Generalstaben, som under så många år visat stridsvagnsvapnet sådant ointresse, blev till slut övertygade av den militära expertisen om dess nödvändighet och i det slutbetänkande som 1930 års försvarskommission lämnade i mars 1936 inför kommande försvarsbeslut föreslogs medel för inköp av stridsvagnar. När försvarsbeslutet presenterades den 11 juni 1936 fanns 4,5 miljoner kronor avdelade (av totalt 130 miljoner kronor för försvaret under kommande tio år) för anskaffning av stridsvagnar före 1940. Dessa medel, som prutats ner från 6 miljoner kronor, ställdes redan samma månad till KAF:s förfogande – ett tydligt tecken på att stridsvagnsfrågan måste få en snar lösning.

I samband med att anskaffningsförslaget utarbetades hade två tänkbara leverantörer ombetts inkomma med offerter på två olika typer av stridsvagnar – en kulsprutebeväpnad och en kanonbeväpnad. Avsikten var att dessa vagnar skulle genomgå praktiska prov för att underlag skulle inhämtas inför det slutgiltiga ställningstagandet. AB Landsverk hade tillfrågats om anbud på L-120 kulsprutevagn och L-60 kanonvagn och det engelska företaget Vickers hade begärts lämna anbud på motsvarande typ av stridsvagnar med modellerna Patrol Tank Mk II och 6-tons Tank Mk B.

Beslut togs redan den 22 juni att köpa två kompletta stridsvagnar från Landsverk samt två provchassier i vanligt handelsstål av vardera stridsvagnsmodellen. Den formella beställningen lades den 30 juni – allt mycket snabbt handlagt för att möjliggöra leveranser redan i februari 1937. Det stod dock klart under hösten 1936 att denna leveranstid skulle bli svår att hålla och i oktober begärdes därför medel för att en studiekommission ska kunna företa en resa ut i Europa för inhämtande av ytterligare underlag. Beslut togs den 18 december om resan där delegationens uppgift blev att bland annat studera lätta stridsvagnar.

Inför resan hade en instruktion utarbetats – en nödvändighet eftersom försvarsbeslutet inte klargjorde vilken typ av stridsvagnar som skulle införskaffas. Det var efter flera sammanträden mellan Generalstaben, Infanteriinspektionen, KAAD och stridsvagnsbataljonen vid Göta Livgarde som en ”PM rörande anskaffning av stridsvagnsmateriel och därmed sammanhörande spörsmål” till slut hade kunnat sammanställas. Den presenterades i januari 1937 och i sammanfattningen stod bland annat följande att läsa: 

1. Svenska stridsvagnsförband böra till sin huvuddel utgöras av små och snabbgående vagnar, vilka kunna förflyttas oberoende av järnväg, och vilka äga erforderlig framkomlighet i terräng. Vid en mindre del av vagnarna skall beväpningen vara kanoner (grovkalibriga kulsprutor), försedda med sprängprojektil.
2. Inom den angivna kostnadsramen bör om möjligt anskaffas ett för mobilisering av två bataljoner om två kompanier erforderligt antal stridsvagnar.
3. Anskaffningen av stridsvagnsmateriel måste ske snarast möjligt både ur beredskapssynpunkt och för att det förutsatta engångsanslaget i tid skall kunna utnyttjas.

Det sena uppvaknandet efter många års försummelser i stridsvagnsfrågan innebar att det för tids vinnande kunde bli frågan om en anskaffning ”…utan – eller endast efter kortvarig – föregående prövning av vederbörliga typer i Sverige”. Förtydligandet att ”…svenska stridsvagnar böra till sin huvuddel utgöras av små (lätta) och snabbgående vagnar…” – dvs en fördelning mellan kulsprute- och kanonvagnar – var också en helomvändning i jämförelse med generalstabsprogrammet från 1928 som hade lagt högsta prioritet på eldkraft. Det här var troligen resultatet av det ekonomiskt blygsamma anslaget – vi blev i Sverige helt enkelt tvungna att rätta munnen efter matsäcken.

