Inköp av stridsvagn Königstiger till Sverige

Nedanstående text baserar sig företrädesvis på artiklar från SPHF (Svensk Pansarhistorisk Förening) publicerade i tidskriften Pansar.

Efter andra världskriget köpte Sverige in en mängd surplusmateriel för studier och försök, bl a ett antal intressanta stridsvagnar som t ex tyska Panzerkampwagen I, II och V ("Panthern"), några olika varianter av den amerikanska stridsvagnen Sherman och den brittiska stridsvagnen Churchill.

Det var i samband med att en svensk delegation hade sänts till en depå i Versailles i Frankrike 1946 med uppgift att undersöka och köpa tyska stridsfordon från andra världskriget, som de fick möjlighet att välja mellan tre stycken Pantherstridsvagnar som skulle skrotas. Samtidigt, den 4 oktober, följde utvalda svenska officerare med en grupp franska officerare till Normandie för att leta efter en Tiger-stridsvagn. Väl på plats förevisades de en totalt utbränd Tiger II (sPz.Abt. 503, 1.Kompanie) – en ”Kungstiger”, men eftersom man ville ha en stridsvagn för att testa framkomligheten i svensk terräng och även för att genomföra min- och skjutprov, så valdes den inte. Den Kungstigerstridsvagn som besågs hade tillhört sPz Abt 503:s 1:a kompani. Dagen därpå lovade fransmännen att fortsätta sökandet efter en lämplig vagn i bättre skick och om en sådan hittades så skulle den i likhet med Panthervagnen överlåtas gratis.

Utdrag ur inköpsdelegationens rapport 1946:

”Inköp av tyska stridsvagnar. De tyska stridsvagnar, vilka enligt militärattachén förda underhandlingar kunde förvärvas, befunno sig i fransk ägo. Försäljningstillstånd för dessa hade utverkats i Washington. Besöket i Versailles avsåg besiktningen av i depå där befintliga Pantherstridsvagnar. I depån uppställd materiel syntes till stor del vara avsedd för nedskrotning. Ett antal Panthervagnar visades, av vilka flera voro sålda. Delegationen erbjöds välja mellan tre exemplar. Vid sammanträde i 2 me bureu 5/10 meddelades, att franska staten erbjöd sig att utan kostnad överlåta den av stridsvagnarna, som delegationen önskade förvärva. Då priset icke kom att inverka på valet av vagn, träffades avtal om förvärv av den vagn, som var i bäst skick. För uppsökande i terrängen av en havererad Tigerstridsvagn gjordes 4/10 med franska officerare som ciceroner en resa med bil till Normandie. Färden gick över Nates, Evreux och Lisieur till trakten av Vimontiere.”

Flera förfrågningar gjordes under 1947 genom militärattachén i Paris för att påskynda ärendet. I slutet av augusti kom till slut ett positivt meddelande att man funnit en Tiger II som ej var skadad av brand.Denna Kungstiger var i ett betydligt bättre skick och stod att återfinna i Gien söder om Paris. Varför stod vagnen i Gien? Experten på den tyska Kungstigern, Wolfgang Schneider, har spekulerat kring detta:

”I Gien börjar en mindre järnvägslinje, vid sidan om de stora stambanorna. Det var ett vanligt förfarande från tysk sida, att fordon som skulle föras till någon större reparationsdepå i de bakre linjerna eller återsändas till fabriken, placerades så. Även den allierade underhållsförbanden, som samlade in oskadade fordon, placerade dem vid mindre järnvägslinjer för att ej störa viktigare transporter.”

Det fanns inte mycket att fundera på, särskilt som fransmännen var beredda att skänka vagnen till oss – övertagandet av stridsvagnen blev av och Kontrollbyrån vid KATF i Stockholm fick uppgiften att ombesörja mottagande och vidare transport till P 4 i Skövde.

Den 27 november 1947 lossades denna vagn från fartyget Scandinavian Express i Stockholms hamn. Den stridsvagn som anskaffats var en Panzerkampfwagen VII Tiger II – den så kallade ”Kungstigern” – en av de endast 50 producerade med Porschetillverkat torn (övriga 400 tillverkade Tiger II hade torn från Henschel). Efter ankomst lastades vagnen på tåg och sändes vidare till P 4.

