XXVI B.A.R.C. "200"
I Yellow Pages - Jochen Rindt Memorial Trophy
European Trophy Formel 2, Omgång 2
12 april 1971, Thruxton, Andover, England (16)

Ronnie Peterson kom till tävlingen på Thruxton efter att ha varit träningssnabbast i de inledande F2-tävlingarna på säsongen. Ronnies 16:e F2-start totalt i karriären. Även om Ronnie imponerat med sin körning, inte minst på Hockenheim där det nya varvrekordet blev rejält uppmärksammat, så var det ingen som på allvar trodde att fjolårets uppvisning från den framlidne Jochen Rindt skulle rubbas i statistikböckerna. Efter att denna blivit "King of Thruxton" genom segrar 1968, 1969 och 1970 (samt satt ett närmast oslagbart varvrekord med 1.14,0 med konkurrenterna på generande långt avstånd), så genomfördes årets tävling till minne av den regerande och postumt utnämnda världsmästaren i Formel 1.

Och Ronnie inleder helgen med att på träningen köra varvet på 1.13,4!!!

Inte mindre än 40 förare kommer till start. Genom Jochen Rindts segrar har tävlingen fått en mycket hög status inom Formel 2 och kan väl närmast liknas vid vad Monaco GP är för Formel 1. De många deltagarna gör att tävlingen måste köras i två heat. Till final går de 10 bästa från varje heat samt därutöver de 10 som noterats för de snabbaste varvtiderna. Heat 1 vinns av gamlingen Graham Hill. Länge utmanade Reine Wisell, som tyvärr tvingades bryta.

Inför heat 2 återfinns Ronnie i det första startledet följd av Pescarolo. Det blir emellertid kvaltrean Schenken som gör en kanonstart och Ronnie tvingas även släppa Pescarolo förbi sig. På det fjärde varvet är dock Ronnie uppe på en andraplats och kan vid ingången till chikanen på det sjätte varvet bromsa sig förbi ledande Schenken. Samtidigt sätter Ronnie nytt officiellt varvrekord med 1.13,6 och ser ut att gå mot en säker heatseger. Oturen fortsätter dock grina Ronnie i ansiktet - med endast ett varv kvar går växelspaken av och med endast femmans väx inga segrar. Meter för meter inhämtar Pescarolo avståndet och precis innan mållinjen kan Ronnie passeras. Vinst för Pescarolo i Frank Williams March med 0,6 sekunders marginal, dock hela 21 sekunder ner till trean Schenken.

I finalen är det Graham Hill som får en smakstart. Ronnie kommer återigen iväg som trea, omedelbart i bakhasorna på Schenken. Bakom denna trio får Sifferts Chevron ett oljeläckage och med varenda droppe strategiskt utspridd i chikanen blir det stort kaos i startfältet. Pescarolo lyckas på det tredje varvet pressa sig förbi Hill, som får finna sig i att vara illa klämd mellan två bilar från March - "Sandwich à la March", som en engelsk journalist uttryckte det. Men glädjen blir kort, Pescarolo spränger sin motor och tvingas in i depå. Ronnie har dock problem att hänga på Hill - bilen lider av understyrning och med fulla tankar går det helt enkelt inte tillräckligt fort. Hill har till skillnad från Ronnie dessutom tur med varvningarna och lyckas dra ifrån. Derek Bell, som hotar Ronnie bakifrån, snurrar. Ronnie får in en bättre rytm i varvningarna och är snart åter uppe i Hills bakvagn. Ronnie berättar själv:

"När det bara var två varv kvar var jag tvungen att göra ett försök. Jag slängde ut min March jämsides med Grahams Brabham uppför backen mot chikanen. Nu gällde det vem som bromsade sist - det blev jag. Jag kom in i chikanen före Hill och ledde ut på sista varvet. Då hände det igen. Vi skulle varva Jeremy Richardson, som såg o ss i sina backspeglar. Han väntade sig tydligen att vi skulle ta honom på hans högersida och stack ut mot vänster. Men jag hade tänkt en tusendels sekund för fort och var redan ute på hans vänstersida. Jag fick kasta min bil ut på gräset och Hill smet bekvämt förbi på den vidöppna sidan. Jag fick stryk med 0,6 sekunder och retade mig på min eviga otur. Genom att bli av med växelspaken i första heatet hade Pescarolo med futtiga 0,6 sekunder lurat mig på en prima TV-apparat och nu förlorade jag till Graham med samma marginal tack vare det olycksaliga sista varvet. Men OK, jag hade kommit tvåa sammanlagt efter Graham och eftersom han hörde till gänget A-förare gav min andraplats full utdelning i EM-serien. Nio poäng var mina."

Förutom att Ronnies körning gjorde honom till en värdig tronföljare till titeln "King of Thruxton" så satte också Ronnie under tävlingen ett nytt varvrekord alla kategorier med 1.13,4 och med en snittfart om 187,014 km/h.

 

Heat 1 Cla. Förare Tid, varv, anmärkning 1 Hill 35'05.2", 28 2 Bell 35'16.2", 28 3 Cévert 35'29.2", 28 4 E. Brambilla 36'06.6", 28 5 Depailler 27 6 Beuttler 27 7 Ikuzawa 27 8 Richardson 27 9 Ruesch 27 10 Jarier 27 11 Reid 27 12 Gall 26 NC Jaussaud 17 DNF Perrot 18, koppling, punktering DNF Blades 16, radiator DNF Cannon 16, elektriskt DNF Wisell 14, batteri DNF Dal Bo 9, bränsletryck DNF Cullen 6, oljeläckage DNF Dubler 1, koppling Snabbaste varvtiderna till final: Jaussaud, Perrot, Blades, Cannon och Wisell

Heat 2 Cla. Förare Tid, varv, anmärkning 1 Pescarolo 35'01.0", 28 2 Peterson 35'07.4", 28 3 Schenken 35'11.4", 28 4 Birrell 35'22.6", 28 5 W. Fittipaldi 35'25.2", 28 6 Siffert 35'28.2", 28 7 Westbury 35'51.4", 28 8 Walkinshaw 36'08.0", 28 9 V. Brambilla 36'51.4", 28 10 Jarier 27 11 Scott 27 12 Nelson 27 13 Pickering 27 14 Blanc 27 15 Wingfield 26 16 Galli 25 DNF Lauda 14, bromsar DNF Reutemann 13, motor DNF Hart 10, bränsleledning DNF Walker 9, bränslegivare Snabbaste varvtiderna till final: Galli, Lauda, Reutemann och Walker