Ronnie provarsitter en gokart i Monaco

Ronnie Peterson kom endast att köra tre tävlingar Formel K under 1967 års säsong. Egentligen hade nog Ronnie inte tänkt satsa överhuvudtaget på gokart detta år - därtill tog Formel 3-åkandet alltför mycket tid - men det var nog svårt för Ronnie att smälta att han inte lyckats besegra Susi Raganelli innan han lade gokartratten på hyllan. 

Dessutom tycks det som om unge herr Peterson fattat rejält tycke för sin "överkvinnna" (vilket kan anas i följande brev från Ronnie, publicerat i IMS nr 4/67):

Rom den 6 mars 1967

Hej Chris och alla kartfans!

Sänder en hälning från ett vart och härligt kartland. Har nu bott i Rom fjorton dagar och trivs som fisken i vattnet. Första veckan var Susy och jag ute och tittade på Roms sevärdheter och provade Susies nya Robardie. Jag satte på varsin gammal Parilla till att börja med. Först hängde jag med, men nu är det finito.

Den här veckan har vi varit på Pista d'Oro vareviga dag från morron till kväll. Jag har definitivt inte kommit i form ännu - min bästa tid med en ny Parilla är 54,1 (där har jag varit nere två gånger), vilket är ganska dåligt - för när jag åkte VM här nere hade jag tider kring 53,7. Genomsnittligt ligger jag nu på 54,4.

För Susys del går det alldeles för fort för mig. Hon ligger stadigt på 53,8-53,9 med Robardien och 54,0 med den nya Tecnon. Hon har tre nya motorer (Parilla) men kommer inte ner under 54,0 med någon av dem, så han har valt att åka med fjolårets VM-motor på uttagningstävlingarna. 

På första uttagningstävlingen, som gick i söndags, var Pernigotti snabbast på träningen med 54 blankt. Kometen verkar vara snabb de två-tre första varven, men sen tröttnade den. Dom tror det beror på Christensenförgasaren. Guido Sala hade tider på 54,1-54,2 med den nya Birelen och BM. För mig är det ett stort problem vad jag skall köra i år.

Susy hade bästa axtiden på söndagen. Tvåa var en ny pilot och trea Pernigotti, men i finalen kom den nya piloten etta, Pernigotti tvåa och lilla Susy trea. Pernigotti hade gjort henne mycket nervös genom att oavbrutet tala om för henne att det är slut på hennes segerrad nu.

I första kvalet missade Susy också starten totalt och kom tvåa efter den nya stjärnan, som jag tyvärr inte kommer ihåg namnet på. I andra kvalet var hon före Pernigotti och i det tredje gick en kolv sönder. I finalen stod hon på andra plats och fick en fin start, ledde i fem varv av de 35 och skulle absolut ha vunnit, men så lossnade returslangen och medan hon hade problem med att få dit den igen gick den nya killen och Pernigotti förbi och Susy kom på tredje plats före Truffo.

Jag har nu som först pratat med BM-fabriken och de kommer med en ny motor på onsdag som jag skall få testa onsdag-torsdag. Sen skall jag till Firenze (Florens) på fredag-lördag-söndag för den andra uttagningstävlingen. Tyvärr är dessa tävlingar nationella så jag får inte vara med, men det skall i all fall bli intressant att se vad BM:n går för där.

Är bjuden hem till Susy den 21:a då hon blir 21 år. Pappa och mamma Raganelli tycker jag skall lära mig italienska i stället för engelska, men det är verkligen inte lätt. Och huvudsaken är ju att man kan tala med Susy.

Många hälsningar från Ronnie.

Ronnies pappa Bengt hade inför 1967-års säsong låtit specialtillverka en Robardie speciellt till Susy Raganelli. Med händelsen från Paris hösten -66 i färskt minne (då Ronnie körde på henne så att hon blev tvungen att bryta eftersom hon inte orkade springa igång sin kart) så hade väldens första gokart med elstart konstruerats. På bilderna nedan syns denna innovativa skapelse innan motorn monterats.

Ronnie tävlingar under 1967 var följande:

• 30 april 1967 FK VM Vevey, Schweiz:
  • Ronnie 21:a efter stora problem, vagnen säljs till Goldstein
• 13 augusti 1967 Karlskoga, Sverige:
  • Ronnie uppvisningskör i samband med kanonloppet (?)
• 22 oktober 1967 "Ös-We Ring" Stockholm, Sverige:
  • Ronnie i ett 3-timmarslopp tillsammans med Lasse Lindberg där de blir trea

Därmed avslutades ett kapitel gokart-historia...