Väl på plats ställdes Kungstigerstridsvagnen upp utanför verkstaden – där den blev stående ett bra tag i ett skröpligt skick. När man tog in vagnen i verkstaden för att göra iordning den för inledande prov, hittades en odetonerad tysk ägghandgranat i motorutrymmet – den var instucken mellan ventilkåporna ovanpå motorn. Den troliga anledningen till detta var att motorn skulle ha förstörts när besättningen tvingades överge stridsvagnen i all hast. Det konstaterades att handgranaten hade klickat och efter att den avlägsnats, oskadliggjordes den i en närliggande bäckravin med en liten trotylladdning. Därefter  kunde motorn, efter översyn, återmonteras och vagnen iordningställas för försök. En kortare provkörning på fältet utanför verkstaden konfirmerade detta.

Stridsvagnen vägde närmare 70 ton och var beväpnad en 8,8 cm kanon (L/71). Den hade fem mans besättning, en Maybach V-12 motor på 690 hk (HL-230) och kunde framföras i 40 km/h.

Ovanpå Kungstigern ses mekanikerna Karlsson och Tell och framför vagnen tyghantverkare Gustavsson och verkmästare Paleman - detta efter att vagnen iordningställts

En intervju med Sten Korch, som 1947-1950 var löjtnant och den förste i befattningen som försöksofficer och tekniklärare vid PS, publicerades i SPHF:s tidskrift Pansar år 1997 och där förmedlade Sten intressanta minnen från försöken med Kungstigern:

”Kungstigern studerade jag ganska ingående, det var ju den senaste tyska tekniska utvecklingen på stridsvagnsområdet, så den var oerhört intressant.

Beträffande Machback-motorn så var den, utöver vanlig självstart, utrustad med s k svänghjulsstart. Med startveven bringade man ett litet, men tungt, svänghjul upp i ca 15.000 varv/min. När svänghjulet nått detta värde, kopplades det med hjälp av ett handtag på bakpansaret in i motorns startkrans och denna gick igång. Anordningen var ungefär lika stor som den ordinarie startmotorn.

Panthern och Kungstigern hade automatiskt brandlarm i motorutrymmet. De hade också brandsläckningsutrustning med kolsyra, manövrerad inifrån vagnen, med en fördröjningsanordning på väggen till motorrummet, intill förstöringsladdningen till kanonen. De hade också helt elektrisk avfyring till kanonen, dvs elektrisk tändskruv. Avfyringen, som satt i höjdratten, fick ström från batteriet. I reserv fanns en tändmagnet, som jag tror satt på rekylmanteln. Den behövde bara tryckas i botten för att alstra tändström. Till dessa båda vagnar fanns också i tornet en av motoraxeln driven luftkompressor med behållare, placerad under hylssamlaren till kanonen. Tryckluften (11.5 bar) användes för att efter varje skott blåsa ut rökgaserna ur eldröret. Så har man för övrigt gjort på örlogsfartyg sedan början av seklet.

Kungstigern hade i tornet en liten granatkastare (närstridsskydd), som var excentriskt lagrad i en 360° svängbar skiva intill laddarens lucka.

Jag skulle även ha fått köra den, men någon på FÖS svängde för hårt i lös sand på fältet utanför verkstaden, så att svängarmen till ena spännhjulet brast. Detta svetsades sedan ihop, med det medförde att vi inte fick köra den som planerat.”

Vagnens tyngd borgade för ett ballistiskt skydd mot ”det mesta” – tjockleken på pansaret mättes upp och gångvägen i tornfronten var upp till 180 mm – men det visade sig att kvaliteten på pansarstålet var relativt undermålig eftersom det rådde stor brist på legeringsmetaller i Tyskland under kriget och kvaliteten kom närmast att liknas vid handelsstål. I jämförelse med den amerikanska stridsvagnen M4 Sherman var emellertid skyddsnivån överlägsen, vilket nedanstående tabell visar (uppgiften om vikt synes dock vara fel)...

