Under andra världskriget växte ett behov fram även i Sverige av understödsfordon till infanteriet – fordon, enligt rysk och tysk modell, som kunde ge rörligt direktriktat eldunderstöd åt anfallande infanteri med pansarbekämpning eller med indirekt artillerield.

Efter att Chefen för armén den 27 september 1941 beordrat införande av stormartilleri i det svenska försvaret, inleddes en period av studier och försök för att finna en lösning på en pansarartillerivagn. Till skillnad från stridsvagnskonfigurationen, där beväpningen integreras i en rörlig tornlösning, har en pansarartillerivagn kanonen anbringad i en fast överbyggnad ovanpå chassiet. Fördelarna med detta är flera; en grövre kaliber på kanonen kan användas, mer plats ges för servis och ammunitionshantering, tillverkningskostnaden blir lägre och leveranstiden kortare – något som inte minst Tyskland tog till sig i krigets slutskede.

Till att börja med provades en 7,5 cm kanon m/40 på det tidigare levererade prototypchassiet till Strv m/38 – den så kallade ”62:an”. De provskjutningar som företogs i början av 1942 utföll med positivt resultat och möjligheten att använda chassier från äldre 10-tons stridsvagnar föreföll värd att studera djupare. Diskussionen som följde framlade även andra chassialternativ från Landsverk som möjliga för en bandgående stormpjäs. Chassiet till luftvärnskanonvagnen ”Anti” bedömdes ej klara den ökade vikt önskad pansartjocklek medförde. ”Terro” chassi öppnade i och för sig för möjligheten att prova ett nytt stridsvagnskoncept, men gav också en oönskat hög totalvikt uppåt 15 ton. Ett ”Lago” chassi försågs med en 7,5 cm kanon med långt eldrör (L/50) och genomgick vinterprov i januari 1943 samtidigt som ”62:an” provades vid A6 – den hade då ombeväpnats med den äldre 7,5 cm kanon m/02. Denna kanon hade även studerats under 1942 i en trämodell på prototypchassiet till Strv m/41 och i mars 1943 lades beställning vid Scania-Vabis på framtagande av en prototyp i denna konfiguration.

När prototypen levererades i augusti samma år benämndes den pansarartillerivagn – Pav m/43. Vagnen genomgick därefter skjut- och belastningsprov vilket utmynnade i diskussion kring olika beväpningsförslag som lämnats av Bofors. Beslut togs om att gå upp i kaliber och tillverka en helt ny 10,5 cm pjäs i eldrörslängd L/21.

Parallellt hade ”62-an” ombeväpnats ytterligare en gång – med ett 15 cm rekylfritt system som stormpjäs fm/43. De många frågetecknen kring olika typer av pjäser, eldrörslängder, kalibrar, genomslagsförmåga e t c, fick departementet att tillsätta en kommitté att utreda ”stormartillerifrågan”. Detta resulterade i beslutet att beställa stormartillerivagnar på chassi till Strv m/41 – inledningsvis med en provisorisk lösning med 7,5 cm kanonen m/02 monterad, men så fort som möjligt ersatt med den nya 10,5 cm kanonen m/44. Kontrakt lades i mars 1944 hos Scania-Vabis i Södertälje. Beslutet som togs innebar att den pågående tillverkningen av de 122 Strv m/41 SII som beställts i juni 1942 skulle avbrytas efter endast 104 levererade vagnar. Istället skulle resterande 18 vagnar byggas om till dessa nya understödsfordon för artilleriet – Stormartillerivagn m/43.

Utbildning på Sav m/43 genomfördes inledningsvis på Bergslagens Artilleriregemente A9 i Kristinehamn. Chef för förbandet var överstelöjtnant Karl Ångström – som också var den som utarbetat reglementen och organisationsplan för stormartilleriet under sin tid vid arméstabens artilleriavdelning. När truppen ryckte in i april 1944 för att utbildas på de nya stormartillerivagnarna hade leveranser ännu inte påbörjats. Detta löstes genom att åtta stycken tornlösa stridsvagnar m/41 lånades in från P3. Slutleverans av Sav m/43 var planerad till slutet av november 1944, men detta försenades till i januari 1945.