Studieresan, som genomfördes under januari-februari 1937, gick till Tyskland, Frankrike och Polen. England besöktes inte eftersom stridsvagnarna från Vickers inte längre bedömdes som intressanta, en uppfattning grundad på bland annat negativa finska erfarenheter. Studiedelegationen sattes samman med två officerare som haft och skulle ha fortsatt stort inflytande i stridsvagnsfrågan. Det var majoren Gösta Bratt från Göta Livgardets stridsvagnsbataljon (dock verksam vid KAF) och kapten Eric Gillner, chef för konstruktionsavdelningen vid Arméförvaltningens Artilleridepartement. Delegationen leddes av stabschefen vid infanteriinspektion – överstelöjtnant Anders Bergquist (som ersättare för majoren C A Ehrensvärd som fick förhinder). Resan gav dock ett magert resultat – endast den tyska kulsprutebeväpnade Panzerkampfwagen I ansågs intressant, men de vill ej förorda den utan att terrängprov först hade genomförts.

Studiedelegationen fick dock ett tips om tjeckiska stridsvagnar och tog upp detta i sin reserapport. Det togs ett snabbt beslut om att Gillner skulle resa till Tjeckoslovakien och CKD (Českomoravská-Kolben-Daněk) och under första veckan i mars 1937 fick denne möjlighet att prova två vagnar beställda av Iran. Efter en dryg veckas körprov och förhandlingar fick Gillner med sig ett preliminärt anbud hem på två olika stridsvagnsmodeller – robusta och utprovade konstruktioner, om än inte de mest tekniskt avancerade (bland annat var pansarskrovet fortfarande nitat).

En månad senare, lördagen den 3 april, sammanträdde arméchefen, infanteriinspektören och generalfälttygmästaren. Även försvarsstabschefen var närvarande. Det togs beslut att tillsätta en ny stridsvagnskommitté med uppgiften att snabbutreda stridsvagnsanskaffningen, det vill säga fördelningen mellan lätta och tunga stridsvagnar samt leverantörer till dessa. Stridsvagnskommittén leddes av chefen för stridsvagnsbataljonen, överstelöjtnant Curt Klingspor. Övriga medlemmar var nämnda Ehrensvärd (avdelningschef vid generalstaben), Bratt och Gillner. Som sekreterare tillsattes kapten Fale F:son Burman, chef för utrustningsavdelningen vid generalstaben. Då Landsverk en månad senare (och nästan ett halvår försenat) levererade de två L-120 kulsprutevagnarna för försök och underlagsinhämtning inför stridsvagnsanskaffningen är de inte längre aktuella. De testades dock under sommaren 1937 vid stridsvagnsbataljonen och resultaten var inte de bästa, bland annat ansågs de inte särskilt robusta – dessutom svåra att underhålla. Efter sammanlagt sju sammanträden lämnade stridsvagnskommittén sitt betänkande den 19 juni 1937. Med utgångspunkt i offerter som inhämtats från CKD och Landsverk (där CKD har lägst pris och kan leverera snabbast) togs beslut om en delad anskaffning eftersom en stridsvagnsproduktion i landet ansågs viktig. Beslutet innebar att 48 stycken kulsprutevagnar av modell AH-IV skulle anskaffas från CKD i Tjeckoslovakien och 16 stycken kanonbestyckade stridsvagnar av modell L-60 skulle köpas från AB Landsverk i Sverige. Stridsvagn AH-IV från CKD hade redan ett par år tidigare beställts av Iran i ett trettiotal exemplar.

Den 12 juli 1937 undertecknades kontraktet med CKD. Vis av erfarenheterna med Stridsvagn m/31 gjordes en del förbättringar (ur ett svenskt perspektiv) på den ursprungliga modellen AI-IV; pansarskyddet (vars plåtar levererades från Avesta Jernverk) förstärktes något, vilket ökade vikten på stridsvagnen från 3,7 ton till 4,5 ton; fordonet förseddes med en inhemsk motor från Volvo i Skövde och slutligen beväpnades vagnen med 2 stycken 8 mm kulsprutor m/36 strv från Bofors. Två vagnar köptes kompletta direkt från CKD i Tjeckoslovakien som prototyper, övriga 46 stridsvagnar köptes i delar och slutmonterades under ledning av tjeckisk personal vid Jungners varv i Oskarshamn.  

