En av nymodigheterna i den nya pansarbrigaden m/43 var bandpansarvärnskompanier direkt underställda brigadchefen. Tanken var att detta skulle göra det möjligt att med ett tungt och mobilt pansarvärnsvapen ge förstärkning till stridsvagnsförbanden enligt tysk modell. För att kunna bekämpa de allt kraftigare bepansrade hotstridsvagnarna på längre avstånd krävdes ett fordon med grövre kanon och med ett längre eldrör för högre utgångshastighet. Valet föll på att basera konstruktionen av den nya pansarvärnskanonvagnen på chassiet till Strv m/42 försedd med en fast överbyggnad.

Stridsvagn m/42 hade försetts med ett rörligt torn beväpnat med en kortare 7,5 cm kanon L/28. Detta visade sig vara alltför klent för att kunna verka mot samtida stridsvagnar av senaste snitt. Genom att i pansarvärnskanonvagnen använda en vidareutvecklad variant av den längre 7,5 cm luftvärnskanonen m/36 med den relativa eldrörslängden (L) 50,5 kalibrar, kunde utgångshastigheten ökas från 590 m/s till 810-890 m/s – detta trots en något tyngre pansarprojektil på 6-6,7 kg (vilket gav ytterligare ökad rörelseenergi). Nackdelen var att den fasta lagringen av kanonen gav ett begränsat riktfält i sida (+ 15º).

Beställning lades 1942 vid Landsverk på tillverkning av 87 stycken Pansarvärnskanonvagnar m/43 med utgångspunkt i chassi till Strv m/42 EH med Volvomotorn A8B, dock försedd med en mekanisk växellåda som krävde nyutveckling. Den större kanonen hade gjort vagnen framtung vilket gjorde att de två främre bärhjulsparen hade förstärkts (när dessa sedermera tog slut som reservdel ersattes de av vanliga bärhjul). Totalt kunde 56 granater med god pansarbrytande förmåga medföras vagnen. Besättningen utgjordes av fyra man. Pansarskyddet var relativt bra (frontalt motsvarande ~80 mm pansarstål), men för att hålla nere vikten – Pvkv m/43 vägde inledningsvis 23 ton – så hade den fasta överbyggnaden inte försetts med något tak.

Vid 1944, då leveranser av serievagnar skulle ha påbörjats, fanns endast en prototyp framme. Det var framförallt förseningar i utvecklingen av den nya mekaniska växellådan som gjorde att leveranserna kunde slutföras först under 1946-1948. Därmed blev Pvkv m/43 det stridsfordon i Sverige som under andra världskriget råkade ut för den största förseningen.

När vagnarna till slut var levererade tilldelas respektive pansarbrigad i org 43 sex stycken fordon vardera placerade i två plutoner i bandpansarvärnskompaniet. Därutöver försågs även de tio kårerna med varsitt tungt kårbandpansarvärnskompani med lika många Pvkv m/43.

Armétygförvaltningen lät i mitten av 50-talet (1954) förse samtliga Pvkv m/43 med ett pansartak över det öppna stridsrummet. Förutom att avsevärt förbättra skyddet för besättningen mot granatsplitter så förbättrades även möjligheterna för besättningsmedlemmarna att hålla sig torra och varm – tidigare hade ett skyfall stängts ute med hjälp av presenning. Andra modifieringar som infördes i denna period var att eldröret försågs med en krutgasejektor och fick ett transportstöd – tidigare hade eldröret skjutits in vid marsch.

Pvkv m/43 var en väl fungerande vagn, även om motorn från Volvo drogs med återkommande problem. Den mekaniska växellådan hade emellertid så pass hög tillförlitlighet att den även blev det naturliga valet då samtliga underdimensionerade elektromagnetiska växellådor i Strv m/42 TM skulle bytas ut.

Fram till anskaffningen av stridsvagn Centurion 1953 var pansarvärnskanonvagnen det enda svenska pansarvärnsvapen som kunde slå ut de vanligaste fientliga stridsvagnarna. Detta ökade intresset för pansarvärnskanonvagnar och föranledde KAF att efter krigsslutet inleda studier för att utreda möjligheterna att förse äldre stridsvagnschassier med grövre beväpning. Fyra olika försöksvagnar togs fram – Pvkv II och III baserad på Strv m/41 chassi försedda med 7,5 cm luftvärnskanon m/36 respektive 57 mm pansarvärnskanon m/43, samt Pvkv IV A och B baserad på Strv m/40 chassi med motsvarande beväpningsalternativ. Projektet lades emellertid ner då ingen versionerna ansågs lämplig att gå vidare med.

Även Bofors utvecklade vid samma tid och på eget initiativ en pansarvärnskanonvagn försedd med en 12 cm automatkanon. En prototyp togs fram, men trots den innovativa lösningen, den kraftfulla beväpning och den ringa vikten om 20 ton – betydligt lägre än den för Pvkv m/43 – så mötte fordonet ingen respons vare sig i Sverige eller internationellt.

I den nya pansarbrigaden enligt org 58 så hade pansarvärnskanonvagnarna utgått. Istället organiserades de i sju stycken kårbandpansarvärnskompanier med vardera 11 stycken Pvkv m/43 och 4 stycken KP-bilar. Tanken var att dessa kompanier vid behov skulle underställas infanteribrigaderna i främst södra Sverige. I samband med att Strv m/41 SII byggdes om till Pbv 301 och Strv m/40K utgick ur krigsorganisationen 1957, så blev deras motorer tillgängliga för att istället användas i Pvkv m/43. Detta gjorde det möjligt att ersätta den problemfyllda A8B-motorn med samma typ av motorpaket som fanns i Sav m/43, Lvkv m/43, Strv m/42 TH och Strv m/42 TV (Strv 74), det vill säga två stycken motorer från Scania-Vabis typ L603. En beställning lades i december 1959 hos Landsverk på konstruktion och tillverkning av tre prototyper. De levererades ett år senare varefter de genomgick utprovning vid PC. Resultatet blev en betydligt driftssäkrare vagn, dock med något lägre motorstyrka (325 hk istället för 380 hk). Ombyggnad av resterande vagnar beställdes i slutet av 1961, vilka sedan levererades under 1963-1964.

Pvkv m/43 utgick ur organisation 1970. Kanonerna fick ett fortsatt liv då de placerades ut längs kusten som en del av vårt invasionsförsvar – en uppgift de hade kvar fram till 1995 då de monterades ner. En Pvkv m/43 har gått att beskåda i Pansarmuseet i Axvall och den lär få ett fortsatt liv i det nya Försvarsfordonsmuseet Arsenalen i Strängnäs. 

De äldre fotografierna på denna sida kommer från arkiven på Armémuseum, FMV och Försvarsstaben.

Åter till sidan om Pansar? Klicka här!

Åter till första sidan? Klicka här!