Av Peter Berglund; ur avhandlingen Den svenska flygstyrkan i Kongo (1996)

Innehåll:

1. Sammanfattning av slutsatser under uppbyggnadsskedet

2. Sammanfattning av slutsatser under avvecklingsskedet

3. Sammanfattning, resultat och slutsatser

4. Avslutning

Sammanfattning av slutsatser under uppbyggnadsskedet

PERSONAL:

Personalbrist sitt arbete, rådde och därför fick den personal som fanns slita onödigt hårt. Support squadron, inklusive ATB och ATU fick beröm för sitt arbete. Samverkan med andra länder fungerade bra. Vissa språkproblem. Det var främst kunskaper i franska som saknades.

ARBETSMILJÖ:

Man bodde ofta i villor eller vanliga hus.  Inhemsk personal inhyrdes städning, matlagning m m. För många var hettan och luftfuktigheten den värsta omställningen. Någon större personalvård bedrevs inte. Få permissioner beviljades. Från de större städerna var brevförbindelsen med Sverige god, annars tog det tid. P g a bristande kommunikationsutrustning så bröt man ofta mot gällande flygsäkerhetsbestämmelser. Det fanns en stor psykisk press på piloterna för ett eventuellt haveri. Om man försvann över den täta tropiska djungeln så var det omöjligt att bli upphittad. Det var svårt för piloterna att navigera p g a bristande kartmaterial. Man fick navigera med hjälp av klocka och kompass, p g a att få radiofyrar fungerade.

MATERIEL:

Under den första tiden är det brist på det mesta. Man klarade sig tack vare improvisationer, hårt arbete och mycket vilja. De Havilland Ottern saknade både nödsändare och navigeringshjälpmedel.

UNDERHÅLL:

Ett problem i början av missionen var att teknikerna inte var utbildade på den materiel som de skulle serva. För att råda bot på detta inleddes omedelbart utbildning på baserna.

TAKTIK:

En del av den flygande personalen var inte influgen på de maskiner de skulle handha i Kongo. Inflygning satte igång genast efter nedkomsten. De uppdrag som transportflyget och helikoptrarna genomförde var i huvudsak materiel- och personaltransporter. Rekognosering och spaningsuppdrag var vanliga. Ibland fick man hjälpa till med ex DDT besprutning över Leopoldville och Kongofloden. Det var bl a där som flugorna hade sina kläckningsplatser.

Sammanfattning av slutsatser under konsolideringsskedet   

PERSONAL:

F 22:s markpersonal fick mycket beröm för sitt arbete. Man arbetade under stark tidspress och med knappa resurser. Efter att F 22 förstärkts så blev arbetsbelastningen ännu tyngre eftersom man inte erhöll markpersonal i samma utsträckning. I början av operationen besattes chefsplatserna med aktiv personal. De flesta befattningarna besattes med reserv- eller värnpliktig personal. Erfarenheten visade att aktiv personal var att föredra över hela linjen, främst p g a högre utbildningsståndpunkt. Efter nästan två års otillfredsställande arbete inom Movement Control anställde ONUC 1962 civila experter för att få upp effektiviteten. Effektiviteten kom dock aldrig upp i den nivå man kunde ha väntat sig om bara ett land varit ansvarigt. Viss form av personalvård började bedrivas ex sport. Fler permissioner beviljades. På dessa reste man ofta runt i Kongo.

ARBETSMILJÖ:

Organiserandet av F 22 gick i stort sett bra, Man hade enbart vissa mindre problem med förläggningsutrymmen och fordon. Några av anledningarna till att det gick förhållandevis bra var bl a:

1. Sverige hade tidigare erfarenhet av flygverksamhet inom FN från operationer i Libanon 1958 (operativ nivå).

2. Flygpersonal hade praktisk erfarenhet av FN flygverksamhet från Libanon 1958 (taktisk nivå).

3. Sverige hade kunskap om Kongo sedan sommaren 1960.

Improvisationer och provisorier präglade första tiden. FM byråkratin beskrevs bra av Nanneson i F 22:s krigsdagbok. Det gick fortare att flyga hem till Sverige och hämta villainredning än att ställa i ordning några hus på Kaminabasen. Denna var ändå välförsedd med materiel, med Kongomått mätt. Det var långa leveranstider på saker som man beställde via FN. Från slutet av februari 1962 började tristessen att göra sig påmind på den "isolerade" Kaminabasen. Hettan i Katanga var inte lika tryckande som i övriga Kongo.

