Redan under andra världskriget stod det klart att det förelåg ett behov av fordon som kunde transportera skyttetrupp under pansarskydd – såväl till och från striden, men också under del av striden. Behovet accentuerades i de studier som följde och slutsatserna var entydiga – det behövdes ett bandgående ”pansarskyttefordon” som kunde följa stridsvagnar i alla typer av terräng. Under 1950-talet blev behovet alltmer akut – ”KP-bilen” hade svårt att ta sig fram vid sidan av vägen i mjukare terräng och saknade dessutom takskydd mot splitter från luftbrisader.

Det stora innehavet av stridsvagnar som införskaffats under kriget hade snabbt blivit åldersstiget – beväpningen med 37 mm kanoner var redan vid beställningstidpunkten i underkant för vad som krävdes – och intresse förelåg att använda chassierna i nya roller. En första ansats i denna riktning gjordes under försöken med pansarvärnskanonvagnar då alternativa lösningar provades på chassier från Strv m/40 och Strv m/41, men i dessa fall bedömdes de äldre stridsvagnarna som olämpliga för uppgiften. När det gällde ett pansarskyttefordon kom saken i ett annat läge. Eftersom behovet gällde ett större antal fordon var chassierna till Strv m/41 de enda som kom i beaktande. Den tjeckoslovakiska ”TNH-stridsvagnen” hade licenstillverkats i två versioner vid Scania-Vabis och Landsverk i totalt 220 exemplar. De skilde sig något åt eftersom SII-varianten var knappt 10 cm längre på grund av att en kraftfullare motor lyfts in då vikten hade ökat med ett förstärkt pansarskydd.

Omfattande studier vid KATF visade att det skulle gå att utveckla ett pansarskyttefordon baserat på Strv m/41 – trots det relativt trånga chassiet. En första testrigg fanns framme till sommaren 1957 – tornet och delar av överbyggnaden hade tagits bort och ersatts med en ”mock-up” i trä. Efter att Chefen för Armén fått acceptans på sin hemställan att ta fram två försöksvagnar, förvisades denna lösning för representanter från Landsverk AB och AB Hägglunds & Söner i maj året därpå. De fick uppgiften att inför fortsatt utvärdering ta fram varsin prototyp, men då med ett nytt motoraggregat och med en mellanväxel inmonterad. Dessa prototyper stod klara i slutet av vintern 1959, varefter grundläggande försök kunde inledas.

Även om det tidigt stod klart att det nya fordonet skulle bli ett provisorium i avvaktan på ”något bättre” – lösningen på Strv m/41-chassi medgav inte ett tillräckligt stort transportutrymme för att få in all nödvändig utrustning, den var heller inte amfibisk och den fanns inte tillräckligt stort antal – så var försöksresultaten så pass positiva att en förserie om sju vagnar från vagnar från Hägglunds (H-vagnar) och tre från Landsverk (L-vagnar) beställdes senare under 1959. Detta var också ett led i den ökade mekaniseringen av pansarbrigaderna – vid denna tidpunkt transporterades pansarskyttesoldaterna med KP-bil eller cykeltolkande efter traktor.

De första förserievagnarna stod klara sommaren 1960. Utifrån den version av Strv m/41 som förserievagnarna baserats på gavs de registreringsnummer – tresiffrigt för version SI och femsiffrigt för version SII. Delar av drivlinan från Strv m/41 med bandaggregat, styrväxel (endast till del i Hägglunds lösning) och växellåda hade kompletterats med en helt ny motor. Den tidigare motorn från Scania-Vabis – antingen typ 1664 eller typ 603 som istället fick ett nytt liv i modifierade Pvkv m/43 – blev ersatt med en luftkyld boxermotor från SFA i Trollhättan (Svenska Flygmotor AB). Motorn på 150 hk var en vidareutveckling av den motor som tagits fram till Ikv 103 och dess ringa inbyggnadsmått gjorde det möjligt för en skyttegrupp om 8 man att få plats i det gamla motorrummet.

L-vagnarna kunde endast förses med kulsprutebeväpning medan H-vagnarna alternativt kunde beväpnas med en automatkanon. Den ursprungliga tanken hade varit att få fram ett kulsprutebeväpnat pansarskyttefordon, men då möjligheterna att återanvända de 20 mm automatkanoner m/42B (verkande enligt principen kort piprekyl) som tidigare suttit i SAAB:s jaktflygplan J 21A blev denna lösning det slutgiltiga valet – dock något ombyggd och med en nedskruvad eldhastighet till 300 skott i minuten. Den bandmatade automatkanonen monterades på en vapenhuv som i ett tidigare skede övervägts som vagnchefshuv på ”S-vagnen”.

