Bakgrund

Sista arbetsdagen före jul 1990 – året efter Berlinmuren hade fallit – anlände ett faxmeddelande till Försvarets materielverk från Sveriges ambassad i Bonn. Det var en bunt på ett hundratal sidor innehållande information om försvarsmateriel från östra Tyskland som var till salu. I november månad hade CFE-avtalet, Treaty on Conventional Armed Forces in Europe, slutits i Paris mellan 22 stater från dåvarande Warszawapakten och NATO. CFE-avtalet begränsade de olika europeiska ländernas innehav av stridsfordon inom såväl NATO- som Warzawapakten. Inom tillämpningsområdet (området mellan Atlanten och Uralbergen) accepterade parterna vapennivåer som innebar att 10 000-tals stridsvagnar, pansarfordon och artilleripjäser skulle förstöras före utgången av 1995. Detta gav omedelbart upphov till ett stort överskott av militär surplusmateriel. Tyskland erbjöd snabbt fordon och vapen från forna DDR till försäljning. Sverige omfattades inte av CFE-avtalet och hade därför möjlighet att köpa dessa.

I faxen till FMV fanns en stor del av den materiel som hade studerats teoretiskt under 15 års tid. Detta var ett ypperligt tillfälle att öka kunskapen om vår hotbild; Sovjetunionen upplöstes först ett år senare. Att stridsvagn T 72 stod överst på vår önskelista var självklart, men vilket pansarskyttefordon skulle väljas? Underrättelsesektionen vid Armésystemledningen föreslog MT-LB, vars prestanda var relativt dåligt känd och som var intressant eftersom den ingick i hotbilden mot övre Norrland. Försvarets materielverk gjorde framställan till regeringen, som under våren 1991 tog beslut om anskaffning för studieändamål. Det svenska budet (den summa som regeringen beviljat) var avsevärt lägre än det pris som finansministeriet i Tyskland hade satt som minimum. Resultatet av förhandlingarna blev att Sverige fick vagnarna enligt det ursprungliga budet, men som ytterligare betalning skulle tyska försvarsministeriet få ta del av den svenska försöksrapporten. Det låg i NATO:s intresse att bli informerad om dessa fordons framkomlighet på nordkalotten.

Så Sverige införskaffade således några olika typer av ryska stridsfordon för att prova i svensk terräng i kunskapsuppbyggande syfte – fem stycken trupptransportfordon av typ MT-LB in och fem stycken stridsvagnar av typ T-72M1. Fordonen testades grundligt – vissa MT-LB kördes över 1000 mil. T-72M1 och MT-LB visade sig ha framkomlighet i övre Norrland som överträffade förväntningarna (eller farhågorna). Försöken innebar en vändpunkt för värderingen av hotet mot norra Skandinavien. Bedömningen av vad som var hindrande terräng för Warszawapaktens stridsvagnar och pansarskyttefordon krävde omvärdering.

Bilden nedan visar en MT-LB gå utan förberedelser över Vitån vid framkomlighetsförsök i övre Norrland.

Under försökens genomförande, där såväl pansar- som infanteriofficerare deltog, växte insikten fram att denna typ av fordon, tillfälligt – i avvaktan på modernare och bättre fordon – skulle kunna lösa arméns behov av splitterskydd och ökad rörlighet. De skulle också kunna vara ett billigt sätt att tillmötesgå tankarna på den breda mekanisering som i tider av krympande försvarsbudgetar inte medgavs fullt ut vid införandet av Stridsfordon 90-familjen.

Provning och teknisk undersökning av fordonen visade att de var synnerligen robusta och att skyddsnivån var relativt hög i förhållande till fordonens vikt.