MATERIEL:

En stor del viktig materiel saknades i Kongo. Ex syrgas och tryckluftsanslutningar som användes vid påfyllning av detsamma. Materieltillförseln från Sverige fungerade tillfredsställande. Akuta behov ombesörjdes väl. Inledningsvis fanns vare sig ambulans eller brandräddningsfordon på Kaminabasen. Man löste detta provisoriskt med jeep och brandsläckare.

Under decemberoperationerna 1961 hade J 29:an problem med gyrosiktena till sina raketer. Man övergick till att använda reservsiktena, men även dessa uppvisade ett flertal fel. Förklaringen bedömdes vara den fuktiga luften. Även kompasserna i J 29:orna visade inledningsvis stora fel. Anledningen till detta trodde man berodde på den annorlunda inklinationen. Våren 1962 har man dock fått kompasserna att visa acceptabla missvisningar är. I januari 1963 flög en jaktrote dock in i Rhodesia vid Chingola under ett spaningsuppdrag mot Sakania. Kompassfel hos rotechefen och dåligt väder var orsaken.

J 29:an som helhet fungerade dock bra - mycket bra. Mycket tack vare sin allsidighet, fältmässighet och robusta konstruktion. Under tiden oktober 1961 till mars 1962 så skadades fem J 29:or av markeld. Endast ett av planen fick sådana skador att det togs ur tjänst. En vingbalk hade skjutits av och behövde svetsas med argonsvets. Någon sådan fanns inte att uppbringa på Kamina utan var tvungen att flygas in. Planet belades efter detta med restriktioner, man fick enbart belasta det med max 4 G.

Den normala operationstiden för radarn var 0500-1900. Vid strid var radarn igång dygnet runt. Stationerna visade sig fungera mycket väl. Jag har endast hittat en rapport om funktionsavbrott. P g a den höga luftfuktigheten så oxiderade reläer och tranmissionsledningar. Driftstoppet varade i tre dygn.

UNDERHÅLL:

När F 22 flög ner till Kongo hade man med sig ett reservdelslager. Detta var en starkt bidragande orsak till varför man kunde hålla så hög tillgänglighet på planen. Andra länders flygförband som erhöll reservdelar genom FN kunde inte alls hålla en så hög tillgänglighetsnivå på sina plan. F 22 tankade sina plan från fat och inte från tankbil, ty detta fanns inte. När man lossade bensinfaten från transportflygplanen rullade man ut dessa genom dörren och lät de fritt falla ner på bädd av gamla däck.

F 22:s stora problem under kongotiden var bristen på flygbränsle och brist på kärl att lagra flygbränslet i. Inledningsvis tillverkade man primitiva tankbilar av gamla lastbilar med flygplanstankar liggande bak på flaket. Överföringen av bränsle skedde för hand genom pumpning som tog lång tid. Från januari 1962 förbättrades situationen genom att US Airforce gav FN stora gummitankar för drivmedel. Under hela operationen flögs bränsle in till flygbaserna med transportflygplan. Bränslet förvarades då i 200 liters fat.

Den stora mängden deltagande länder i fredsoperationen, gjorde att underhållstjänsten fick stora problem med att lösa sina uppgifter. Ett tag fanns i ONUC exempelvis 3000 fordon av 90 olika märken/typer. Lagerhållning av reservdelar, möjlighet att reparera mm blev svårhanterligt. Force Commander tvingades förklara 1300 av de äldsta fordonen föråldrade. Dessa kördes till de gick sönder och därefter skrotades de. Samma brist på standardisering rådde inom alla områden.

