Spaningsflyg

Redan på ett tidigt stadium började FN-ledningen i Kongo att inse behovet av spaningsflyg, ett behov som ursprungligen bottnade i FN order hösten 1961 avseende stridsflygets användning. Där sades bl a att alla flygfält norr om en linje i huvudsak Kamina-Albertville skulle förklaras "out of bounds" 72 timmar efter centralregeringens varning och att därefter skulle alla flygplan som fanns på dessa flygfält förstöras. En förutsättning för att kunna verkställa denna order var naturligtvis att man disponerade spaningsresurser för att konstatera huruvida katangesiskt flyg fanns på fälten eller inte. Den spaning som jakten själv bestod var inte tillräcklig och inte heller den primitiva fotospaning som bedrevs med vanliga amatörkameror från C-47:orna i FN transportflyg.

Andra motiv för anskaffning av spaningsflyg var nödvändigheten av underrättelser om katangaflygets resurser, främst på flygplansidan som följd av påstådda förstärkningar, men även när det gällde fortifikatoriska utbyggnader, basbeläggningar e t c. Vidare ville man komplettera underlaget inför attackoperationerna, kunna resultatfotografera samt genom tolkning av flygspaningsfoton undersöka eventuell förekomst av maskerade mål. Genom spaningsflyget skulle man också få möjlighet att svart på vitt kunna dementera de beskyllningar om förstörelse av civila mål som den katangesiska propagandan med jämna mellanrum riktade mot FN.

Funderingar kring att förstärka F22 med svenska spaningsflygplan nådde Sverige i början av april 1962, varvid flygförvaltningens vapenbyrå fick i uppdrag att utarbeta förslag till organisation av spaningsrote och fototropp. Genast uppkom frågan om J29C navigeringsutrustning. Normalt var flygplanet försett med ett navigeringssystem av typ PN 50/A, vilket dock inte kunde utnyttjas i Kongo p g a avsaknaden av erforderliga fyrar. Det diskuterades därför att förse S29C med radiokompass, en lösning som man dock av kostnadsskäl och av utrymmesskäl i flygplanet tvingades överge och i stället rekommendera att flygplanen uppträdde i förband med radiokompassförsedda J29:or. Redan här går det alltså att spåra ett klart motiv för den unika och symbiotiska samverkan mellan spaningen och jakt-attacken som sedermera skulle bli karakteristisk för flygoperationerna över Kongo.

I slutet av april kom frågan om svenskt spaningsflyg in i ett avgörande skede i FN-högkvarteret i Leopoldville. Där föreslog S29C trots att den norske generalen Ryg, nytillträdd Air Commander, dessförinnan något förvånande pläderat för T-33 som enhetstyp. T-33, den tvåsitsiga skolversionen av ett av amerikanarnas första jetjaktflygplan - Shooting Star - var ett långsammare och sämre utrustat flygplan än 29:an. Ryg motiverade senare sitt ställningstagande med att han bedömde T-33 mera lättillgänglig i anskaffning, men erkände samtidigt att han ansåg det svenska flygplanet mera lämpat.

Som framgår av tabellen skulle vår egen krigsberedskap sjunka om flygplan avdelades till Kongo, men det bedömdes ändå möjligt att kunna avvara maximalt två stycken.

Vidare bestämdes att de båda flygplanen skulle utrustas för hög- och avståndsfoto jämte utrustning till det ena för lågfoto (Ska 16). Ytterligare kamerautrustning kund av beredskapsskäl inte undvaras.

Framställningen från FN var daterad den 4 juli 1962. Där säger generalsekreteraren bl a att "considering the present situation in the Congo and the complete lack of proper air photo reconnaissance facilities, it would be highly appreciated if the Government of Sweden, at its earliest convenience, would increase the Swedish contribution to the United Nations Operation in the Congo by two J29 fighterreconnaissance aircraft complete with camera equipment".

I ett yttrande meddelade chefen för flygvapnet i augusti att inga hinder förelåg att ställa två S29C till FN förfogande. Han lät samtidigt meddela att flygplanen m h t den för ändamålet dåliga navigeringsutrustningen borde fraktas till Kongo med transportflyg.

