Bakgrund

Tankar om enhetsfordon är på intet sätt nya. Redan i nummer 3 av Arménytt 1950 beskrevs det spörsmål som ofta framställdes som ”om det verkligen skall vara nödvändigt att ha så många olika slag av pansarfordon, kan man icke nöja sig med ett enhetsfordon?”. Kompromisserna bedömdes vid den tidpunkten som för stora, ändå kan man säga att idéerna slog rot. Chassiet till Stridsvagn S kom till användning i en modifierad variant även för bandkanonen, liksom komponenter i Pansarbandvagn 302 också användes i Bgbv 82, Brobv 941 och Ikv 91 – ett embryo till en stridsfordonsfamilj. När Expressen på ledarplats i maj 1978 av samma anledning – att hålla nere kostnaderna – föreslog enhetsfordon, var det något som hade diskuteras inom ramen för UDES-studierna sedan 1970. Begreppet skulle få en fortsättning...

I början av 90-talet väcktes idén att på sikt ersätta det svenska försvarets 6.700 bandvagnar med någon form av enhetsfordon – ”en låda på band”. Frågan ställdes tidigt om det också var möjligt att på en sådan plattform även anbringa de mer stridande rollfunktionerna hos åldrande robotfordon och pansarbandvagnar. Det stod nämligen klart att huvuddelen av FMs fordon var i behov av omsättning i perioden 2007-2017 och de representerade många olika fordonstyper i rollen funktionsfordon, vilka har vitt skilda ursprung och framtagna utifrån skilda kravbilder. Exempel på dessa var Bv 206/208, Tgb 11/13/20, Ltgb 30/40, Pbv 302/401/501 och Patgb 180/202/203.

Studierna under 90-talet sökte finna en lösning där många av de olika typerna av pansrade fordon kunde ersättas med ett enhetligt fordon i såväl band- som hjulutförande, ett fordon med förmågan att uppbära ett stort antal olika roller och funktioner. Det nuvarande fordonsbeståndet, med få undantag, karaktäriserades av:

·       En låg tekniknivå eller obefintlighet avseende bland annat inbyggda sensorer, nätverk och digitalisering

·       Begränsad volym och lastkapacitet

·       Fast förbunden bärare och roll (ej moduluppbyggt)

·       Relativt hög kostnad för underhåll och modifiering

·       Relativt låg funktionssäkerhet och underhållsmässighet

·       Bristande säkerhet vad avser personal, materiel och miljö

Detta fordonsbestånd bedömdes ha begränsad möjlighet att svara upp på de krav på förmågor som ställs i ett framtida (nätverksbaserat) försvar och de krav som följer på funktionerna – oavsett omfattande modifieringsåtgärder i syfte att söka höja tekniknivån. Det utpekade nätverksbaserade försvaret (NBF) inför framtiden sades bygga på ökad flexibilitet med bra samordning mellan olika stridskrafter på många arenor, snabba beslut och god situationskännedom. Tyngdpunkten låg inte längre på att skydda Sverige mot invasion – förutom nationella uppgifter skulle FM ha förmåga att lösa uppgifter i stora delar av världen. Framtidens försvar måste därmed klara många olika uppgifter och hantera avancerad teknik. Det ställde höga krav på att snabbt vara på plats med rätt materiel för att kunna göra rätt insats. För att FM skulle kunna genomföra alla typer av framtida uppgifter skönjdes ett behov av bland annat flexibla fordonslösningar.

Studier

Studier kring enhetsfordon påbörjades 1994 – redan innan tankarna på NBF växte fram. Under åren som följde analyserades ny teknik (t ex gummiband, elektrisk transmission, avvibrerat fordonschassi, fiberkomposit som skrovmaterial) och nya konceptutformningar. Jämförande försök genomfördes mellan band- och hjulfordon i olika typer av terräng, vilka gav vid handen att behov förelåg av båda fordonstyperna. FM:s förstudie 1996 myntade begreppet SEP – splitterskyddad enhetsplattform. Parallellt med ett flertal tekniska studier lät FMV tidigt genomföra ingående analyser av olika konceptutformningar.

