Ett unikt erbjudande

Sista arbetsdagen före jul 1990 – året efter Berlinmuren hade öppnats - anlände ett faxmeddelande till Försvarets materielverk från Sveriges ambassad i Bonn. Det var en bunt på ett hundratal sidor innehållande försvarsmateriel från östra Tyskland som var till salu.

I november månad hade CFE-avtalet, Treaty on Conventional Armed Forces in Europe slutits i Paris mellan 22 stater från dåvarande Warszawapakten och NATO. Inom tillämpningsområdet (området mellan Atlanten och Uralbergen) accepterade parterna vapennivåer som innebar att 10 000-tals stridsvagnar, pansarfordon och artilleripjäser skulle förstöras före utgången av 1995. Tyskland erbjöd snabbt fordon och vapen från forna DDR till försäljning. Sverige omfattades inte av CFE-avtalet och hade därför möjlighet att köpa dessa.

Kunskap om hotet

I tjänst på Försvarets materielverk denna sista arbetsdag före jul 1990 var chefen för teknik- och studiesektionen, överstelöjtnant C-G Svantesson. I faxen fanns en stor del av den materiel som han hade studerat teoretiskt under 15 års tid – som studieofficer vid arméstaben och som underrättelsechef i fördelningsstab. Tillfället måste utnyttjas för att öka kunskapen om vår hotbild; Sovjetunionen upplöstes först ett år senare.

Att stridsvagn T 72 stod överst på vår önskelista var självklart, men vilket pansarskyttefordon skulle väljas? Underrättelsesektionen vid Armésystemledningen föreslog MT-LB, vars prestanda var relativt dåligt känd och som var intressant eftersom den ingick i hotbilden mot övre Norrland. Försvarets materielverk gjorde framställan till regeringen, som under våren 1991 tog beslut om anskaffning för studieändamål. Det svenska budet (den summa som regeringen beviljat) var avsevärt lägre än det pris som finansministeriet i Tyskland hade satt som minimum. Resultatet av förhandlingarna blev att Sverige fick vagnarna enligt det ursprungliga budet, men som ytterligare betalning skulle tyska försvarsministeriet få ta del av den svenska försöksrapporten. Det låg i NATO:s intresse att bli informerad om dessa fordons framkomlighet på nordkalotten.

En ovanlig upphandling

Rådande turbulens i Tyskland och en ovanlig upphandling för Sverige krävde stor improvisationsförmåga av ansvariga på Försvarets materielverk.

Hösten 1991 for en svensk delegation till Tyskland och köpte fem T 72 och fem MT-LB. Från vänster: avdelningsdirektör Rolf Enblom, major Jan forsberg, överstelöjtnant C-G Svantesson, major Karl Skaremyr (på T 72 förarplats), civing Andrs Berg, överstelöjtnant Jan Östlund och avdelningsdirektör Paul Holmberg. Karl Skaremyr var från FM övriga från FMV.

Major Jan Forsberg vid stridsfordonsbyrån fick ansvaret för hemtagning av fordonen och för planläggning av försök och provning. Han hade enastående kunskaper om Warszawapaktens materiel, kommunicerade ledigt på tyska samt hade utomordentlig förmåga att skapa kontakter och använda dessa för att nå projektets mål.

Resultat av försök och provning

T 72 och MT-LB visade sig ha framkomlighet i övre Norrland som överträffade förväntningarna (eller farhågorna). Försöken innebar en vändpunkt för värderingen av hotet mot norra Scandinavien. Bedömningen av vad som var hindrande terräng för Warszawapaktens stridsvagnar och pansarskyttefordon krävde omvärdering.

T 72 går utan förberedelser över Vitån vid framkomlighetsförsök i övre Norrland...

...och MT-LB:n hänger på...

Stridsvagn T 72 demonstrerar ”självbärgning” i en myr i Kalixlinjen. Stocken, som fästs med vajrar i banden, kommer att dras under dessa och därmed fungera som markankare. ”Bärgningsstocken” medförs normalt på bakpansaret.

