Bakgrund

Inom ramen för 70-talets UDES-studier blev det uppmärksammat att det fanns vissa brister inom pansar- och mekaniserade förband avseende terrängrörlighet och splitterskydd – särskilt påtagligt vid kompanierna för pansar- och luftvärn. Det blev nödvändigt att snabbt och så billigt som möjligt få fram splitterskyddade fordon till dessa brigaders understödsförband – fordon med förmåga att kunna följa övriga stridsfordon.

Studier inleddes av olika fordonsalternativ för att hitta en lösning som kunde täcka dessa brister. Dessa visade att chassierna till infanterikanonvagnarna Ikv 102/103, som hade utgått ur krigsorganisationen några år tidigare i samband med införandet av Ikv 91, relativt enkelt kunde byggas om och användas som vapenbärare för pansarvärnsrobotsystemet TOW (RBS 55) och luftvärnsrobotsystemet 70 (RBS 70).

De gamla infanterikanonvagnarna hade sitt ursprung i tidigt 50-tal. Mellan 1952-1954 levererade Landsverk 36 stycken Ikv 72 med 7,5 cm kanon. De modifierades 1956-1958 och förseddes då med en 10,5 cm kanon – beteckningen blev då Ikv 102. Parallellt togs 81 exemplar fram av en marginellt förbättrad Ikv 102 med en annan motor – betecknad Ikv 103.

Utveckling och serieproduktion

Försöksfordon av Pvrbv 551

AB Hägglund & Söner i Örnsköldsvik fick uppdraget att ta fram ett par prototyper med de två robotsystemen integrerade på chassierna till Ikv 102/103 – en av respektive variant. Dessa levererades 1978 varefter de genomgick tekniska försök och trupprov. Resultaten var så pass positiva att det 1980 beslutades om gå vidare i en ”förserie” om en respektive två vagnar. På försöksvagnarna behölls den gamla vagnens huvudsystem, däremot modifierades pansarkroppen över bandhyllan för att anpassas till nya besättningsplatser och för skjutning med robotsystemen. Ovanpå vagnens bakpansar tillfördes ett magasin för att kunna medföra robotarna under skydd (omladdning utfördes genom att det lyftes i sin främre del). Robotsystemen förändrades inte – skjutning skedde på samma sätt som från markversionerna, men med marklavetten ersatt av en hiss.

Försöksfordon av Lvrbv 701

Efter fortsatta försök under 1981-1982 togs beslut om en serieombyggnad av de gamla infanterikanonvagnarna. Till skillnad från prototyperna, som använde sig av original drivlina, försågs de ombyggda vagnarna med samma typ av motor och växellåda som användes i Bv 206 – Fords V6:a och Mercedes 4-växlade automatlåda – en komponentgemenskap som var tacknämlig ur ett underhållsperspektiv. Den nya motorn var emellertid något svagare än original, vilket gjorde att de nya robotvagnarna blev lite slöare att köra i terrängen eftersom fordonen blivit ett knappt ton tyngre.

Bandaggregatet lämnades oförändrat, liksom slutväxlarna. Även bottenplattan lämnades orörd. Däremot fick vagnskroppen en helt ny utformning – besättningen fick mer genomtänkta utrymmen och det ballistiska skyddet förstärktes. Däremot fanns inget NBC-skydd. Utrustningen för samband och observation moderniserades och kompletterades. De två robotvagnsvarianterna hade fyra mans besättning – vagnchefen och föraren var placerad längst fram i vagnen, skytt och laddare/målobservatör var placerad i mitten av vagnen med möjlighet att ha pansarskytt under förflyttning. Vid skjutning med TOW eller Robot 70 öppnades ett par luckor över stridsrummet baktill så att en höj- och sänkbar robotlavett kunde resas upp ur vagnen. Den hissbara robotlavetten medgav en god anpassning till terrängen med liten exponerad målyta som följd. Ett robotmagasin var placerat längst bak i vagnen. Som reservförfarande var det även möjligt att gruppera utanför vagnen och ändå använda robotsystemet.

Leveranser av de nya fordonen inleddes 1984 och de pågick till i mitten av 1986. De får beteckningarna Pansarvärnsrobotvagn 551 och Luftvärnsrobotvagn 701. Den senare – Lvrbv 701 – nyttjade enbart chassier från f d Ikv 103 emedan Pvrbv 551 baserades på chassier från såväl Ikv 102 som Ikv 103. Exteriört, med robotsystemet nedfällt, är det i princip endast antalet antenner som skiljer de två vagnstyperna åt – tre antenner på luftvärnsvarianten och två på pansarvärnsvarianten. Totalt anskaffas 57 exemplar av Pvrbv 551 och 48 exemplar av Lvrbv 701.