Bakgrunden till dessa tankar var inriktningen i direktiven till ÖB inför Försvarsbeslutet 1992 (FB 92) - Försvarsmaktens freds- och krigsorganisation skulle minska, samtidigt som en omfattande materiell förnyelse och modernisering skulle genomföras. För Armén innebar detta bl a utveckling och anskaffning av Stridsfordon 90, tillförsel av nya stridsvagnar och modernisering av gamla, samt att påbörja mekanisering av infanteriet. ÖB lämnade i mitten av 1991 underlag om kostnader för detta inför FB 92. När försvarsbeslutet väl togs så resulterade detta i en minskning av antalet brigader i Armén från 21 till 16. Men med möjligheten till en läglighetsaffär med det återförenade Tyskland att köpa bättre begagnade av typ MT-LB, så kunde ändå en grund läggas för ett modernare och mer mekaniserat infanteri än vad den svenska försvarsmakten tidigare haft. På detta sätt kunde såväl Infanteribrigaderna som Norrlandsbrigaderna förses med splitterskyddad trupptransport till en låg kostnad - något som också gav betydligt bättre rörlighet och skydd än vad som kunde uppnås med tolkning på cykel (något som upphörde 1989) eller på "vita blixten"...

Efter en snabb handläggning av ärendet fattade regeringen redan hösten 1992 beslut om anskaffning av 809 MT-LB från f d Östtyskland – tillverkade i Bulgarien. Av dessa genomgick 550 MT-LB (90 bärgningsbandvagnar och 460 trupptransportfordon) renovering och modifiering vid NFW (de hette tidigare SIVG men bytte 1994 namn till Neubrandenburger FahrzeugWerk) i östra Tyskland. I köpet ingick även 81 MT-LBu (en förlängd variant). Under 1996 togs beslutet att 60 av dessa också skulle genomgå renovering. Övriga MT-LB skrotades på plats för att användas som reservdelar. Därutöver fanns 228 haubitsvagnar av typ 2S1 som lämnades för att omhändertas på band, bärhjul och motorer. Slutleverans av vagnarna till FM skedde planenligt våren 1997 och totalt kom 609 MT-LB att organiseras i det svenska försvaret.

MT-LB

MT-LB (Многоцелевой Тягач Легко Бронированный - ryska för mångsidig lätt bepansrad vagn) utvecklades i Sovjetunionen under 1960-talet ur amfibiestridsvagnen PT-76 som ersättare till de bandgående artilleritraktorerna (AT-P, baserad på ASU-57). Fordonet togs fram i såväl pansrad (MT-LB) som obepansrad (MT-L) version. Konstruktionen baserades på standardkomponenter, bl a kom motorn från en lastbil. Serieproduktionen startade 1966. Även om vagnarna – enligt ryskt manér – skilde sig något åt måttmässigt, så upplevdes de som välbyggda (dock var det kallvalsade stålet, uppmätt till 500 Brinell, av växlande kvalitet).

Föraren var placerad frontalt till vänster, vagnchefen till höger om denne under tornet. Deras utrymme kunde nås via två takluckor eller genom det bakre stridsutrymmet via en gång intill motorrummet. Vagnen styrdes med hjälp av spakar, för bromsning av respektive band (koppling-broms). Då vagnchefen inte stod upp i sin lucka för att leda föraren under körning – vilket normalt behövdes – bemannade han även vagnens radioutrustning samt kulsprutan (den ryska PKT 7,62 mm) så var monterad i ett så litet och trångt torn att laddning blev svårt. Sambandsutrustningen utgjordes av en rysk radio av modell R-123M och ett interntelefonisystem med uttag för vagnchef, förare samt gruppchef.

Det bakre stridsutrymmet hade plats för 9 stridsutrustade soldater. Dessa tog sig in via två bakdörrar och var placerade på britsar längs vagnskroppens långsidor. Vagnens mycket låga profil, endast 1,68 meter upp till taket, resulterade i en så låg innerhöjd att det lätt blev trångt. Stridsluckor fanns placerade på taket över stridsutrymmet och på bakdörrarna. NBC-skyddet utgjordes av ett övertryckssystem och ett skyddsfilter. Endast handbrandsläckare fanns monterade.

