Bakgrund

Sommaren 1960 påbörjades studier av en ny pansarbandvagn. Pbv 301, som seriebeställdes senare under hösten samma år, var redan från början tänkt som en kortsiktigare lösning. Vagnen hade nackdelen av att vara baserad på ett äldre stridsfordon (Strv m/41) som endast fanns tillgänglig i en begränsad upplaga. Detta medförde att den inte kunde tas fram i tillräckligt många exemplar för att det fullt ut skulle gå att mekanisera infanteridelarna i den nya pansarbrigaden enligt 1963 års organisation. Därutöver fanns det mer att önska kravmässigt. De huvudkrav som sattes upp för det nya pansarskyttefordonet var följande:

1.      Vagnen skall kunna transportera trupp under skydd mellan olika platser på stridsfältet, med minst samma framkomlighet som den nya stridsvagnen (Strv 103)

2.      Besättningen skall kunna strida från vagnen

3.      Beväpningen skall kunna bekämpa oskyddad trupp, andra pansarbandvagnar, långsamma luftfarkoster och landstigningsbåtar

4.      Vagnen skall kunna flyta utan extra utrustning

Utredningen höll öppet för såväl svenska som utländska alternativ och många olika fordon studerades från Storbritannien, Frankrike, Österrike, Västtyskland, Sovjet, USA och Kanada. Konceptförslag inhämtades från AB Landsverk i Landskrona och Hägglunds & Söner AB i Örnsköldsvik (två olika alternativ). Valet kom dock att stå emellan den amerikanska M113 och en ny pansarbandvagn från Hägglunds.

Efter en noggrann analys av studiegruppen för direkt eld vid arméstaben (MUR/S2) gjordes bedömningen att M113 skulle bli för dyr att omkonstruera – hydrauliskt manövrerade takluckor för vagnsstrid utgjorde ett av de viktigare kraven – och efter rekommendation blev beslutet blev att utveckla vagnen i Sverige. En M113 lånades dock in i mars 1962 för jämförande försök och den bidrog med värdefull information som kom till stor användning i utvecklingen av det som skulle komma att bli Pansarbandvagn 302.

Utveckling

I oktober 1961 fick Hägglunds uppdraget att ta fram två prototyper (nr 924 och 925) – en för att användas i fordonstekniska försök och en annan för stridstekniska studier. Försöksfordonen blev klara redan året därpå. Hägglunds hade låtit konvertera en horisontell dieselmotor från Volvo (TD100) till ”pannkaksutförande”, vilket möjliggjorde en unik layout med besättningen bestående av vagnchef, förare och skytt placerade frontalt sida vid sida i fordonet (i den ordningen från höger). Två olika växellådor utvärderades. Det visade sig emellertid att förarna hoppade över varannan växel i alternativet med 6 växlar framåt i såväl hög- som lågväxel, så det naturliga valet blev Volvos ordinarie 4-växlade låda.

Inspirerad av M113 var prototyperna försedda med en nedfällbar ramp baktill, men det visade sig snart att avsittning kunde göras snabbare om istället två bakdörrar användes. Beväpningen utgjordes av en upp-och-nervänd 20 mm automatkanon från Hispano-Suiza som tidigare suttit i SAAB:s jaktflygplan J 29 ”Tunnan”. Den var asymmetriskt integrerad i ett litet torn – en lösning som gjordes möjlig tack vare en sinnrik mekanisk vridkompensator. Tornet blev så lyckat att Hägglunds även sålde det på export till Schweiz (kanoner fanns det gott om eftersom det satt 4 stycken i var och en av de 650 ”Tunnorna”) och det lade grunden till företagets vapentekniska kunnande.

Serietillverkning

Efter endast ett års utprovning och en total utvecklingskostnad på blygsamma 2,8 miljoner kronor, hade försöken med prototypvagnarna gett tillräckligt underlag för att kontrakt på seriefordon skulle kunna tecknas.

Beställning på en första serie av Pbv 302 lades hos Hägglunds i januari 1963. Den mycket låga kostnaden per fordon – 233.000 kronor – uppnåddes genom att i konstruktionen använda färdigutvecklade delsystem från den civila marknaden (motor och växellåda) samt delar som var under tillverkning i stora serier till utländska lätta stridsfordon (framförallt komponenter i bandstället).

