Andra världskrigets snabba utveckling gjorde att Sveriges anskaffning av tyngre stridsvagnar blev än mer brådskande. Juni 1941 blev en händelserik månad. Då tillsattes en försvarsberedning som bland annat hade uppgiften att titta över försvarsorganisationen inför 1942 års försvarsbeslut. Parallellt inledde en pansarkommitté sitt arbete med att få fram förslag på vilken typ av materiel den nya organisationen skulle ha. Detta arbete ledde till rekommendationen att, utöver 10-tonsstridsvagnar, så skulle även tyngre stridsvagnar införskaffas med en totalvikt om max 22 ton, bestyckad med en 75 mm kanon och med frontalt skydd motsvarande 60 mm pansarstål.

Samtidigt som 116 stycken lättare Stridsvagn m/41 beställdes gavs KAF i juni 1941 även bemyndigande att anskaffa 160 stycken tunga stridsvagnar – detta utan att invänta vare sig pansarkommitténs slutgiltiga förslag eller det nya försvarsbeslutet. De alternativ som stod till buds var få; antingen köp från utlandet eller modifiering av en befintlig inhemsk konstruktion. Studieresorna som, något förvånande med tanke på hur kriget utvecklat sig, genomfördes till Tyskland och Tjeckoslovakien gav nedslående resultat vad gäller möjligheterna att få leveranser. Kanske inte så svårt att förstå eftersom Tyskland den 22 juni 1941 inlett sitt fälttåg in i Sovjetunionen under kodnamnet ”Operation Barbarossa”.

Diskussionerna med Landsverk gav emellertid en intressant öppning. De föreslog en helt ny stridsvagn till Sverige på 22 ton försedd med ett nykonstruerat torn med den korta 75 mm kanonen från Bofors. Mot bakgrund av den korta tid som stod till förfogande till första leverans hade lösningen utarbetats med utgångspunkt i den 16 ton tunga och 57 mm kanonbeväpnade prototypstridsvagnen Lago som tagits fram till Ungern precis före andra världskrigets utbrott – en vidareutveckling av stridsvagn Toldi (L-60, motsvarande Strv m/38).

Den svenska varianten, som gavs beteckningen Stridsvagn m/42, gjordes med ett förstärkt chassi som var större i såväl längd som bredd. Tyvärr medgav inte den svenska trafikstadgan en större bredd än 2,35 m, vilket gjorde att förhållandet mellan längd och bredd inte blev idealiskt ur ett manövrerbarhetsperspektiv – det vill säga styregenskaperna försämrades med ett långt och smalt fordon. Även kalibervalet var en kompromiss på samma tema. Istället för att förse Strv m/42 med ett långt 57 mm eldrör med hög utgångshastighet men med risk att hindra framkomligheten, blev beslutet att gå på den 75 mm kortare kanon med endast 28 kalibrars relativ längd som ej stack ut framför chassiet och som dessutom gav bättre verkan med spränggranater.

I november 1941 lades den första beställningen på Strv m/42 vid Landsverk. Kontraktet gällde 100 stycken av de 160 vagnar som bemyndigats. De var försedda med två lastbilsmotorer från Scania-Vabis på vardera 160 hk och en elektromagnetisk växellåda från tyska Zahnradfabrik Friedrichshafen (ZF) – ursprungligen framtagen för användning i rälsbussar. Denna konfiguration gav Strv m/42 tilläggsbeteckningen TM (T = två motorer och M = elektromagnetisk växellåda). Resterande 60 vagnar beställdes i januari 1942. På grund av begränsade tillverkningsresurser hos Landsverk lades denna beställning vid Volvo – något som även var positivt ur ett säkerhetsperspektiv då en koncentration av all stridsvagnsproduktion till en plats (Landskrona) knappast var att eftersträva i orostider. Kontraktet hos Volvo resulterade i ytterligare två utföranden av Strv m/42 – dels 55 stycken med tilläggsbeteckningen TH (två motorer från Scania-Vabis som vardera hade en hydromekanisk växellåda från Lysholm-Smith), dels 5 stycken med tilläggsbeteckningen EH (en motor, den helt nyutvecklade motorn A8B på 410 hk från Volvo, samt en större och förbättrad hydromekanisk växellåda från Lysholm-Smith).

Som ett resultat av försvarsbeslutet 1942 beställdes i slutet av juni samma år ytterligare 122 stycken tunga stridsvagnar av modell m/42. Även denna beställning delades upp mellan Landsverk och Volvo – vid Landsverk beställdes tillverkning av 70 stycken TH och 10 stycken EH och vid Volvo beställdes 42 stycken EH. Sammantaget producerades således 282 stycken Strv m/42 (100 st TM, 125 st TH och 57 st EH). Leveranserna av Strv m/42 kom att pågå mellan april 1943 och januari 1945 och de tillfördes de tunga stridsvagnskompanierna i pansarbrigaderna. De var i tjänst vid P 1, P 2, P 3, P 4 och P 1 G.