Motorn, en V8 diesel som utvecklade hela 240 hk redan vid 2100 rpm, hade ett högt vridmoment och var placerad mitt i vagnen (bilden ovan visar original och orenoverat utförande). Kraftöverföringen skedde via en manuell växellåda.

Drivhjulet var anbringat framtill och spännhjulet baktill. Fjädringen gav en mjuk gång och terrängframkomligheten var mycket bra även i djupare snö (den kunde förbättras ytterligare om bredare band användes). Detta möjliggjordes med sex torsionsdämpade bärhjul på var sida och med hydrauliska stötdämpare på det första och det sista bärhjulet. Bränsletankarna var placerade i sidorna och under sittplatserna i stridsrummet. Därutöver var det möjligt att flyta med MT-LB – då behövde en trimskärm fällas upp, en länspump startas, simplåtar monteras på sidorna samt ledgaller bak vid varje band. Till skilland mot PT-76 som hade ett vattenjetsysten, så använde MT-LB följdaktligen drivbanden för att ta sig framåt i vattnet.

Pbv 401

Trupptransportversionen av MT-LB fick benämningen Pansarbandvagn 401 i Sverige:

• Pansarbandvagn 401A (421 st Pbv 401A)

Den svenska versionen av MT-LB skilde sig inte mycket från utländska vagnar av samma sort. Det som exteriört avslöjade nationaliteten var svensk kamouflagemålning, blinkers och lyktor, samt en packbox på taket.

Stridsutrymmet kunde förses med olika inredningar beroende på vagnens uppgift. Skytteinredningen hade fästen/ställ för en kulspruta m/58, ett granatgevär m/48 och sex pansarskott. I en robotinredning (för en robotgrupp om fem man) tillkom ett ställ för tre pansarvärnsrobotar (robotsystem 56 ”BILL”) samt ett fäste för robotsystemet på taket (där även robotskytten kunde koppla in sig på internsambandssystemet). Vagnen benämndes då Pvrbbv 452.

Bärgningsbandvagn 4012

Bärgningsvarianten av MT-LB benämndes ursprungligen MTP-LB och fick i Sverige beteckningen Bgbv 4012 A/B/CH:

• Bärgningsbandvagn 4012A (45 st Bgbv 4012A)
• Bärgningsbandvagn 4012B (6 st Bgbv 4012B)
• Bärgningsbandvagn 4012CH (39 st Bgbv 4012CH)

Besättningen bestod av vagnchef och förare. Stridsrummet baktill nyttjades till utrustning för bärgning och reparation. Detta i kombination med vagnens låga profil gjorde det mycket trångt för reparationsgruppen om tre man.

Istället för ett torn var vagnen försedd med en kulspruta m/58 monterad i en luftvärnslavett – vilket hade den fördelen med sig att kulsprutan alltid var bemannad då vagnchefen stod i öppen lucka (normalläge). Den kunde dock inte betjänas med luckan stängd – vilket var en nackdel.

Bärgningsutrustningen bestod av en kran (maxlast 1500 kg) samt en vinsch (50 kN dragstyrka och en wirelängd på 80 m) med möjlighet till 4-partsdrag. Reparationsutrustningen utgjordes av allehanda verktyg, en gas- och en elsvets, samt tryckluft.

De sex Bgbv 4012B var speciellt framtagna för bruk inom ramen för internationella missioner och bl a användes ett fordon under insatsen i Kosovo. 

Övriga varianter på Pbv 401

Med utgångspunkt i trupptransportversionen av Pbv 401 togs några ledningsvarianter fram. I dessa varianter hade ett bord och radioapparater fått plats istället för fästen och ställ för de olika vapnen (ksp/grg/pskott):

• Stridsledningspansarbandvagn 4011A (2 st Stripbv 4011A) - för ledning på bataljonsnivå
• Stridsledningspansarbandvagn 4011B (1 st Stripbv 4011B) - för ledning på bataljonsnivå

Därutöver togs även följande varianter fram:

• Radiolänkpansarbandvagn 4014/T (20 st Rlpbv 4014/T) - signalfordon
• Stridsledningspansarbandvagn 4015 (3 st Stripbv 4015) - för ledning på kompaninivå
• Luftvärnsrobotbandvagn 4016 (12 st Lvrbpbv 4016) - fordon utrustade med RBS 70
• Pansarvärnrobotbandvagn 452 (Pvrbbv 452) - Pbv 401 utrustade med Robot 56 Bill (se bild nedan)

FMV studerade även ett flertal olika förslag på hur ett granatkastarsystem kunde integreras på Pbv 401, men detta arbete fick ingen fortsättning.

