|
|
|
Dominerande var Kongofloden med alla dess tillflöden. Tropisk regnskog täckte en stor del av landet. Träden sträckte sig c:a 30-40 m upp i luften. Trädkronorna bildade ogenomträngligt lövverk. Detta gjorde att marken inte kunde observeras från luften, något som senare skulle visa sig skapa vissa problem. En stor del av södra och östra Kongo bestod av småkulliga trädbevuxna savanner. Kongo är huvudsakligen ett inland som har en smal korridor till Atlanten med en c:a 40 km lång kustremsa. Hamnstaden är Matadi vid Kongofloden, c:a 130 km från kusten. Kongos grannländer år 1960 räknade medurs var den föga kända portugisiska enklaven Cabinda, Kongo-Brazzaville (tidigare Franska Ekvatorialafrika), Centralafrikanska Republiken, Sudan, Uganda, Ruanda, Burundi, Tanganyika, Rhodesia och Angola. Ruanda och Burundi ingick administrativt i det gamla Belgiska Kongo, men blev i juli 1962 två självständiga stater. Under kolonialtiden indelades Kongo i sex provinser: Leopoldville, Equateur, Oriental, Kivu, Katanga och Kasai med provinshuvudstäderna Leopoldville, Coquilhatville (varigenom ekvatorn går), Stanleyville, Costermansville (numera Bukavu), Elisabethville och Luluaborg. I dag torde landet vara uppdelat i 23 provinser. Kommunikationsnätet på floder och järnvägar är utbrett. Stora avstånd, svår terräng och klimatförhållanden hade i stor utsträckning försvårat utbyggnaden av infrastrukturen. Kasai- och Kongofloderna är segelbara långa sträckor. Längs vissa icke segelbara delar av Kongofloden, vilken ovanför Stanleyville heter Lualaba, är järnväg utbyggd. Järnvägsnätet var c:a 1/3 av det svenska. Huvuddelen av järnvägsnätet låg i gruvdistrikten i Katanga. Landsvägsnätet har varit väl utvecklat för afrikanska förhållanden, men är nu genomgående förfallet. Vägarna användes nästan enbart för lokala transporter, då väder och vind ibland gjorde dem ofarbara. I ett land av Kongos storlek har flyget givetvis stor betydelse; c:a 200 lokala flygplatser och reservfält finns, varav nio stycken var av internationell storlek. Gruvindustrin svarade för den största delen av landets inkomster. Den viktigaste av mineralerna var koppar. Även andra viktiga mineral bröts, t ex wolfram, kobolt, guld, silver, mangan m m. Landet hade även omfattande resurser i trä och vattenkraft, men detta utnyttjades dock endast till en liten del.
Kongos näringsliv, utöver den mineralutvinning som görs i provinsen Katanga, är obetydlig. Dock förekommer produktion av bl a bomull och i viss mån industridiamanter. Jordbruk är landets huvudnäring och de viktigaste produkterna som odlas är majs, ris och maniok. Den infödda befolkningen bestod av olika folkgrupper som t ex bantu, pygméer och hamiter. Dessa var i sin tur uppdelade i olika stammar. Landet var glest befolkat med koncentration kring städerna. De flesta av de infödda tillhörde primitiva religioner. Den kristna missionen hade dock varit aktiv och 1959 fanns det c:a 10.300 missionärer i Kongo. I Kongo pratades fyra huvudspråkgrupper. Franska var dock det officiella språket. Det pratades av c:a 10-20% av befolkningen, främst i Katanga och i landets västra delar. Hälsovården var med hänsyn till den allmänt låga bildningsnivån i landet, mycket dåligt utbyggd. Den "vita" sjukvården fanns i de större städerna och bland missionärerna på landsbygden.
|
Landet hade ett tropiskt klimat med hög temperatur och riklig
nederbörd hela året. Den ständiga och höga luftfuktigheten var pressande för
européer. I Katanga var det dock under torrperioden, april till oktober, lägre
luftfuktighet och detta gjorde att klimatet bättre lämpade sig för européer. Katanga
låg på en högplatå och var därför något svalare än övriga Kongo. Nederbörden
varierade mycket från plats till plats under regnperioden.