Ur dessa arbeten utkristalliserades en lösning som visade att det var möjligt att svara upp mot de många och tuffa krav som kom att sättas upp för nästa generations markfarkoster efter 2010. Detta med hjälp av ny teknik i en nyutvecklad fordonsfamilj på band och hjul. Fortsatt arbete med SEP har sedan 1998 inriktats mot det vinnande konceptet B13 från Alvis Hägglunds, nuvarande BAE Systems Hägglunds (BSH).

Koncept SEP B13 från BSH bestod av band- och hjulplattformar med sinsemellan mycket hög grad av system- och komponentgemenskap uppbyggda kring de tre huvudkomponenterna grundplattform, besättningsmodul och rollmodul. Genom nyttjande av elektrisk transmission kunde samtliga vitala delsystem placeras tätpackat i den främre delen av fordonet, vilken även inrymde en besättning om två personer. Två personbilsdieselmotorer placerade i respektive bandhylla utgjorde primära kraftkällor. På grundplattformens bakre del kunde standardiserade rollmoduler monteras, identiska för hjul- och bandfordonen och möjliga att flyttas mellan olika grundplattformar och inrymmande den utrustning som var specifik för den aktuella rollen. Besättningen i fordonets främre del var placerade bredvid varandra vilket underlättade samarbetet jämfört med traditionell placering i tandem.

Planeringsförutsättningen blev att SEP skulle kunna levereras till FM från 2010. En gemensam grundplattform med en basnivå avseende skydd, rörlighet och eldkraft krävde att det fanns en inbyggd potential i form av tillgänglig volym och vikt för att anpassa fordonet för olika funktioner (över 20 roller identifierades som aktuella för SEP). Förmågan till rörlighet var däremot inte möjlig att utforma lika flexibelt, då konstruktionsprinciperna för ett hjul- och bandfordon skiljde sig åt. Utifrån den breda användning som förutsågs för en framtida SEP kunde emellertid några tydliga och dimensionerande krav utskiljas:

• SEP band bör i olika slag av väglös terräng och under alla årstider ha framkomlighet som minst motsvarar den hos Strf 90

• Lastkapacitet 6 ton och 10 m³ volym

• Fordonet skall ha goda körprestanda på landsväg, minst 500 km körsträcka med egna drivmedelsresurser och maxhastighet lägst 85 km/h (högre för SEP hjul)

• Fordonet bör kunna transporteras med transportflygplan TP 84 (C-130), dvs max 17,5 ton

Fordonet skulle vidare ha en skyddsnivå och en beväpning som medger uppträdande i anslutning till insatsbataljonerna och kunna anpassas mot de krav som ställs vid deltagande i internationella insatser.

Demonstratorer

Sedan år 2000 har totalt sex olika rullande SEP-demonstratorer i fullskala sett dagens ljus.

T1:an (den första bandgående demonstratorn – ”tracked”) visades upp för första gången på K1 i augusti år 2000. Fordonet var i många aspekter en budgetlösning där bland annat den elektriska framdrivningen utgjordes av asynkronmotorer.

W1:an (den första hjulgående demonstratorn – ”wheeled”) togs fram lagom till i slutet av 2003 och i en konfiguration 6x6 (drivning på samtliga hjul). Genom att begränsa sig till tre hjulaxlar blev fordonet relativt lätt (vilket underlättade flygtransport i C130) och dessutom kostnadseffektivare att producera. Till SEP 6x6 byttes asynkronmotorerna ut mot betydligt smidigare permanentmagnetmotorer, en i varje hjulnav.

Mobile Rig var resultatet på ett samarbete med Storbritannien och projekt FRES (Future Rapid Effect System). Denna demonstrator byggde i mångt och mycket på teknik från SEP och den togs fram för att engelsmännen skulle få en bättre uppfattning om mognadsgraden i den valda lösningen på elektrisk transmission. Parallellt testades den elektriska transmissionen i en laboratoriedemonstrator i fullskala. 

