Av försvarsbeslutet 1936 framgick att det totalt skulle organiseras nio pansarbilsskvadroner: en skvadron till varje fördelning (det fanns då sex stycken) och resterade tre skvadroner till kavalleribrigaden. Problemet var svårigheten att få ny materiel snabbt levererad under orostider. Efter att Tyskland den 1 september 1939 gått över gränsen till Polen och inlett sitt ”Blitzkrieg” var kriget i vårt närområde ett faktum.

I Sverige hemställde Chefen för Armén att få anskaffa drygt 100 stridsvagnar och 30 pansarbilar. Medlen för pansarbilarna beviljades utan att det begärda anslaget reducerades och förhandlingar inleddes med AB Landsverk om produktion av dessa pansarbilar. Det stod dock klart att tillverkningskapaciteten hos Landsverk var begränsad. De hade fullt upp med att producera pansarbilar till utländska kunder och att leverera stridsvagnar till den svenska armén, varför de i sin tur inledde förhandlingar med Volvo om licenstillverkning. I slutet av 1939 kunde ett preliminärt kontrakt tecknas med Volvo om tillverkning av trettio pansarbilar av märket Lynx. Tanken var att de skulle ersätta den provisoriska Pbil m/31. Tillverkningen av Volvos pansarbilar kom att ske vid Penta i Skövde.

Lynx – det latinska namnet för lodjur – var ett namn som hade valts på pansarbilen i avsikt att förmedla slagkraft och rörlighet. Vid Landsverk hade denna nya moderna pansarbil precis konstruerats utifrån en dansk kravspecifikation. Den var fyrhjulsdriven för ökad terrängframkomlighet. Trots detta var rörligheten vid sidan av vägen inte den bästa och det krävdes fast underlag för att den knappt 8 ton tunga bilen inte skulle fastna. Vintertid användes snökedjor. Styrning på samtliga hjul gav fordonet en snävare svängradie. Dessutom fanns förare i bägge ändar av bilen vilket gjorde det möjligt att köra lika fort framåt som bakåt. Den 6-cylindriga motorn på 142 hk från Scania-Vabis gav ekipaget en maximal hastighet om 80 km/h på landsväg.

Pansarbilens huvudbeväpning utgjordes av en 20 mm Madsen automatkanon monterad i ett torn. Sekundärbeväpningen bestod av tre 8 mm Madsen kulsprutor. En kulspruta var parallellmonterad med kanonen i tornet och två var placerade i chassiet (en riktad framåt och en riktad bakåt). Den maximala tjockleken på pansarstålet i den helsvetsade och självbärande karossen var 13 mm. Pansarstålet till pansarbilarna från Volvo och till de svenska ”Lynx-tornen” framställdes av Avesta Jernverk.

Danmark hade beställt totalt 18 Lynx och de tre första levererades sommaren 1939 för utprovning. Innan de resterande 15 Lynx-fordonen hann levereras, införde Sverige (som sedan tidigare var intresserad av alla pansarbilar som fanns färdigproducerade i landet) leveransstopp hos Landsverk. När Danmark något senare ockuperades av Tyskland, den 10 april 1940, togs beslut att beslagta dessa pansarbilar (vilket gjordes i augusti samma år). Dessa fordon gavs beteckningen Pansarbil m/39 ”Lynx”.

De trettio pansarbilarna från Volvo gavs beteckningen Pansarbil m/40 ”Lynx”. Det var svårt att se någon skillnad mellan m/39 och m/40, men den sistnämnda var naturligtvis försedd med en Volvomotor. Dessutom var automatkanonen från Madsen ersatt med en liknande automatkanon från Bofors i samma kaliber (20 mm). Provskjutning med en sådan monterad på en Pbil m/31 i augusti 1939 hade gett tillfredsställande resultat. De nio första pansarbilarna levererades i och för sig med ”danska torn”. I enlighet med ett beslut från juni 1940 försågs dessa torn med två kulsprutor m/39. Detta innebar att de första pansarbilarna av m/39 hade totalt fyra 8 mm kulsprutor (två i chassiet) när de levererades till förbanden under hösten 1940 (tre pansarbilar vardera till K 1 i Stockholm, K 2 i Helsingborg och K 3 i Skövde). Innan så skedde hade en två veckor lång pansarbilskurs genomförts mitt i sommaren hos Landsverk på den nya modellen.

En begäran hade gått till Landsverk att de skulle låta tillverka nya torn till de första nio pansarbilarna m/39 i överensstämmelse med dem som togs fram till den Volvotillverkade ”Lynxen” m/40. När tornen var klara i mitten av 1941 uppmanades förbanden sända sina m/39 till Landsverk för ombyggnation av ammunitionslagringen. Därefter monterades de nya tornen med Bofors 20 mm automatkanon m/40 vid Eriksbergs Mekaniska Verkstad AB i Göteborg. Detta gjordes under hösten 1941 och i februari 1942 var samtliga bilar klara.

Redan i juni 1941 levererade Landsverk de resterande sex ”danska” pansarbilarna till Sverige. Samtliga var försedda med svensktillverkade torn med Bofors 20 mm automatkanon och parallellmonterad 8 mm kulspruta m/36. Hos Volvo provkördes den första Pbil m/40 i november 1940. Allt gick enligt planerna och samtliga 30 pansarbilar levererades under de fyra första månaderna 1941 ut till förband (K1 får 9 st, K2 får 9 st, K3 6 st och K4 i Umeå 6 st).

Pbil m/39-40 togs emot positivt och blev ett mycket omtyckt fordon. Konstruktionen hade inga tekniskt avancerade lösningar utan var rak och okomplicerad, vilket gav hög driftsäkerhet. Den hade i och för sig sina finesser. Bland annat var den försedd med två vägmätare – en i var ände av bilen (de registrerade endast körda kilometer i en riktning). De frontala strålkastarna kunde vändas som ett skydd vid beskjutning.

Som lätt stridsfordon uppfyllde den väl de önskade egenskaperna med stor eldkraft, hög hastighet både framåt och bakåt under tyst gång samt gott pansarskydd. Därutöver hade Lynx-pansarbilen också en avancerad sambandsutrustning.

Besättningen uppgick till sex man: en chef och en skytt/laddare i tornet samt två förare och två skyttar i chassiet.

Inledningsvis var det kavalleriets spaningsskvadroner som tilldelades en pluton med två pansarbilar m/39-40 (och två pansarbilar m/31). Dessa kom att benämnas som ”pansarbilsskvadroner”. Från hösten 1943 genomfördes all utbildning på pansarbilarna inom Pansartrupperna. Organisatoriskt ingick de i olika spaningsförband i kavalleribrigad, motorbrigad och pansarbrigad.

Pansarbilarna utgick ur organisationen 1958.

Av de ursprungliga 15 anskaffade Pbil m/39 såldes 13 till Dominikanska Republiken. Två Pbil m/39 avyttrades till en skrothandlare i Nässjö och har sedan aldrig återfunnits. I Dominikanska Republiken kom Lynx att tjänstgöra till slutet av 1990-talet. Det görs vissa ansträngningar att återköpa en m/39...

Av samtliga Pbil m/39 och m/40 finns endast en bevarad i Sverige. Denna pansarbil har nu överförts från Pansarmuseet i Axvall till det nya Försvarsfordonsmuseet Arsenalen i Strängnäs.