Resan var arrangerad av den veganska avdelningen inom STF och att Eva letat just på den lite speciella uppsättningen hade att göra med hennes vid den tidpunkten mycket stora problem med eksem över precis hela kroppen. Men trots att jag redan innan avfärd insåg vad helpension skulle innebära för mat så lyckades jag lockas med...

Och trots ett visst motstånd från min sida och trots alla kufiska maträtter jag tvingades inmundiga denna vecka, så kan jag inte påstå att jag ångrar denna resa. Vi bjöds på strålande väder och fantastisk vandring i ett vidunderligt landskap. Och den hägrande synen av Matterhorn och dess 4.478 möh blev något som satte sig på näthinnan. Det känns som att jag någon gång vill återvända för att ta mig upp på den högresta toppen.

För varje dag som gick tog vi oss allt högre upp. Kroppen hann vänja sig vid den högre höjden och vandringsmusklerna stärktes av den friska luften...

...men den där fallossymbolen gäckade oss... Skulle det inte gå att ta sig upp på toppen? Jag ställde frågan bland veganerna - vem vill hänga på och göra ett försök? Två anmälde sig till min lilla expedition. Och även om vi blev avrådda så beslöt vi oss för att göra ett försök - åtminstone att ta oss upp så högt som möjligt. Tyvärr nåddes vi av beskedet att två personer hade omkommit uppe på Matterhorn kvällen innan vi skulle gå upp och genast blev vi lite fegare...

Men sagt och gjort - vi påbörjade vår vandring. Hur högst skulle vi komma?

Tyvärr har jag glömt bort vad mina två veganpolare hette - men trevliga var de och vi hade definitivt samma mål...

Till slut kom vi upp till ett hotell med restaurang på 3.260 meters höjd! Uppe bland molnen... Efter en välsmakande öl fortsatte vi vår vandring uppåt...

När en sten kom dråsande nerför bergssluttningen alldeles intill oss så insåg vi det dråpliga i att försöka ta sig upp på Matterhorn utan riktigt utrustning - t ex hjälm. Det stod då även klart att vi vid vissa passager hade varit betjänta av rep. Vi beslöt oss för att vända neråt. Jag gissar att vi då var uppe på 3.500 m.

Så resten av veckan blev det fortsatt vandring med veganerna och med Eva som blev mycket bättre i sitt eksem...

Men en sak är klar - jag måste bara upp på den där toppen... Och nästa år tror jag att jag tar med mig barnen för nostalgisk vandring i dessa trakter...