Den 25 februari 1966 levererades det första seriefordonet (nr 4002) till P 1 i Enköping. Det hade då endast gått 4,5 år från det att Hägglunds fick uppgiften att påbörja utvecklingsarbetet – en svåröverträffad genomloppstid. Leveranser av Pbv 302 kom att pågå fram till 1972. Under den tiden hade en tilläggsbeställning även tillsett utveckling och tillverkning av ytterligare fyra varianter av pansarbandvagnen. Totalt togs 518 Pbv 302 fram i trupptransportversionen och 126 i specialversioner – 69 för stridsledning (Stripbv 3021), 48 för eldledning (Epbv 3022) samt 9 som batteriplatsfordon (Bplpbv 3023). Hägglunds såldes kort efter slutleverans av Pbv 302 till ASEA, men trots de låga kostnaderna för Försvarsmakten så var inte vagnen orsaken till försäljningen – Pbv 302 hade generat vinst både under utveckling och produktion.

Parallellt med tillverkningen av Pbv 302 utvecklades även andra typer av stridsfordon vid Hägglunds som till viss del nyttjade samma typ av komponenter (huvudsakligen i bandaggregatet) – Bärgningsbandvagn 82, Brobandvagn 941 och Infanterikanonvagn 91.

Pbv 302 A – trupptransportversionen

Pbv 302 var tillverkad i helsvetsat stålpansar. Dubbelskrovskonstruktionen i sidorna gav skyttegruppens åtta soldater ett extra ballistiskt skydd (inte minst mot sekundäreffekter från en RSV-stridsdel) och vagnen en ökad flytförmåga. Frontalt stod Pbv 302 emot 20 mm normalprojektiler. Sammantaget kunde konstateras att fordonet hade ett bättre skydd än samtida liknande vagnar som FV 432 och M113.

Den begränsade lastförmågan på 1200 kg för last och passagerare gjorde att vagnen lätt kunde överlastas, vilket gjorde att den inte längre hade någon amfibisk förmåga. Flytning var annars möjlig efter vissa förberedelser (länspumparna måste startas och en trimskärm resas i fronten) – framdrivning i vattnet skedde med hjälp av banden.

Skyttegruppen i stridsrummet baktill var placerade med tre man på varje sida längs väggarna och vända mot varandra, samt gruppchef och hans ställföreträdare med ryggarna mot varandra vid de två bakdörrarna (där mittstolpen var möjlig att demontera). Den uppsuttna striden med handeldvapen och handgranater var möjlig tack vare de två hydrauliskt manövrerade takluckorna.

Pbv 302 var förberedd att förses med ett ABC-system, men inget sådant fanns någonsin monterat. Vagnen var även förberedd för IR-belysning, men inte heller sådana lampor kom till användning.

Den återanvända 20 mm automatkanonen från J 29:an fungerade enligt principen gasuttagsmekanism. Såväl enkelskott som automateld (8-9 skott per sekund) kunde skjutas. Kanonen var handriktad och detta kunde göras i två hastigheter. Tornet kunde vridas 360° och kanonen dumpas -10° och eleveras +50°. Periskopsiktet, med en ballistisk streckskala, hade 8 gångers förstoring och möjliggjorde bekämpning på avstånd upp till ca 2000 meter. Ett rökkastarbatteri med sex eldrör var placerat på den högra stridsluckan bak.

Den 6-cylindriga dieselmotorn, som Hägglunds lät konvertera för en miljon kronor, var placerad liggande tillsammans med den manuella transmissionen under besättningens golv frontalt (Volvo kom senare att göra denna till en standard bussmotor i sitt sortiment). Bränsleförbrukning låg runt 9-10 liter per mil vid normal körning och maxhastigheten var 66 km/h.

Styrsystemet var av typ koppling-broms, vilket innebar att om t ex vänstra styrspaken drogs tillbaka halvvägs så frikopplades vänster drivaxel i styrkopplingen så att vagnen svängde med stor radie (en princip som kunde ge omvänd styrning vid motorbromsning).