J 29 planen ställdes om till JP 1 bränsle för att på så sätt få en längre räckvidd.

Livsmedelstillförseln till Kaminabasen var under vissa perioder högst otillfredsställande.

F 22 hade en tillgänglighet på sina plan på över 90%. De flesta fel som uppstod kunde repareras inom två timmar.

TAKTIK:

I Luluabourg använde sig F 22 av samma baseringsteknik som i Sverige, nämligen att planen spreds och gömdes. På Kamina gjorde man på samma sätt. Dessutom kastades jordvallar upp runt planen som extra skydd.

M h t de stora avstånden hade J 29:orna extra fälltankar vid nästan alla uppdrag. Med fälltankar maximerades hastigheten till 800 km/h. Trots att man eftersträvade hög fart vid anfallen visade sig denna hastighet räcka. På grund av de höga startvikterna (vapenlast), de höga temperaturerna och det låga lufttrycket blev startsträckorna längre än i Sverige. Vid start från flygplasten i Luluabourg hade J 29:orna ofta bara 100 m rullbana kvar när planet lättade. Banan var 1950 meter lång. På Kamina som hade längre startbanor, kunde man lasta på mer vapenlast och där hade man startsträckor på 2300-2400 meter. För Kongoförhållanden var således starteffekten på J 29:an i minsta laget.

Shamrock företag, d v s jaktskydd för landande flygplan, genomfördes regelmässigt i slutet av december 1961 över Elisabethville. Tanken att skydda de obeväpnade transportplanen vid start och landning var bra. Det var bara det att transportplanen sällan var i tid. M h t att J 29:an enbart kunde vara i luften ca två timmar p g a bränsletillgången så var effekten av dessa företag begränsad.

P g a personalbrist så hjälpte mekpersonal till vid bandningen av akan ammunition. Ju längre tiden led, desto fler eldavbrott fick akan. Detta ledde till att man fick en sämre eldavbrottsstatistik än hemma i Sverige. F 22 tillfördes senare ytterligare fyra man vapenpersonal för att försöka komma till rätta med problemen.

Hade inte FN förstärks med spaningsflyg hade inte effekten av flyganfallen blivit vad det blev. Nu visste ONUC exakt var och när man skulle slå till. Detta var exakt som hemma i Sverige.

Träffverkan för 7,5 cm raketerna var mycket bra, däremot lite sämre för 15 cm raketerna. Verkan i målet av raketerna var överraskande kraftig och alla raketer som sköts briserade.

Under striderna 62/63 avfyrade F 22; 80 st 15 cm attackraketer 16 st 7,5 cm jaktraketer Drygt 5000 skott till 20 mm automatkanon.

Sammanfattning av slutsatser under avvecklingsskedet

PERSONAL:

Utsattes för stor psykisk press under räddningsoperationerna. Hade man blivit nedskjuten och överlevt kraschen hade man troligen slagits ihjäl. Ingen personalbrist rådde.

ARBETSMILJÖ:

Flygplanen och helikoptrarna flög vid flera tillfällen med rejäl överlast för att kunna evakuera så många som möjligt. Under den tid man inte evakuerade folk hade man ofta normala arbetsdagar.

TAKTIK:

Flygplanen och helikoptrarna användes som "störtbombare" vid flera evakueringar. Handgranater kastades ut frän fönster/dörrar.

Sammanfattning, resultat och slutsatser

INLEDNING:

Den svenska flygstyrkan i Kongo 1960-1964 möttes av en rad svårigheter på plats, både på personal- och materielsidan. Generellt lyckades man dock bemästra problemen. I sammanfattningen nedan kommer sånt som inte fått tillräckligt utrymme i texten tidigare och sånt som var generellt under hela missionen att belysas ytterligare.

PERSONAL:

Support squadron . Löste sina uppgifter på ett bra sätt. Trots att viss materiel var väldigt sliten. Många befattningshavare fick beröm eller utmärkelser. Var tillsammans med Movement Control den enhet som var mest utspridd av alla. Man hade personal utspridd i olika provinser och med detachement i:

Bild 

Detta var de vanligaste platserna. Sedan förekom ett antal mina platser för kortare tid. Baseringsbaserna varierade en del över tiden.