Under 1944-1945 genomfördes på A9 även ett antal olika försök med den så kallade ”trätoffelvagnen” – ett smeknamn fordonet hade erhållit på grund av sitt utseende. Det var prototypen till Sav m/43 som hade byggts om; motorn hade skjutits framåt och placerats mitt i vagnen och överbyggnaden med vapenplattformen hade dragits bakåt. Inledningsvis provades en 7,5 cm pansarvärnskanon m/44, men denna ersattes med en 15 cm rekylfri pjäs av typ haubits m/44 SAV. Försöken lades ner efter stora problem med det kraftiga tryck som bakflammans utblås orsakade – projektilvikten var hela 40 kg. Efter avslutade försök användes vagnen utan kanon i utbildningen av blivande förare.

Sav m/43 tilldelades initialt artilleriet och organiserades i två stormartilleridivisioner med tre batterier vardera. Dessa divisioner var grupperade vid norska gränsen fram till krigsslutet i maj 1945. Vagnarna användes på ungefär på samma sätt som vanliga artilleripjäser – som mekaniserade kanoner. I februari 1945 deltog förbandet i den stora fälttjänstövningen i Dalarna – en av de första som någon sin genomförts vintertid i landet – och stormartillerivagnarna tilldrog sig stort intresse. SvD skrev bland annat att det onekligen var värt en 25-milaresa genom ändlösa Dalaskogar för att få bevittna Sav m/43 premiärskjutning och att ”om det behövs kan ett stormbatteri lätt gruppera sina pjäser som artilleri också och avge indirekt eld, ehuru detta icke är det naturligaste”. Även arméchefen bidrog till lovorden som ströddes över förbandet: ”Stormdivisionen har vid upprepade tillfällen visat sig vara av utomordentlig betydelse för det direkta understödet av infanteriet och har visat god framåtanda”.

De ständiga vakanserna som uppstod under bytet från 7,5 till 10,5 cm kanon skapade bekymmer då det under utbildningsåret 1945-1946 saknades många vagnar – först i mars 1946 var ombeväpningen slutförd. I slutet av 1945 gjordes en kompletterande beställning av 18 stycken Sav m/43 till den 2:a Stormartilleridivisionen. Leveranser var planerade att pågå mellan november 1946 till juni 1947 med tre vagnar i månaden, men slutleveransen försenades ett halvår.

Efter ett antal år ändrades inriktningen för stormartillerivagnarna och istället blev deras uppgift att understödja infanteriet med direktriktad eld. Av denna anledning överfördes Sav m/43 till infanteribrigaderna där de grupperades i stormkanonplutoner med sex vagnar vardera – totalt sex infanteribrigader i Norrland utrustades med stormartillerivagnar. Samma år, 1951, flyttades även ansvaret för utbildning och underhåll över till pansartrupperna där det fanns dels personal med vana att hantera stridsfordon, dels rätt resurser beträffande verkstäder. Där fanns också skjutfältresurser – den ammunition Sav m/43 hade att tillgå var från början pansargranater och spränggranater, men mot slutet av 50-talet blev även RSV-granater tillgängliga. Totalt kunde 41 granater medföras i vagnen.

I samband med att de nya infanterikanonvagnarna Ikv 102 och Ikv 103 infördes 1956-1957 gjordes ytterligare en rockad med stormartillerivagnarna. De lättare infanterikanonvagnarna fick ta över ansvaret i norr och istället flyttades samtliga Sav m/43 över till sex olika infanteribrigader i Skåne. Här organiserades de i stormkanonkompanier, men med samma antal vagnar som i de tidigare stormkanonplutonerna.

När pansarkanonvagnarna (Pvkv m/43) i början av 1960-talet skulle ommotoriseras fick Sav m/43 lämna ifrån sig sin Scania-Vabis motor typ 603/2. Denna ersattes istället med den 20 hk svagare Scaniamotorn typ 1664/13 som suttit i Strv m/41 SI. Denna motor hade avgasutsläppet på höger sida vilket innebar att ljuddämparen fick vändas och en del yttre tillbehör flyttas. Vagnen kom att vara i tjänst till i början av 1970-talet – 1973 utgallrades de sista Sav:arna. I och med att infanteribrigaderna omorganiserades så ersattes Sav m/43 med 11 stycken Strv 74 per stormkanonkompani i krigsorganisationen.

Det finns idag ett antal Sav m/43 bevarade, bl a på Försvarsfordonsmuseet Arsenalen i Strängnäs (tidigare vid Pansarmuseet i Axvall) och hos Föreningen P5 i Boden.

De äldre fotografierna på denna sida kommer från arkiven på Armémuseum, FMV, Försvarsstaben samt Bofors.

Åter till sidan om Pansar? Klicka här!

Åter till första sidan? Klicka här!