Landsverks stridsvagn L-60 var en vidareutveckling av konceptet L-10, det vill säga den Stridsvagn m/31 som Sverige beställde i tre exemplar för försök och som levererades 1935. Stridsvagn L-60 var däremot betydligt lättare – 8,7 ton istället för 11,5 ton – trots att tjockleken på pansarstålet i stort sett var densamma och trots att beväpningen på båda vagnarna utgjordes av en 37 mm kanon. Två vagnar hade exporterats till Irland och till Österrike och Ungern hade vardera ett fordon sålts. I Ungern kom sedermera stridsvagn L-60 att licenstillverkas i över 200 exemplar under namnet ”Toldi” – en vagn som användes under andra världskriget, bland annat i striderna mot Sovjetunionen.

När beslutet kom om anskaffning av stridsvagnar i juni 1937 stod det klart att pengarna inte skulle räcka till stridsvagnar i två bataljoner med två stridsvagnskompanier vardera. Inte ens kommissionens ursprungliga kostnadsförslag skulle ha räckt till stridsvagnar i mer än en dryg bataljon. Redan i juli hade beställning lagts hos CKD på 48 stycken Strv m/37, men först den 10 september kunde kontrakt på c:a 2 miljoner kronor (det som återstod av de ursprungliga 4,5 miljoner kronor) tecknas med AB Landsverk på 16 stridsvagnar av modell L-60-S (där S stod för att det var en modell för Sverige).

L-60-S hade i likhet med Strv m/31 ett svetsat pansarskrov. En teknisk nymodighet som infördes var torsionsfjädring, vilken gav stridsvagnen utomordentliga fjädringsegenskaper för sin tid. I övrigt bestod bestyckningen, utöver Boforskanonen med 37 mm kaliber, av en kulspruta placerad till vänster om kanonen i tornet. Vid införandet i den svenska armén fick fordonet beteckningen Stridsvagn m/38. Leveranser av seriefordon påbörjades 1938 och avslutades under augusti 1939. Den första L-60 som levererades var en förserievagn i vanlig järnplåt som fick arménummer 61. Därefter levererades det provchassi som beställts redan i juni 1936, som byggts om till en L-60-S och som försetts med torn (arménummer 62). Serievagnarna av Strv m/38 fick arménummer 63-77.

När andra världskriget bröt ut i den 1 september 1939 så var dessa 16 stycken Strv m/38 de enda stridsvagnar Sverige kunde sätta in för att bekämpa fientliga stridsvagnar – en realitet som var ett faktum ända fram till 1941 och som påbjöd ett snabbt uppvaknande…

Stridsvagn m/38 placerades först vid Göta Livgardets stridsvagnsbataljon. Där hade överstelöjtnant C A Ehrensvärd ersatt den tidigare chefen överstelöjtnant Curt Klingspor som hastigt avlidit. Ett modernt stridsvagnskompani kunde för första gången förevisas i slutet av mars 1939 (tre plutoner med vardera 5 Strv m/37, en pluton med 5 Strv m/38 och en stab med 3 Strv m/38). Detta skedde en snöig dag på Järvafältet inför en samlad försvarsledning. Ett beslut hade emellertid tagits att lägga ner Göta Livgarde och ”att det pågick ett stort krig kunde inte hindra verkställandet av ett riksdagsbeslut” (Ehrensvärd i sin bok ”I rikets tjänst”).

Stridsvagnarna överfördes hösten 1939 till Skaraborgs regemente I 9 i Skövde och Södermanlands regemente I 10 i Strängnäs. Tanken var att dessa utbildningsregementen skulle bli kombinerade regementen med såväl en pansarbataljon som en infanteribataljon. Innan omorganisationen den 1 oktober 1939 hann dock samtliga 64 stridsvagnar vid Göta Livgardes stridsvagnsbataljon framgångsrikt delta i den så kallade Sigtunamanövern i slutet av september. Trots svåra förhållanden och tuff terräng gjorde stridsvagnarna med personal en berömvärd insats, bland annat skeppades hela stridsvagnsbataljonen över den 2 km breda Skofjärden – den första överskeppningen någonsin för ett pansarförband i Sverige (de båda stridsvagnskompanierna under ledning av kapten Stig Hasselrot och major Gustav D:son Aschan).