På departements- och regeringsnivå var man tveksam till förstärkningen. Dels ansågs att kostnaderna för det svenska FN-engagemanget började bli avskräckande och dels var man rädd för att dras allt djupare in i något som man inte hade egentlig kontroll över. Från början hade FN ingripande i Kongo betecknats och genomförts som ren polisaktion, men efter decemberstriderna 1961 fanns känslan att FN mer och mer kom att bedriva en politisk målsättning med militära maktmedel. Belysande för de farhågor man hyste var diskussionerna kring flygplanens användning. På fullt allvar oroade man sig för att spaningsplanen omedelbart efter ankomsten till Kongo skulle befrias från sina kameror och utrustas med raketställ varefter de skull insättas i rent militära aktioner. Det svenska förtroendet för FN agerande i Kongo var med andra ord inte särskilt imponerande vid denna tidpunkt. Det skulle minska ytterligare till en kritiskt låg nivå bara några månader senare.

Regeringen beslöt dock att villfara FN begäran. Efter att det formella beslutet fattats återstod många förberedelser av olika slag. Flygförvaltningen fick i uppdrag att svara för uttagning dels av lämpliga flygplan och dels lämplig utrustning, inklusive fototolk- och fotolaboratorieutrustning. Ett tidigare löfte att i första hand Indien och i andra hand Kanada skulle svara för den sistnämnda materielen hade återtagits. Personalsidan ingav vissa bekymmer, men löstes så att tre av de jaktflygutbildade förare som stod i tur att tjänstgöra på F22 hösten 1962 kommenderades till två veckors spaningsutbildning på F11 i Nyköping under augusti. Endast en spaningsutbildad förare kunde avdelas. Avtransporten i två av amerikanska flygvapnets transportflygplan skedde i mitten av oktober. Den första S29C premiärflögs efter montering i Leopoldville redan den 7 november, snabbare än någon vågat räkna med. Den 10 november var båda spaningsplanen i tjänst vid F22.

Jaktflyg

De första diskussionerna om en förstärkning av den svenska jaktflygkomponenten i FN stridsflyg började föras på våren 1962. Motivet för förstärkningen var inledningsvis främst betingat av rationaliseringsskäl. Kostnaderna för FN verksamhet i Kongo måste nedtvingas och man hade därför funderingar på att sända hem de indiska och etiopiska flygförbanden och låta svenskarna ensamma vara kvar. För att underlätta anskaffningen av personal var man från FN sida (generalen Ryg) inne på tanken att omskola andra skandinaviska piloter och mekaniker än svenskar på 29:an. Att Sverige förordades berodde dels på att förslaget om T-33 inte vunnit gehör hos FN och i stället J/S 29 rekommenderats som enhetstyp, men dels också på den allmänna kvalitetsbedömning av de tre ländernas flygstyrkor som gjordes av FN-ledningen i New York och som sammanfattades av FN biträdande generalsekreterare Ralph Bunche på följande sätt:

"(a) Swedish unit: excellent logistic back-up, high rate of serviceability, excellent fire power, best short field performance of three available fighter types, personnel are experienced.

(b) Indian unit: unsatisfactory logistic back-up because of having to obtain spares from UK, inspections have to be done in India, result is low serviceability rate and reduction in number of aircraft available. --- India (is) unable to guarantee spares. --- Personnel are experienced.

(c) Ethiopian unit: logistic back-up is complex because of obtaining spares through various channels. Aircraft performance requires longer runways than other types. Personnel experience is lower than other units by virtue of relatively short time aircraft have been in service with Ethiopian Air Force. Keeness and willingness of personnel does not make up lack of practical experience."

I början av april 1962 önskade FN:s högste militäre rådgivare för kongooperationerna, den indiske brigadgeneralen Rikhye, upplysningar huruvida Sverige vid behov snabbt kunde förstärka F22 upp till divisions storlek (squadron) om förhållandet till Tshombe avsevärt skulle försämras och läget akut förvärras. Avsikten var alltså att Sverige skulle hålla en beredskapsstyrka med flygplan och utbildad personal för insats i Kongo. Samtidigt önskade han ersättning för en tidigare under året havererad J29:a. Några löften från svensk sida gavs dock inte i detta skede. Däremot gjordes en utredning på flygstaben som visade att i första hand F3 och i andra hand F4 (eventuellt även F10) var aktuella för den händelse den önskade "emergency"-förstärkningen skulle komma till stånd.