Movement Control. P g a bristen på källmaterial om deras verksamhet, har jag inte helt lyckats klarlägga arbetsförhållanden m m. Har vid enkätsvar och övrigt material ändå fått en ganska klar bild över hur det fungerade. Personalen var utspridd över en stor del av landet. Man fanns på de orter där det fanns större flygplatser. Dessutom i hamnstaden Matadi och i Port Francqui.

Högkvarteret. Fick kritik för att det utförde bristfälligt arbete och med bristande koordination. Eftersom det var en internationell enhet så uppstod ibland vissa språksvårigheter. Byråkratin var omfattande. Även här har det funnits för lite källmaterial för att jag med säkerhet kan säga hur det har förhållit sig.

Övrig baspersonal. Här har jag hittat mycket lite material som beskriver deras verksamhet. Inte heller inom detta område har jag lyckats fullt ut i min ambition att beskriva förhållanden m m. De enda områden där jag med någorlunda säkerhet kan säga att jag vet hur det förhöll sig är alltså support squadron och F 22.

Psykiska stridsreaktioner. FMU-läkarna Arne Frykholm och Lars Laurell undersökte den flygande personalen efter hemkomsten till Sverige. Bägge är överens om att ingen ur den flygande personalen sökte hjälp av FMU för PTCD (psykiska stridsreaktioner) efter hemkomsten. Ingen visade vid undersökningarna heller tecken på att detta skulle behövas. Däremot sa Frykholm att vissa hade alkoholproblem efter hemkomsten.

Specialläkarna gjorde ingen studie av flygarnas psykiska status i Kongo. Markpersonalen behandlades efter hemkomsten vid behov, av läkaren på respektive flottilj. Resultatet av detta har inte kontrollerats p g a arbetets omfång. Ingen form av enkät eller någon form av debriefing ägde rum efter hemkomsten till Sverige. Ur de delar av bataljon 12. och 14. som deltog i september och decemberstriderna 1961 så sökte 35 man läkarvärd för PTCD symtom. Av dessa var 25 meniga och 10 var korpraler-sergeanter.

I december 1961 fick hemvändande svenskar fylla i en enkät hur de upplevt tjänsten i Kongo. Detta för att kontrollera behovet av medicinsk hjälp efter hemkomsten. Det var första gången detta genomfördes. Teknikerkontingenten genomförde inte denna enkät.

Av de som intervjuats har flera angivit att personal skickades hem under deras tid i Kongo för psykiska stridsreaktioner. I vilken omfattning eller för vilka problem, har uppsatsen inte kunnat utröna. Men min bedömning är ändå att det förekom i flera fall.

Dessa togs antagligen inte om hand av svensk sjukvård sedan de kom hem. Den förklaring jag har fått till detta var att man visste inte bättre.

Personalvård. Personalvården utvecklades efter hand. Sportaktiviteter, resor och artistuppträdanden var några exempel. Vid ett tillfälle gästade Louis Armstrong de svenska förbanden. Antalet permissioner varierade mycket mellan olika enheter och över tiden.

Ekonomi. De flesta som var i Kongo levde gott på sin lön. Under hela tiden förekom omfattande svartväxling och viss svartabörshandel av svensk personal. Några höga svenska officerare misstänktes för att under sin tid i Kongo ha sysslat med olika typer av ekonomisk brottslighet eller stöld. Trots detta rannsakades eller dömdes ingen. Många rykten verkar ha cirkulerat, men föga kunde bevisas. Svartväxlingen gick till så att man fick sin lön i US dollar. Den växlade man "svart" ute på gatan till kongolesiska franc. Detta gjordes självklart till flera gånger officiell kurs. Sedan växlade man kongoles francen till svenska kronor som man satte in på sin postsparbanksbok. Denna möjlighet begränsades mot slutet av 1961.

