som drömde om att
återupprätta det gamla Kongoriket.
År 1956 publicerade den belgiske professorn van Bilsen en
trettioårsplan för Belgiska Kongos politiska frigörelse. Trots att den innebar att
Kongo inte skulle bli självständigt förrän 1986 väckte den ett ramaskri i Belgien.
Den afrikanska medelklassen tog dock intryck av den och började stärka sina krav på
jämställdhet och inom en framtid självständighet. 1958 bildades en rad politiska
partier varav de flesta endast representerade en viss folkgrupp. Det enda parti som
riktade sig till
Kongos hela befolkning var Mouvement National Congolais som Lumumba var ansluten till.
Under de senaste åren hade Kongo inbringat allt mindre kapital till belgarna samtidigt
som kostnaderna för utbildning, sjukvård etc. ökade. Kolonin började bli en
förlustaffär. I början av 1959 ledde en demonstration organiserad av Abakopartiet till
svåra oroligheter med många dödsoffer till följd. Belgarna blev praktiskt taget tagna
på sängen. I åratal hade kolonialdepartementet vräkt ut propaganda om hur svarta och
vita levde i fred och samförstånd i Belgiens egen "mönsterkoloni". Man
sneglade oroligt på inbördeskriget i Algeriet och ville inte råka ut för något
liknande själva.
Det var antagligen därför som de gjorde en sådan överraskande
helomvändning. De lovade Kongo självständighet inom en nära framtid och anordnade en
rundabordskonferens för hur den skulle se ut. Lumumba som hade fängslats under upploppen
flögs till Bryssel (med tydliga märken efter handbojor och piskrapp på ryggen) för att
delta i konferensen som ledare för MNC.
Inför konferensen fanns det två olika läger hos de kongolesiska politikerna. Det fanns
de som ville att Kongo skulle vara en lös federation med stort självstyre för
provinserna, främst Moïse Tshombe från den rika kopparprovinsen Katanga samt i viss
mån Kasavubu. Lumumba däremot ansåg att Kongo måste ha en stark centralregering för
att kunna stävja stamstrider och hävda sig mot utländskt inflytande. Man beslöt att
lämna frågan om hur den framtida staten skulle se ut till efter självständigheten,
vars datum sattes till den 30 juni 1960.
Få länder har varit sämre rustade att möta sin självständighet än Kongo. Endast ett
fåtal kongoleser hade någon högre utbildning samtidigt som belgarna som hade
administrerat landet lämnade det i masstal trots att man gjorde vad man kunde för att
hålla dem kvar. Rivaliteten mellan de kongolesiska politikerna ökade samtidigt som gamla
stamstrider började blossa upp. Det såg ut att vara oundvikligt att det enda som kunde
följa på självständigheten var kaos.
Självständighet,
myteri och splittring
Inför valet som skulle föregå självständigheten satsade belgarna på de moderata
krafterna i Parti National du Progrés (PNP), men de förhoppningarna kom på skam för
partiet gjorde ett katastrofval. Motvilligt blev Belgien tvunget att acceptera den
radikalare Lumumba som premiärminister i en samlingsregering som visserligen hade en bred
parlamentarisk majoritet men skakades av inre motsättningar. Kasavubu utsågs till
ceremoniell president.
Situationen i provinsen Katanga såg mycket illa ut. Moïse Tshombes parti Conakat hade
tagit makten i provinsparlamentet och visade mycket separatistiska tendenser. Katanga var
med sina kopparfyndigheter den rikaste provinsen i Kongo och stod för mer än hälften av
bruttonationalprodukten. De belgiska gruvbolagen i området stödde Tshombes separatism
eftersom de ansåg att de bättre kunde bevara sitt
inflytande i ett splittrat Kongo.
Kung Baudouin reste till Kongo för att bevista självständighetsfestligheterna. På
självständighetsdagen höll han ett tal i parlamentet som på ett för de närvarande
provocerande sätt idealiserade det belgiska kolonialväldet. Han talade om kung Leopolds
"civiliserade" mission och om hur mycket Belgien har gjort för sin koloni.
Under kungens tal såg man Lumumba sitta och anteckna. Han skrev om sitt eget
tal. I stället för det neutrala anförande han tänkt hålla gick han till attack mot
kolonialväldet:
"Över denna kamp med dess tårar, eld och blod är vi stolta ända in i vårt
innersta. Det var en ädel och rättvis kamp, en kamp som var absolut
nödvändig för att göra slut på det förödmjukande slaveri som påtvingats
oss med våld." (Graninger&Tägil 1981:98)
Lumumba hade läxat upp den belgiske kungen. Det väckte munterhet hos kongoleserna men i
västvärlden och speciellt i Belgien häpnade man över hans fräckhet. Pressen talade om
den "otacksamme" Lumumba.
Efter självständigheten skedde allt mycket snabbt. Efter enbart några dagar gjorde
soldaterna i den belgiska ordningsstyrkan Force Publique myteri. Man krävde högre lön
samt en afrikanisering av de högre befälsposterna. Den belgiske befälhavaren hade
skrivit "Efter självständigheten = före självständigheten" på en svart
tavla inför sina soldater för att visa att inga förändringar planerades i den
rasmässigt organiserade armen inom överskådlig tid.
Lumumba tillmötesgick delvis soldaternas krav och utlovade en
afrikanisering av armen men det var för sent. Myteriet hade spritt sig bortom all
kontroll och soldaterna började attackera de belgare som stannat kvar. Det var i detta
läge som Belgien beslöt att i strid med det gällande vänskapsfördraget intervenera
med
fallskärmstrupper för att som det hette "skydda belgiska medborgares liv".
