Då Kongo blev en självständig stat den 1 juli 1960 utbröt myteri inom armén och det stod snart klart att regeringen inte hade någon möjlighet att upprätthålla lag och ordning. Den vände sig därför till FN med en begäran om militär hjälp. FN ville att de flesta länderna som skulle delta i operationen skulle vara från Afrika, men för att visa att FN var ett världsorgan så tog man även ut två europeiska länder (Sverige och Irland) och två länder från Asien (Malaysia och Indonesien). Den 25 juli, två veckor efter president Kasavubus framställning om hjälp, fanns i landet drygt 8.000 man FN-trupp. Sverige skickade inledningsvis en skyttebataljon som redan fanns förlagd i Gaza, men förstärkte under året som följde sitt engagemang i Kongo.

Ledaren för utbrytarprovinsen Katanga, Moïse Tshombe, utgjorde en ständig oroskälla med sina gendarmer. Delar ur den svenska bataljonen, som var förlagd till Leopoldville, fick under hösten 1961 till uppgift att förstärka andra FN-förband vid Kamina-basen – mitt inne i ”fiendeland” – och den 14 september slog en svensk pluton ut två av åtta katangesiska pansarbilar M8 under framryckning mot basen. Mycket tack vare den svenska flygdivisionen med J 29 ”Flygande Tunnan” som anslöt senare under hösten, kunde FN mot slutet av året få viss kontroll över skeendet.

När den svenska FN-bataljonen den 7 april 1962 omgrupperade till Kamina-basen, hittades på skrotupplaget de två pansarbilarna av typ M8 ”Greyhound” som slagits ut ett halvår tidigare. En av bilarna – nr 31 – iordningsställdes snabbt till fungerande skick och döptes till Lulle-Bell. Den andra M8:an – nr 11 – döptes till Nina-Bell, men krävde en mer omfattande restaurering. Detta möjliggjordes tack vare duktiga och entusiastiska svenska mekaniker.

Pansarbilen M8 6x6 utvecklades 1941-1942 av Ford och användes under andra världskriget av USA och Storbritannien. Ursprungstanken var att få fram en snabb ersättare till M6:an för bekämpning av stridsvagnar genom att förse en 3/4 tons truck med en pansaröverbyggnad och ett torn med en 37 mm kanon och en parallellmonterad kulspruta.

Prototyper som var väldigt lika i design togs fram av Studebaker (T21), Ford (T22) och Chrysler (T23). En modifierad variant av T22 valdes, men då det stod klart att kanonen var för klen för att kunna verka mot frontpansaret på tyska stridsvagnar fick den nya pansarbilen istället anta rollen som spaningsfordon. Produktionen startade upp i mars 1943 och pågick fram till i juni 1945. Då hade mer än 8.500 M8:or tillverkats.

Britterna gjorde bilen känd som ”Greyhound” tack vare dess snabbhet och det tunna pansaret. Den kritiserades dock för sina dåliga ”off-road” egenskaper (sämre än den M3:a ”Scout Car” som den ersatte) och sårbarheten mot landminor. Pansarbilen kom att göra tjänst hos fler än 40 länder.

Med några dagar kvar på året stod de båda pansarbilarna redo att sättas in i det som kom att bli känt som ”Kaminaville-operationen” den 30-31/12. Detta var ett led i FN:s offensiv sedan några dagar tidigare med syfte att säkra strategiska punkter och driva gendarmerna på flykten – en nödvändighet då möjligheterna att nå en diplomatisk lösning med Tshombe tömts ut. Två pansarbilsbesättningar utsågs med fyra man vardera (chef, skytt, förare, reservförare/sjukvårdare).

Endast två rostiga skott hade hittats till 37 mm kanonen och de fördelades på respektive bil. Lulle-Bell försågs med en svensk dubbelkopplad luftvärnskulspruta m/36 som togs från en trasig KP-bil. Nina-Bell fick en 12,7 mm Browning-kulspruta som placerades i en luftvärnslavett på tornet.

Stridigheterna i slutet på 1962 blev en stor framgång för FN – inte minst tack vare de svenska ”J 29:orna” och den svenska bataljonen. Pansarbilarna fick sitt elddop och de spelade en viktig roll i operationen. Ett mycket stort krigsbyte kunde inräknas. Ytterligare ett par M8:or hittades, men de var i så dåligt skick att omfattande reparationer krävdes.

Den M8 som erövrats på Camp Militaire var försedd med en torntillbyggnad. Denna plockades bort, bilen helrenoverades och döptes till Bibi-Belle. Med tre pansarbilar i organisationen övergick man till besättningar på tre man. Samtliga M8:or försågs med 0.5” kulsprutor av typ Browning monterade i en hållare på tornets frontpansar (ammunitionen till dessa hade kvarlämnats av Etiopien då de oväntat lämnade sitt FN-uppdrag och flög hem med sina F 86 Sabres).

De pansarbilar som var försedda med svenska kulsprutor m/36 fick dessa avmonterade. En M8:a hade även hittats på Camp Kasongo Niembo (nr 21). Även denna gjordes i ordning, mycket tack vare en fabriksny originalmotor ur krigsbytet från Camp Militaire. Denna fick namnet Anne-Belle.

Som ett resultat av ”Kaminaville-operationen” beslagtogs även två stycken något äldre pansarbilar av typ M3 ”Scout Car”. Den ena var i så dåligt skick att den endast kunde fungera som reservdelslager, men den andra fixades till och döptes Olga-Belle. Den försågs med två bakdörrar, bänkar istället för den kulspruteräls som normalt fanns fastsvetsad inuti fordonet, samt en plåtsits bakom förarsätena till kulspruteskytten. Senare hittades även en M3:a vid Kabondo-Dianda och den tillfördes trosskompaniet med beteckningen Petronella-Belle.

M3 ”Scout Car” 4x4 utvecklades 1938 vid White Motor Company i USA och producerades under andra världskriget (1941-1944) i över 20.000 exemplar. Den togs fram i flera olika varianter och kom att användas inom många olika länders arméer. M3A1 var en vidareutveckling av originalmodellen med ett förlängt och breddat skrov. Den kunde beväpnas med upp till tre kulsprutor som monterades ovanpå en räls som gick runt skrovet.

Pansarbilarna användes av ett par svenska bataljoner i Kongo och lämnades kvar när uppdraget inom FN var avklarat.

De äldre fotografierna på denna sida kommer ur SPHF arkiv samt ur Olle Hederéns bok "Afrikanskt Mellanspel" från 1965.

Åter till sidan om Pansar? Klicka här!

Åter till första sidan? Klicka här!