Svensk rasism. Många nedlåtande uttryck ex "yxmage" florerade. Visst fanns det svenskar som tyckte illa om kongoleserna, men någon utbredd rasism från svenskarnas sida har jag inte kunnat belägga.

ARBETSMILJÖ:

Den 16/8 1960 sändes en rapport från en läkare i Kongo till Sverige. Där framgick det att syfilis och gonorré var mycket vanligt. Vidare rekommenderade läkaren att svensk personal som skulle sändas till Kongo skulle vaccineras mot tio olika sjukdomar; bl a pest, tyfus och gula febern. Detta ledde till att den svenska personalen erhöll ett flertal sprutor innan nerfärd till Kongo. I läkarens rapport bedömdes risken att bli smittad i städer eller samhällen som mindre än på landsbygden  p g a bättre vattenhygien och insektsbekämpning. De flesta fallen av könssjukdomar inträffade i städerna. Magsjuka, ("yxmage") var ytterst vanlig. Nästan alla svenskar drabbades någon gång under sin tid i Kongo. Det verkar inte ha varit några större brister i sjukvården. Har endast hittat ett fall där en man fick flygas frän Kamina till Leopoldville för tandproblem.

Arbetstiderna var skiftande. Generellt sett kan man säga att HQ och de stora baserna hade det lite lugnare än de mindre baserna och detachementen ute i landet. Självklart var detta också kopplat till eventuell stridsaktiviteter.

I inledningen av operationen var många enheter underbemannade. Detta rättades till under operationens gång.

Den största faran folk upplevde, förutom att bli nedskjutna, var:

I bägge fallen skyddade man sig med att vara beväpnad.

Efter hand blev förbindelserna med Sverige och familjen bättre.

Psykisk press, tristess och billig sprit var några av de orsaker varför vissa la sig till med en begynnande alkoholism under tiden Kongo. Har inga siffror på detta men bedömer att det var flera 10-tal.

MATERIEL:

Den materiel som togs från Sverige var bra. Det man fick av FN var av högst skiftande kvalitet. Allt ifrån nytt till skrotfärdigt. De allvarligaste materielbristerna åtgärdades efter hand, men under hela operationen saknades  ex vital brandutrustning, utrullningshinder mm m m på flera baser. De stora baserna däremot hade mot slutet av tiden, godtagbar standard. Denna var dock avsevärt sämre än i Sverige. Trafikledning, säkerhetsföreskrifter mm var flera områden som rättades till efter hand.

UNDERHÅLL:

Anskaffningen av förnödenheter skedde med ett internationellt anbudsförfarande som tog lång tid. Distributionen ut till de olika enheterna försvårades av bristande infrastruktur och otillräckliga flygresurser. I vissa fall kunde det vara upp till sex månaders leveranstid på vissa förnödenheter 69. Matbrist och brist på PX varor förekom ofta. Brist på reservdelar, verktyg mm löstes ofta tämligen snabbt.

TAKTIK:

F 22 organiserades som hemma i Sverige. Organisationen fungerade bra. De svenska principerna för klargöring och underhåll fungerade väl. De svenska jaktplanen, radarstationer samt foto- och övrig underrättelsemateriel fungerade bra, trots de speciella förhållande som rådde i Kongo. I vissa fall tyckte jaktpiloterna att de övade svårare flygning hemma i Sverige, än i Kongo. F 22:s största anpassning var att man fick ta större hänsyn till väderleken (sand, regn, turbulens mm).

Övriga piloter fick snabbt taktikanpassa sig till de primitiva förhållanden och landningsplatser som fanns. I många fall var landningsbanan exempelvis en dålig grusväg.

Inga flygförband flög i mörker.

I viss litteratur finns antydningar att svenska piloter medvetet lämnade felaktig färdplan m h t katangesisk signalspaning. Detta har jag inte hittat några belägg för. Tvärtom var man mycket noga med att följa färdplanen för att en eventuell räddningsaktion skulle veta var de skulle leta.

