Direkt efter andra världskriget blev det totalstopp på att anskaffa fler stridsfordon till den svenska armén. Inte så konstigt kanske med tanke på att hela 1308 fordon blivit levererade från början av 1939. Problemet var emellertid att det stora flertalet stridsvagnar var för dåligt skyddade och med en otillräcklig verkansförmåga. Inför en kommande förnyelse av det svenska stridsvagnsbeståndet inleddes därför en sondering av vad marknaden hade att erbjuda. Bland annat undersöktes möjligheterna under 1947-1948 att anskaffa Sherman-vagnar, men detta spår fick ingen fortsättning då det stod klart att den inte var mycket bättre än vår egen Strv m/42. Studier vid KAF kom fram till att den vagn som bäst uppfyllde kraven på en ny tung svensk stridsvagn var brittiska Centurion Mk III med 8,4 cm beväpning. En framstöt gjordes därför 1950 till England där Sverige förhörde sig om möjligheten att köpa vagnen. Svaret blev då att den egna produktionen hade förtur och att leveranser kunde utlovas först från 1958.

Stridsvagn Centurion utvecklades ursprungligen som en kavalleristridsvagn benämnd A41 med 7,6 cm beväpning och var en vidareutveckling av stridsvagnarna Cromwell och Comet. I början av 1945 skeppades sex prototyper över från Storbritannien till kriget i Tyskland, men de anlände för sent för att delta i striderna. Några år efter krigsslutet inleddes dock en produktion av stridsvagnen och erfarenheter från krigets slutskede hade då inarbetats i konstruktionen för den senaste versionen Mk III. Benämningen på stridsvagnen hade då ändrats till Centurion.

Sedan andra hälften av andra världskriget hade britterna konsekvent gett sina stridsvagnar ett namn som började på C (den romerska siffran för 100 – Centurion var en härförare med befäl över c:a 100 man) – något som gäller än idag. Den första brittiska stridsvagnen på bokstaven C var dock Convenanter, som kom redan 1940.

Det nedslående beskedet från Storbritannien fick istället Sverige att rikta blickarna åt annat håll. KAF hade under 1950 fått vetskap om en nyutvecklad fransk 15-tonsstridsvagn – AMX 13 med 75 mm beväpning – och det beslutades att låna in en vagn för utprovning. Parallellt inleddes en sekretessbelagd projektering av en egenutvecklad tung stridsvagn under täcknamnet Kranvagn (KRV). Vid denna tidpunkt (1951) inkom även rapporter från Koreakriget som underströk hur undermålig beväpningen var på en stor del av den svenska stridsvagnsflottan (Strv m/40 och Strv m/41 med 37 mm kanon). Studier och försök genomfördes därför med chassierna till dessa äldre stridsvagnar uppgraderade till pansarvärnskanonvagnar med grövre beväpning. De gav tyvärr inte önskat resultat – framförallt beroende på det otillräckliga skyddet. En AMX 13 anlände emellertid under stort hemlighetsmakeri till Sverige i april 1952 och redan efter ett halvårs utprovning var inriktningen att införskaffa ett större antal vagnar från Frankrike

Strv 81

Mitt under försöken med AMX 13 ändrade sig plötsligt britterna i frågan om att sälja stridsvagn Centurion till oss. Anledningen var de handelsbekymmer de fått i sin bytesbalans med Sverige. Under senare hälften av december 1952 genomfördes förhandlingar i London om köp av 80 vagnar – vilket var vad tillgängliga medel räckte till (1 miljon kronor per stridsvagn) – och på nyåret 1953 fanns ett kontraktsförslag framme.