Enligt 1936 års försvarsbeslut skulle ytterligare en stridsvagnsbataljon ingå i försvarsorganisationen. Då de beslutade medlen 1936 endast räckte till en första bataljon fortsatte diskussionerna i maj 1939 om ytterligare anskaffning av stridsvagnar – särskilt påkallat i de orostider som Tredje Rikets införlivande av Tjeckoslovakien innebar i mars samma år. Först en månad efter andra världskrigets utbrott gjorde dock Chefen för Armén en hemställan till Kungliga Majestät där han bad om 18 miljoner kronor för anskaffning av ytterligare 104 stridsvagnar, vilket därmed skulle räcka till två moderna bataljoner med 84 stridsvagnar i vardera. Trots att krigsutbrottet hade gjort det lättare att få anslag till försvaret så begärde emellertid försvarsminister Per Edvin Sköld endast 4 miljoner kronor i sin proposition till riksdagen för anskaffning av 20 vagnar för förstärkning av den I. stridsvagnsbataljonen. Detta bifölls den 28 november 1939 – ett par dagar innan Sovjet anföll Finland!

Redan innan detta beslut togs hade KAF inlett förhandlingar med Landsverk om ytterligare leveranser av Strv m/38. Då den internationella utvecklingstrenden gick mot allt fler kanonbestyckade stridsvagnar framfördes önskemålet att de nya stridsvagnarna skall bestå av ett kraftigare pansar. Detta motsatte sig dock Landsverk som förklarade att konstruktionen inte skulle tåla den högre vikten.

Därför var det endast med små modifieringar som kontrakt skrevs den 19 december 1939 på en något förbättrad stridsvagn benämnd L-60-S/II. Det var detaljer som skiljde – i huvudsak var utförandet detsamma som för Strv m/38. Tornet var något ändrat med kanonen i en separat vapensköld till vänster och kulsprutan flyttad till höger om denna, dessutom kompletterad med ytterligare en kulspruta. Inledningsvis fanns även en möjlighet för föraren att kunna skjuta k-pist rakt fram genom en glugg. Den täcktes senare för, då det klarnade vilket litet värde denna möjlighet egentligen hade. Strv m/38 var inledningsvis försedd med en rattstyrning. I den vidareutvecklade varianten var denna styrprincip ersatt med spakstyrning. Då detta visade sig vara att föredra fick även Strv m/38 spakstyrning i slutet av 40-talet. Andra skillnader var att kör- och parkeringsbromsen inte längre var kombinerad med styranordningen utan separerade och att en kylare för den hydrauliska växellådan hade placerats till höger på det nedre frontpansaret.

I det svenska försvaret fick de nya fordonen beteckningen Stridsvagn m/39. Tanken var att de 20 vagnarna skulle vara levererade till i mitten av oktober 1940, men förseningar hos underleverantören Bofors av 37 mm kanoner gjorde att kontraktet inte kunde uppfyllas förrän våren 1941. Vid denna tidpunkt hade kriget gjort det extra tydligt att kraftigare bepansring var nödvändigt, varför ett beslut togs i maj samma år om att fordonen skulle kunna förses med ett extraskydd frontalt som ökade pansartjockleken från 15 till 50 mm. Dessa tilläggsskydd skulle dock endast användas vid stridsinsatser och inte vara monterade under övning – allt för att inte slita på stridsvagnen för mycket.

Inledningsvis tillställdes Strv m/39 utbildningsregementena I 9 i Skövde och I 10 i Strängnäs – regementen som döptes om till P4 respektive P 3 i samband med att Pansartrupperna bildades den 1 oktober 1942. Redan våren samma år hade några Strv m/39 överförts till K 2 i Helsingborg eftersom stridsvagnsutbildning skulle genomföras även där. Detta regemente fick senare beteckningen P 2. I mars 1943 överfördes P 3:s vagnar till P 4. Stridsvagn m/39 fanns kvar i den svenska krigsorganisationen fram till 1957. Idag finns exemplar av såväl Strv m/38 som Strv m/39 bevarade - bl a de vagnar som nu överförts från Pansarmuseet i Axvall till det nya Försvarsfordonsmuseet Arsenalen i Strängnäs.

De äldre fotografierna på denna sida kommer från Armémuseum, FMV och Försvarsstabens pressavdelning.

Åter till sidan om Pansar? Klicka här!

Åter till första sidan? Klicka här!