Bakgrund

Under 1993, året efter det s k läglighetsköpet av MT-LB (Pbv 401) från forna DDR, väcktes tanken att anskaffa ännu fler splitterskyddade trupptransportfordon - de 609 Pbv 401 som så småningom kom att organiseras i det svenska försvaret var inte tillräckligt många för att fullt ut fylla upp infanteribrigaderna. Från arméhåll föreslogs att det sovjetkonstruerade pansarskyttefordonet BMP-1 skulle undersökas som ett alternativ - ett större antal fanns kvar till försäljning nere i Tyskland. Vid Försvarets materielverk var man skeptisk till förslaget. Det fanns flera osäkerheter - kanonen behövde förmodligen modifieras av säkerhetsskäl och därutöver bedömdes ammunitionens ålder och konstruktion också kräva modifiering eller nytillverkning. Armén vidhöll emellertid att vagnarna behövdes för splitterskyddat trupptransport och att man var beredd att avstå från en fungerande kanon.

Därmed fick Försvarets materielverk uppdraget att i ett första steg anskaffa ett mindre antal BMP-1 för försök och provning. Upphandlingen hade aktualiserats i samband med att det i avtalet Schweden II (MT-LB) också ingick 5 st BMP-1 avsedda just för tester. Dessa fem vagnar upphandlades sålunda för omgående försök och provning i olika delar av landet. Först hade emellertid ett antal stridsfordonskunniga svenska officerare utbildats på vagnen nere på SIVG i Neubrandenburg (det som senare blev NFW). Därefter genomgick totalt fyra vagnar grundliga tester över hela Sverige under ledning av Arméns Infanteri- och Kavallericentrum i Borensberg (Kvarn). En femte vagn genomgick förstörande provning under skjutförsök på FFK i FMV regi. Provresultaten var överlag positiva.

När vår dåvarande försvarsminister, Anders Björck, överraskande meddelade vid hemkomsten efter en resa till Tyskland 1994 att Sverige fått ett erbjudande att "leasa" (ett begrepp som under lång tid inte kommunicerades offentligt) 160 begagnade stridsvagnar av typ Leopard 2 A4 (Strv 121) för en "löjligt låg summa" - öppnade sig en möjlighet att istället använda de medel, som i enlighet med FB 92 budgeterats för uppgradering av den gamla Centurionstridsvagnen till version Strv 105, till annat. T ex att för en billig penning ytterligare öka graden av mekaniseringen inom armén genom köp av begagnade BMP-1. Så redan i juni 1994 tog Regeringen beslut om anskaffning av 350 vagnar (den egentliga siffran var 433 vagnar, men resterande fordon användes för att plocka reservdelar).

Vagnarnas status var synnerligen ojämn. Bonn hade gett direktiv till depåerna, vars chefer var före detta östtyska överstar, att materiel med civil användning skulle låsas in i förråd. För att ge plats åt denna, ställdes ofta stridsfordonen utomhus utan skydd, vilket medförde att många var vattenfyllda och svårt rostangripna. I likhet med MT-LB var således behovet stort att även låta dessa surplusvagnar genomgå REMO (renovering och modifiering). Efter att upphandlingen konkurrensutsatts, lades beställning på uppgradering av begagnade BMP-1 till ”svensk standard” vid det halvstatliga tjeckiska företaget VOP 026 i Šternberk. De hade lämnat det klart bästa anbudet. Företaget ville på alla sätt visa att man klarade att uppfylla västerländska leverantörskrav. VOP 026 ISO-certifierades av Lloyd i England och uppfyllde i övrigt kvalitetskraven i beställningen från Försvarets materielverk.

För att kunna möta svenska miljökrav behövde en asbestsanering göras. Samtliga vagnar togs helt isär, skrovet blästrades plåtrent, vitala delsystem som motor, växellåda och torn med beväpning, helrenoverades. Fordonets belysning åtgärdades, reflexer tillkom och de försågs med grön grundmålning. Även om valet av fordon från början var tveksamt, blev resultatet av renoveringen och modifieringen det bästa tänkbara, vilket bör tillskrivas en bra upphandling och uppföljning av Försvarets materielverk. Allt som allt kom det att handla om att vi i slutändan betalade runt en halv miljon kronor styck för en renoverad BMP-1. Detta är en summa som ska ställas mot vad vi hade fått betala om vi upphándlat nytt och inhemskt vid denna tidpunkt - t ex Bv 206 S (motsvarande Bv 308) från Hägglunds uppe i Ö-vik till en kostnad som hade varit minst 10 gånger högre. Fotot ovan tagit i fabriken i Šternbeck.