Lumumba var rasande. Det hade räckt med de belgiska trupper som redan fanns stationerade
i landet för att fylla den uppgiften menade han. Nu damp det istället ner belgiska
fallskärmssoldater i alla landsändar, till och med i dem där inga oroligheter förekom,
och började avväpna kongolesiska soldater. Lumumba såg det som ett försök av Belgien
att återinföra kolonialt inflytande och det värsta av allt var att den 11 juni
förklarade sig Katanga självständigt utan att de belgiska soldaterna gjorde någonting
för att hindra det. I själva verket hjälpte de indirekt till genom
att avväpna Force Publiques soldater.
Allt detta stärkte Lumumba i hans inte helt ogrundade misstankar om
att det hela iscensatts av Belgien för att åderlåta Kongo på dess rikaste provins. De
gånger han luftade sina misstankar i den internationella pressen avfärdades han som
paranoid.
Inbördeskriget och kuppen
Lumumba och den kongolesiska regeringen tänkte inte stillatigande låta Kongo splittras.
Man vädjade till FN om hjälp och skickade ett telegram till Sovjetunionen där man
uppmanade dem att uppmärksamt följa situationen i landet timme för timme.
Lumumba hade en smått naiv uppfattning om hur FN:s intervention skulle se ut. Han
förväntade sig att de skulle återta Katanga och kasta ut belgarna, vilket naturligtvis
var omöjligt. Belgien hade västmakterna bakom sig och de skulle aldrig ha godtagit
någon sådan resolution.
FN skickade trupper till Kongo men undvek att landsätta några i Katanga och gjorde
ingenting åt de belgiska trupperna. Lumumba ansåg att interventionen då var meningslös
och ett gräl utbröt mellan honom och FN:s generalsekreterare Dag Hammarskjöld. Lumumba
stöddes av Sovjetunionen vilket ledde till att västvärldens misstänksamhet mot honom
ökade.
Han gjorde en resa till USA för att förbättra sin regerings anseende men fick ett svalt
mottagande. Han fick dock sova över i Vita Husets gästhus Blair House och ligga i samma
säng som bl.a. de Gaulle och Churchill sovit i - samt kung Baudouin, vilket retade den
belgiska pressen oerhört. På tillbakavägen reste han igenom en rad afrikanska länder i
vilka han fick ett betydligt större stöd. Det har spekulerats i om det var så klokt av
honom att resa utomlands i det här läget. Hans motståndare utnyttjade tiden till att
stärka sina ställningar.
Den 5 september avskedade president Kasavubu Lumumba. FN och västvärlden drog en
lättnadens suck. Nu hade man väl ändå blivit av med den besvärlige premiärministern.
Lumumba svarade dock med att förklara presidenten avsatt och fick stöd av parlamentet.
Efter ett tag närmade sig Kasavubu och Lumumba varandra och en försoning verkade vara
möjlig. Då tog överbefälhavaren överste Joseph-Désiré Mobutu den 11 september
makten i en av västmakterna stödd kupp och Lumumba sattes i husarrest under FN-beskydd.
I början av december försökte han ta sig till Stanleyville där han hade stort stöd
men tillfångatogs av Mobutus soldater, misshandlades och sattes i fängelse.
Lumumba började bli en het potatis. Han hade ett massivt stöd runt om i landet samtidigt
som Mobutus regering började bli allt mer impopulär. Det verkade bara vara en tidsfråga
innan Lumumba skulle komma tillbaka. Då gjorde Mobutu slag i saken och skickade honom i
januari 1961 som en present till Tshombes utbrytarrepublik där han omedelbart mördades,
officiellt under ett flyktförsök.
Sovjetunionen anklagade Hammarskjöld för att ha misslyckats i Kongo och för att agera
alltför självständigt mot stormakterna. Han lyckades dock stå emot angreppet tack vare
sitt stöd hos de alliansfria staterna. Den 17 september omkom han under oklara
omständigheter i en flygolycka vid Ndola i nuvarande Zambia.
Lumumbas dröm om det enade Kongo uppfylldes efter hans död. Katanga gav upp sin
självständighet 1962 och Tshombe som tagits till nåder av Mobutu blev premiärminister
i hans regering. 1965 avsatte Mobutu honom och har sedan dess styrt landet själv.
Zaïre,
som landet sedan 1971 heter, har under hans styre präglats av korruption, vanstyre och
diktatur under västmakternas beskydd. Mobutu har lagt undan miljarder på olika
schweiziska bankkonton och är idag en av världens
rikaste män. Zaïre däremot är fattigt.
Efterskrift
Lumumba hade utan tvekan en annan syn på vad självständighet innebar än vad Belgien
hade. De tänkte att om man bara ger dem ett parlament, en flagga och en nationalsång så
kunde all fortsätta som förut och europeiska företag kunde fortsätta exploatera
landets rikedomar. Lumumba å andra sidan ansåg att Kongos självständighet skulle
innebära ungefär samma sak som när Belgien avskildes från Nederländerna eller när
USA gjorde sig fritt från Storbritannien. Med sådana skilda
uppfattningar var det som upplagt för konflikter.
Det är oundvikligt att dra paralleller mellan Kongokrisen och dagens Bosnienkonflikt.
Lumumba kände antagligen samma sorts besvikelse som Izetbegovic när det politiska läget
inte tillät FN ta ställning på centralregeringens sida. Då som nu så var FN beroende
av sina medlemsstater. Lumumbas dröm om att de forna kolonierna skulle vara lika
oberoende av moderlandet som moderlandet av sina forna kolonier lever dock kvar, om än
ouppfylld.
