Bakgrund

Samtidigt med beslutet i juni 1994 att anskaffa begagnade BMP-1 från f d Östtyskland tog regeringen även beslut om anskaffning av broläggaren BLG-60M2 baserad på chassit till den ryska stridsvagnen T-55. Bakgrunden var att de brobandvagnar vi hade i Sverige inte klarade av de vikter över 55 ton som de nya Leopardstridsvagnarna innebar.

Innan beslutet togs hade en utredning gjorts under 1992-1993 om det var möjligt att modernisera befintliga Brobv 941 till att klara de vikter över 60 ton en ny stridsvagn skulle medföra. Då detta inte befanns realistiskt – själva bron (KB 4) klarade inte mer än 50 ton – gavs klartecken att undersöka huruvida den tyska surplusmaterielen kunde utgöra ett alternativ för våra pansarbrigader. FMV fick i december 1993 uppdraget att införskaffa vagnar för genomförande av en realiserbarhetsstudie.

Två vagnar köptes därför in och i april 1994 inleddes tester som bl a innefattade utmattningsprov (en nedlastad Bgbv 81 till 65 ton kördes fram och tillbaka tusen gånger) och förstörande prov (vid 85 ton gav bron vika). Då Sverige beslutade att anskaffa BLG-60 fanns endast 32 vagnar tillgängliga och samtliga dessa köptes upp (plus 102 broar varav 69 renoverades till KB 7). Förutom en mängd reservdelar (bl a från 30 vanliga T-55:or och 11 bärgare baserad på T-55 – alla demonterade i Tyskland) så innefattade köpet även en körövningsbrobandvagn av typ FA 500 U (baserad på luftvärnsvagnen ZSU 57-2) för utbildning samt simulatorer i form av tre fasta övningsbrobandvagnar (varav två renoverades för broläggningsutbildning) samt 14 st transportriggar TV-1 för broar, ett antal snittmodeller för utbildning samt ett stort antal verktygssatser.

Under 1996 genomgick en tredje provvagn reparationsteknisk analys i Sverige, men den sändes åter till Tyskland inför det REMO brobandvagnarna skulle genomgå. Innan dess gjordes utprovning av modifieringsåtgärderna på den första provvagnen som köpts in (den andra provvagnen utgjorde referens). Efter en konkurrensupphandling lades beställning på renovering/modifiering av brobandvagnarna vid NFW i Neubrandenburg. Leveranserna av färdiga fordon till FM kom att pågå mellan oktober 1997 och februari 2000. Konfigurationen hade fastställts i januari 1998. Den svenska benämningen blev Brobandvagn 971.

BLG-60M2

Warzawapaktens broläggare BLG-60 utvecklades i DDR vid firman STAG i Genthin under första hälften av 60-talet. Den var tredje generationens broläggare efter MTU-1 och MTU-20 och var resultatet av önskemålet att kunna lägg ut bro snabbare. Lösningen blev en saxbro där utläggningen kunde göras på 2-3 minuter (en halvering av tiden i jämfört med tidigare) om det skedde på en plats som i förväg rekognoserats. En liknande anordning användes på amerikanska AVLB baserad på chassi till stridsvagn M48 från 1956. Bron var utförd i en svetsad stålkonstruktion i lådform, där varje brohalva var sammanfogade med triangelstag och vajrar. BLG-60 kom i operativ tjänst från 1967. Broläggaren moderniserades i ett par omgångar – i mitten av 70-talet förstärktes läggningsarmen så att en utfälld bro kunde skjutas framför vagnen (BLG-60M) och i början av 80-talet ökades bl a bredden på körbanan med 20 cm vilket krävdes för den nya och något större stridsvagnen T-72. Den sista modifieringen (till BLG-60M2) innehöll även ett nytt låssystem som gjorde det möjligt att lägga upp till tre broar efter varandra. Detta gjorde att gap på upp till 52 m kunde överbryggas. Totalt byggdes närmare 200 BLG-60 vid fabrikerna STAG och SKET i Genthin respektive Magdeburg.

Besättningen på en BLG-60M2 utgjordes av två man – vagnchef och förare. Chassit från tjeckiskbyggda T-55:or hade en 12-cylindrig direktinsprutad vätskekyld fyrtaktsdiesel med 38,8 liters slagvolym. Den startades normalt med en kombination av el och tryckluft. Kraftöverföringen bestod av en mellanväxellåda med kraftuttag för drivning av pumpgrupp och en 5-växlad manuell växellåda kopplad till styrväxelns planetväxel för nedväxling, spakstyrning och bromsning.