Den nya tunga stridsvagnen drogs emellertid med en rad barnsjukdomar. Även om den nyutvecklade motorn A8B från Volvo var problemfylld så var det den underdimensionerade elektromagnetiska växellådan som var en ständig källa till problem. Ett tecken på att den ömtåliga växellådan skulle haverera var då det började lukta bränd isolering. Teknikerna hade ett ständigt jobb med byten, reparationer och justeringar. Tillgången på reservdelar och utbytesenheter var dessutom begränsad, vilket gjorde att förbanden med Strv m/42 endast var fulltaliga under kortare perioder de första åren.

Och det fanns andra svagheter. Den smala vagnen i förhållande till dess längd gjord Strv m/42 svår att styra och en speciell ”spakteknik” behövde anammas för att inte slita för hårt styrkoppling och styrbromsar. Vid svängar reducerades ena bandets hastighet med 50% vilket gjorde att man måste ge gas för att inte tappa för mycket fart. Styrväxeln behövde normalt justeras efter endast 4-5 mils körning, vilket också gällde för bandspänningen. Brand i styrväxelutrymmet, brända bromsband och snabbt nedslitna band och bärhjul var inte ovanligt. Klena bandbultar kunde göra att ett band tappades helt och hållet. Med åren slets även torsionsstavarna hårt. Byte av såväl bärhjul som torsionsfjädring var tidsödande. Trots detta var Strv m/42 lätt att framföra tack vare den kopplingsbefriade växellådan och framkomligheten kunde betraktas som relativt god.

Av samtliga varianter på Strv m/42 togs även 26 stycken stridsledningsvagnar fram. På platsen för kulsprutan till höger om föraren monterades istället en 70W radiostation. För att vagnen inte skulle kunna särskiljas från en riktig stridsvagn utvändigt, ersattes kulsprutan med en attrapp. Av samma anledning försågs samtliga Strv m/42 med ett antennfäste – varav de flesta således inte kom till användning!

Den bristande tillförlitligheten hos den elektromagnetiska växellådan gjorde att samtliga Strv m/42 TM efter hand byggdes om – 70 stycken försågs med den nya mekaniska växellåda som tagits fram till pansarvärnskanonvagnen (dessa fick då den nya beteckningen Strv m/42 TV) och 30 stycken byggdes om till modell TH så att totalantalet av denna variant ökade till 155 stycken.

Vid tidpunkten för beställning av Strv m/42 var den i jämförelse med andra samtida stridsvagnar ganska modern – en vagn med hyfsad eldkraft och ett gott skydd. Dessutom hade vagnen förmåga att djupvada efter att vissa åtgärder vidtagits.

Utvecklingen sprang dock snabbt ifrån Strv m/42 – framförallt beroende på att beväpningen var otillräcklig. Då den betydligt modernare Strv 81 (Centurion) ersatte Strv m/42 i pansarbrigadernas tunga kompanier i mitten av 50-talet fick emellertid de gamla stridsvagnarna ett fortsatt liv i nya skepnader. Mellan åren 1957 och 1960 byggdes nämligen samtliga tvåmotorsvarianter (TH och TV) om till Stridsvagn 74 (totalt 225 stycken). Samtidigt byggdes Strv m/42 EH (med en motor) om till Infanterikanonvagn 73 (Ikv 73).

Chassiet till Strv m/42 kom även att nyttjas för ett par specialvarianter av vagnen; dels togs en bärgningsbandvagn fram i två exemplar, dels gjordes försök med varianter av vagnen i rollen som broläggare – försök som stupade på att vagnen var för smal för en bro med 4 meters bredd. I början av 50-talet gjordes även försök gjordes med en Strv m/42 försedd med ”delat torn” – vilket var resultatet av att anbringa en 7,5 cm kanon med längre eldrör (lvkan m/37) så långt bak i tornet att den inte stack ut framför vagnen. Syftet med försöken var att utröna möjligheterna att uppgradera såväl Strv m/42 som de äldre 10-tons stridsvagnarna med en beväpning som bättre kunde verka mot fientligt pansar.

När Strv m/42 och Ikv 73 slutligen togs ur tjänst kom deras kanontorn att placeras ut som en del av kustförsvaret – företrädesvis i närheten av hamnar. Dessa torn fick beteckningen Värntorn 4A och 4B. Idag finns ingen ”äkta” Strv m/42 kvar i Sverige, men några Strv 74 har återställts till sin ursprungliga konfiguration för att representera den enda tunga stridsvagn vi hade i landet under andra världskriget.

Här hittar ni tidigare hemliga datablad på de olika varianterna av Strv m/42:

Här hittar ni sammanfattande infoblad på de olika varianterna av Strv m/42 (inklusive Ikv 73):

De äldre fotografierna på denna sida kommer från arkiven på Armémuseum, Beredskapsmuseet, Bofors, FMV och Försvarsstaben...

Åter till sidan om Pansar? Klicka här!

Åter till första sidan? Klicka här!