Anspråken på ökad svensk flyginsats i form av fyra J29 F utöver de fyra J29B som redan fanns i Kongo, formulerades i ett telegram från FN-ledningen i Leopoldville till FN-högkvarteret i New York den 24 april. Chefen för flygstaben orienterades samtidigt om förslagets innebörd. Som förberedelse inför den väntade officiella förfrågan från FN beordrades en översyn av flygvapnets möjligheter att tillgodose önskemålen. Vad man främst ville ha belyst var möjligheterna att avvara flygplan, men även de ökade personal- och materielanspråken i jämförelse med tidigare organisation och hur förbandet borde vara sammansatt.

* varav 4+1 (havererad) vid F22

** varav 7 avdelats för försäljning till Österrike i juni 1962 och 8 i början av 1963

Av tabellen framgår bl a att samtliga J29B kunde undvaras m h t krigsberedskapen och att J29F fanns i tillräcklig mängd för förstärkning av F22.

I samband med redovisningen av ovanstående undersökning den 21 juni 1962 angavs också för- och nackdelarna med J29F användning i Kongo. Fördelarna var att flygplanets bättre startprestanda medgav att ett större antal fält skulle kunna utnyttjas och att full last av alla aktuella vapenalternativ kunde medföras, samt att - om luftstrid blev aktuell - flygplanets bättre prestanda skull innebära stora fördelar. De två allvarligaste nackdelarna var J29F kortare aktionssträcka och mera komplicerad marktjänst jämfört med de tidigare versionerna.

En första framställning från FN till svenska regeringen kom den 4 juli 1962, men var oklart formulerad. Inledningsvis talade man med hänvisning till diskussioner mellan FN-högkvarteret i New York och svenska flygstaben om förstärkning med "additional J29 fighter aircraft", men längre ner i samma skrivelse om "two J29 fighter reconnaissance aircraft complete with camera equipment" (jmfr tidigare avsnitt). Vad var det egentligen man ville?

Ett förtydligande kom den 25 juli i ett telexmeddelande från svenska FN-delegationen. Där klargjordes önskemålet om två S29C spaningsplan, samtidigt som man kom med en indirekt förfrågan om två J29 jaktplan. Framställningen avsåg alltså sammanlagt fyra flygplan. Om bara två kunde avvaras, prioriterades spaningsplanen. Chefen för försvarsdepartementet bestämde omgående - samma dag som förtydligandet kom - att flygvapnet endast fick förstärka med två S29. Trots påstötningar från FN i olika sammanhang om ytterligare svenskt jaktflyg stod man sålunda ännu sommaren 1962 och stampade på samma fläck, d v s inga förstärkningar. De låsta positionerna från svensk sida var betingade av svenska regeringens tveksamhet till den utveckling som FN-operationerna i Kongo hade tagit.

Ytterligare i ärendet hände inte förrän i oktober 1962. I en note verbale till svenska regeringen den 2 oktober hemställde FN:s generalsekreterare att beslutet från den 25 juli om att inte förstärka med ytterligare jaktflygplan skulle omprövas. Som motiv angavs att man under den vid denna tid alltmera förvärrade politiska situationen i Kongo ville försäkra sig om FN-personalens säkerhet, men också att katangaflyget utökats med åtskilliga flygplan för offensivt bruk. Av framställningen framgick vidare att liknande hänvändelser om förstärkningar gjorts till Etiopien och Indien. För Etiopiens del gällde det två F-86 utöver de fyra som redan fanns, medan man med indierna önskade ett arrangemang som innebar att de sex Canberra som ursprungligen avdelats för FN-operationerna ständigt skulle befinna sig i Kongo. Av de sex var alltid ett och ibland två flygplan i Indien för översyn.

Bara ett par dagar senare, den 5 oktober, vidgades anspråken på Sverige och Etiopien till att omfatta fyra i stället för två jaktplan från vardera landet. Motivet var denna gång en enträgen begäran från den etiopiske chefen för de militära FN-operationerna i Kongo vilken generalsekreteraren instämde "the secretary general is convinced of the urgent need for this added air strength at the present stage and therefore appeals to the Government of Sweden to respond favorably".

Något omedelbart besked från svensk sida gavs inte enär UD avsåg att begära närmare underlag från FN innan frågan togs upp på högre nivå. I denna begäran, som avsändes till den svenska FN-delegationen den 8 oktober, avkrävdes dels en samlad bedömning av läget i kongofrågan och FN:s planer för den närmaste framtiden och dels fylligare material för bedömning av FN-personalens säkerhet än vad som dittills redovisats.