De fem gummiförsedda bärhjulen (som även hade flytkroppar) var upphängda på torsionsstavarnas pendelarmar. Lagringarna till dessa i vagnskroppen var ett återkommande problem och de modifierades i omgångar.

Drivhjulet var placerat fram och spännhjulet bak.

Bandet var inledningsvis av samma typ som det till M113, men Hägglunds lät utveckla den förbättrade varianten M70 som gav en mjukare gång.

Trupptransportversionen av Pbv 302 utrustades med en eller två Ra 421 (senare med Ra 480) samt ett manöver- och lokaltelefonssystem.

Med små modifieringar kunde det bakre transportutrymmet ställas i ordning för transport av last upp till 2 ton eller för transport av sjuka eller skadade på fyra till sex bårar.

Stripbv 3021

Den första stridsledningspansarbandvagnen levererades i slutet av december 1966. I denna version av pbv:n utnyttjades vagnens bakre utrymme till att ge plats för fem-sex operatörer. I det tidiga utförandet var dessa placerade på stolar runt ett stridsledningsstativ (fyra stolar på vänster sida och en stol längst bak till höger). Vagnen var utrustad med fyra radiostationer av typ Ra 421 och Ra 180 – identifierbar på de fyra antennerna. Därutöver fanns inkoppling för två trådförbindelser.

Stripbv 3021 ingick i de mekaniserade brigadernas ledningsorganisation på bataljons- och brigadnivå och användes således av dessa förbands chefer. Vagnstypen ingick även i stridsledningsplutonen inom fördelningen (3 stycken). Inledningsvis fanns Stripbv 3021 även organiserad inom norrländska stridsvagnsbataljonsstabskompanier.

Epbv 3022

Eldledningsversionen av pansarbandvagnen var speciellt framtagen för att snabbt eldunderstöd skulle kunna ges till pansarförband under framryckning. Detta möjliggjordes genom att eldledningsgruppchefen kunde transporteras i ett fordon som hade samma terrängframkomlighet som övriga stridsfordon i förbandet. Med hjälp av Epbv 3022:s utrustning kunde ”egrpchefen” klara ut platsen för såväl egen vagn som för målet, vilket gjorde att den indirekta elden snabbt kunde komma rätt i målet.    

I det bakre utrymmet på Epbv 3022 fanns det plats för tre operatörer placerade på en bänk längs höger sida i stridsrummet och framför dem ett arbetsbord. Eldledningsgruppchefen satt på vagnchefens plats som hade försetts med en eldledningshuv som kunde roteras 345º. Placeringen av denna huv gjorde att riktfältet för vagnens ordinarie beväpning måste begränsas. Radiosamband upprätthölls med tre radioapparater (Ra 421/480) och två trådförbindelser – dvs tre antenner.

Bplpbv 3023

Det togs även fram en batteriplatsversion av pansarbandvagnen – Bplpbv 3023. Denna specialutrustade Pbv 302 var avsedd att ingå i de artilleriförband i Norrland som organiserade bandkanonvagnarna (15,5 cm Bkan 1). Det gick då tre stycken Pplpbv 3023 per bandkanonkompani om tre bandkanoner. Därutöver ingick den även, tillsammans med Epbv 3022, i en pansareldledningspluton i Milo ÖN.

Utformningen av Bplpbv 3023 påminde i stort om Epbv 3022 – dock utan den speciella eldledningshuven. Vid sidan av vagnens ordinarie besättning (vagnchef, skytt och förare) kunde totalt sju man medfölja. Vagnen hade fyra radiostationer och en skjutdatakalkylator (den försågs sedermera med skjutelementräknaren SKER). Den extra grupputrustningen som krävdes, transporterades på taket över stridsrummet.

Ytterligare versioner

Pbv 302-familjen kompletterades senare med ytterligare tre varianter i små serier. Det var ett antal av trupptransportversionen som byggdes om vid miloverkstäder.

Åtta stycken konverterades till version Radiolänkpansarbandvagnar (Ralänkpbv 3024). Vagnen hade som uppgift att framrycka tillsammans med brigadchefens stridsledningsvagn och den ombesörjde med hjälp av kommunikationsutrustningen TS-9000 att såväl data som tal kunde överföras digitalt. Den skrymmande utrustning som tillkom transporterades på taket över stridsrummet på pbv:n.