MT-LB:n hade god framkomlighet i snö och på myrmark. Bilden visar bärgningsversionen MT-LBUu.

Provning och teknisk undersökning av fordonen visade att de var synnerligen robusta och att skyddsnivån var relativt hög i förhållande till fordonens vikt.

En annan följd av försöken var att många i MT-LB:n såg ett länge efterfrågat transportfordon, som kunde ge splitterskydd till de fortfarande helt oskyddade infanteriförbanden.

Oväntad information om en hotstridsvagn

T-72 M1 var en stridsvagn med 3 mans besättning. Kanonen med kalibern 125 mm hade automatladdning och delad ammunition. Vagnens vikt var cirka 42 ton och med en 840 hk V12-motor kunde den nå hastigheten 60 km/h. Framkomlighetsförsöken visade att stridsvagnens förmåga att ta sig fram i djup snö och på mjuk mark hade undervärderats.

Det mest intressanta var kanske analysen av T-72:ans överlevnadsförmåga. T-72M1 var en vidareutveckling av den ryska stridsvagn som kom i operativt bruk 1973. T-72M1 kom 1982 och hade ett förstärkt övre frontpansar med en extra 16 mm mycket hård pansarstålsplåt. Även tornet hade förstärkts skyddsmässigt med en fyllning. Det ingjutna materialet bestående av någon sorts kvartssand imponerade dock inte och viktskyddsfaktorn låg inte mycket över 1 i jämförelse med pansarstål. Däremot ökade ju stridsdelens gångväg, vilket i sig gav ökat skydd.

Jämförelse med tidigare hypoteser

För att värdera skydd och verkan hos hotstridsvagn T-72 (benämnd Hotstrv IV) hade FMV genomfört ett regelrätt konstruktionsarbete, vilket låg till grund för FOA:s verkansvärdering med hjälp av datorprogram och skjutprov. Det var nu synnerligen intressant att jämföra den verkliga vagnen med den hypotes som låg till grund för de tidigare värderingarna.

Det visade sig att det ballistiska skyddet på såväl torn som chassi hade bedömts för tunt (gångvägen skulle vara 550 mm istället för 480 mm). Andra avvikelser var ABC-systemets placering och att insprutningspumpen var för liten i modellen. En ny ”datorkörning” med de korrigerade värdena visade emellertid att utslagningssannolikheten endast förändrades med någon procent.

Man upptäckte också att vagnens pilprojektil hade högre utgångshastighet än vad man antagit. Del av krutladdningen, som omslöt pilprojektilen, hade inte medtagits i de tidigare beräkningarna.

Genomtänkta konstruktioner

T-72:an visade sig också ha ett genomtänkt skydd mot ABC-stridsmedel. Mycket av elektroniken var reläbaserad och således inte känslig för strålning. Bedömningen var att den var väl skyddad mot EMP och andra elektromagnetiska störningar (skärmade kablar. Stridsvagnen var även försedd med en inre liner, 20-50 mm tjock som skydd mot gammastrålning. Linern visade sig också ha bra skydd mot sekundärsplitter från RSV-stridsdelar med mindre kaliber; den minskade antalet splitter och reducerade toppvinkeln i den utkastade splitterkonen. Stridsvagnens låga tyngpunkt torde ha gjort den svår att välta vid en stötvåg. En finess var den fjäderbelastade ventiltallriken i luftintag som skyddade filtret mot stötvågsskador.

Det gjordes även mätningar av IR-strålning. Den var låg i fronten, men avgasutsläppet på vagnens vänstra sida gav en tydlig IR-sigantur. T-72:an kunde lägga ut oljerök genom avgasutloppet eller med skyddsröksgranater. Detta gav god dämpning i det visuella området, men mycket begränsad påverkan på IR-strålning från de fordon som arbetat upp varma ytor.

På en av vagnarna, som vi fick till Sverige, fanns en låda placerad på frontpansaret. Den innehöll en elektromagnet som kunde få magnetaktiverade stridsvagnsminor att utlösas genom att en falsk magnetsignatur projicerades framför vagnen.

