I slutet av 90-talet förelåg ett behov inom det svenska försvaret att anskaffa lätta splitter- och minskyddade fordon med god terrängframkomlighet - detta inför det utlandsuppdrag avseende minröjning som Sverige hade påtagit sig inom ramen för FN:s mission i Västsahara. Ärendet brådskade och den tid som stod till förfogande medgav inte någon utsvävande konkurrensupphandling. Efter det att offerter inhämtats från ett fåtal potentiella leverantörer föll valet på fordonet Mamba Mk II 4x4 från den sydafrikanska företaget Reumech OMC (tidigare TFM Industries) – världsledande på minskyddade fordon.

Sverige hade sedan tidigare viss erfarenhet av Mamban eftersom de även användes som patrullbilar vid UNOMIG (Unitied Nations Observer Mission in Georgia) där svensk personal fanns stationerad i princip sedan missionen inleddes 1993. De fordon som tillfördes några år senare hade tidigare använts i en afrikansk mission och de var enligt uppgift i bedrövligt skick (t ex med krökta kardanaxlar). Så för att få ett fåtal fordon brukbara, kannibaliserades de övriga...

Mamban var baserad på tyska Unimog, men hade fått ett särskilt V-format skrov för att bättre motstå tryckverkande minor. Till skillnad från Mk I, som producerades i mer än 500 exemplar, hade Mk II fyrhjulsdrift. Besättningen bestod av 11 man – två placerade fram och nio placerade baktill. Föraren och skytten i framsätena hade tillgång till en varsin taklucka, medan de i det bakre utrymmet hade totalt sex takluckor. Sverige köpte in endast sex fordon. Efter missionen i Västsahara tjänstgjorde tre Mambor även vid den svenska FN-bataljonen i Kosovo. Utöver sin placering inom ”EOD Teamen” (Explosive Ordnance Disposal) så användes Mamban även av militärpolisen. Mot slutet av sin tid inom det svenska försvarets bedrevs utbildning på de kvarvarande fyra bilarna vid minröjningsplutonen på Ing 2 (Göta ingenjörregemente) i Eksjö.

Erfarenheterna av fordonet är blandade. Det utmärkta minskyddet klarade till och med en stridsvagnsmina och den höga markfrigången borgade för god framkomlighet i kuperad terräng. På plussidan inräknades även att växellådan var extremt lågt växlad. Däremot gjorde den höga tyngdpunkten att bilen var mycket svajig vid körning på landsväg i hastigheter över 60 km/h – den var till och med svår att hålla på rätt sida av vägen. Därför var det betänkligt att bilen inte var utruatde med ordentliga säkerhetsbälten - speciellt baktill fanns det mer att önska. De däck som användes gjorde sig inte särskilt bra i lera och detta kunde ju ställa till det eftersom den svenska Mamban även saknade vinsch. Hållbarheten var heller inte den bästa och den fick ofta repareras. Bilen upplevdes som liten invändigt, små säten och det var ont om packutrymmen. Föraren tog sig snabbast in på sin plats via fronten och sedan ner genom takluckan. En svag punkt var växelspaken, som slets och kuggade över - något som den händiga löste med en spik genom ett uppborrat hål i spak och axel...

Den beteckning som Mamban begåvades med i det svenska försvaret var STGB1 SP F2 4x4 1P/T, vilket i korthet innebar en splitterskyddad skåpterrängbil med flak.

Fotografierna på denna sida är kommer från FMV, Försvarsmakten (bl a Jan Edholm), Internet samt Wikipedia.

Åter till sidan om Pansar? Klicka här!

Åter till första sidan? Klicka här!