ÖVRIGT:

För att få lite perspektiv till den kritik som riktades mot enheten "Movement Control" så bör man beakta att den var underbemannad och saknade lämplig utrustning ex gaffeltruckar. Någon väl utvecklad transportledningsorganisation (för i huvudsak flygtransporter) av den dignitet som krävdes under Kongooperationen fanns inte utanför stormakterna. Av politiska skäl var det inte möjligt att ta hjälp av dessa för verksamhet inom ONUC. Vad de skandinaviska länderna då gjorde var att ta personal med erfarenhet från trafik/speditionsverksamhet till denna enhet. Med hjälp av improvisationer så försökte man att lösa de problem som uppstod. Det är ofrånkomligt att "friktioner" uppstod i en organisation som skulle verka under de förhållanden som rådde i Kongo.

Under operationen så utökade Sverige sin information till de svenskar som skulle åka ner. Vidare tillsattes en flygpsykolog vid MPI 1 juli 1962. Denne skulle användas som konsult flygfrågor.

Av de jag tillfrågat var nästan hälften skeptiska till FN:s insatser, i den form de bedrevs. De flesta tyckte att de gjorde en humanitär insats direkt på fältet. Flera svenskar stannade kvar i Kongo som flygare efter att FN lämnat landet i juni 1964. Enligt deras samstämmiga uppfattning fick kongoleserna sämre levnadsstandard efter det att belgierna och FN lämnat Kongo.

När FN-styrkorna drogs bort i juni 1964 hade de i huvudsak löst sina uppgifter. Det kalla kriget hade inte spritt sig till Centralafrika. Kongo var åter en enad stat. Regeringen hade nu rimliga möjligheter att upprätthålla lag och ordning. Armén, ANC var fortfarande ett stort problem. Den var på 29000 man och stod under enhetligt befäl, men var fortfarande dåligt utbildad och med dålig disciplin.

Avslutning

Sven Erik Everstål, som vid denna tid var en av de svenska flygofficerare som var bäst insatt i flygoperationer i Afrika sa att vissa saker måste vara utklarade innan man åker iväg på ett FN uppdrag. De viktigaste saker var enligt hans bedömning:

En utvärdering av förhållandena i Mellanöstern och Kongo låg till grund för den beredskapsstyrka som organiserades genom ett riksdagsbeslut 1964. Detta behandlas utförligt i "I fredens tjänst" av Nils Sköld.

I "Med FN i Kongo" av Nils Sköld så lämnar han, på sidorna 234-235, förslag på hur utbildning m m skall förbättras ytterligare.

Bättre utbildning startades upp hemma i Sverige innan avfärd till FN uppdraget.

Mer information om bakgrundsfaktorer till konflikterna gavs till de blivande FN soldaterna.

Efter omfattande studier på amerikanska soldater i Vietnam, förbättrades omhändertagandet av eventuella soldater med  psykiska stridsreaktioner.

En nordisk FN-kurs för transportledningspersonal organiseras sedan slutet av 1960-talet.

När jag inledde mitt forskningsarbete kring uppsatsen trodde jag att det skulle bli svårt att få tag på Kongoveteraner som var villiga att dela med sig av sina erfarenheter och eventuellt källmaterial.

Det visade sig snart att det nästan var tvärs om. Folk som jag tog kontakt med var oerhört hjälpsamma och tacksamma för att jag skulle behandla detta ämne. Tyvärr så har flyginsatserna hamnat lite i skymundan när man tidigare har behandlat Kongooperationen.

Jag vill särskilt nämna Sven Erik Everstål, som hjälpt mig oerhört mycket med att färdigställa detta arbete.

Trots att jag har lagt ner mycket arbete på att färdigställa uppsatsen har jag märkt att jag enbart har skrapat på ytan. Det finns flera områden inom flygsidan som fortfarande inte har behandlats särskilt mycket, ex fördjupade studier av flygpersonalens psykiska hälsa, evakueringsoperationerna år 1964, effektiviteten i HQ m m, m m.

Jag hoppas att vi inom snar framtid får se fler arbeten inom detta mycket spännande område.

PETER BERGLUND