Innehåll:

1. 4:e AVLÖSNINGEN
2. AVSLUTNING
3. ÅTER FRÅN KONGO
4. FLYGVAPENCHEFENS TAL TILL HEMVÄNDANDE FRÅN F22
5. FLYGVAPNETS PERSONALINSATS I KONGO
6. EFTERMÄLE

4:e AVLÖSNINGEN

AVSLUTNING

I slutet av april 1963 halverades F22. De två S-29:orna plus två J-29B flögs hem till Sverige under ledning av överste Dick Stenberg. Resten av F22 blev kvar till i september 1963. De kvarvarande 29:orna förstördes efter det att viktiga instrument plockats ur.

J29 "Tunnan" går till historien som ett mycket fältmässigt flygplan med hög tjänstbarhet i såväl arktiskt som tropiskt klimat.

Med detta hade ett stycke svensk flyghistoria avslutats.

ÅTER FRÅN KONGO

I januari 1963 fick flygledningen i Leopoldville i uppdrag att utreda konsekvenserna av neddragningar i flygverksamheten i Kongo, framförallt avseende jaktflyg. Efter studier i högkvarteret visade det sig att en neddragning av jaktflyget kunde genomföras utan risker.

Den 20 april 1963 lämnade en grupp om fyra 29:or under befäl av överste Dick Stenberg. De övriga piloterna var Abrahamsson, Finke och Norlund. Efter den längsta sammanhängande flygning som någonsin gjorts av svenska militärflygplan landande den 27 april fyra 29:orna på F8.

Detta var hälften av 29-beståndet vid F22 i Kongo som därmed på grund av de lugnare förhållandena kunnat sändas hem.

De fyra hemvändande 29:orna var dels två S29:or (nummer 29906 och 29944), dels två vanliga J29B (nummer 29371 och 29398).

Samtidigt med de fyra 29:orna landade även två transportflygplan av typ Curtiss. Med dessa och 29:orna återvände sammanlagt 27 man flygvapen personal från FN-tjänst.

Chefen för flygvapnet, generallöjtnant Lage Thunberg, hälsade de hemvändande välkomna. Färdvägen för det hemflygande förbandet, under ledning av öv Sven Lampell, var c:a 1.300 mil lång och därmed något längre än den sträcka som de fem 29:or tillryggalade, vilka "brandkårsutryckte" till Kongo, hösten 1961. De flög på grund av tidsskäl den inte fullt så säkra vägen över Afrikas inre via Egypten, Sudan, Etiopien och Uganda, där det är betydligt längre mellan flygplatserna.

Hemfärden från Kaminabasen gick via följande orter; Leopoldville, Douala, Lagos, Abidjan, Robertsfield, Conakry, Dakar, Port Etienne, Las Palmas, Nouesseur, Valencia, Pisa, Mahn (Spangdahlen).

I början av september upplöstes det svenska jaktflyget i Kongo. F22 avslutade sin verksamhet med en stilig flyguppvisning, varefter de kvarvarande J29:orna förstördes på platsen efter demontering av den viktigaste instrumentutrustningen. De resterande J29B med nummer 29364, 29365, 29393, 29445 och 29475, kasserades och sprängdes på order av CFV på Kaminabasen den 9 augusti 1963.

Kvar på Kaminabasen fanns sedan F22 upphört endast två helikoptrar och en Otter samt en reducerad flygbaspersonal om 15 man, dessa var i huvudsak svenskar och uppgiften bestod i att administrera flygledning m m. Tillvaratagen materiel som flygplansbeväpning, viss ammunition, dyrbar instrumentering och stationsutrustning, skickades tillsammans med tyngre materiel hem tillsammans med den 20:e bataljonen.

FLYGVAPENCHEFENS TAL TILL HEMVÄNDANDE FRÅN F22

Den 27 april 1963

"F22:s historia började i september 1961. Efter en underhandsförfrågan i början av månaden beslöts den 24 att ett svenskt flygförband skulle sändas till Kongo. Fyra dagar senare sändes förbandet iväg och landade 4/10 i Leopoldville, en utryckningsprestation som internationellt uppmärksammades. Det må särskilt understrykas, att förbandet var stridsberett omedelbart vid ankomsten, ett förhållande som ingalunda är regel i sådana sammanhang.

Den insats i Kongo i FN-tjänst som förbandet sedan fullgjort i olika personalavlösningar har varit utomordentligt betydelsefull. Den har betytt mycket för FN och dess strävan till pacificering. Från att förbandet från början endast varit avsett som skydd för FN:s flygtransporter blev p g a omständigheternas makt uppgiften utökad till att omfatta även ingripanden vid markstrider till understöd av FN:s markstyrkor.

I de strider som under årsskiftet ledde till slutlig militär framgång för FN spelade flygförbandet en helt avgörande roll. Den neutralisering av det katangesiska flyget som skedde, genomfördes skickligt och med god ledning utan skada på militära mål. Speciellt detta sistnämnda förhållande har väl bäst bidragit till den prestigevinst FN rönt. Elddisciplinen hos den svenska flygstyrkan har med beundran noterats överallt.

Det kvalitetstal som bestämmer ett flygförbands värde är i hög grad beroende av markstyrkans insatser. Aldrig har väl vi fått så påtagligt utslag på vad vår utbildning och tekniska standard är värd under svåra förhållanden. 

Den ständigt mer än 90 % tjänstbarhet på flygplanen som kunde upprätthållas är bevis nog. Ni har på ett övertygande sätt bidragit till den höga värdesättning av svensk flygstandard som från alla håll omvittnats.

FLYGVAPNETS PERSONALINSATS I KONGO

Ur en artikel i Flygvapennytt nr 2 1963. ©

Under den snart treåriga FN-verksamheten i Kongo har Flygvapnet bidragit med 32 aktiva officerare, 93 underofficerare (inkl. fältflygare) och 114 flygtekniker. Dessutom har ett 70-tal av reservpersonalen tjänstgjort, liksom 220 värnpliktiga av olika grader och yrkesgrenar. När insatsen var som störst vid senaste årsskiftet (62/63) fanns 9 officerare, 30 underofficerare och 30 flygtekniker i FN-tjänst.

Tabell över Flygvapnets personalinsats i Kongo

EFTERMÄLE

Med anledning av FN:s 50-årsjubileum förevisades under 1995 års vattenfestival i Stockholm en av de "flygande tunnor" som deltog i 60-talet strider i Kongo. 

Den fanns till beskådande på Strandvägen mitt bland bilar och spårvagnar.

I anslutning till denna lilla expo ordnades i en biograf ett estradsamtal om FN-insatserna, om hur F22 löste uppgifterna att handgripligen stifta fred. 

Följande FN-veteraner ur flygvapnet hördes vittna (fr v):

Läs mer om deras upplevelser under minnesglimtar genom att klicka på namnet.