I mars 1940 hade en svenska order på 90 stridsvagnar av typ TNH från BMM (Böhmisch-Mährische-Maschinenfabrik, en tjeckisk firma tidigare känd som CKD; Českomoravská-Kolben-Daněk) annullerats. Istället beslagtog Tyskland dessa vagnar för att använda dem i kriget. Sverige var emellertid fortsatt mycket intresserade av den tjeckoslovakiska stridsvagnen och förhandlingar om licenstillverkning hade återupptagits efter att tyska myndigheter ställt sig positiva till detta. Efter medgivande från Kungl. Maj:t stod det klart att de medel som tidigare avsatts för TNH-stridsvagnarna fortfarande kunde användas för ett eventuellt inköp. Efter långa och segslitna förhandlingar, kunde till slut ett licensavtal slutas i december 1940 med BMM. I juni 1941 lades beställning på tillverkning av 116 stycken TNH-stridsvagnar vid Scania-Vabis. Dessa vagnar kom att levereras mellan december 1942 och augusti 1943; hela tre år senare än ursprungligen planerat. Fordonen fick i armén beteckningen Stridsvagn m/41.

Som ett resultat av försvarsbeslutet 1942 fortsatte Sverige sin forcerade stridsvagnsanskaffning. Det klargjordes att behovet av lätta 10-tons stridsvagnar var fortsatt stort, trots att den internationella utvecklingstrenden gick mot allt tyngre stridsvagnar – bättre skyddade och med kraftigare beväpning – och trots att 1941 års pansarkommitté rekommenderat att en tyngre stridsvagn skulle anskaffas. I juni samma år lades därför två kompletteringsbeställningar på lätta stridsvagnar; dels på Strv m/40K (som kom att tillverkas vid Karlstads Mekaniska Verkstad), dels på fler av den Strv m/41 som redan var under licenstillverkning vid Scania-Vabis i Södertälje. I samband med denna andra beställning fick den första beställda serien av Strv m/41 tilläggsbeteckningen SI och den den andra serien fick följaktligen beteckningen Strv m/41 SII. En prototyp av Strv m/41 gjord i vanlig stålplåt hade levererats redan våren 1941.

Strv m/41 SI var inte av det modernaste slaget när leveranser inleddes i slutet av 1942. Till skillnad från Landsverks vagnar så var pansarskrovet nitat. Detta underlättade i och för sig tillverkningen, men konstruktionen hade sina kända nackdelar. Det diskuterades att gå över till en helsvetsad konstruktion, men bedömningen blev att detta skulle ta för lång tid. Precis som sina föregångare (stridsvagnarna m/38-40) var TNH-stridsvagnen beväpnad med 37 mm kanonen från Bofors och två 8 mm kulsprutor m/39. Motorn, Scania-Vabis typ 1664, var densamma som satt i den Strv m/40L som året innan beställts från Landsverk. Däremot skilde sig bandaggregaten avsevärt, jämfört med stridsvagnarna från Landsverk. I Strv m/41 användes beprövade bladfjädrar, istället för den modernare torsionsfjädringen. Vagnen hade emellertid goda framkomlighetsegenskaper och upplevdes som lättmanövrerad; den 5-växlade förväljarlådan från Praga-Wilson fungerade alldeles utmärkt.

I jämförelse med ursprungsmodellen hade tjeckerna gjort vissa modifieringar i konstruktionen (de betecknade den som TNHP-S), bland annat hade pansartjockleken ökats frontalt och såväl det övre frontpansaret som tornpansaret hade fått en annan utformning. Därutöver hade den bakre delen av torntaket rätats ut för att ge mer utrymme. Tyskarna ville hemlighålla vissa av dessa förbättringar, men BMM tillsåg att de via kurir kom Sverige till del som kodade ritningar.

Ett år efter den första beställningen på Strv m/41 lades en andra beställning på ytterligare 122 vagnar. Denna beställning skulle egentligen ha kunnat vara större om Scania-Vabis hade haft större produktionskapacitet. TNH-stridsvagnen uppfattades nämligen som en bättre stridsvagn än det alternativ som stod till buds från Landsverk, även om den ur ett internationellt perspektiv var hopplöst föråldrad. Nu blev det istället en uppdelad anskaffning på två industrier då kontrakt samtidigt skrevs med Landsverk om leverans av ytterligare 80 Strv m/40 (de som kom att sättas samman vid Karlstads Mekaniska Verkstad). 

Den andra omgången TNH-stridsvagnar betecknades Strv m/41 SII. Dessa hade förstärkts frontalt med bättre pansarskydd och även försetts med den nya motorn L-603 från Scania-Vabis på 160 hk. Motorbytet var nödvändigt på grund av den ökade vikten, men samtidigt tog den nya motorn mer plats varför vagnen fick förlängas 65 mm (ett ökat avstånd som kan ses mellan det andra och det tredje bärhjulet). Andra ändringar var att bränsletankens volym ökades från 190 till 230 liter. I övrigt var de båda modellerna av Strv m/41 lika och karakteriserades av att ha hög driftsäkerhet.

Leveranser påbörjades i oktober 1943, men innan de 18 sista vagnarna hade hunnit färdigställas togs ett beslut att dessa istället skulle konverteras till stormartillerivagnar (de vagnar som senare kom att betecknas som Sav m/43). Detta var följden de lyckade försök som genomförts med en ombyggd variant av prototypen till Strv m/41 – försök med understödsfordon till infanteriet. Produktionen av Strv m/41 SII upphörde därmed i mars 1944 då totalt 104 vagnar hade levererats.

Samtliga Strv m/41 SI kom att tillhöra P 3 i Strängnäs, medan SII-vagnarna företrädesvis organiserades vid P 4 i Skövde (ett fåtal sändes till P 2 och en mindre del tillhörde P 3:s materielreserv). Samtliga vagnar byggdes i slutet av 1950-talet och i början av 1960-talet om till pansarbandvagnar – de vagnar som sedermera fick beteckningen Pbv 301. De överblivna stridsvagnstornen kom att användas som värntorn för skydd av de krigsflygbaser som upprättades runt om i landet. I denna roll blev de kvar i organisationen till en bit in på 1990-talet.

Ombyggnationen till Pbv 301 gjorde att ingen äkta Strv m/41 finns kvar idag. Däremot har en Sav m/43 ”återställts” till sin ursprungliga design - dvs Strv m/41 SII - och den har nu överförts till det nya försvarsfordonsmuseet Arsenalen i Strängnäs.

De äldre fotografierna på denna sida kommer från Armémuseum, FMV och Wikipedia...

Åter till sidan om Pansar? Klicka här!

Åter till första sidan? Klicka här!