Under det andra världskriget förelåg i egentlig mening inte något behov av ett bandburet luftvärn bland de allierade – de hade ju luftherraväldet och hade valt att lägga sina utvecklingsresurser på andra typer av pansrade fordon. Situationen var annorlunda på den tyska sidan och likaså i Sverige där pansarförbanden var mycket dåligt skyddade mot luftangrepp.

I de nya pansarbrigader som sattes upp var tanken att också ett stort antal stridsfordon med luftvärnsbeväpning skulle organiseras – hela 42 kanonvagnar försedda med en 20 mm luftvärnskanon var planerade att ingå. AB Landsverk fick uppgiften 1943 att ta fram en försöksmodell, men av olika anledningar levererades ingen prototyp utan istället lades en formell beställning i mars 1945 på 17 luftvärnskanonvagnar försedda med torn från AB Bofors.

Det fordon som utvecklades för Sverige hade sin grund i Strv m/40K, men med ett chassi som förlängts med ett bärhjul. Konstruktionen hade sitt ursprung i den luftvärnskanonvagn som exporterats till Finland under namnet Anti och det fordon som byggdes på licens i Ungern under namnet Nimrod. Däremot bestod beväpningen av en dubbel 40 mm luftvärnsautomatkanon m/36 L/60 som integrerats i ett torn som var öppet upptill. Riktmaskineriet var hydrauliskt, det tog 7 sekunder varvet runt, eldhastigheten var 120 skott per minut och totalt medfördes 326 skott. Kanontornen sattes samman vid Bofors i Karlskoga och sändes därefter med järnväg till Landsverk i Landskrona för slutmontering. När konstruktionsarbetet påbörjades 1943 hade troligen detta fordon världens bästa luftvärnskanontorn – tyskarnas motsvarigheter var verkansmässigt betydligt sämre.

Leveranser av de första vagnarna påbörjades 1947. Fordonen gavs beteckningen Luftvärnskanonvagn fm/43 – dock oklart varför de då benämndes försöksmodell. Det stod tidigt klart att Lvkv fm/43 hade stora problem. Dels var banden för smala i förhållande till den betydligt högre vikt som vagnen hade i jämförelse med Strv m/40K – dessa skar ner i marken och orsakade bandkrängning eller fastkörning på grund av det höga bandtrycket. Samtliga fordon fick bredare band (de fordon som återstod att leverera under 1948 fick redan från början de nyare banden) – ett asymmetriskt band där bredden ökats på den yttre sidan. Vidare visade den 7 ton högre vikten att fordonet var undermotoriserat – Scania-motorn på 160 hk var helt enkelt för svag för att ge acceptabel framdrivning och hastighet (36 km/h) – och beslut togs att senare byta ut dessa till kraftigare motorer. Fordonet visade sig också vara svårstyrt. Orsaken till detta var att chassiet förlängts utan att bredden ökats, vilket medförde ett sämre förhållande mellan längd och bredd utifrån ett manövrerbarhetsperspektiv.

Lvkv fm/43 tillfördes pansarbrigaderna för att där fungera som ett splitterskyddat luftvärn som kunde framrycka tillsammans med stridsvagnarna. I PB org 43 placerades vagnarna i två luftvärnsplutoner med tre vagnar vardera. De delades upp så att varje stridsvagnsbataljon fick en pluton var (dock fick en brigad endast fem vagnar, övriga sex). När PB org 49 organiserades fördubblades antalet brigader och istället grupperades tre Lvkv fm/43 i specialkompaniets bandluftvärnspluton (en brigad fick endast två vagnar).

Antalet Lvkv fm/43 var definitivt för litet för att skydda en hel brigad. Det fanns planer från 1949 på att på sikt ersätta dem och införa upp emot 275 nya luftvärnskanonvagnar – prototyper för detta togs fram (se avsnitt om Lvkv 42) – men misslyckade försök och förändrade ekonomiska ramar gjorde att denna serie aldrig förverkligades.

Istället genomfördes de planerade modifieringarna på Lvkv fm/43 under 1950-51. Scania-motorerna byttes ut mot en nästan dubbelt så stark motor från Maybach (motorerna hade ”blivit över” i Tyskland efter kriget), vilket gjorde att maxhastigheten ökade till 55 km/h. Tornet byggdes ut med en pansarlåda baktill för att ge plats för montage av en radio (Ra 400). På denna låda anbringades reservbärjulet. I övrigt genomfördes ett stort antal mindre förändringar, men trots dessa blev vagnen aldrig riktigt bra. Klagomålen fortsatte och Lvkv fm/43 kom aldrig att växa ifrån barnsjukdomarna. Dessutom sprang utvecklingen ifrån den, då det inte var möjligt att bekämpa flygplan i dåligt väder eftersom den endast var försedd med optiska riktmedel. I samband med att pansarbrigaderna organiserades om enligt org 63 togs även Lvkv fm/43 ur tjänst och då vagnarna kasserades 1969 togs inga ersättningsfordon fram. -

Idag finns åtminstone ett par Lvkv fm/43 bevarade och en av dem har tills nyligen var utställd vid Pansarmuseet i Axvall (nu flyttad till den nya Försvarsfordonsmuseet Arsenalen i Strängnäs).

De äldre fotografierna på denna sida kommer från arkiven på Armémuseum, FMV och Försvarsstaben.

Åter till sidan om Pansar? Klicka här!

Åter till första sidan? Klicka här!