Prov och försök

Vagnen genomgick ett flertal olika framkomlighetsförsök i Skövde under 1948.  Efter att den trasiga svängarmen svetsats ihop, tvingades personalen vara mer försiktig än tidigare under de fortsatta försöken. Eftersom vagnen inte kunde testas i samma omfattning som tidigare så togs ett beslut om att transportera vagnen till Provskjutningscentralen Karlsborg (PcK) i Karlsborg, idag FMV provplats – transporten hade ursprungligen planerats till den 24-29 september 1948, men det uppkomna missödet med svängarmen sköt upp transporten tills vidare.

Inför skjutproven diskuteras den 11 november huruvida kanonen bör monteras ur eller om den ska få sitta kvar. Det som framförs är att möjligheter föreligger att i framtiden kunna anskaffa 8,8 cm ammunition så att skjutförsök ska kunna genomföras med pjäsen.

Enär vagnen vägde 69 ton så gick det inte att ta vägen över kanalbron i Karlsborg utan den fick istället åka tåg till Finnerödja. Annars hade det vara möjligt att ta tåget till Karlsborg och endast släpa vagnen några kilometer. Men nu blev det istället till Finnerödja. Och därifrån släpades den, med styrningen ur funktion, av en bärgningsbil typ M26 Dragon Wagon och en M4A4 Sherman (som var en del av den samling pansarfordon som inköpts efter kriget) den ca 6 mil långa vägen till PcK. Övriga fordon som deltog var en Terrängdragbil m/46, Bärgningsbil 10 ton, Drivmedelsbil 5 ton, 2 personbilar och 4 motorcyklar. Transporten av Kungstigerstridsvagnen kom nu istället att genomföras den 10-15 november.

”Transporten torde få betraktas, som en av de svåraste landsvägstransporter, som utförts inom landet och enbart kunnat genomföras tack vare noggrann planering och ett föredömligt handhavande av transportchefen samt stort tillmötesgående av vägförvaltningen i Skaraborgs län”, skrev B Olsson (Aing vid KATF FM/I) som svar på en besvärsskrivelse från platsbefälhavaren i Karlsborg angående de markskador som uppstod vid infartsvägen till PcK. Transportchefen hade valt att snedda genom en skog istället för att passera ett vinkelvägskäl som hade medfört en sväng på ca 120°. En sådan sväng hade ofrånkomligen medfört en stor risk att fullständigt förstöra vägbanan och landsvägen Karlsborg-Askersund. Nu kunde markskadan i skogen regleras till en kostnad av 30 kronor. Hur stor kostnaden hade blivit för reparation av den vägskada en sväng i 120° hade resulterat i, går det enbart att spekulera kring, men den torde med stor sannolikhet ha hamnat på ett betydligt större belopp och dessutom medfört allvarliga trafikhinder.  

Shermanstridsvagnen M4A4 ”Flygaren” sägs ha tagit slut av det tunga jobbet och slutade sedan själv som skjutmål. Transporten med den ostyrbara vagnen tog 5 dagar till en kostnad som uppgick till 10.000:- (mycket pengar på den tiden). Några ytterligare siffror för transporten: den totala vikten var 160 ton, omkring 1.700 hk togs i anspråk och 6.000 liter bensin förbrukades.

På Provskjutningscentralen (PcK) genomgick Kungstigern en grundlig utprovning från slutet av 1948 till och med 1951. Där testades den mot ett stort antal olika vapen och verkansdelar, bl a besköts den med den underkalibrerade ammunition som var under utprovning till Pvkv m/43 och den ammunition som var under utveckling till grg m/48. Läs mer om dessa skjutprov nedan...