T2:an (den andra bandgående demonstratorn) stod klar till hösten 2005 och hade stor komponentgemenskap med 6x6 – bland annat samma typ av elektrisk transmissionen och en identisk rollmodul.

W2:an (den andra hjulgående demonstratorn) såg dagens ljus i slutet av 2006 och togs fram i två exemplar. Fordonet var i konfigurationen 8x8 och med mekanisk transmission, vilket gjorde att det skiljde sig markant från tidigare SEP-riggar. I övrigt hade dock demonstratorerna mycket gemensamt och rollmodulen passade direkt på tidigare SEP:ar.

8x8:an togs fram av BSH på eget initiativ för att fordonet skulle kunna vara med för att slåss om en order om 3.200 brittiska funktionsfordon (s k ”Utility Vehicles”) i ett flertal varianter.

Utveckling av SEP

Under 2005 bedömdes alla teknologiavsnitt så mogna att riskerna var överblickbara och utveckling kunde inledas. Sommaren 2006 lades beställning på inledande utveckling. I ett första steg (U1A) planerades de båda grundplattformarna tas fram tillsammans med rollerna för trupptransport och logistik. Inriktningen var att år 2008 komplettera med en utveckling av ytterligare fyra roller (U1B avseende ambulans, reparation, ledning och bärgare). Beställning på serie var tvunget att läggas i slutet av 2009 för att möjliggöra leveranser från 2011. Detta med siktet inställt på att få fram ett operativt förband med drygt 100 fordon i 6 olika varianter till år 2014 för internationella insatser inom ramen för i första hand NBG (Nordic Battle Group).

Internationellt samarbete med Storbritannien

FM stakade tidigt ut riktlinjer för SEP avseende internationellt samarbete. Här klargjordes att utveckling skulle ske i samarbete med annat land/andra länder. Syftet var att reducera de svenska kostnaderna för utveckling och serieanskaffning. Detta kunde uppnås på flera sätt och behövde inte nödvändigtvis ske i inledningen av en utvecklingsfas. Dock uttalades att en strävan med samarbete bör vara att uppnå vinster som motsvarar halva utvecklingskostnaden.

• Ett samarbete med Storbritannien (UK) prioriterades syftande till ett bilateralt samarbete. Strävan var att åstadkomma en samordnad utveckling från 2007. Om detta inte befanns möjligt skulle ny samarbetspartner sökas inom i första hand EDA (European Defence Agency) och i andra hand med övriga länder i Europa.

• Kan inte ett internationellt samarbete etableras inom rimlig tid för att erhålla operativa förband innehållande SEP från 2014, skall en utveckling helt i svensk regi övervägas i en jämförelse med aktuella direktanskaffningsalternativ.

Sverige inledde diskussioner med Storbritannien våren 2001 avseende samarbetsmöjligheter mellan projekten SEP och FRES (Future Rapid Effect System). Hösten 2003 upprättades ett avtal för närmare samarbete under en riskelimineringsfas. Perioden fram till 2007 genererade verksamhet som kommit båda länderna till godo:

• Projektgruppen för SEP hade under drygt två års tid personal stationerad vid FRES IPT på DPA i Bristol (detta har avsevärt underlättat informationsutbytet i båda riktningarna)

• FRES IPT lät vid BAE Systems Hägglunds ta fram en s k Mobile Rig i syfte att på ett ingående sätt skapa sig en uppfattning om mognadsgraden i den valda elektriska drivlinan till SEP (något som också var till stor nytta för det svenska utvecklingsarbetet)

• I olika omgångar lade Future Business Group och FRES IPT vid DPA kontrakt vid Åkers Krutbruk Protection AB avseende det sensoraktiverade skyddssystemet AAC (Active Armour Concept) - vilket påskyndade den utveckling av systemet som Sverige bidragit till sedan 2001) - ett system som idag benämns ADS (Active Defence System)

• Inom ramen för sin teknikdemonstratorverksamhet lät FRES IPT beställa studien ”Chassi Concept” vid Hägglunds avseende en vidareutveckling av den elektriska drivlinan för totalvikter upp till 25 ton