Bandaggregatet hade fem bärhjul, ett drivhjul baktill och ett spännhjul fram, torsionsfjädring med de främre och de bakre pendelarmarna försedda med stötdämpare, samt ett gummilagrat stålband. BLG-60M2 kunde också, med hjälp av snorkel, djupvada ner till 5 m vattendjup över en sträcka av en kilometer.

När bron skulle läggas ut från det uppställda lodräta läget, vinklades den yttre delen av läggarmen framåt samtidigt som själva bron sträcktes ut med hjälp av en delningsvajer fäst i den bortre brohalvan. Under detta automatiska förlopp sänktes bron ner mot den bortre hinderkanten. Detta skedde under förarens övervakning (som alltså inte behövde lämna vagnen) – dock med möjlighet att göra korrigeringar. Nackdelen med att resa upp en bro till lodrätt läge var att den i skarpa lägen kunde avslöja aktiviteten på längre avstånd än önskvärt.

Vagnens aktionssträcka var 45 mil, men den kunde ökas till 68 mil om de extra yttre bränsletankarna användes.

Brobv 971A

”Försvenskningen” av BLG-60M2 i samband med REMO innefattade en rad åtgärder. Ett fäste för ksp 58 tillkom vid vagnchefsluckan, originalradion byttes ut till Ra 421, antennen fick ny placering, nya batterier av svensk modell ersatte originalbatterier, svenska handbrandsläckare tillfördes, kupévärmaren byttes ut mot en som löpte mindre risk att explodera, nya lådor tillkom utvändigt för motorsåg och yttertelefon och två rökkastarbatterier om vardera tre rör anbringades på vagnen.

Utbildningen på Brobv 971 kom att ske vid P 2 i Hässleholm. Vagnarna organiserades vid pansarbataljonernas mekaniserade trosskompani. I strid gick de tillsammans med bataljonens övriga understödsenheter och lade ut bro på de platser som stridsvagnskompanier säkrat och som mekaniserade skyttekompanier normalt skyddade.

Krigsbro 7 var tidigare klassad att kunna ta 65 ton (förutsatt att restriktioner i FM beslut om användning följdes), men efter ett brott under övning blev maxbelastningen satt till 50 ton. Det var under utbildningsåret 1999-2000 som en bro på P4 vek sig när en Strv 122 gick över Ömsån. Vagnen hamnade upp och ner - alla lyckades ta sig ur vagnen utom laddaren som blev klämd mellan torntaket och bakstycket på kanonen. Där satt han fastklämd innan hjälp anlände. Orsaken konstaterades vara materialutmattning, vilket 2001 resulterade i beslutet om att begränsa fredsanvändningen av KB 7 till överfarter med bandfordon under 50 ton.

Som en följd av att bron vid den inledande provningen endast klarade 85 ton, blev således 65 tons trafik förenad med rigorösa säkerhetsbestämmelser inledningsvis - och sedermera ett totalstopp. Normalt krävs att brottgränsen är dubbla maxbelastningen. I Sverige blev det ej heller tillåtet att i fredstid lägga ut tre broar efter varandra – till totallängden 53 m – för att övervinna större hinder. 

Under 2003 gav FMV företagen Cidema och Örnalp en order att utveckla och tillverka en ny typ av bro till Brobv 971 - detta resulterade i en mindre förserie av aluminiumbron KB 71.

Erfarenheter med Brobv 971 vad gäller rörlighet och tillgänglighet:

•  Vagnen klarar inte att hålla samma hastighet som understödda förband i terräng.

•  Bron kan inte läggas utan belysning i mörker och ej heller under splitterskydd.

•  Mycket låg tillgänglighet på bäraren till bron.

Det positiva i sammanhanget var att bron var snabb och smidig att lägga och att kostnaden för införandet var oslagbart låg. Egentligen betalade Sverige endast för renoveringen som genomfördes av Neubrandenburger Fahrzeugwerk.

I avvaktan på ny broläggare till det svenska försvaret togs beslut (2007) om avveckling av cirka två tredjedelar av det totala vagnsbeståndet. Detta beslut inkluderade även avveckling av utbildningsmaterielen – körträningsvagnen (som fick beteckningen 9717 i Sverige) och ”läggtränarna” (benämnda 9719). Kvar blev då följande materiel i 971-systemet:

Fotografierna på denna sida är kommer från det egna arkivet, FMV, SPHF, samt Wikipedia.

Åter till sidan om Pansar? Klicka här!

Åter till första sidan? Klicka här!