Sveriges första pansarbilar lät tillverkas på 20-talet vid Tidaholms bruk och de byggdes på chassier till lastbilar från Tidaholm, det vill säga det var lastbilar som försågs med en ”pansaröverbyggnad” eller ”pansarbeklädnad”. Tidigare hade trupper färdats oskyddade på lastbilsflak...

Tidaholms bruk, vid ån Tidan i Västergötland, hade fått sina privilegier som järnbruk redan 1799. Bruket hade ett eget vattendrivet valsverk. Under 1800-talet tillverkades bland annat vagnar som ofta var av exklusiv karaktär. En mindre serietillverkning av lastbilar startade 1906 och fram till 1920 ökade produktionen till c:a 150 lastvagnar om året.

Tidaholms bruk gjorde sig främst känd som tillverkare av specialfordon, exempelvis brandbilar och bussar, men de tillverkade även järnvägsmateriel. Till den svenska krigsmakten levererades ett fåtal olika modeller av pansarbilar.

Företaget fick 1932 ekonomiska svårigheter och ombildades till AB Tidaholmsverken. De fungerade därefter som underleverantör till Bofors.

 De första pansarbilarna från Tidaholms bruk togs fram 1925-26 och var avsedda som rena försöksfordon. Tanken var att detta provisorium skulle göra det möjligt att utveckla en svensk pansarbilstaktik. I april 1925 var ritningarna klara för den första pansarbilen och tillverkningen igångsattes omedelbart. Ritningarna hade tagits fram vid Artilleridepartementets konstruktionsavdelning. Innan den första bilen var klar togs beslut att tillverka ytterligare två pansarbilar med en något förändrad design. Bilkarosserna skulle ha tillverkats i pansarplåt, men Bofors fick problem med leveranser varför pansaröverbyggnaden kom att byggas i vanligt 5 mm handelsjärn. Tanken var att senare härda plåten – i likhet med hur plåtarna till Strv m/21 behandlats – dock oklart om detta någonsin blev utfört. Det var emellertid tygmästaren i Stockholm som beställde plåtarna till överbyggnaden på lastbilarna hos AB Bofors för att karossen därefter skulle monteras av Stockholms Tygstation ovanpå chassierna.

De två första pansarbilarna tillverkades 1925 och var av en enkel konstruktion. Överbyggnaden bestod av raka stora plåtar som nitats samman. Dessa var vertikalt arrangerade, förutom i front och akter. Karossen placerades ovanpå chassiet till en 1½-tons lastbil.

I början av juni 1925 levererades det första chassiet för slutmontering och i slutet av månaden var den första pansarbilen klar att börja användas. Önskemålet var att båda pansarbilarna skulle ha varit klara till kavalleriets sommarförsök, men tillverkningen av den andra pansarbilen drog ut på tiden och det var först till hösten som försöken med våra två första pansarbilar kunde inledas.

De benämndes som Pansarbil nr 1 (reg nr 602) och Pansarbil nr 2 (reg nr 603), båda betecknade som fm/25. Pansarbilarna var försedda med en 6,5 mm kulspruta m/1900 Hotchkiss som monterats i ett runt torn.

 Försöken leddes av ryttmästare Wilhelm Odelberg vid K3 i Skövde. Han hade studerat pansarbilar och pansarbilstaktik i Frankrike. Detta var också en av anledningarna till att ryttmästare Odelberg användes som sakkunnig vid konstruktionsarbetet hos Tidaholms Bruk AB.

Tidaholms första pansarbilar hade dubbelkommando med en framåt- och bakåtförare, vilket möjliggjorde snabba manöverväxlingar. Vikten var 4-5 ton och med en motor på 36 hk gick det att komma upp i cirka 45 km/h. En finess var lösningen på dörrar – Odelberg hade hittat lösningen i Frankrike. Sidodörrarna öppnades åt olika håll, vilket innebar att nödutrymning kunde ske i skydd mot fienden.

Framifrån känns Pansarbil 1 igen på att kylaren har sex smala flänsar. Pb 1 fm/25 skrotades c:a 1935.

Pansarbil 2 har normala bakljus baktill och känns om inte annat igen på att frontens kylare endast har tre flänsar. Med pansarbil nr 2 gjordes bl a ett försök med en stor och rörlig hake som anbringats på kofångaren fram.

Försöket var misslyckat, men tanken var att föraren skulle kunna manövrera haken inifrån för att koppla tag i sådant som behövde bogseras undan.

Senare försågs pansarbil nr 2 med radio. En antenn (som såg ut som ett räcke) monterades då längs den högra sidan på pansarbilen.