Svaret anlände den 15 oktober och innehöll en "PM rörande underlag för bedömning av FN-personalens säkerhet i Katanga i händelse av en ny konflikt mellan FN-styrkorna där och de katangesiska stridskrafterna" samt en rapport om utvecklingen i Kongo. Dessa handlingar, som bl a berörda antalet legosoldater och det katangesiska flygvapnets uppbyggnad, innehöll inga väsentliga nyheter. Från svenskt håll ansåg man inte att de lämnade uppgifterna utgjorde ett slutligt svar, varför man lät frågan om förstärkningar vila tills vidare.

Betecknande för den ljumma svenska attityden var ett föredragningskoncept som upprättats av arméstabens FN-avdelning samma dag som svaret från FN kom. Häri gör man vissa reflexioner. Framförallt var man tveksam till den svenska dominansen i FN:s stridsflyg, något som skulle bli följden om förstärkningarna kom till stånd. Indierna och etiopierna avfärdades med att "de indiska planen syns svåra att kvarhålla m h t gränstvisten med Kina" och "begärd förstärkning från Etiopien torde närmast vara att betrakta som en artighetsgest mot Afrika, då den etiopiska flyginsatsen visat sig mindre effektiv". Om säkerheten säger man att "härigenom (tillkomsten av ytterligare spaningsradar) och genom befintligt FN-flyg, de två svenska spaningsflygplanen inräknade, torde säkerheten för den svenska FN-truppen kunna tillgodoses i rimlig omfattning". Man avslutade med en rekommendation att ytterligare svenska stridsflygplan inte borde ställas till FN förfogande "då utrikes- och inrikespolitiska aspekter, personal- och beredskapsskäl samt ekonomiska synpunkter och nuvarande befälsförhållanden talar emot en förstärkning av svenskt flyg samt säkerhetsfrågan hjälpligt tycks vara tillgodosedd".

I november hade läget i Kongo undergått ytterligare försämringar, och FN upprepade därför sin begäran till Sverige om flera jaktplan. Dels hade den politiska situationen förvärrats i allt snabbare takt samtidigt som katangaflygets offensiva och övriga resurser hade ökat, och dels hade etiopierna utan förvarning lämnat scenen. Med motivering att man ämnade genomföra en längre övningsflygning i navigering fick man extratankar monterade på flygplanen, varefter man begav sig raka vägen hem till Etiopien. Kvar på Kamina, där etiopierna baserats tillsammans med det svenska förbandet, fanns bara en slokörad fänrik som avdelats för att ta emot första stöten och att förhindra att ett räddningspådrag igångsattes. Den officiella förklaring som gavs var ett av etiopierna länge närt missnöje med sin situation i Kongo vilket kulminerade när man ansåg efterforskningarna efter den havererade F-86:an inte ha bedrivits på ett tillfredsställande sätt (se tidigare avsnitt).

Även när det gällde det indiska förbandet var läget kritiskt. Det ansågs inte sannolikt att Canberra-planen skulle kvarstanna länge till och f ö var bara ett av dem operationsdugligt. För att råda bot på det prekära flygplanläget tillfrågades, förutom Sverige, i detta skede även Grekland och Filippinerna om hjälp med jaktplan, varvid det senare landet visat visst intresse.

Svenska regeringen förklarade genom Åström den 11 november att man i och för sig önskade hjälpa FN i Kongo, men att man kände tveksamhet på två punkter. Dels ville man inte ensam stå för stridsflyget och dels frågade man sig hur flyget skulle komma att användas. Det senare hängde samman med den större politiska frågan om metoderna att förmå Adoula och Tshombe till en uppgörelse. Att genom sin blotta närvaro och även genom uppträdande i luften hindra det katangesiska flyget från att skada FN-trupperna eller hindra deras rörelsefrihet samt eskortera FN transportflyg, ansåg man vara en självklar och legitim uppgift för FN stridsflyg, medan man däremot hyste stor oro inför flygunderstöd i samband med anfall mot markmål.