Resultaten från den ergonomiska granskningen av vagnen var föga överraskande. Vagnen var liten och besättningen hade ont om plats (framförallt föraren). Vagnchefens närsikt var begränsad och han dålig sikt åt sidorna. Skyttens plats var trång, men ändå acceptabel. Dessutom var det mycket buller och vibration inuti fordonet. Med enkla modifieringar skulle dock förarplatsen ha kunna få samma komfort som i en Ikv 91.

Skjutprov genomfördes på FFK i Karlsborg mot det explosivt reaktiva skydd som ryssarna hade applicerat på bl a stridsvagn T-72 som skydd mot riktad sprängverlan (RSV) - dessa moduler gick under benämningen NAP (Nytt Aktivt Pansar)

Slutsatsen var att vagnen var bättre än sitt rykte i väst, men som alla ryska stridsvagnar var den gjord för anfall och inte för strid från stridsställning.

MT-LB blir pansarbandvagn 401 (Pbv 401)

Redan hösten 1992 fattade Regeringen beslut om anskaffning av 800 MT-LB från Tyskland. Stridsfordonsbyrån var då hårt ansträngd inför seriebeställningen av stridsfordon 90, anskaffning av ny stridsvagn, renovering och modifiering av pansarbandvagn 302. Det blev därför en liten grupp under major Jan Forsberg, som genomförde det största stridsfordonsprojektet räknat i antal vagnar. Redan upphandlingen av vagnar med tillbehör var en omfattande operation, eftersom vagnarnas status samt tillgången på tillbehör och reservmateriel var dåligt känd. Inventeringen måste därför göras av projektgruppen. Eftersom underhållssystemet i forna DDR hade en annan uppbyggnad än i Sverige, krävdes också ett stort anpassningsarbete av detta. Därtill skulle vagnarna renoveras och byggas om till pansarbandvagn 401 för att uppfylla svenska säkerhets- och underhållskrav. Renoveringen och modifieringen upphandlades av SIVG (bytte namn 1994 till Neubrandenburger Fahrzeugwerk).

Mer östmateriel

Eftersom antalet MT-LB inte räckte till för att fylla behovet av splitterskyddad personaltransport inom armén, föreslogs från arméhåll att BMP-1 skulle undersökas som ett alternativ. Vid Försvarets materielverk var man skeptisk till förslaget. Det fanns flera osäkerheter: Kanonen behövde förmodligen modifieras av säkerhetsskäl. Ammunitionens ålder och konstruktion bedömdes också kräva modifiering eller nytillverkning. Armén vidhöll emellertid att vagnarna behövdes för trupptransport och att man var beredd att avstå från en fungerande kanon. Därmed fick Försvarets materielverk uppdraget att anskaffa BMP-1 för försök och provning. Fem vagnar upphandlades och försök och provning genomfördes omgående i olika delar av landet. Redan i juni 1994 tog Regeringen beslut om anskaffning. Vagnarnas status var synnerligen ojämn. Bonn hade gett direktiv till depåerna, vars chefer var före detta östtyska överstar, att materiel med civil användning skulle låsas in i förråd. För att ge plats åt denna, ställdes ofta stridsfordonen utomhus utan skydd, vilket medförde att många var vattenfyllda och svårt rostangripna.

Renovering och modifiering till svenska krav konkurrensupphandlades. Klart bäst anbud gavs av det tjeckiska företaget VOP 026 i Sternberk. Företaget ville på alla sätt visa att man uppfyllde västerländska leverantörskrav. Man ISO-certifierades av Lloyd i England och uppfyllde i övrigt kvalitetskraven i beställningen från Försvarets materielverk. Även om valet av fordon från början var tveksamt, blev resultatet av renoveringen och modifieringen det bästa tänkbara, vilket bör tillskrivas en bra upphandling och uppföljning av Försvarets materielverk.

BMP-1 under renovering och modifiering vid det tjeckiska företaget VOP 026. Många vagnar var i uselt skick men fick här en högklassig renovering till Pbv 501. Denna bild är från Neubrandenburg!