Efter genomförda skjutförsök på PcK skrotades Kungstigern. Tornet hamnade dock så småningom på Kråks skjutfält och låg där som skjutmål åtminstone till slutet av 1956. Vanligt var att beskjuta det med övningsprojektil till strv 81 - Königstigern blev naturligt nog ett populärt mål för besättningarna i de nya Centurionstridsvagnarna. I stort sett varje träff gav genomslag – dvs, genomslag med en övningsprojektil i ett pansar som måste betraktas hålla handelsstålskvalitet Eftersom kanonen var urmonterad låg troligen tornet med sidan åt de skjutande. Eldröret skickades till Bofors i Karlskoga, där det skrotades på 1990-talet.

Organisatorisk tillhörighet för den svenska Kungstigern

Vilken tysk enhet tillhörde den svenska Kungstigern? Christer Baadstöe har för SPHF:s räkning gjort en gedigen analys som presenterats i tidskriften Pansar.

Viktiga bakgrundsfakta:

•  Den fullständiga beteckningen var PzKpfw Tiger II, Ausf B, Sd.Kfz 182. ”Königstiger”

•  De första 50 Kungstigrarna som tillverkades fick Porschetorn, medan de resterande 439 var standardiserade med Henscheltorn (som hade plats för ytterligare 12 granater)

o   Först tillverkades tre prototyper Fgst.Nr V1, V2 och V3

o   Därefter startade serieproduktionen Fgst. Nr 280001 - 280489

•  Av de 50 Kungstigrarna med Porschetorn fanns två typer av kanonen 8,8 cm Kw.K 43 (L/71):

o   En tidig variant med ett ”enkelt eldrör” (one piece monobloc guntube) med större mynningsbroms (från Tiger I) som ersattes under maj månad 1944 av…

o   …en senare variant med delat eldrör (two piece sectional monoblock guntube) med en mindre och lättare mynningsbroms (ett eldrör som var lättare att producera i kvantiteter utan att kvaliteten försämrades)

•  Andra intressanta modifikationer under produktionen:

o   Februari 1944: För att förhindra heta avgaser att sugas in i motorns kylsystem, blev de uppåtriktade avgasrören med reflektorer ersatta med böjda avgasrör som riktade avgaserna bort från Tigern. De tunna värmeskydden av plåt som hade omgivit de upprättstående avgasrören monterades därför inte längre. Denna modifikation hade testats redan på de tre prototyperna, men hade inte genomförts på de första producerade serievagnarna.

o   Maj 1944: En ”enögd” (monocular) sikteskikare av typ Turmzielfernrohr 9 d ersatte det tidigare använda ”tvåögda” (binocular) siktet av typ Turmzielfernrohr 9b/1. En pansarplugg blev därför isvetsad i det därmed onödiga andra hål som hade tjorts i fronten av Porschetornet

o   Juni 1944: För flertalet av Kungstigrarna byggda före och samtliga efter juni 1944, togs det klockliknande pansarskyddet över hålet till luftintaget för djupvadningsutrustningen bort och ersattes med ett nätskydd.

•  Enligt produktionssiffror hade det först tillverkats 12 stridsvagnar med det tidiga eldröret och under den månad som eldrören ändrades så tillverkades 19 stridsvagnar

•  Endast två tyska förband var beväpnade med Kungstigerstridsvagnar under striderna i Normandie:

o   Schwere Panzer Abteilung 503

§  1.Kompanie erhöll 11 Kungstigrar med Porschetorn och 1 Kungstiger med Henscheltorn (Fgst. 280023-35, 12 juni 1944)

§  3.Kompanie erhöll totalt 12 Kungstigrar med Porschtorn och 2 Kungstigrar med Henscheltorn (27 juli 1944)

o   Panzer Kompani Funklenk 316 (som var underställt Panzer Lehr Divisionen)

§  De första 5 serievagnarna levererades till PanzerKompanie Funklenk 316 den 14 mars 1944 (Fgst. 290001-05) och de fick påmålade nr 01,02, 11, 12 och 13

Vad var då utmärkande för den svenska Kungstigern?