Pansarbil 1 byggdes ursprungligen med vanliga bakhjul, men konstruerades om och försågs baktill med ett bandaggregat – det var Postverkets banddrivningstillsats för att öka framkomligheten under vinterförhållanden som användes. Bandaggregatet bestod av ett vanligt drivhjul med två stödhjul grupperade oOo och omgivna av bandet. Försöket med banddrift var emellertid inte lyckat, varför vanliga hjul åter monterades. Det ingrepp som gjordes i pansarbilen för att ge plats för bandaggregatet kan urskönjas i urspåringen i sidan på karossen.

Året därpå, i början av 1926, slutfördes tillverkningen av den tredje pansarbilen. Denna pansarbil konstruerades efter en ny specifikation som var resultatet av de erfarenheter man fått under försöken 1925, bl a hade pansarplåtarnas utformning ändrats radikalt – sidopansarets kanter hade fasats av.

Pansarbil 3 (reg nr 604) fick beteckningen fm/26 och har en mer strömlinjeformad kaross än sina två syskon. Den var beväpnad med en 6,5 mm luftkyld flygplanskulspruta m/ 22 av Colt-typ.

Tidvis hade denna pansarbil en 37 mm kanon typ Puteaux som lånats från stridsvagnen Renault FT 17 (”Putte”), men vid dessa tillfällen fanns det samtidigt även en kulspruta riktad bakåt i tornet. Puteuxkanonen hade dessutom tidigare varit monterad på försök i Strv fm/21 nr 5.

Pansarbil fm/26 försågs sedermera med samma typ av kamouflagemålning som användes på Strv m/21 (mörkgrönt/brunt/ljus sand och med en bred svart bård mellan de olika fälten).

Till pansarbilarna hörde en följepluton på lastbilar. De var placerade vid kavalleriregementet K3 i Skövde. Med dessa tre pansarbilar, som de facto var tre första svensktillverkade stridsfordonen, gjordes försök att utforma såväl en svensk pansarbilstaktik som ett ”antipansarbilsuppträdande” hos trupperna.

Under denna period av försök företogs resor runt om i Europa i sökandet efter en ny pansarbil som lämpade sig för svenska förhållanden. Ryttmästare Odelberg gjorde dessutom ett flertal studieresor i syfte att undersöka nykonstruerade pansarbilar.

Tyvärr gav dessa resor inte det resultat man hoppats på och då ingen lämplig utländsk vagn stod att finna så beslöts att en ny pansarbil skulle konstrueras inom landet…

I början av 1930 tillfördes pansarbilarna en fristående pansarbilstropp i kavalleriregementet. Förutom de tre pansarbilarna med besättning bestod denna av en chef och ställföreträdare samt en stridstross.

De två sista av de tre pansarbilarna fm/25 och fm/26 kom att användas fram till andra världskriget.

Tyvärr finns ingen av dessa tidiga pansarbilar bevarad för eftervärlden.

I exercisreglementet för kavalleriet fanns samma år allmänna bestämmelser för hur pansarbilarna skulle användas:

Pansarbilförbands användning grundas på de för dem utmärkande egenskaperna stor rörlighet på goda vägar, stor eldkraft och ringa sårbarhet för eld från gevärskalibriga vapen. Stillastående förstöras de lätt av artillerield. Under mörker kunna de i allmänhet icke användas för spaning och strid. Pansarbilstropp bör hållas samlad: enstaka pansarbilar oskadliggöras lätt. Besättningen bör icke avstiga i fiendens närhet. Samverkan med andra förband, särskilt skyttegrupp, kan ofta vara fördelaktigt. Företag med pansarbilsförband utföras överraskande och om möjligt då fienden är minst i stånd att möta dem, såsom vid hans uppbrott, intagande av förläggning, utrymning av ställning mm. Pansarbilförband förslitas lätt. De böra sparas för viktiga företag och erhålla materielvård. Pansarbiltroppen används under spaningstjänst för att göra snabba framstötar för att hastigt utforska hur fienden framrycker. För att fienden inte skall bliva i tillfälle att vidtaga åtgärder mot pansarbilarna böra de icke längre tid uppehålla sig inom samma område. Förbanden böra i regel erhålla självständiga, alltid väl begränsade uppgifter. Samverkan med övriga spaningsorgan kan vara fördelaktiga. Under frammarsch kan pansarbilstropp stundom underställas spetsen. Den framgår härvid ansatsvis före förpatrullen. Under tillbakamarsch uppträder pansarbiltropp stundom under direkt samverkan med spetsen, vilken den i allmänhet underställes. Under anfallsstrid kan pansarbiltropp verkställa anfall mot fiendes flank och rygg, därest vägnätet är gynnsamt. Är så icke fallet kan den tilldelas frontalt uppträdande truppförband, men hålles i reserv.