Från FN-håll (Rikhye) svarade man att den senare typen av uppdrag nu ansågs ytterst osannolika och vidare hade kommandosystemet reviderats för att minska risken för misstag. Det svenska motståndet mjuknade något inför dessa lugnande försäkringar och man svängde över till en mer positiv inställning. Flygvapnet gavs därför genom försvarsstaben i uppdrag att närmare undersöka förutsättningarna att förstärka F22. Undersökningen resulterade i en PM av följande huvudinnehåll:

(1) CFV utgick från att J29B skulle användas enär han från flera synpunkter ansåg det olämpligt att införa J29F i organisationen eller helt övergå till denna version. Dels skulle J29F innebära en ökning av erforderliga insatser och föra upp aktionen till ett annat plan, och dels var underhållssäkerheten sämre för denna version om man inte anlitade den bakgrund som endast fanns i Sverige.

(2) I flygvapnet återstod fyra J29B (se tabellen ovan) vilka inte ingick i krigsorganisationen. Dessa var dock i behov av större översyn som skulle kräva att kapacitet togs från övriga för flygvapnets behov angelägna ändamål, vilket i sin tur skulle menligt påverka beredskapen.

(3) Vakanser på personalsidan inverkade redan negativt på flygtidsproduktion och övningar, varför man inför en eventuell förstärkning av F22 måste överväga att låta en jaktdivision utgå ur flygvapnets fredsorganisation.

Från flygvapnets sida var man alltså inte odelat positiv till FN:s begäran. I ovannämnd PM sade man också att den eventuella förstärkningen tidigast skulle kunna komma till stånd en bit in på 1963.

Efter långa diskussioner om FN metoder och förmåga att bemästra situationen i Kongo samt efter utrikesnämndens hörande beslöt den svenska regeringen till slut den 22 november att tillgodose FN:s begäran om fyra extra jaktplan. Samtidigt som beslutat delgavs FN:s generalsekreterare, underströks förutsättningarna för den svenska insatsen. Man hade fortfarande i färsk åminnelse det sätt vilket F22 utnyttjades i december 1961 och som åsamkade Sverige försämrade internationella relationer (se tidigare avsnitt). Förutsättningarna var kortfattat följande:

(1) Att FN:s militära styrkor icke fick användas som ett medel att påtvinga kongoleserna politiska lösningar på deras problem; m a o var huvudsyftet med FN kongooperation att i samarbete med de kongolesiska myndigheterna medverka till att upprätthålla lugn och ordning och skapa sådana politiska och ekonomiska förhållanden att kongoleserna själva fick möjlighet att lösa sina konstitutionella, administrativa och ekonomiska problem.

(2) Att FN-stridskrafterna icke fick delta i "joint operations" med de kongolesiska stridskrafterna.

(3) Att förstärkningen av FN jaktflyg ägde rum genom medverkan även från andra länder.

(4) Att den svenska flygstyrkan skulle stå under ledning av en svensk chef som skulle tillse att styrkans uppgifter kunde lösas tekniskt och vars samtycke, grundat på militär bedömning, erfordrades för anbefallda operationer.

Omedelbart efter att förstärkningarna beslutats fick chefen för flygvapnet i uppdrag att organisera förbandet som m h t det kritiska läget i Kongo skulle sändas iväg redan i början och mitten av december. Handläggningen på flygstaben och flygförvaltningen - och arméstabens FN-avdelning som skötte transportfrågan - gick snabbt tack vare tidigare gjorda förberedelser, erfarenheterna från det första uppsättandet 1961 och god samverkan med det amerikanska flygvapnets transportflyg (MATS). Den 26 november var det klart att fyra J29B med reservmotorer och diverse till- och kringutrustning skulle nedtransporteras till Kongo från Arlanda i fyra amerikanska C-133 Cargomaster.

Den 5 december kom svaret från FN:s generalsekreterare där han i princip accepterade den svenska regeringens ovannämnda förutsättningar. Han klargjorde att FN-styrkorna icke skulle inleda (initiate) militära operationer av offensiv karaktär i eller utanför Katanga, samt förklarade beträffande förstärkningar även från andra länder att hänvändelser gjorts till Italien, Grekland, Pakistan och Filippinerna. Italien hade gått med på att sända fyra F-86:or utan besättningar. Från Filippinerna hoppades man få fyra F-86:or med besättningar och besked härom väntades endera dagen. Förnyade hänvändelser avsåg göras till Pakistan angående enbart besättningar samt till Grekland angående såväl flygplan som besättningar. Skulle dessa hänvändelser inte ge resultat stod Iran som främsta alternativ. När det gällde frågan om en svensk chef för den svenska flygstyrkan och dennes befogenheter, bekräftades att denne skulle vara svensk men vara underställd "the commander of the force". Om man med detta menade "force commander" eller "air commander" framgick inte av skrivningen. Angående den svenska chefens befogenheter såsom framförts av svenska regeringen, godtogs att förbandschefen gjordes ansvarig för operationernas genomförbarhet som sådana, medan han däremot inte tilläts att reglera flygstyrkans insatser m h t egna politiska tolkningar av FN-mandatets innebörd eller av svenska regeringens förmodade avsikter med förbandet. Man ville dock anta att onödiga svårigheter i detta avseende kunde undvikas genom ett visst mått av samråd innan en slutlig order utfärdades. Avslutningsvis påpekade man svårigheten att dra en skiljegräns mellan offensiva och defensiva operationer samt poängterade att FN-styrkornas "freedom of movement".