1. Utrustad med det tidiga eldröret ”One piece monobloc guntube”

2. Utrustad med ”tvåögd” sikteskikare av typ Turmzielfernrohr 9b/1

3. Utrustad med det klocklika pansarskyddet över djupvadningsutrustningen

4. Utrustad med det ovanligt utformade avgasröret i tunnplåt (böjt för att rikta avgaserna bort från vagnen)

5. Märkningen S2 (en märkning som fortfarande utgör ett mysterium)

Wolfgang Schneider har gjort en noggrann genomgång av de Kungstigerstridsvagnar som tillhörde 1:a kompanet vid sPz Abt 503 och kunnat konstatera att utrustningsdetaljerna inte stämmer med den "svenska" vagnen.

Vad gäller de 14 Kungstigrarna vid sPz Abt 503 3:e kompaniet så har en lika noggrann genomgång gett vid handen att 12 av dessa slogs ut i strid och att två som fått fel på växellådorna kvarlämnades på Maille le Camp för återtransport till Tyskland (de kom senare att återföras till kompaniet när det återuppsätts med 45 nya Kungstigerstridsvagnar för insats i försvaret av Budapest).

Återstår Panzer Kompanie (Fkl) 316 och de fem Kungstigrar förbandet var försett med:

•  Nr 02 och nr 11 har utrustningsdetaljer som skiljer sig från den ”svenska” Kungstigern

•  För nr 01 och 13 finns inga foton som tillåter jämförelser

•  Nr 12 har dock samtliga speciella egenskaper som utmärker den svenska vagnen

  • Kanonröret är korrekt

  • Siktesutrustningen stämmer

  • Vadutrustning finns

  • Hängare till bandplattor, verktygsutrustning och bogseringsvajrar stämmer

Detta gör det möjligt att fastlå att den svenska Tiger II var en tidig Kungstiger med Porschetorn, troligen byggd i februari 1944 och att den med största sannolikhetannolikt var stridsvagn nr 12 i PanzerKompanie Funklenk 316.

Eftermäle

Det enda som idag är bevarat av Kungstigerstridsvagnen är motorn och växellåda med styrväxel samt en liten lucka från baktill på tornet som hittades på 1970-talet på Kråks skjutfält söder om Karlsborg.

Det finns en lite speciell historia kring just den svenska Kungstigerns motor och växellåda. Dåvarande chefen för Pansarmuseet i Axvall lät i god tro låna ut drivenheterna till Storbritannien. Det var en man från Skåne med kontakter i samlarvärlden som iscensatte affären. Han ska ha betalat den tidigare chefen 100 000 kronor för att originaldelarna från Kungstigern skulle lånas ut. Den tidigare chefen för pansarmuseet anade inte oråd och tog emot pengarna som ersättning för ett gott samarbete När delarna återlämnades visade det sig att det inte handlade om originaldelar som återlämnats - utan om en "skrotmotor" som putsats upp och att växellådan enbart var ett skal. Bedragarna hade helt enkelt försökt få stridsvagnsdelarna att se ut som original när de återlämnades. Den man som förmedlade affären åtalades för bestickning och grovt bedrägeri alternativt grov förskingring. Då den brittiska polisen lät göra en husrannsakan, återfanns original motor och växellåda, varefter de kunde återlämnas till Sverige. Även en samlare i Storbritannien delgavs misstanke om brott och han erkände gärningen.

Läs mer om de skjutprov som genomfördes mot stridsvagn Königstiger i Sverige:

•  1948-12-01--02 Skjutprov mot Kungstigern (provomgång 1)

•  1949-11-17--21 Skjutprov mot Kungstigern (provomgång 2)

•  1950-01-25--27 Skjutprov mot Kungstigern (provomgång 3)

•  1950-03-01--02 Skjutprov mot Kungstigern (provomgång 4)

•  1950-12-12 Skjutprov mot Kungstigern (provomgång 6)

•  1951-05-10--11 Skjutprov mot Kungetigern (provomgång 7)

Vad som är rikigt intressant att konstatera är att dessa skjutprov mot Kungstigern lade grunden till de pansarvärnsvapen - pansarskotten och granatgeväret - som Sverige sedemera har rönt så stor framgång med även på det internationella planet...

Fotografierna på denna sida är kommer från SPHF och från det egna arkivet.

Åter till sidan om Pansar? Klicka här!

Åter till första sidan? Klicka här!