CKD benämnde modellen AH-V-S, men stridsvagnarna fick i Sverige beteckningen Stridsvagn m/37. Konstruktören av vagnen hette Alexej Surin - en rysk immigrant som kommit till CKD i mitten av tjugotalet. Alexej påbörjade sina ingenjörsstudier i Kiev i Sovjetunionen år 1914, men deltog sedan som frivillig i det första världskriget och i revolutionen. Ingenjörsstudierna kom därefter att avslutas i Prag i Tjeckoslovakien 1923. Efter avslutade studier började Alexej Surin direkt att jobba vid CKD som civilingenjör. 1933 blev Alexej chef för SPE-avdelningen med titeln "Chefskonstruktör". SPE var en avdelning som sysslade med utvecklingen av militära bandfordon. Alexej Surin kom att stanna vid CKD ända fram till sin pensionering på femtiotalet. År 1948 tilldelades han Vasaorden av den svenska konungen Gustav V "för samarbete med svensk industri under andra världskriget". Alexej Surins son lever f ö idag som pensionerad läkare i Borås...

De 46 stridsvagnarna slutlevererades i februari 1939, vilket var nästan ett år försenat då den ursprungliga tanken var att de skulle finnas operativa redan våren 1938. Vagnarna fick i Sverige arménummer 131-178. Det stora antalet stridsvagnar gjorde det nu möjligt att tillsammans med de 16 stridsvagnarna från Landsverk för första gången öva i bataljon – det var dock en organisation hälften så stor som det tidigare uttryckts förhoppning om.

De som inte förfogar över en instruktionsbok och ett smörjschema till Strv m/37 hittar dessa under de klickbara länkarna.

Stridsvagn m/37 visade sig ha god terrängframkomlighet och kunde dessutom framföras i relativt hög hastighet på väg (60 km/h). Särskilt styrväxeln, bandstället och transmissionen fungerade mycket bra. En nymodighet var förvalsväxellådan, som till skillnad från dåtiden osynkroniserade lådor gav en mycket smidig växling då kopplingspedalen trampades ner. Vagnen var inte utrustad periskop - istället nyttjades siktspringor som avsiktligt hölls mycket små för att förhindra blyinstänk. Detta gav helt naturligt Strv m/37 en dålig sikt. Kommunikationen inuti vagnen skedde mha talrör, men senare infördes olikfärgade lampor för ordergivning till föraren. Vagnen visade sig också mycket driftssäker och kunde framföras över stora marschavstånd utan större missöden och besvär. Att den var mycket trång inuti löstes på så sätt att småvuxen personal togs ut för att betjäna vagnen.

Vagnarna kom inledningsvis att tjänstgöra vid Stridsvagnsbataljonen vid Göta Livgarde på I 2 i Stockholm, men från 1939 var de stationerade vid I 9 i Skövde och vid I 10 i Strängnäs. På grund av den lättare beväpningen kom de främst att nyttjas för spaning och understöd till infanteriet vid t ex bekämpning av landstigningsförsök. I samband med att Pansartrupperna bildades 1942 överfördes de året därpå till I 18/P 1G på Gotland där de kvarstod tills att de utgick ur krigsorganisationen 1953. Idag finns ett antal Strv m/37 bevarade i Sverige, bl a vid Föreningen P5:s museum i Boden (bilden på deras vagnar tagen 1979 innan någon renovering hade gjorts) och vid det nya Försvarsfordonsmuseet Arsenalen i Strängnäs. 

De äldre fotografierna på denna sida kommer från Armémuseum, FMV och Försvarsstabens pressavdelning.

Åter till sidan om Pansar? Klicka här!

Åter till första sidan? Klicka här!