Valet stod således mellan att köpa brittiskt eller franskt. Frågan blev infekterad då arméchefen – general Carl August Ehrensvärd – föredrog AMX 13 med motiveringen att han ansåg Centurionvagnen ”…var en utmärkt stridsvagn men väl tung för svenska förhållanden och dyrbar, även i drift…”. Överbefälhavaren å andra sidan – general Nils Swedlund – sades vara ”…skeptisk inställd mot att man i Frankrike kunde tillverka fullgod krigsmateriel…” och dessutom ville han ha en stridsvagn som bättre stod emot hotet från atomvapen än vad den lätta franska stridsvagnen med sina 10-40 mm pansarstål bedömdes göra. Detta var helt i linje med den larmrapport som FOA publicerade under året och som förutspådde att taktiska kärnvapen skulle komma att användas i framtida krig. ÖB lyckades på ett kuppartat sätt få med försvarsministern Torsten Nilsson på sin linje, varefter beslut togs – utan att vare sig CA eller KAF hörts närmare i frågan – att genomföra anskaffning av Centurionstridsvagnar och att via UD meddela fransmännen att Sverige inte längre var intresserade av att köpa AMX 13. Den svenska grupp som i april 1953 under ledning av Eric Gillner förhandlade med Frankrike om köp av 300-400 vagnar fick snabbt avbryta affärsdiskussionen.

De åttio Centurionstridsvagnarna som Sverige köpte från Storbritannien var redan tillverkade för den inhemska arméns behov och kunde hämtas direkt ur brittiska mobiliseringsförråd. Redan den 2 maj 1953 – en lördag – anlände de första sex vagnarna till Sverige efter en stormig resa. De kom med Ahlmarksrederiets fartyg ”Silen” till Landskrona hamn och lastades av med den stora varvskranen innan de för egen maskin körde upp på speciella järnvägsvagnar för vidare transport till Hässleholm och P2.

Den 50 ton tunga Centurion Mk III var en traditionellt uppbyggd stridsvagn med föraren placerad till höger i chassiet, vagnchef och skytt till höger i tornet och laddaren till vänster. Den 12-cylindriga Meteormotorn från Rolls Royce var en konvertering av den berömda Merlinmotorn som bl a satt i jaktflygplanen Spitfire och Mustang. Motor och transmission var placerade baktill. Skyddet var med sina 150 mm pansarstål frontalt i tornet överlägsen många av sina samtida konkurrenter – något som framgångsrikt bevisats under Koreakriget där Centurion fick sitt elddop. Mycket betydelsefullt för vagnens stridsvärde var också möjligheten att kunna skjuta den nya typen av pansarbrytande ammunition benämnd APDS (Armour Piercing Discarding Sabot) – underkalibriga pansarprojektiler med drivspegel som ökade genomslaget i pansar till det dubbla i jämförelse med de äldre fullkalibriga projektilerna.

Vagnarna fick i Sverige beteckningen Stridsvagn 81 – den första stridsvagnen med > 8 cm kanonkaliber – men kallades under många år för C III. Så snart den sista av de åttio Centurionerna levererats i början på sommaren 1953 inleddes utbildning på vagnarna vid P 2 och redan hösten 1954 deltog kompanier med ”81:or” under de stora manövrarna i Skåne och Dalarna. Det lyckade resultatet bidrog till att medel tillställdes för anskaffning av ytterligare 160 Centurionstridsvagnar Mk III. När de anlände till Sverige 1955 var några av modifieringarna från den senaste versionen Mk V införda, bl a ett nytt eldrör (typ B, tidigare typ A) med krutgasejektor. En annan synlig yttre skillnad var att lådan för förarhuven på frontpansaret ersatts med ett bandankare. De totalt 240 Strv 81 gjorde det möjligt att bemanna fyra pansarbrigader. De ersatte Strv m/42, som istället tills vidare tog de gamla 10-tonsvagnarnas plats. Anskaffningen tillfredsställde arméns behov av tunga stridsvagnar så pass att KRV-projektet lades ner 1954, däremot kvarstod behovet av ett lättare komplement till Centurionerna.

De första Centurionerna som till Sverige saknade radio, men fick senare radiostationerna Ra 121, Ra 130 och Ra 400 inmonterade. Efter hand infördes också ett interkommunikationssystem som möjliggjorde samtal mellan besättningsmedlemmarna. Tidigare hade endast vagnchefen kunnat ge föraren order via en handhållen mikrofon.