Pansarbandvagn 4020

Ett antal av de MT-LB som köptes in hade ett 70 cm förlängt chassi och en starkare motor försedd med turbo, men nyttjade i övrigt samma komponenter som Pbv 401. I dessa vagnar hade miljön för föraren setts över – pedalstället/körställningen var förbättrad, kopplingen var pneumatisk och det gick lättare att få i växlarna. Däremot blev vagnen svårare att styra då den blev längre. Bränsletankarna under sätena var bortplockade, men de ersattes med två tankar placerade på annan plats (totalt 550 liter). Ursprungligen gick dessa vagnar under benämningen MT-LBu, men fick i Sverige beteckningen Pbv 4020CH. Vissa av dessa vagnar kom att nyttjas för stridsledning och sjuktransport.

• Pansarbandvagn 4020CH (44 st Pbv 4020CH)
• Stridsledningspansarbandvagn 4021B (6 st Stripbv 4021B)
• Jukvårdstransportpansarbandvagn 4024 (10 st Sjvtppbv 4024)

Stridsledningspansarbandvagn (Stripbv) 4021B togs fram i 6 exemplar (det finns även en uppgift om att 8 togs fram av de 36 planerade). Den var försedd med tre Ra 180 med Dart, en kortvågsradio Ra 195, samt i reserv en Ra 422. Beväpningen utgjordes av en ksp 58 monterad i en luftvärnslavett.

Sjuktransportpansarbandvagn (Sjvtppbv) 4024 togs fram i 10 exemplar (24 planerade). Det obeväpnade fordonet hade plats för transport av 4 bårar med skadade samt personal och sjukvårdsutrustning. Bakdörren hade gjorts större för att underlätta hanteringen av bårar.

Modifieringar

Pbv 401/4020 har genom åren genomgått ett mindre antal modifieringar. Några av de viktigare var att ändra avgasrörens dragning och att byta ut original kupévärmare till en säkrare modell. En annan viktig åtgärd var att ersätta den gamla ryska radion med Ra 180/480 - men att få upp fästen för den svenska radion visade sig vara en svår övning eftersom det inte gick att borra i det hårda stålpansaret...

Organisation och utfasning

MT-LB:n fyllde väl sitt syfte i mekaniseringen av infanteri- och norrlandsbrigaderna. Vagnen var emellertid inte konstruerad för vagnstrid, varför skyttegruppen måste ta sig till fots de sista 200 m in i anfallsmålet.

Idag är samtliga fordon i Pbv 401-familjen avvecklade.

Under 2008 inleddes avveckling av 251 st Pbv 401/4020 (inklusive systemmateriel) enligt följande:                         

•  152 st Pbv401A          

•  35 st Bgbv4012A            

•  39 st Bgbv4012                 

•  1 st Lvrbpbv4016            

•  24 st Pbv4020A    

Denna avveckling slutfördes under 2009-2010. Efter skrotning och demilitarisering för försäljning som surplusmateriel till samlare, försåldes resterande 147 Pbv 401 till försvarsmakten i Finland 2011 för 2,7 miljoner €.

Fotografierna på denna sida är kommer från det egna arkivet från FMV (bl a Jan Forsberg), FM, SPHF, Lasse Sjögren, Daniel Andersson (© Pbv 4012) samt Wikipedia (foto av Franke på I19/P5). Textbidrag från C-G Svantesson.

Åter till sidan om Pansar? Klicka här!

Åter till första sidan? Klicka här!