• Projektgrupperna för SEP och FRES lät harmonisera kraven, vilket bl a resulterade i något högre skyddskrav för SEP och en mer nyanserad inställning för FRES IPT till vad som kan åstadkommas med lägre vikter

• Industrigruppen BAE Systems bestämde att SEP skulle vara det fordonskoncept de marknadsför som lösningen på FRES; på privat egenfinansierat initiativ lät koncernen ta fram 2 stycken demonstratorer av SEP i konfigurationen 8x8 med mekanisk drivlina

En stor del av den utpekade "FRES-flottan" bedömdes av engelsmännen kunna baseras på SEP-konceptet - något som nedanstående bild tydligt visar:

Sedan FM sommaren 2005 av regeringen gavs bemyndigandet att påbörja utvecklingen av SEP, förändrades emellertid förutsättningarna att ingå en samutveckling med Storbritanniens FRES-projekt före utgången av 2007 i avsevärd grad. Ett flertal beslut togs i UK som försvårade möjligheterna till ”snabba” överenskommelser:

• Upphandlingen av den första serien FRES-fordon (s k Utility Vehicles; ca 2.600 st i 5-6 olika varianter) skulle genomföras i konkurrens; till att börja med i en första utvärdering av upp till sju olika fordon under ”Trials of Truth” 2:a-3:e kvartalet 2007 – därefter i en demonstrationsfas med 1-2 fordon under 2008-2009 - samtliga fordon hjulgående (något som inte överensstämde med den inriktning Sverige valt, där anskaffning av bandgående fordon hade prioriterats av FM)...

  • Aktuella fordon att testa var SEP, Piranha IV-V, AMV, VBCI, Centauro, Boxer

  • SEP avsågs delta genom BAE försorg med SEP 8x8 med mekanisk drivlina

• ISD (in service date) för det första FRES-förbandet med drygt 100 fordon sattes till 2012

  • Hög mognadsgrad eftersträvades varför en elektrisk drivlina ej efterfrågades i detta läge

• FRES Utility Vehicles skulle vara hjulgående i konfigurationen 8x8

  • Slutsats dragen för att ha tillräcklig lastkapacitet som ska möjliggöra tunga tilläggsskydd

• FRES Utility Vehicles skulle vara flygtransporterbara i Airbus A400M

  • Britterna släppte därmed kravet på transport i C-130 för de första FRES-fordonen

Efter detta klargjorde UK att SEP inte var engelsmännens ”first hand choice” som FRES Utility Vehicle – samtliga övriga konkurrenter utgjorde lösningar ”off the shelf” på en högre TRL-nivå (Technical Readiness Level). När beslutet offentliggjordes i juni 2007 om vilka fordon som valts ut för fortsatt utvärdering i ”Trials of Truth”, stod det klart att SEP 8x8 med mekanisk drivlina inte fanns med bland finalisterna (VBCI, Boxer och Piranha Mk V ”Evolution” – den sistnämnda korad till vinnare). De motiv som framfördes till varför SEP 8x8 inte valdes ut var följande:

• SEP 8x8 bedömdes inte med nöjaktig säkerhet klara tidpunkten för IOC (Intitial Operating Capability) år 2012

• SEP 8x8 bedömdes inte ha tillräckligt stor utvecklingspotential för att klara vikter över 25 ton

• SEP 8x8 bedömdes inte ha samma tekniska mognadsgrad som konkurrenterna

Den kanske viktigaste förklaringen till varför inte engelsmännen tordes satsa på ett fordon inför framtiden med mycket ny teknik var naturligtvis också att de hade gått in i stridigheter i Irak och Afghanistan och att det därmed behövde nya fordon snabbt - vilket löstes med UOR-upphandlingar (Urgent Operation Requirements). Huvudsakligen anskaffades fordon av typen MRAP (Mine Resistent Armoured Protected).