Strv 101

Försvarsbeslutet 1958 innehöll medel för ytterligare anskaffning av Centurionstridsvagnar. Förhandlingar inleddes med engelsmännen samma år. De ville inledningsvis endast erbjuda vagnar med samma kanonkaliber som på Strv 81 (8,4 cm), men eftersom analyser i Sverige av hotbildsutvecklingen visat att det på 1960-talet skulle komma att krävas minst 10 cm kanonkaliber på stridsvagnar så frågade KAF efter den senaste versionen av Centurion – Mk 10. Den brittiska delegationen, som inte trodde att Sverige kände till den vidareutvecklade varianten, fick emellertid efter ett tag ett bemyndigande att sälja Mk 10:an till Sverige. Totalt 110 vagnar nytillverkades för Sveriges behov och levererades under 1959-1960.

Centurion Mk 10 fick beteckningen Stridsvagn 101. Förbättringarna i jämförelse med de äldre versionerna var flera och det som framförallt ”stack ut” var den kraftigare 10,5 cm pjäsen där gyrostabiliseringen i höjd och sida hade förbättrats (något som möjliggjorde träff vid skjutning under gång). Därutöver hade vagnen fått ett förstärkt frontpansar i chassiet (120 mm pansarstål i stället för 76 mm) och en ny vapensköld. Liksom tidigare kunde vagnen dra med sig en bränslekärra för att öka aktionsradien (med 900 liter extra), men den behövde å andra sidan inte användas lika ofta eftersom utrymme hade skapats baktill för en extra bränsletank (medförd mängd bensin hade ökats från 540 till 1000 liter). Denna modifiering gav motorluckorna ett annat utseende. En mindre Morrismotor på 8 hk hade dessutom klämts in i motorrummet för att driva ett elverk på 3000 W och en ventilationsfläkt för övertryck i stridsrummet. När motorerna tjänat ut ersattes de efterhand med motorer från Ford Escort.

En klar förbättring var att tornet försetts med ett golv – vilket gjorde att laddaren slapp springa med i tornets rörelser. Spaningshuven för vagnchefen blev kontraroterande och behövde inte längre handmanövreras. Dessutom blev dess lucka tvådelad så att den kunde ställas i ett paraplyläge som extra skydd över huvudet under observation med öppen lucka. Eftersom vagnen nytillverkades för Sverige fick instrumenten angivelser i det metriska systemet. Däremot hade britternas anslutning till nybildade NATO gjort att ett nytt standardiserat gängsystem införts – något som inte gagnade komponentgemenskapen mellan Mk III/V och Mk 10 i Sverige.

Strv 102

För att de äldre Strv 81 skulle nå samma standard som de nyinköpta Strv 101 genomfördes ett moderniseringsprogram vid Miloverkstäderna i Hässleholm och Skövde på de 240 äldre vagnarna under 1964-1966. Uppgraderingen innebar framförallt en ombeväpning till 10,5 cm kanon och ett nytt ammunitionsställ, men även radioutrustningen byttes ut – två Ra 421 placerades i samtliga vagnar (även i Strv 101). Samtidigt infördes också telehjälmar.

De modifierade vagnarna fick beteckningen Stridsvagn 102. Dessa stridsvagnar kunde exteriört särskiljas från Strv 101 framförallt genom att de hade färre fästöglor i sidoplåtarna.

Strv 101R och Strv 102R

I avvaktan på en ny svensk stridsvagn inleddes 1973 en central renovering av samtliga Centurionstridsvagnar. När detta var klart 1977 på Strv 102 hade livslängden förlängts till 1985. Renoveringen av Strv 101 blev klar 1983 och fick med detta en förlängd livslängd till 1990. Men trots att försvarsbeslutet 1977 slog fast att arméns mekanisering måste ökas och att fler stridsfordon behövde tillföras, gavs inget ekonomiskt handlingsutrymme åt en omsättning av befintligt stridsvagnsbestånd – istället prioriterades anskaffningen av lättare stridsfordon.

Detta resulterade i att ytterligare en livstidsförlängning av Centurionerna behövde göras. Under ett antal år (1983-1987) genomgick därför samtliga vagnar ett så kallat ”torn-REMO” vid AB Bofors i Karlskoga. Renoveringen avsåg i första hand riktmaskineriet medan modifieringen avsåg utrustning för observation och eldledning. Detta innebar att Strv 101/102 uppgraderades med mörkerutrustning, kalkylator (måldator), nytt sikte med laseravståndsmätare, samt fick en förbättrad pjäsriktanordning med nya gyron, riktdon och elektronikdelar, vilket i avsevärd grad ökade stabiliseringen. Även 71 mm lyskastare av typ Lyran tillfördes fordonen och den äldre Strv 102 fick förstärkt frontalt chassiskydd så att nivån ensades med den modernare Strv 101. Därutöver fick eldrören ett termoskydd för att förhindra krökning vid uppvärmning samtidigt som avgasrör och ljuddämpare försågs med värmesignaturdämpande plåtar för att det inte skulle vara lika lätt att identifiera en Centurion med hjälp av IR-sikten/-sensorer.