...även om Ronnie även i fortsättningen kom att göra en del framträdanden - bilden visar den vice världsmästaren i F1 i en hyrkart 1971!

30 april 1967 Vevey, Schweiz

Ronnie Peterson kom till säsongsupptakten i Formel K för att en sista gång försöka erövra VM-titeln i klass A Int. Precis som många gånger tidigare var det Vevey i Schweiz som fått äran och förtroendet att dra igång den internationella FK-cirkusen för säsongen. Denna gång gällde det alltså VM (även om EM individuellt vore mer rätt att säga).

För Ronnie kom söndagen den 30 april 1967 att stå som ett svart datum i minnesböckerna. Motorn skar, bensinpumpen gick sönder, trotteln kärvade och dessutom gjorde han en präktig vurpa. Direkt efter tävlingen sålde Ronnie sin vagn till en av de argaste konkurrenterna - belgaren Goldstein. Alla trodde nog att Ronnie därmed satte punkt för en av kartingens mest framgångsrika karriärer, men detta dementerade Ronnie:

"Trots min tjugoförstaplats i Vevey och trots att jag sålt vagnen till Goldstein, tänker jag nog köra kart någon gång då och då, för till Hedemoras GP-tävling har Susy lovat komma och den tävlingen ska jag köra om det så skall vara med en lånad vagn!"

Resultat från VM-deltävling 1:

1. Susanna Raganelli, Italien, Parilla, 50 VM-poäng
2. Daniel Corbaz, Schweiz, BM, 46 p
3. Guilio Pernigotti, Italien, Komet, 42 p
4. Leif Engström, Sverige, Parilla, 40 p
5. Edgardo Rossi, Schweiz, Parilla, 39 p
6. Carlheinz Peters, Tyskland, Komet, 38 p
7. Erich Hagenbuch, Schweiz, Komet, 37 p
8. Oscar Sala, Italien, Parilla ,36 p
9. Thomas Nilsson, Sverige, BM, 36 p
10. Francois Goldstein, Belgien, Parilla, 34 p
21. Ronnie Peterson, Sverige, Parilla, 23 p
29. Kjell Rönnö, Sverige, Parilla, 15 p

Tävlingen blev dock Ronnie Petersons tack och adjö till internationell FK.

13 augusti 1967 Karlskoga, Sverige

Att det går att åka fort med en FK bevisade Ronnie på Karlskoga då han passerade samtliga standardvagnsnoteringar med snabbaste varv 1.35,6. Toppfarten klockades till 159 km/timmen - det gick så fort på rakorna att däcket släppte från fälgen så att Ronnie kunde se rakt genom mellanrummet mellan däck och fälg!

22 oktober 1967 "Ös-We Ring" Stockholm, Sverige

Ronnie Petersons sista riktiga tävlingsstart i Formel K sker hösten -67 på Ös-We Ring utanför Stockholm. Loppet betecknades som enduro-racing och hade samlat hela 36 ekipage om två förare vardera. Många "riktiga" tävlingsförare hade lockats till deltagande, så på startlinjen i 3-timmars loppet återfanns halva den svenska F3-eliten. 

När ekipagen stod startberedda noterade man att såväl Ronnie som Kjell Rönnö drabbats av att stå allra bakerst i det stora fältet. Detta hindra dock inte de två rutinerade FK-rävarna och de for som projektiler upp genom fältet. Först iväg var dock stockholmaren Claes-Göran Persson, men han blev omgående passerad av Kent Engström på första varvet.

Kjell Rönnö gick efter några rundor upp på andra plats, men fick ge vika då Ronnie kom farande strax efter. Sedan blev det just dessa tre ekipage som fightades om täten. Kents storebror Leif missade ett varv i början, men då hans C-vagn började fungera ordentligt såg alla konkurrenter ut som statister. Ingen i ledartrion kunde hindra honom från att gå förbi, men då fattades det i alla fall ett varv till ledning. När ekipaget bytt förare, vilken var "Nicke" Johansson, gick det inte lika fort längre och A-förare kunde åter dra ifrån.