Trots att UK valde att satsa på tyngre beprövade alternativ som lösning på behovet till FRES ”Utility Vehicles” förelåg under ett tag ett fortsatt brittiskt intresse för SEP (band) till andra roller (FRES Manoeuvre Support Vehicles). Det stod dock klart att engelsmännen i första hand hade ett intresse i en kortad variant av Strf 90. En av anledningarna till detta var ofrånkomligen den stora komponentgemenskap som förelåg med CV90120 – dvs den variant av Strf 90 som kunde vara lösningen på FRES-rollen ”Direct Firing” med stridsvagnsbeväpning. Efterhand kom SEP att helt falla bort ur diskussionen och idag (2015) bedrivs inget samarbete mellan Sverige och Storbritannien avseende fordon. I Storbritannien rådde under många år stor förvirring kring FRES och om projektet överhuvudtaget skulle komma att genomföras i den form det en gång i tiden var tänkt. Efter att en rad konkurrenter ställts mot varandra i en tävling meddelades att UK drar tillbaka sitt val av Piranha V som vinnare till ”Utility Vehicle”, att upphandlingen skjuts på framtiden och att dörren åter skall öppnas för en konkurrensupphandling - någon gång i framtiden…

Och vad gäller det brittiska behovet av bandfordon (FRES Special Vehicles) genomfördes en konkurrensupphandling där CV90 från BAE Systems Hägglunds ställdes mot en uppgraderad variant av ASCOD från Europadelen av GDLS (General Dynamic Land Systems). Tyvärr förlorade Hägglunds även denna upphandling...

Andra internationella materielsamarbeten

Utöver ansträngningarna med UK har det inom SEP-projektet gjorts ett flertal försök att åstadkomma samarbete under studie- och utvecklingfasen. Inom ramen för det nordiska materielsamarbetet (NORDAC) harmoniserades kraven för en framtida stridsplattform. Förundersökningsgruppen (FUG) Pansrade fordon (med Danmark, Finland, Norge och Sverige) enades under åren 1996-2001 om kraven på ett modulärt uppbyggt fordon som i mångt och mycket liknade de krav som ställdes på SEP. Resultatet visade att det inte förelåg någon vilja att dela kostnaderna för en samnordisk utveckling och anskaffning vilket medförde att samarbetsdiskussionerna avslutades. Dock väcktes en idé mellan Finland och Sverige att AMV och SEP skulle kunna ha samma typ av rollmodul - dvs en flexibelt utbytbar rollmodul som skulle ha passat på båda fordonstyperna - men tyvärr blev det ingenting av detta förslag heller...

Även inom WEAG (Western European Armaments Group) gjordes försök att etablera ett SEP-samarbete. Efter att under ett par års tid ha diskuterat ett “Research Technology Project” avseende ett helelektriskt drivet stridsfordon, genomförde 2001-2002 sex europeiska nationer (Sverige som ledande samt Finland, Italien, Grekland, Nederländerna och Turkiet) projektet RTP 16.02 All Electric Vehicle i Panel II. Resultatet lade en mycket god grund inför en fortsättning som skulle ha kunnat resulterat i en gemensam plattform, men av olika anledningar fick den inledande studien ingen fortsättning. Inom WEAG:s Panel I enomfördes parallellt 2000-2005 även kravharmonisering av stridsfordon i olika grupper och med de flesta tunga europeiska aktörerna närvarande (13 totalt); Future Armoured Vehicle och Direct Firing Platform slogs med tiden samman till Future Combat Land Platform. Då WEAG upphörde som organisation överlämnades den målsättning som utarbetats till nybildade EDA för vidare åtgärd – en målsättning som bar mycket av SEP:s prägel.

Därtill kom ett arbete inom ramen för 6-nationsavtalet LOI (Letter of Intent) där gruppen CRT 1 (ett Co-operative Requirement Team med Frankrike, Italien, Spanien, Tyskland och Sverige som ordförandeland) genomförde en kravharmonisering som resulterade i ett Common Staff Target (CST) för en ”Medium Size Modular Built Multi-Role Armoured Vehicle” (MSMRAV). Storbritannien hade valt att stå utanför samarbetet för att istället koncentrera sig på sitt eget FRES-projekt. Den utarbetade målsättningen beskrev i stort det som i mångt och mycket var SEP. Arbetet slutfördes 31 augusti 2005 och överfördes därefter till EDA (European Defence Agency) för förverkligande i ett "Flagship Project Armoured Vehicles" som det aldrig blev någonting av...