Som en ytterligare skyddshöjande åtgärd försågs samtliga Centurioner med explosivt reaktivt pansar på chassi och torn. Dessa yttre tilläggsskyddsmoduler var uppbyggda enligt samma princip som det israeliska ”Blazer-pansaret” (paneler placerade i 30º vinkel med 3 mm sprängämne mellan två 3 mm:s plåtar) som användes för första gången vid kriget i Libanon 1982. Leverantör av detta "aktiva pansar" (som det kallades i mitten av 1980-talet) var FFV Ordnance. Sverige blev således ett av de första länderna i världen att anamma denna kontroversiella men verkansfulla skyddsprincip.

Vagnarnas beteckning ändrades efter detta omfattande REMO till Strv 101R och Strv 102R. Därmed hade den tekniska livslängden utsträckts till 1995.

Strv 104

Ungefär vid samma tidpunkt befanns det nödvändigt att göra någonting åt de äldsta Centurionerna som var hårdast slitna av. Beslut togs därför att låta 80 stycken av 102:orna (24 ur 1953 års leverans och 56 ur 1955 års leverans) även genomgå en modifiering av chassiet i perioden 1983-1987. För att utröna vilken typ av drivlina som skulle väljas, hade en vagn skickats över till Vickers i England där den försetts med dieselmotor och samma typ av växellåda som satt i Chieftain. Den genomgick jämförande tester med ett Centurionchassie som införskaffats 1977 från Israel via Schweiz – ett chassi som gick under benämningen Panturion. Denna tornlösa vagn var försedd med en drivlina som plockats samman i Holland – en Continental dieselmotor av samma typ som satt i M 60 ”Patton” och en automatlåda från Allison.  

Det amerikansk-israeliska konceptet visade sig överlägsen det engelska varför REMO med denna lösning beställdes hos Hägglunds & Söner AB i Örnsköldsvik på de åttio utvalda vagnarna. Med uppgraderingen 1983-1987 av de äldre vagnarna till en konfiguration som fick beteckningen Stridsvagn 104, förlängdes den tekniska livslängden till år 2000. Planerna vid denna tidpunkt var att det kring sekelskiftet skulle finnas framme en ny stridsvagn.

Det nya drivaggregatet ökade rörelseförmågan för Strv 104 i allt väsentligt, men en stor ”spin-off”-effekt var det effektiviserade underhållet. Ett motorbyte kunde med det nya drivaggregatet genomföras på någon timme i fält – något som tidigare kunde ta en vecka på miloverkstaden. Den ökade farten ökade emellertid bandaggregatslitaget. Vagnen hade heller inte något separat elverk – det fanns helt enkelt inte plats för något sådant – varför dieselmotorn var tvungen att köras på förhöjd tomgång för att ström skulle genereras för t ex tornriktningen. En Strv 104 kan, om inte annat, identifieras med hjälp av det annorlunda kylluftgallret över motorn.

Övrigt

Det gjordes mängder av försök med Centurionstridsvagnen. Den provades bland annat som pansarvärnsrobotfordon, broläggare och schaktmaskin. I mitten av 1980-talet anskaffas trettio kopior på den sovjetiska minvälten KMT-4, vilket gjorde att vissa Centurioner fick anta rollen som minröjare.  

I början av 1990-talet inköptes 16 begagnade Centurioner Mk 7 från Schweiz (á 10.000 SFr) för att användas i analyser av skydd och verkan. Dessa stationerades huvudsakligen på FMV i Karlsborg. Vagnarna var i nyskick! Vid utprovningen av det svenskutvecklade ballistiska skyddet till Strv 122 framkom behovet av en mobil 12 cm kanon – den stationära ”12:an” på FFK var placerad på 500 m vilket visade sig mindre lyckosamt när maximal prestanda skulle hämtas ur den israeliska IMI-pilen. Lösningen blev att klämma in en 12 cm L44:a i en av de gamla schweizcenturionerna. Denna Centurion är fortfarande i bruk (2009) som skjutrigg och frågan är om det är världens enda Centurion med en sådan grovkalibrig beväpning?