Medan de flesta gick i depå för förarbyte och tankning, fortsatte Ronnie Peterson envist utan att släppa karten ifrån sig. Detta resulterade i att han tog ledningen tillsammans med Kjell Rönnö och Freddy Kottulinsky, som körde överraskande bra. Kent Engström/Sunne Rillver föll tillbaka en aning vid ett depåbesök och då Ronnie bytte till Lasse Lindberg gick Rönnö/Pehr Swensson upp i topp. Där fick de tyvärr inte stanna så länge, då bromswiren gick av. Reparation kostade några varv och platser.

Leif Engström/"Nicke" Johansson blev omgående diskade då de gick närmaste vägen till depån istället för depåinfarten. Denna regel hade emellertid mycket väl omtalats, varför syndarna fick skylla sig själva. Efter halva loppet hade ställningen svängt ganska ordentligt då depåstopp och småreparationer tagit sin tribut. I ledningen fanns nämligen två juniorer från Norrköping; Bengt Winqvist och Leif Andersson, den senare A-popförare. De hade tillryggalagt 132 varv under de 90 minuterna, vilket var en runda mer än Kottulinsky/Martinsson och Björn Johansson/Jan Söderström gjort.

Trion som legat främst den första halvtimmen hade samtliga tappat en del varv. Ronnie var dock snart tillbaka i sitsen, då han tydligen inte litade riktigt på "Limpan". Efter ytterligare 15 minuters körning tyckte "Kotten" att det lät underligt om hans Tecno. Hur han mixtrade kunde han inte finna felet, men då han råkade kasta en blick på bakvagnen gavs förklaringen. Karten hade endast tre hjul. Hela bakaxeln hade gått av varvid ena hjulet flugit alla världens väg.

Ronnies idiotkörning gav till slut resultat och när en timme återstod hade alla konkurrenter passerats. Hans ledning var två varv till Norrköpingsförarna. På tredje plats hade Karlskogaparet Lennart Olsson/Leif Nilsson placerat sig, medan Kent Engström/Sune Rillver åter började komma in i bilden, fem varv efter Ronnie. Underhalvtimmen som följde fick Ronnie stopp och tvingades till ett långvarigt depåbesök. När Ronnie kom ut igen var han fyra. Winqvist/Andersson föll också tillbaka på sitt depåstopp, medan Kent Engström avancerade förbi hela högen.

Åtskilliga ekipage hade tvingats bryta eller diskats av olika skäl, varför endast ett 15-tal kartar var igång den sista halvtimmen. Kottulinsky/Martinsson hade övertalats att byta sin bakaxel och sätta igång igen - bara för att finna att även den nya axeln var "rutten". Till slut samlade Freddy ihop sin kart och knallade banan runt för att vänta på 3-timmarssignalen.

Ronnie/Lasse hade ordentligt bråttom för att försöka återta sin förlorade ledarplats och det var på vippen att det lyckades. I sin iver att ta sig fram bland "blåbären" råkade dock Ronnie peta till en konkurrent så att denna snurrade och tog Ronnie med sig. Bakom kom bromslöse Kjell Rönnö, som börjat avancera efter sina två bromshaverier. Utan att kunna bromsa blev det en ordentlig smäll, där Rönnö landade "på taket", varvid karten blev obrukbar. Ronnies maskin höll emellertid, men krocken kostade honom några varv. Allt detta bidrog till att Engström/Rillver byggde upp en ointaglig ledning som endast kunde hotas av ett maskinhaveri eller liknande. Olsson/Nilsson från Karlskoga låg lika säker tvåa, tre varv efter, men sedan följde en klump förare bland vilka Ronnie befann sig. Genom en slutspurt kunde Ronnie gå in på en tredje plats - slagen med fyra varv av segrarna. Därmed kunde Kent Engström (Hedemora) och Sune Rillver (Stockholm) inkassera 800:- i prispengar efter 259 avverkade varv under tre timmar. Plus en halvmeter hög pokal, uppsatt av Valvoline.

I samband med prisutdelningen kunde eldsjälarna Östling och Weström meddela att hälsovårdsmyndigheternas stopp på banan hade hävts, varför man kunde förmoda fortsatt aktivitet även under kommande år.

Reportaget ur Bilsport 12/-67 av Claes Uddgren och Per Cewrien