Kuriosa: Robotvagnarna överlämnades formellt till Chefen för Armén 1986 vid PS i Klagstorp utanför P4 i Skövde - då hade jag precis börjat vid FMV och en av mina första uppgifter var att sätta samman ett informationsblad för detta tillfälle...

Pvrbv 551

Uppgiften för Pvrbv 551 var att bekämpa stridsfordon, företrädesvis stridsvagnar, på långa avstånd. Robot 55 TOW tillhörde andra generationens robotsystem och var en halvautomatisk pansarvärnsrobot som kunde bekämpa mål på 65-3750 meter. Då roboten normalt flög med 310 meter per sekund så innebar skjutning på maximalt skjutavstånd att vagnen måste exponeras under 12 sekunder eftersom skytten måste styra roboten in i målet. Skytten hade tillgång till såväl dager- som IR-sikte och hans uppgift var att hålla hårkorset mitt i målet. En IR-mätare fick fram robotens avvikelse i förhållande skyttens syftlinje för målet och en styrenhet såg till att nödvändiga kommandon överfördes till roboten via tråd. Träffsannolikheten var mycket hög, liksom RSV-stridsdelens genomslagsförmåga.

Lvrbv 701

Uppgiften för Lvrbv 701 var att bekämpa luftmål (långsamgående flygplan, helikoptrar och attackflyg) och därvid svara för närunderstödet för der stridande förbanden. Robotsystemet var placerat på en likadan lavett som den i Pvbrv 551. Robot 70 var en svensk robot utvecklad av Bofors i två versioner (Mk1 och Mk2). Bekämpning på upptill 5 km avstånd var möjligt, dock krävdes god väderförhållande eftersom roboten styrdes in optiskt av skytten – vagnen hade inget mörkersikte och Lvrbv 701 var således ett dagersystem. Invisning till luftmål skedde med hjälp av en spaningsradar som när den hade upptäckt ett mål sände ett måldatameddelande till den vagn som lämpligast bekämpade målet. Det blev därefter den vagnens skytts uppgift att hålla siktets hårkors på målet fram till träff. Den höga träffsannolikheten möjliggjordes tack vare en i siktet genererad laserstråle som svepte horisontalt och vertikalt kring siktlinjen. En lasermottagare baktill på roboten kände av svepen så att dess läge i förhållande till siktlinjen kunde beräknas. Denna styrprincip gjorde roboten närmast okänslig för störningar.

Lvrbv 701 var även utrustad med en igenkänningsutrustning (IK) för eget flyg, samt ett navigeringssystem (som utmärktes genom en yttre burk längst bak till vänster på taket).

Organisation och utfasning

Pvrbv 551 och Lvrbv 701 fanns organiserade i de pansar- och luftvärnskompanier som tillhörde pansarbrigaderna och de mekaniserade brigaderna.

I slutet av 90-talet övervägdes en statushöjning av luftvärnsrobotvagnarna i krigsorganisationen – de brister som iakttagits hos användarna var tänkt att avhjälpas i ett ändringspaket (bl a hos lavetten) – samtidgt som RBS 70 skulle genomgå ett REMO (införande av StridsLedningsTerminal, LuftLägesInformationsSystem samt nytt sambandssystem med Ra 180). På förslag fanns även införande av ett mörkersikte. Endast en prototypvagn togs fram av Miloverkstaden i Linköping – den testades på Lv3 i Norrtälje och därefter på Lv 6 i Halmstad innan det planerade REMO:t stoppades.

Robotfordonen – som kom att kallas ”Dinkytoysvagnar” för sin litenhet – led av att vara undermotoriserade. Maxhastigheten var låg liksom den stridstekniska rörligheten. Luftvärnsvarianten kunde dessutom inte strida i mörker, vilket var ett stort avbräck. När de fasades ut ur krigsorganisationen i början av 2000-talet var de saknade av ingen. Vagnarna hade emellertid sitt berättigande, särskilt som de snabbt och billigt fyllde ett nödvändigt tomrum i krigsorganisationen.

Fotografierna på denna sida är hämtade från det egna arkivet, FMV arkiv, Försvarsstabens arkiv, BAE Systems Hägglunds arkiv samt SPHF.

Åter till sidan om Pansar? Klicka här!

Åter till första sidan? Klicka här!