Strv 105

Innan det stod klart att våra mekaniserade brigader skulle förses med ”leasade” begagnade Leoparder (Strv 121) från Tyskland, övervägdes alternativet att låta samtliga Strv 102 och Strv 104 genomgå en sista uppgradering. En prototyp på denna Strv 105 togs fram och bland de många förbättringarna märktes ny motor och växellåda, nytt fjädringssystem, nytt elsystem, ny lucka och nytt säte för föraren, ett roterande torngolv för laddaren (bättre än det i Strv 101 – som många ansåg fungerade sämre än att vara helt utan som i Strv 102/104), en elmanövrerad spaningshuv för vagnchefen och möjlighet för honom att ensa sitt sikte med skytten (”hunter-killer” funktion). Dessutom ett IR-sikte med monitorer för skytten och vagnchefen. En Strv 105 kunde lättast särskiljas från en Strv 104 på den IRV-kamera som var monterad på eldröret.

Avslutning

De första 240 Centurionvagnarna organiserades enligt org 58 på de fyra pansarbrigaderna PB5 (I 15), PB7 (I 7), PB8 (P 2) och PB9 (P 4) med 48 vagnar vardera. Därutöver erhöll P 5 totalt 22 vagnar till ett kompani vardera i två stridsvagnsbataljoner. När sedan samtliga 350 Centurioner kommit till Sverige placeras de ut enligt org 63 på de fem pansarbrigaderna PB6 (P 1), PB7 (I 7), PB8 (P 2) och PB4 (P 4) med 72 stridsvagnar vardera.

När sedermera ”Stridsvagn S” (103:an) 1967 började levereras ut till förband ändrades tilldelningen efter hand av Centurioner så att PB6 (P 1) organiserade Strv 101, PB10 (P 10) Strv 102, PB18 (P 18) Strv 102 och PB26 (P 6). Till detta tillkom två fördelningskompanier vid P 7 med Strv 101.

Centurion blev en mycket omtyckt stridsvagn av de besättningar som genom åren tjänstgjorde på dem. Många vittnar om lukten och det oförglömliga speciella ljudet från Meteormotorn. Trots de många problemen med vattenläckage, brända kopplingar och kastade band, så blev vagnen uppskattad. Den gick bra att skjuta med och eldledningssystemet var effektivt, men det som framförallt höjde vagnens stridsvärde var det elektriska kokkärlet för värmning av kaffe eller konservburkar. Den begränsade framkomligheten och den låga tillgängligheten blev betydligt bättre med Strv 104, men fortfarande drogs vagnen med problem vintertid då banden fungerade som slädmedar i sidled (något som kunde förhindras om broddar användes).

Produktion av stridsvagn Centurion pågick fram till 1962. Totalt tillverkades 4423 exemplar i de olika versionerna Mk I – Mk 13. Många av dessa såldes på export till länder som brukade vagnen till långt in på 1990-talet. Centurion kom att delta i många konflikter (Korea, Vietnam, Mellersta Östern) och blev en av de framgångsrikaste stridsvagnarna i historien. Det som inte minst bidrog till detta var den framsynta konstruktionen som visade sig vara väl lämpad för uppgradering/modernisering – något som borgade för stridsvagn Centurions långa livslängd.

I samband med att de nya Leopardstridsvagnarna började levereras från Tyskland i mitten på 1990-talet inleddes även utfasningen av kvarvarande Strv 101/102. De modifierade Strv 104 överfördes till den mekaniserade brigaden på Gotland där de kvarstod i tjänst till i början på 2000-talet då samtliga Strv 121/122 levererats. Därmed var en nära 50-årig lång tjänst till ända.

De äldre fotografierna på denna sida kommer från arkiven på Armémuseum, FMV, Försvarsstaben och Lasse Sjögren.

Åter till sidan om Pansar? Klicka här!

Åter till första sidan? Klicka här!