I Regeringens beslut om anskaffning av BMP-1 ingick också anskaffning av 32 brobandvagnar BLG 60. Även i detta fall var höjdes kritiska röster från Försvarets materielverk. Brobandvagnen var byggd på chassiet till stridsvagn T 55 och krävde en för Sverige helt unik underhålls- och reservmaterielhantering.  Broarnas hållfasthet och status var inte dokumenterad. Det belastningsprov som genomfördes på Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm resulterade i att bron brast vid 85 ton, vilket gav en för liten säkerhetsmarginal för att användas för stridsvagn 122, som beräknades väga över 60 ton. Normalt krävs för broar en brottgräns som motsvarar dubbla vikten för det fordon som ska trafikera bron. Vid ett utmattningsprov med en 65 tons vagn brast bron efter 996 överfarter. Inget av proven var alltså tillfredsställande. Då beslutet ändå blev att BLG 60 skulle anskaffas, kom användningen att starkt begränsas av rigorösa säkerhetsbestämmelser. Det positiva i sammanhanget var att bron var snabb och smidig att lägga och att kostnaden för införandet var oslagbart låg. Egentligen betalade Sverige endast för renoveringen som genomfördes av Neubrandenburger Fahrzeugwerk. Systemet fick den svenska benämningen Brobv 971.

Från vänster: Projektledaren för Pbv 501, överstelöjtnant Stefan Fjärdhammar. Chefen för stridsfordonsbyrån, överingenjör C-G Svantesson. Projektledare för Brobv 971, avelningsdirektör Kenth Lindquist. Båda projektledarena ledde vid stridsfordonsbyrån arbetet med upphandling, renovering och modifiering samt införandet i armén av respektive system.

De ovan beskrivna turerna ska ses i belysningen av att rollspelet mellan försvarsgrenschefer och Försvarets materielverk förändrades 1993/94. Innan dess ansvarade Försvarets materielverk under Regeringen för anskaffning och vidmakthållande av försvarsmaterielen. Samråd inhämtades från försvarsgrenscheferna. I de här beskrivna materielärendena hade rollspelet just ändrats. Armén gjorde framställan till Regeringen om att få göra anskaffningen och uppdrog åt materielverket att genomföra den. Till materielverkets chefer förmedlades budskapet att släppa ansvaret till kunden (Försvarsmakten).

Det blev totalt 350 vagnar som renoverades och modifierades till pansarbandvagn 501. Dess liv i det svenska försvaret blev dock endast två utbildningsår. Sedan kom försvarsbeslutet år 2000, som gjorde detta materielsystem övertaligt.

T-80U – kandidat som svensk stridsvagn

Under pågående arbete med kandidater för en ny svensk stridsvagn våren 1992 föreslogs från politiskt håll, att den ryska stridsvagnen T-80U skulle tas med i utvärderingen. Frågan bereddes av stridsfordonsbyrån vid Försvarets materielverk, och kontakt togs med den ryska försäljningsorganisationen Oboronexport.

Vid den här tidpunkten rådde stor turbulens i Ryssland och det var svårt att få kontakt med och besked från ryska myndigheter och företag. Sveriges ambassad i Moskva lyckades att med ryska myndigheter fastställa tid för den svenska delegationens besök, men agendan var ännu vid avresan till Moskva höljt i dunkel.

Första svenska delegationen i Ryssland i ett anskaffningsärende

På Sheremetyevo-flygplatsen i Moskva fick delegationen VIP-mottagning följt av blåljuskortege i ilfart till centrala Moskva. Det blev sedan möte med styrelsen för militärtekniskt samarbete med utlandet, Oboronexport med flera organisationer.

Dagen därpå besöktes Kubinka, sex mil väster om Moskva. Där mottogs delegationen av pansardivisionschefen, general Zuralov.  På skjutfältet i Kubinka demonstrerades stridsvagn T-80U; det är den version som drivs med gasturbin och med tillverkning i Omsk. De ryska värdarna var synnerligen öppna. Delegationen fick fritt fotografera alla detaljer på vagnen och ingenting hemlighölls vid presentation och vid utfrågning. Demonstrationen avslutades med skjutning av robot genom eldröret mot stridsvagnsmål på fyra kilometers avstånd. Målet träffades.