De BMP-1 som Sverige köpte var huvudsakligen av tre olika varianter (Sp2, 1P och A1). Under 1995 och början av 1996 testades därför tre provrenoverade vagnar (benämnda M1-M3) innan ställning togs till slutgiltigt utförande. Därefter kom tolv färdiga vagnar i månaden att levereras med tåg från Šternbeck till Hallsberg fram mot slutet av 2001. Väl på plats i Sverige fick dessa nya fordon benämningen Pansarbandvagn 501. Den fanns i två versioner – trupptransport och stridsledning.

BMP-1

Utvecklingen av BMP-1 kom att pågå under hela 60-talet i dåvarande Sovjetunionen. Syftet var att få fram en ersättare till BTR-50P. Den imponerade på väst när den blev offentligt 1967 under paraden på Röda Torget i Moskva och i striderna mellan Syrien och Israel – i egentligt mening den första IFV:n (Infantry Fighting Vehicle) med en väl avvägd kombination av eldkraft, rörlighet och skydd. Först 1970 startade produktionen på stor bredd. Totalt kom över 20 000 vagnar att tillverkas under 20 års tid och de användes i minst 25 länder. De ersattes efterhand av BMP-2 och BMP-3.

BMP-1 var utrustad med en 73 mm slätborrad lågtryckskanon med kort rekyl. Kanonen var integrerad i ett enmanstorn och hade en 7,62 mm PKT kulspruta monterad parallellt. Det elriktade tornet kunde vridas 360° och kanonen dumpas –4° och eleveras +33° (dock kunde endast högsta elevationsläget nyttjas vid vridning över vagnchefshuv och IR-strålkastare). Till kanonen hörde ursprungligen en laddautomat, men i Sverige togs den bort av säkerhetsskäl.

Den ammunition som användes var företrädesvis en fenstabiliserad pansarsprängraket av typ PG-9. Raketen tänder i banan omkring 50 m från fordonet. På grund av dess längd är raketen vindkänslig och därför låg det effektiva skjutavståndet på max 800-900 meter.

Ammunitionen blev aldrig godkänd att skjuta i Sverige under fredsförhållanden, men troligtvis hade detta förbud hävts i händelse av en krigssituation.

Ovanpå eldröret var det dessutom möjligt att med hjälp av en särskild utskjutningsanordning för pansarvärnsrobotsystem avfyra missiler av typ 9M14 (SAGGER).

Bilden nedan visar torn för träning inomhus (Parola).

Utöver skytten bestod besättningen av en förare placerad frontalt till vänster och en vagnchef (med tillgång till en observationshuv) placerad bakom denne. Till höger om dessa fanns utrymme för motor och transmission. I stridsrummet baktill fanns plats för tre-fyra soldater på var sida med ryggarna mot varandra. Utrymning gjordes via två bakdörrar som också fungerade som extra bränsletankar (en sådan fanns även placerad mitt i stridsrummet). Fyra takluckor gjorde uppsutten strid möjlig, vilket även kunde ske via skottgluggar. Till varje skottglugg fanns en vakuumsug för krutgaserna samt ett skottsäkert observationsfönster.

Skrovet i helsvetsat stål i tjocklekar 6-23 mm gav skydd mot finkalibrig eld och splitter. Extra skydd gavs av en bogvågsplåt på övre frontpansaret och motorluckans ribbor samt liner i taket. I övrigt var vagnen utrustad med rökkastare, ett NBC-skyddssystem samt ett automatiskt brandsläckningssystem i motor- och transmissionsrummet. Skyddsrök kunde skapas med hjälp av en rökgenerator som sprutade diesel på avgasutsläppet.

Framdrivningen utgjordes av en 300 hk stark V6:a diesel kopplad till en manuell växellåda. Vagnen hade drivning fram och således spännhjul baktill. De sex gummiklädda bärhjulen var torsionsfjädrade. Den amfibiska förmågan skedde m h a bandens drivning. Inför flytning behövde länspumpen startas, en motorskyddsventil slås till, ett luftintag till motorn bakom tornet höjas och en trimplåt fällas upp. I vagnen ingick vid köpet standardradion R-123M och internsambandsutrustningen R-124.

Grundkonstruktionen av amfibiepansarskyttevagn BMP-1 är från Sovjetunionen där vagnarna utvecklades under 1960-talet, men de av Sverige köpta BMP-1 vagnarna var tillverkade i Tjeckoslovakien 1972-1987.

Pbv 501

Pbv 501 fanns i två varianter – trupptransport och stridsledning. Den enda skillnaden var i stort att ledningsversionen, avsedd för kompaniledning, var försedd med fler radioapparater.