En vagn byggdes om till en Pjäsrekognoceringspansarbandvagn (Pjrekpbv 3025) för artilleripjäser och tre stycken fick tornet avlägsnat för att fungera som Sjuktransportpansarbandvagnar (Sjuktppbv 3026 ).

Organisation

Pbv 302 organiserades huvudsakligen inom pansarbrigaderna (PB 63) och där kom den till användning på många olika platser – framförallt i pansarbataljonernas pansarskyttekompanier om vardera 11 stycken pansarbandvagnar. Fordonen har ingått i de flesta förband i Sverige som krävt splitterskydd – fristående stridsvagnbataljoner, fördelningsförband och förband i övre Norrland.

En pansarskyttegrupp om sju man var uppdelad i två omgångar med vardera ett granatgevär respektive en kulspruta. Den kunde även genomföra uppsutten strid genom de öppningsbara stridsluckorna i taket.

 Verkansprov mot Pbv 302

I slutet av 60-talet och i början av 70-talet genomfördes verkansprov mot två fullt funktionsdugliga Pbv 302 med gående motor för att bl a utreda svagheter och reparation efter stridsskador. Dessa försök gav oerhört värdefull information som även kom till användning då vagnarna senare utsattes för beskjutning under utlandsuppdrag:

• 10,5 cm pansarprojektil orsakade mycket splitter om den träffade hårda komponenter efter genomträning (total penetration)
• Verkan från en 8,4 cm pansarspränggranat begränsades tack vare dubbelskal och dieselbränsle i tankarna
• Vid brisad på 15 m avstånd var det endast splitter från 15,5 cm spränggranat som i undantagsfall kunde tränga in i stridsrum (ej 10,5 cm och 8,4 cm sgr)
• Efterverkan från 20-30 mm pansarprojektiler som trängt igenom frontpansaret var begränsad, dock kunde granatsplitter från flygplansakan tränga in under takluckor
• Verkan från 7-10 kg stridsvagnsminor under band slog ut vagn (5 kg stridsvagnsmina under botten bedömdes i regel slå ut även personal i vagnen)
• Verkan från napalm kunde minskas om luftfiltret ej antändes och kyllådans luftfläkt stoppar automatiskt vid brand
• En luftstötvåg från en taktisk kärnladdning på 5 kiloton och 500 meter gjorde endast att yttre utrustning lossnade – vagnen välte normalt ej

UDES 08

Inom ramen för 70-talets UDES-studier togs en försöksrigg fram av en modifierad Pbv 302 som benämndes UDES 08. Syftet var att skapa praktiska erfarenheter som underlag för studierna av olika alternativ till ny pansarbandvagn. Ombyggnaden omfattade kullavetter i sidorna och vänstra bakdörren för skyttegruppen, en roterbar observationshuv för skyttegruppchefen och ett panoramasikte med roterbar utblick för vagnchefen. UDES 08 modifierades ytterligare en gång i början av 80-talet då en ny typ av bandaggregat med överlappande bärhjul testades inför utvecklingen av Stridsfordon 90.

Renovering och modifiering (REMO) – Pbv 302B

Det gjordes tidigt vissa modifieringar på de Pbv 302 som levererades ut på förband. Sidoskydden över banden av gummi skadades lätt och ersattes med sidoskydd av plåt som inte gick lika långt ner över bandaggregatet (under utbildning var de normalt inte ens monterade). Även fram- och bakskärmarna ändrades för att underlätta avledning av vatten vid flytning och för att minska skadorna vid körning i terräng.