Den ryska öppenheten förvånade den svenska gruppen, som fritt fick fotografera och undersöka detaljer på stridsvagn T-80U. Här ses skyttens sikte. under och till vänster är bildskärmen för mörkersiktet AGAVA.

Också ammunitionen fick undersökas i detalj. Från vänster: utskjutningsladdning för robot, pansarvärnsrobot 9M119 för utskjutning genom eldröret, drivladdning till RSV-granat, RSV-granat, pilprojektil och drivladdning till denna.

Öppenheten från rysk sida var unik i jämförelse med leverantörerna till de övriga kandidaterna för en svensk stridsvagn.

Resa till Sibirien

En stor överraskning var att delegationen nästa dag skulle flyga till Omsk i södra Västsibirien. Flygplanet var ett statsflygplan inrett som en salong med bord, soffor och fåtöljer.

På väg till Omsk i ett ryskt VIP-plan - vapenexperten civing Anders Berg, delegationschefen C-G Svantesson.

Handelsrådet John O. Dahlstein och försvarsattachén överste …båda från Sveriges Ambassad i Moskva.

Efter tre timmars resa landade delegationen i Omsk och mottogs på flygplatsen av vice VD för företaget. Han var dvärg och så kort att han kom avsevärt högre upp när han satte sig på en stol. Enligt Sovjetisk tradition var företagets VD stationerad i Moskva. Detta var bara en av många överraskningar under denna resa.

Omsk – en stängd stad i Sibiriens hjärta

Omsk hade nyligen öppnats för besök efter att under många år varit en helt sluten stad på grund av krigsindustrin med stridsvagnstillverkning och rymdraketer som specialitet. Det fanns därför få hotell i staden och den svenska gruppen inhystes i ett nedlagt sanatorium, där också företaget bjöd på middag och ställde upp med en imponerande delegation.

Mottagningsmiddag för den svenska delegationen med företagsledningen i Omsk. Från vänster avdelningsdirektör Stefan Lagner (kommersiell expert) och Rolf Enblom (underhåll och framdrivning), handelsrådet J O Dahlstein, överstelöjtnant C-G Svantesson (delegationschef), civing Anders Berg (beväpning) och Oboronexports representant i Sverige civing Rune Gustafsson

De uppodlade mossmarkerna i området ger en hög produktion av jordbruksprodukter och tillgången på råvaror som olja, skog och stål är god. Omsk är därför ett ekonomiskt centrum i Västsibirien. Besökarna möttes av flera överraskande kopplingar till Sverige. Staden byggdes upp kring en skans som anlades här i början av 1700-talet. För kartritningen och konstruktionen svarade den svenske artillerilöjtnanten Kallander som hamnat i rysk fångenskap efter Poltava 1709. Även andra svenska officerare deltog i arbetet med att grunda det blivande Omsk. Sverige hade före revolutionen ett konsulat här, då också svensk mejeriteknik importerades. Ännu kan man i byarna hitta svenska handdrivna separatorer av märket Alfa Laval. Ett egendomligt sammanträffande var att Omskteatern detta år (1992) uppförde Strindbergspjäsen Tribadernas natt (rysk urpremiär).

Teori, visning och provkörning

Följande dag gavs ingående teoretiska genomgångar av experter på olika teknikområden. Presentationerna genomfördes på en kvalificerad teknisk nivå blandat med patriotiska ordvändningar om det övergripande syftet med stridsvagnen. En kvarvarande sovjetretorik var tydlig främst bland de äldre föreläsarna. Den unge tolken, som hade fått sin språkutbildning som underrättelseofficer i GRU, översatte pliktskyldigast men markerade tydligt att han ogillade jargongen.