Som nämnts ansågs inte ammunitionen motsvara de svenska kraven på säkerhet, bl a krävdes en extra säkring. Ett mindre parti konverterades till övningsammunition som därefter verifierades tillsammans med befintlig kanon, men det lades aldrig någon seriebeställning på denna ändring. Den totala mängden ammunition som kunde medföras i tornet var 40 raketer och 2000 st 7,62. På foto nedan är det Eva Thorstad-Hedenskog från FMV som framför Pbv 501...

När Pbv 501 skulle krigsorganiseras var de ursprungligen tänkta att placeras i Norrland, men då det visade sig att framkomligheten i snö var betydligt sämre än väntat skiftade de plats med Pbv 401. Istället blev de organiserade i tre infanteribrigader i södra Sverige (IB 2, IB 4 och IB 12). 501-systemet omfattades av Pbv 501 och Stripbv 5011 (kompaniledningsfordon) samt ammunition, systemspecifik dokumentation, utbildningsmateriel, underhållsutrustning samt Pbv 501 reparationssatser tillhörande Bgbv 4012 ingående i Pbv 501-förband.

Försvarsbesluten 1996 och 2000 innehöll en rad förbandsnedläggningar - i FB2000 lades också tanken på IB 2000 ned - bl a omfattande de tre som skulle utrustas med Pbv 501. Huvuddelen av fordonen kom tråkigt nog aldrig till användning och efter försvarsbeslutet 2000 åkte samtliga Pbv 501 in i centralförråd i Hammar (utbildning på vagnen hade då endast hunnit pågå i två år). Då hade endast 120 av vagnarna levererats. Det fanns senare tankar på att Pbv 501 skulle organiseras i insatsförbanden tillsammans med Strv 121, men så blev det inte.

Efter beslut 2005 att de skulle avvecklas stod de renoverade vagnarna och väntade under flera år på ett slutligt beslut om avveckling/försäljning. Totalavecklingen blev dock klar 2010. I december 2008 hade nämligen det tjeckiska företaget VOP-026 Šternberk (vilket är motsvarigheten till svenska FMV) köpt tillbaka samtliga 350 renoverade vagnar plus utrustning och reservdelar - summan 30 miljoner kronor har nämnts.

Den fråga man kan ställa sig är om Sverige gjorde en dålig affär? Mitt svar är NEJ och detta av flera anledningar:

•  Moderniseringen av armén och mekaniseringen av infanteriet för ökat skydd och förbättrad rörlighet krävde denna typ av materiel och köpen av såväl MT-LB (Pbv 401) som BMP-1 (Pbv 501) gjorde det möjligt att till en mycket låg penning anskaffa närmare 1000 fordon för detta ändamål (en stillsam gissning är att vi fick minst 10 gånger fler fordon än om vi upphandlat nya motsvarande splitterskyddade fordon "från hyllan")...

•  Det är alltid enkelt att vara efterklok, men för att komma till insikt om saker och ting gjorts rätt så måste dessa sättas i sitt sammanhang: Sovjetunionen upplöstes formellt den 31 december 1991 och motsvarande beslut hade tagits för Warzawapakten ett halvår tidigare - att vi två och ett halvt år senare ännu inte fullt ut har förstått vidden av detta (och Sverige är knappast ensamma om att i mitten av 1994 fortfarande vara tveksamma till om "kalla kriget" verkligen är slut) är inte särskilt konstigt, däremot kan man ju ställa sig mer undrande till regeringsbeslutet om anskaffning av JAS 39 Gripen delserie 3 i juni 1997 (6 år efter att Warzawapakten upplösning)...

•  Att denna utveckling i vårt närområde leder till att vi inte längre behöver lika många armébrigader är ju i grunden positivt - att vi gick mot en fredligare och mindre hotfull omvärld (som så småningom resulterade i att EU fick Nobels fredspris) kan väl bara vara något att glädjas över...

•  Sverige gick också vid denna tidpunkt i förspetsen bland länder i Europa att konkurrensupphandla tjänster som normalt är förebehållet inhemsk försvarsindustri (den Materielförsörjningsstrategi som tydligare stadsfäste detta kom först 2007) och vi visade med detta en tidig tilltro till f d WP-länder (läs Tjeckien) som ville närma sig "väst"...

•  Och slutligen gav dessa köp en möjlighet att snabbt och på bredden införa en ny, men nödvändig, kunskapsuppbyggnad inom infanteriet vad gäller splitterskyddade fordon - denna typ av materiel kräver annan filosofi, utbildning, taktik, hanterande, e t c...

Fotografierna på denna sida är kommer från det egna arkivet, FMV (bl a Jan Forsberg), FM, SPHF, samt Wikipedia.

Åter till sidan om Pansar? Klicka här!

Åter till första sidan? Klicka här!