Skillnaden mellan vagnarna före och efter REMO 

REMO påbörjades i mindre skala redan 1984 och detta kom att pågå till 1997. Det var framförallt vapenhuven som sågs över. De ofta återkommande problemen med eldavbrott löstes genom att bandmatningen ersattes med ett 30-skotts magasin. Huvens inredning förbättrades, ett nytt lv-sikte tillfördes, rökkastarbatteriet flyttades fram och placerades på dess sidor med tre rör vardera istället för bak på stridsluckan. En ny typ av allmålsammunition införskaffades. På vagnen infördes central bandspänningsjustering och centralsmörjning. Stolarna till förare och skytt byttes ut för att ge ökad komfort. Ledningsvagnarna fick en avsevärt förbättrad arbetsmiljö med ett arbetsbord placerat i mitten av stridsrummet och två bänkar placerade längs var sida om detta. Därtill tillkom vattenburen uppvärmning, ett modernt lokaltelefonisystem, positioneringsutrustning och i observationshuven ett laseravståndsinstrument.

Det fanns även ambition till en större ”Mid Life Overhaul” där syftet var att säkerställa livslängd hos vitala komponenter som motor och växellåda. De föreslagna modifieringarna omfattade automatväxellåda, obeservationshuv för skyttegruppchefen, införande av lyskastare och förstärkt frontskydd, men detta REMO-program stannade vid försöksvagnar – grundkomponenterna i Pbv 302 bedömdes ha tillräcklig livslängd för vagnens hela kvarvarande användning. Det byggdes även ett försökstorn med Oerlikons 25 mm KBA.

Pbv 302C

När det i maj 1993 stod klart att Pbv 302 skulle användas av den svenska FN-bataljon som skulle sändas ut på uppdrag till Bosnien lät FMV göra en snabbstudie om möjligheterna att öka vagnens skyddsnivå mot fin- och mellankalibrig eld och mot handburna pansarvärnsvapen. Detta resulterade i att 50 vagnar på 3 veckor försågs med en inre glasfiberliner (som skydd mot sekundärsplitter) innan de skeppades iväg till krigszonen i september samma år. Väl på plats i Bosnien monterades senare ett yttre kerambaserat tilläggsskydd på vagnarna.

Dessa skyddshöjande åtgärder, till en totalvikt om ca 800 kg, visade sig snabbt vara välmotiverade då de vid flera tillfällen förhindrade total utslagning av vagn och personal efter påskjutning.

Pbv 302 i internationell tjänst kom senare att användas även i Kosovo. Vagnarna hade då uppgraderats ytterligare med ett luftkonditioneringssystem och ett bättre brandsläckningssystem. Pansarbandvagnarna vid utlandsstyrkan  har varit målade i flera olika färger – företrädesvis helt vita under UN-flagg, men även helt gröna och i fyrfärgskamouflage under NATO:s ansvar.

Användning

Genom åren utvecklade sig Pbv 302 till ett mycket uppskattat och tillförlitligt stridsfordonssystem – konstruktionen har uppfattats som mycket lyckad. Motorn var driftsäker och slitstark. Vagnen var lätt att hantera, framkomligheten mycket god och driftskostnaderna relativt låga. Idag är dock stridsfordonssystemet gammalt och kräver mer vård än moderna fordon.

Utfasning
Av de Pbv 302 som ursprungligen anskaffades har ett stort antal gallrats ut ur organisationen och gått till skrot. Under 2005 fattades beslut om del avveckling av 160 vagnar – ett beslut som följdes upp 2007 om delavveckling av ytterligare 210 fordon. Beslut togs att innan utgången av 2009 skulle de cirka 360 exemplaren av B-versionerna vara borta – endast C-versioner (exklusive varianterna 3023 och 3025) planerades finns kvar till 2016-2018. Beroende på hur det går med anskaffningen av nya stridsfordonssystem (Patgb 360 samt BvNy) påskyndas eventuellt avvecklingen av resterande PbV 302. En fördjupad analys genomfördes 2007 av FMV för att utreda möjligheterna att ytterligare en gång livstidsförlänga systemet 20 år med en ny drivlina, samt bättre skydd och beväpning. Slutsatsen blev att den totala ombyggnation som krävdes för att fordonet skulle kunna möta framtiden inte var ekonomiskt försvarbar.

De äldre fotografierna på denna sida är hämtade från FMV arkiv, Försvarsstabens arkiv, BAE Systems Hägglunds arkiv samt SPHF.

Åter till sidan om Pansar? Klicka här!

Åter till första sidan? Klicka här!