Från svensk sida var man i stort sett nöjd med generalsekreterarens förklaringar, även om man fortfarande kände viss tveksamhet på ett par punkter, främst frågan om FN-flygets användning för rent offensiva operationer. Tveksamheten fick ytterligare näring av en händelse som inträffade nära nog omedelbart efter det svenska beslutet om förstärkningar tillkännagetts. Den 23 november utfärdades av FN-högkvarteret i New York en order, innebärande att FN-flyget - som nu enbart bestod av svenska flygplan - skulle skjuta ner allt katangesiskt flyg över Kongolo-området. Ordern hade kompletterats med det förbryllande tillägget "good hunting"! Dåvarande chefen för F22, överstelöjtnant Flodén, vägrade lyda ordern som han bedömde skulle leda till rent mord. FN-flyget var underlägset motsidans flyg och dessutom saknade man luftvärn. Tshombes svar på en eventuell nedskjutning av en katangesisk Dakota skulle bli att en eller flera "scheduled flights" från FN transportflyg, vardera med normalt 20-30 passagerare ombord, sköts ner samt stor risk för att Kaminabasen - mer eller mindre försvarslös - bombades. Sverige, svenska flygvapnet och F22 skulle vidare ställas i en mindre smickrande dager hos världsopinionen. Ordern tvingades ändå i verkställighet, men lyddes så, att de svenska flygarna i oladdade flygplan undvek att upptäcka något katangesiskt flyg. Reaktionen i svenska kretsar, framförallt i Kongo (inklusive den svenska ambassaden där, greve A Lewnhaubt), präglades av besvikelse och osäkerhet. Man var på allvar inne på tanken, som också framfördes till svenska myndigheter, att dels återta det svenska löftet om förstärkningar och att dels helt avbryta det svenska FN-engagemanget i Kongo. Inom UD uttryckte man sitt gillande över Flodéns ställningstagande. Förtroendet för FN hade nått sitt lågvattenmärke.

Det militära och politiska läget i Kongo gick emelllertid mot en ständig försämring med allt vad det innebar av större risk för de svenska förbandens säkerhet, och förstärkningen kom iväg i olika omgångar under perioden 7-16 december, lagom för att insättas i de strider som nyåret 62/63 slutligt krossade katangaflyget. Svenskarna kom ensamma att svara för uppgiften. Italienarna hade uteblivit med motiveringen att de ville fira julen hemma, medan Filippinerna och perserna - de enda som svarat oreserverat positivt på FN:s framställningar - p g a transportsvårigheter anlände först sedan striderna var över.

Sammanfattning

De militära myndigheternas effektuering av statsmakternas beslut om förstärkning av den svenska flygstyrkan i Kongo (när de väl fattats), kännetecknades av samma - om inte större - snabbhet och smidighet som varit fallet när F22 sattes upp. Förutom de tidigare erfarenheter man hade att stödja sig på, bidrog i inte ringa utsträckning de förundersökningar angående materieltillgång e t c som man med eller utan anmaning låtit genomföra. Personalrekryteringen som sådan var enkel genom att många frivilliga redan i förväg anmält sitt intresse; svårigheterna låg i att tillse att utbildning och beredskap m m i Sverige inte blev lidande genom personalavtappningar. När F22 ursprungligen organiserades, besattes chefsposterna i förbandet med aktiv personal medan däremot övriga befattningar huvudsakligen tillsattes med reserv- och värnpliktig personal (förare och tekniker). Erfarenheterna man fick visade emellertid att aktiv personal var att föredra över hela linjen, främst genom sin högre utbildningsståndpunkt.