Under åren 2000-2005 samarbetade Sverige även med Tyskland inom ramen för projekt VETEC syftande till att få fram en modern fordonselektronikarkitektur och ett fungerande MMI (Man-Machine-Interface) till nästa generations stridsfordon. Tekniken testades i funktionsrigg SEP B13-band.

Beslut om avveckling - konkurrensupphandling

Den 4 februari 2008 meddelade ÖB Håkan Syrén sitt beslut att inte fullfölja den pågående utvecklingen av det nya medeltunga pansrade funktionsfordonet SEP (Splitterskyddad enhetsplattform). Med utgångspunkt i den år 2007 fastställda materielförsörjningsstrategin var motiven till beslutet att det inte fanns någon internationell samarbetspartner och att FM saknade ekonomiska förutsättningar under de kommande åren att fortsätta SEP-projektet på egen hand. Någon hänsyn till att BAE Systems Hägglunds AB var villiga att investera ytterligare ett par hundra miljoner kronor om FM fullföljde sitt åtagande i U1A (framtagande av fyra förseriefordon - två på band och två på hjul för rollfunktionerna trupptransport och logistik) togs inte...

Istället meddelades att FM avsåg genomföra en upphandling i konkurrens av befintliga pansrade hjulfordon på marknaden – en serieanskaffning som enligt planerna skulle genomföras första halvåret 2009 för att möjliggöra en bataljon operativa AWV:s (Armoured Wheeled Vehicles) till 2014. Detta resulterade i att Sverige kom att anskaffa Patgb 360 från finska Patria - en upphandling Du kan läsa om här (Del 1 - AWV-upphandlingen och Del 2 - När AWV blev AMV)...

Beslutet innebar att den inledande utvecklingen av SEP, som genomfördes vid BAE Systems Hägglunds AB, formellt avslutades i slutet av juni 2008. Materielsystemet för SEP (MS 136) avvecklades under 2008-2009 och ett nytt materielsystem (MS 137) inrättades för upphandling av de nya hjulfordonen. Trots att en utredning vid IML (den integrerade materielledningen vid FM-FMV) i början av 2008 klargjort att det inte förelåg något omedelbart behov av bandfordon så dröjde det inte länge innan FM något förvånande kungjorde att en anskaffning i konkurrens av bandvagnar skulle genomföras. Varför behovet avsåg just midjestyrda bandvagnar (med de begränsningar ett sådant koncept har) och inte bandstyrda bandfordon har aldrig förklarats, men detta kom att resultera i projekt BvNy och det som idag är Bv 410 - en upphandling Du kan läsa om här (Del 1 - Nya pansrade bandvagnar till ISAF och Del 2 - BvS10 MkII från Hägglunds)...

I kölvattnet av den avbrutna SEP-utvecklingen valde emellertid Hägglunds att på egna medel färdigställa två av de fyra förseriefordonen - en "Band-SEP" och en "Hjul-SEP". Tyvärr för sent för att på allvar kunna delta med dessa fordon i de två nämnda konkurrensupphandlingarna, men de som har kört och åkt i dessa fordon inser med en viss bitter eftersmak att Sverige gått miste om fantastiska fordon byggda för att kunna möta såväl dagens som framtidens krav - elhybriddrift är inte någon utopi...

Den här sidan kommer på sikt att byggas ut med mer information om SEP-projektet...:-)

Fotografierna och tidningsurklippen på denna sida är hämtade från det egna arkivet, FMV arkiv, samt från BAE Systems Hägglunds AB och UK FRES-projekt...

Åter till sidan om Pansar? Klicka här!

Åter till första sidan? Klicka här!