Innan alla förserievagnar hunnit levereras – vilket blev ett faktum först våren 1961 – så lades beställning på huvudserien redan i juni 1960. Detta befanns möjligt göra eftersom utprovningen av de två försöksvagnarna gett tillräckligt bra underlag för ett sådant beslut. Avtalet omfattade ombyggnad av 220 Strv m/41 till Pansarbandvagn 301 och uppdraget gick till Hägglunds (enligt uppgift av arbetsmarknadsmässiga skäl, men de ansågs också ha en något bättre lösning).

I april 1963 hade samtliga pansarbandvagnar levererats. Pbv 301 hade två mans besättning med vagnchef och förare. Baktill kunde åtta fullt utrustade soldater transporteras varav fyra kunde strida från två fjäderbalanserade luckor i taket som öppnades för hand. Vikten på fordonet var 11,7 ton och det kunde framföras i en hastighet om 45 km/h. Det var möjligt att djupvada med fordonet på 1,5 m djup om det försågs med förlängningstrummor för avgasutblås och luftintag (vilket gjorde vagnen så framtung att den lättade på de bakre bärhjulen).

En tanke med Pbv 301 hade redan från början varit att vagnarna enkelt skulle kunna ändras för alternativa användningsområden. Av de 220 vagnar som beställdes utgjordes 185 stycken av trupptransportfordon. Därutöver togs 20 specialutrustade vagnar fram i en Stridsledningspansarbandvagn (Pbv 3011) och 15 i en Eldledningspansarbandvagn (Pbv 3012). Det gick inte att se någon skillnad på vagnarna utifrån – samtliga modeller var utrustade med fyra antenner för att inte ledningsfordonet skulle kunna avslöjas. De olika varianterna hade även blandats upp i listan med de registreringsnummer de försågs med. Invändigt skilde de sig åt med fler radiostationer och en annan typ av utrustning för att kunna leda antingen strid eller eld. När vagnarna efter några års användning försågs med Ra 421 (i stället för Ra 105) blev samtliga vagnar utom stridsledningsvagnen (3011) av med två antenner – något som resulterade i att vagnen med bataljonschefen kunde pekas ut!

Pbv 301 organiserades i de sex pansarbrigaderna (org 63). Eftersom de 220 vagnarna var för få för att räcka till samtliga arton pansarbataljoner, blev endast en pansarbataljon per brigad försedd med Pbv 301 – övriga bataljoner fick hålla tillgodo med ”KP-bilar” eller vanliga lastbilar.

Erfarenheterna med Pbv 301 var blandade. Även om växellådan med sin förväljare hade sina förtjänster så krävde kopplingspedalen mycket starka ben. Den var också svår att manövrera i strömt vatten. Framförallt var banden en ständig källa till problem – bandbultarna hölls på plats enbart med låsbleck eller låsring (det fanns två olika bandtyper) och de lossnade ofta vid körning i stenbunden terräng.

Redan 1971 var Pbv 301:s saga all. Vid denna tidpunkt hade utfasningen av vagnen pågått under många år till förmån för den betydligt modernare Pbv 302. Den äldre Pbv 301 hade också sina brister, vilket påskyndade utgallringen. Trots att vagnen ansågs driftsäker blev bristen på reservdelar till slut ett problem – konstruktionen hade trots allt sitt ursprung i 30-talet. Detta var också orsaken till att Pbv 301 inte överfördes till P 18 för att ersätta Tgbil m/42 SKPF – vilket föreslogs. En livstidsförlängning med rimliga underhållskostnader kunde helt enkelt inte garanteras. KP-bilen lämpade sig också bra för den fasta skogs- och betesmarken på Gotland.

Under sin korta livstid bidrog emellertid Pbv 301 till att ge nyttiga erfarenheter inför eran med Pbv 302 och den lade också en grund för taktiken med pansarskyttefordon. Efter kassationen blev många Pbv 301 använda i olika verkansförsök och som skjutmål. Några sparades, bl a på Pansarmuséet i Axvall (där färgbilderna ovan är tagna). Idag kan man ta del av en Pbv 301 på Försvarsfordonsmuséet Arsenalen....

De äldre fotografierna på denna sida kommer från arkiven på Armémuseum, FMV, Försvarsstaben, Pansarmuseet, samt BAE Systems Hägglunds.

Åter till sidan om Pansar? Klicka här!

Åter till första sidan? Klicka här!