Behovet av pansarbilar i Sverige var större än tillgången. Då exportstopp infördes på krigsmateriel utnyttjades tillfället och Sverige ”övertog” fem pansarbilar av modell L-180 som tillverkats vid AB Landsverk för Irlands räkning. Denna modell var tillsammans med föregångaren (modell L-181) redan före kriget en lyckosam exportprodukt och hade sålts till Danmark (2 st), Estland (1 st), Finland (1 st), Holland (26 st), Irland (8 st) och Litauen (6 st). Totalt kom 49 exemplar av Landsverks pansarbil L-181 och L-180 att tillverkas. Innan Sverige beslagtog de irländska pansarbilarna erbjöds dessa av Landsverk till Danmark som kompensation för de beslagtagna ”Lynx:arna” (Pansarbil m/39), men danskarna tackade nej.

Den första ordern på modell L-181 kom redan 1933 från Litauen, vilken följdes av en order ett par år senare från Holland. Efter ett studiebesök av Danmark då L-181 förevisades återkom de med en specifikation på ändringar; bland annat förlängdes och breddades chassiet och sidoplåtarnas lutning ändrades något så att fordonet blev rymligare. Den nya konstruktionen kom att benämnas L-180 då beställning lades i maj 1935. Treaxliga L-180 från Landsverk var en gedigen pansarbilskonstruktion. En motor på 160 hk från Büssing-Nag gav ekipaget en maxhastighet på landsväg om 75 km/h. Hjulen var helgjutna. Framkomligheten vid sidan av vägen kunde ökas i avsevärd grad genom att lägga på ett så kallat ”terrängband” över bakhjulen på boogien (endast de två bakaxlarna var drivna). För bland annat detta ändamål medfördes en 4-tons domkraft. Dessa terrängband var lätta att applicera och de användes vid vissa tillfällen (till exempel då invasionsförsvar skulle övas på sandiga stränder).

Under sommaren 1941 genomfördes provkörningar med fordonet i Landskrona. Det diskuterades hur de skulle anpassades till svenska förhållanden, bland annat vilken typ av beväpning pansarbilarna skall förses med (de irländska tornen som då var monterade hade en 20 mm Madsen automatkanon och en parallellmonterad 8 mm Madsen kulspruta). Landsverk lade fram fyra olika förslag på ”försvenskad” beväpning. Lösningen blev att de irländska tornen ersattes med samma typ av ”Lynx-torn” som redan användes på befintlig pansarbilsflotta (m/39-40). Detta var torn med en 20 mm automatkanon från Bofors (m/40 B L/70) med en parallellmonterad 8 mm kulspruta m/39 (en likadan kulspruta fanns även anbringad i chassiet). Fordonen gavs i Sverige beteckningen Pansarbil m/41.

Innan leverans kamouflagemålade Landsverk de fem pansarbilarna. De fick en mellangrå grundfärg med ränder i brunt, grönt och sandfärg. Samtliga bilar var individuellt målade. Inledningsvis levererades dessa pansarbilar till två olika förband (tre till P3 i Strängnäs och två till I18 i Visby). Detta skedde i april 1943. Senare placerades samtliga fem pansarbilar av modell m/41 på Gotland. Där ingick de i P1G – det vill säga Göta pansarlivgardes kompani på Gotland. De användes där tills att de utgick ur organisationen 1956 och skrotades. Grundutbildningen på fordonen hade upphört redan 1949 och den sista tjänstgöringen med inkallade på Pansarbil m/41 genomfördes troligen 1951.

Pansarbil m/41 uppfattades som ett mycket driftsäkert fordon med få (om ens några) fel på vare sig motor, transmission eller övrig utrustning. Den var omtyckt av sin besättning och uppskattades bland annat för hur lätt beväpningen kunde monteras ur för fortsatt strid till fots. Bristen på reservdelar blev till slut ett problem; till exempel slets hjulens påpressade gummiringar hårt (fabrikat Overman) och det saknades reservhjul.

Idag finns ingen av de ursprungliga Pbil m/41 kvar – det enda som återfunnits av pansarbilarna är bakre delen av ett chassi med boogien ombyggd till en lastkärra. Fordonen såg troligtvis sina sista dagar som skjutmål på Tofta. I slutet av 90-talet bytte dock Sverige till sig en liknande pansarbil från Irland i utbyte mot en KP-bil (Irland hade använt motsvarande pansarbilar under Kongokrisen) och den har nu, efter att ha varit utställd på Pansarmuseet i Axvall, överförts till Försvarsfordonsmuseet Arsenalen i Strängnäs. Det som skiljer denna bil från den svenska utgåvan är ett annat torn och att de gjutna hjulen ersatts med hjul från en vanlig lastbil.

De pansarbilar som sålts till Holland övertogs av Tyskland efter att de ockuperat landet 1940 och de användes av armén och polisens pansarförband.

De äldre fotografierna på denna sida kommer från Armémuseum, FMV och Wikipedia...

Åter till sidan om Pansar? Klicka här!

Åter till första sidan? Klicka här!