Stridsvagnens förhistoria

En bronsstatyett från Tell Agrab i Mesopotamien daterad till 3000 år f.Kr. och ett standar från Ur i samma land som avbildar den tidigast kända armén, visar att det redan för 5000 år sedan användes kraftigt skyddade vagnar av trä dragna av vildåsnor som plattformar till att föra fram vapen och krigare till stridsfältet. Detta är också de tidigaste tecknen på vad som kan betecknas som stridsvagnar – fordon där egenskaperna slagkraft, rörlighet och skydd har beaktats. Dessa forntida stridsvagnsförband gjorde det möjligt att snabbt förflytta sig på slagfältet och där man tack vare sin hastighet i relativ trygghet kunde överösa de fientliga fotsoldaterna med spjut och pilar.

hist2.GIF (36510 bytes) Ramses II, egyptisk farao, regent ca 1300-1225 f.Kr. Lät bl a anlägga klipptemplen i Abu Simbel. Många krigståg, bl a mot hettiterna i Syrien. Använde sig av en av de första stridsvagnarna i historien.

I takt med nya tekniska landvinningar kom ”stridsvagnen” att utvecklas genom årtusendena. Skölden, seldonet, ekerhjul och hjulaxlar av metall, är alla goda exempel på uppfinningar som bidrog till att assyriska elitförband framgångsrikt kunde regera på slagfältet med sina ”chariots” 1100-670 f.Kr. Under en tid torde Hannibal med sina stridselefanter 218 f.Kr ha utgjort dåtidens stridsvagnar och en förlaga till medeltidens riddare.

hist1.GIF (57471 bytes) Hannibal, 247-183 f.Kr., kartagisk fältherre. Intog Saguntum 219, vilket inledde andra puniska kriget, den avgörande maktkampen mellan Kartago och Rom. Tågade över Alperna 218 med hjälp av s k "kampelefanter". Besegrade romarna vid Trasimenska sjön 217 och Cannes 216. Slutligen besegrad vid Zama av Scipio Africanus. Begick självmord i landsflykt för att inte falla i romarnas händer. En av historiens största fältherrar, glänsande taktiker. Kampelefanter användes till slutet av 1300-talet.

Brons och järn höjde i forntiden slagkraften och vilket ledde till nya typer av kroppsskydd som brynjor och rustningar. Rörligheten ökade dock inte förrän stigbygeln och seldonet blev kända och spridda 7-800 e.Kr. Stigbygeln gjorde det möjligt för en ryttare att bruka vapen utan att glida ur sadeln. Detta medförde att de väl skyddade ekipagen med riddare och häst under ett par hundra år (1100-1300 e.Kr.) kunde behärska slagfältet – vilket således blev den tidens ”stridsvagnar”. Slutet på denna era kom av att riddarens och hästens rustningar helt enkelt blev för tunga då de skulle motstå pilarnas anslagsenergi från långbågar och sedermera armborst, men också hotet från lättrörligt fotfolk.

En teknisk skyddslösning som riddarna försågs med för att hålla vikten nere, kan liknas vid dagens reaktiva pansar. Men av skissen att döma (från Tyskland 1512-1515) tycks riddaren ha utsatt sig för en stor risk att kastas av hästen när den reaktiva pansarvästen utlöstes...

Ett annat exempel på en skyddslösning för att minska vikten på riddaren utrustning är skölden till Maximilian den I omkring 1490-1500 - denna tekniska innovation kan likanas vid dagens kerambaserade kompositpansar...

Just rörligheten var under många århundraden det gränssättande för ”stridsvagnens” vidareutveckling. I Böhmen (dagens Tjeckien) lyckades i och för sig Hussiteledaren Jan Zizka mellan åren 1420-1431 besegra stora tyska arméer med hjälp av defensivt formerade hästdragna vagnar lastade med beväpnade soldater skyddade av järnplåt, men mot slutet av medeltiden förbättrades eldvapnens precision och genomslagskraft så mycket att dessa typer av stridsvagnar miste sin betydelse. Det fanns dock många idéer. År 1335 föreslog den italienske fysikern Guido da Vigevano en vinddriven ”stridsvagn” och den venetianske uppfinnaren Giovanni di Fontana beskriver i ett manuskript från 1425 två lösningar – dels en ”självgående” stridsvagn, dels en raketvagn som skulle drivas med krutbaserat bränsle.


Bert von Konrad Kenser, en av de första tyska krigsteknikerna, visade i en miniatyrmålning från 1405 en mobil skyddssköld för fem beväpnade krigare.		En buffel försedd med ett eldtråg. Tanken är att elden skall transporters in bakom fiendens linjer. Tack vare en sköld fick ryttaren skydd mot flammorna. Målning ur en handskrift 1450.

Krigsvagn i en framställning år 1480. Det första bakmotorförsedda stridsfordonet.		En krigsvagn som framdrivs m h a segel (ca 1600), en föregångare till dagens amfibiska stridsfordon.

1482 beskriver Leonardo da Vinci, italiensk konstnär verksam i Forens och Milano - ett universalgeni med en rad uppfinningar på sin lott, en stridsvagn driven av människans egen muskelkraft. Denna stridsvagn betraktas idag som den första stridsvagnen som tangerar vad vi idag menar med stridsvagn.


Leonard da Winci, 1452-1519, och hand stridsmaskin från 1482.		En vad vi kan kalla "skärvagn" från ca 1500.

I en skiss från 1558, visar Bertold Holtzschuher* en mycket tidig förlaga till de första stridsvagnarna under första världskriget.*		Ett amfibiskt stridsfordon från 1600-talet, där fordonskonstruktionen måste sägas vara ett exempel på modern konceptdesign.

Vid det kungliga bryggeriet i Dresden kan detta 1600-talsutkast på broläggare studeras.		Vid muséet i Nürnberg visar en målning en tidig lösning på andra världskri-gets "jagdpanzer". Vi ser det moderna stridsfordonets 4-manna besättning!

hist12.GIF (46277 bytes) Ångmaskinen var ofrånkomligen ett steg på vägen, men ett brittiskt patent från 1855 – James Cowans ångdrivna fordon med beväpning och pansarskydd – förverkligades aldrig pga att ”stridsvagnen” ansågs för ociviliserad.

Avgörande för den moderna stridsvagnens födelse blev istället förbränningsmotorn som kom i slutet av 1800-talet. År 1902 demonstrerade F.R. Simms ett hjulgående pansarfordon försedd med en Maxim kulspruta och första gången beväpnade pansarfordon stred var i kriget mellan Italien och Turkiet 1912 då Bianchis Fiat användes i Libyen.