Det väckte en viss förvåning att den svenska gruppen inte hade med sig någon testförare, utan själva avsåg provköra vagnen. Så skedde emellertid på fabrikens testbana, som var relativt plan och lättkörd. Ryssarna betraktade den som svår och hade därför begränsat hastigheten till 60 km/h. Vagnen upplevdes som lättkörd och med mycket god acceleration. Gången var dock stötig jämfört med västvagnar, vilket förmodligen var motivet till hastighetsbegränsningen. Ergonomin var överlag bra men utrymmena var trängre än i västvagnar.

På testbanan i Omsk. Högst upp till vänster avdelningsdirektör Rolf Enblom.

Nästa överraskning var besöket i verkstäderna. Det var uppenbart att tillverkningen av stridsvagnar hade upphört. Ändå hade man kallat in full bemanning. Vid ingången till varje avdelning mötte verkmästaren, som lämnade av till chefen för den svenska delegationen och redogjorde för avdelningens tillverkning. Vid varje maskin stod operatören i enskild ställning och på brunt papper låg den komponent som tillverkades. Alla arbetarna var klädda i rena rockar och allt var fejat och putsat. Det var tyst som i graven.

Efter en intensiv dag var det möte med företagsledningen, som hade förberett orderskrivning; hur många vagnar önskade Konungariket Sverige köpa? Delegationen fick förklara Sveriges och Försvarets materielverks policy för stora materielupphandlingar; en viktig punkt var att materielen måste provas i Sverige av svenska besättningar.

Åter i Moskva blev det nya möten med OBORONEXPORT och teknikföretaget GUSK. Förutom provning av T-80U i Sverige diskuterades andra produkter och tekniker för utvecklingssamarbete såsom aktivt skydd för stridsfordon.

Stridsvagn T-80U  blir ett alternativ för Sverige

Sverige behövde nya stridsvagnar både till pansarbrigaderna och till de mekaniserade brigaderna. Enighet rådde om att pansarbrigaderna behövde den bästa stridsvagn som marknaden kunde erbjuda, men för att hålla nere kostnaden kunde något lägre prestanda accepteras för stridsvagn till de mekaniserade brigaderna.

De tre huvudkandidaterna för stridsvagn till pansarbrigaderna var den tyska Leopard 2 Improved, den amerikanska M1A2 Abrams och den franska Leclerc. Tyskarna och amerikanarna kunde för de mekaniserade brigaderna erbjuda begagnade, tidigare versioner av respektive vagn. Fransmännen hade emellertid inte något motsvarande acceptabelt erbjudande. Om Leclerk valdes för pansarbrigaderna skulle T-80U därför kunna vara alternativet för de mekaniserade brigaderna.

För att sammanhålla allt arbete med stridsvagnar till de mekaniserade brigaderna tillsattes en projektgrupp under ledning av överingenjör Håkan Hallgren.

Under våren 1993 gjordes ytterligare resor till Moskva. Avtal ingicks mellan Försvarets materielverk och ryska myndigheter om lån av stridsvagn T-80U för prov i Sverige.

Projektgruppen för stridsvagn till de mekaniserade brigaderna, från vänster: Rolf Enblom, Tage Bergqvist, Hans Norlén, Harald Björshammar, Jerry Viskari, K-G Bertoll, Håkan Hallgren (sittande), Anders Sandmark, Lennart Alsenhag, Marianne Rissjö, Mats Julin och Bengt Tegré.

Projektledaren överingenjör håkan Hallgren på utbildning vid Pansarakademien i Moskva.

Under tre veckor i augusti-september 1994  utbildades i Moskva delar av projektgruppen och pansarofficerare som skulle leda försöken. Från vänster: Karl Skaremyr PS försöksledare, Per Hallin FMV sambandsinstallation, Ove Jansson PS, Peder Borg PS, Rune Gustafsson representant i Sverige för Oboronexport, Jan Svensson PS, Hans Fridén FMV beväpning, Jerrry Viskary FMV, K-G Bartoll PS, Anders Sandmark FMV,  Håkan Hallgren FMV projektledare, Mats Julin FMV, Svensson PS och Rolf Enblom FMV underhåll.

Vår ”vassaste” hotstridsvagn kommer till Sverige

För många var det en bisarr upplevelse när den då fastställda hotstridsvagnen – den ryska stridsvagnen T-80U (Hotstrv VII) – togs hem till Sverige i två exemplar för tester under 1993-1994 inför beslut om stridsvagn till de mekaniserade brigaderna.

T-80U hade en besättning på tre man. Beväpningen utgjordes av en 125 mm kanon, som hade automatladdning och delad ammunitionen. Den 46 ton tunga vagnen drevs av en gasturbin på 1250 hk, som gav hastigheten 70 km/h.

Under perioden oktober 1993 till januari 1994 genomfördes försök med T-80U, främst vid Pansarcentrum i Skövde.

T-80U-gruppen från PAC med rysk lärare

Ryska överstar utbildar på ksp

I januari 1994 beslutade regeringen att Leopard 2 skulle väljas som svensk huvudstridsvagn. Till de mekaniserade brigaderna leasades begagnade Leopard 2 A4 till en låg kostnad från Tyskland. Därmed avbröts försöken med T-80U och stridsvagnarna sändes åter till Ryssland i mars. De större delar i försöksverksamheten som fick utgå på grund av att försöken avbröts var provskjutning mot vagnens ballistiska skydd, skarpskjutning med vagnens huvudbeväpning samt underhållsanalys. De vunna erfarenheterna var dock mycket givande och intressanta:

• Den ryska stridsvagnen T-80U visade sig överlägsen våra befintliga stridsvagnar avseende rörlighet (dock inte vid backning, då hastigheten var låg) och överlevnadsförmåga (framförallt vad avsåg det ballistiska skyddet där det explosivt reaktiva tilläggsskyddet även hade verkan mot pilprojektiler)

• Däremot pekade inte den erhållna informationen om 125 mm ammunitionens prestanda på något avgörande sätt skulle ha varit bättre än den planerade uppgraderingen av Centurion och Strv 103

• Förmågan till strid i mörker visade sig otillräcklig i förhållande till ställda krav för stridsvagnar i de mekaniserade brigaderna – detta gällde såväl med aktiv IR som den provade IRV-kameran

• T-80U var dock utrustad men ett system som gjorde det möjligt att skjuta en robot ur eldröret, vilket tillförde stridsvagnen en egenskap avseende skjutning på långa håll som inte övriga stridsvagnssystem hade (upp till 5000 m)

• Ryssarna visade sig också ligga före vad gäller sensoraktiverade motmedel, där det aktiva skyddssystemet ARENA utvecklats för bekämpning av inkommande robotar innan de träffade skyddsobjektet (i detta fall stridsvagn T-80U)

• Driftsäkerheten hos de två testade stridsvagnarna visade sig också god – ingen gång under försöken gick de sönder och de visade sig väl anpassade för svenska förhållanden

Försöksverksamheten var en milsten, även ur ett internationellt perspektiv; det var första gången som rysk tung beväpning presenterats i väst.

Skjutprov genomfördes på FFK i Karlsborg mot skyddsmoduler representativa för T-80U ballistiska skydd

För många var det en besvikelse att försöken avbröts innan man hunnit utforska vagnens egenskaper inom verkan och skydd. Projektledaren försökte därför spjärna emot beslutet att avbryta försöken. Han fick dock klart för sig att detta avgjordes på hög nivå, då chefen för Armémateriel på FMV, generalmajor Percurt Green sa: ”Håkan, det finns tillfällen då man säger ja, general!”

Försök med T-80U på övningsfältet Skövde (Klagstorp)

Läs mer om de ryska pansrade fordon vi anskaffade på 1990-talet:

•  Pbv 401 (MT-LB)

•  Pbv 501 (BMP-1)

•  Brobv 971 (BLG-60)

Fotografierna på denna sida är kommer från FMV fotoarkiv, FM (Kalle Skaremyr), Jan Forsberg, C-G Svantesson och Rickard O. Lindström.

Åter till sidan om Pansar? Klicka här!

Åter till första sidan? Klicka här!