Israeli Armored Corps Memorial Site

Denna sida uppdaterades senast 2013-02-02. Ansvarig för sidan är Rickard O. Lindström som även tagit samtliga fotografier ©.

Pansarkåren i Israel har låtit uppföra ett pansarmuseum och minnescentra i Latrun - Israeli Armored Corps Memorial Site i Latrun eller Yad La-Shiryon som det formellt heter. Museet ligger mycket tillgängligt nära den stora motorvägen och bra precis halvvägs mellan Jerusalem och Tel Aviv. Jag har varit där vid ett flertal tillfällen, första gången hösten 1993 och en andra gång 1995. Under mitt senaste besök 2012 står det klart att museet fortsatt att växa. Detta minnesmärke har officiell status sedan 1984.

Från Wikipedia: Museet är uppbyggt runt den gamla brittiska polisstation i Latrun, och ligger bredvid huvudvägen mellan Tel Aviv och Jerusalem. Polisstationen byggdes som ett så kallar Tegart-fort, för att kunna fungera som en befäst bas för de brittiska polisstyrkorna i området i slutet av 1930-talet. I samband med det brittiska tillbakadragandet 1948 föll fortet i den transjordanska Arablegionens händer. Trots hårda strider, där även de första israeliska pansarförbanden ingick, var fortet vid slutet av israeliska självständighetskriget fortfarande under Arablegionens kontroll. Under Sexdagarskriget intogs fortet av israeliska styrkor understödda av AMX-13-stridsvagnar. Den judiska historien i området sträcker sig tillbaka till biblisk tid, och både under Josuas tid och i samband med Mackabéerupproret utkämpades strider i området.

I det följande har mycket underlag hämtas från svenska och engelska Wikipedia (fördjupning kan nås via länk).

Det som möter en när man kommer till Israels pansarmuseum i Latrun är "resterna" av den gamla brittiska polisstationen uppe på höjden med milsvidd utsikt "åt alla håll". Stenarna i förgrunden utgör också ett minnesmärke över den legendariske pansargeneralen Moshe Peleds observationspost. Det står med ens klart att man bör ha ett flertal timmar till övers eftersom den första anblicken gör klar för en att det handlar om väldigt många stridsfordon som visas upp. Samlingen idag omfattar mer än 150 pansarfordon - såväl fordon som använts inom det israeliska pansarvapnet som fordonet som erövrats i strid...
Museet och minnesmärket i Latrun grundades under 1980-talet och har efter hand fått allt högre status - vad jag dock saknar är faktiskt en möjlighet att kunna sätta mig in i de Isaeliska pansartruppernas historia... Således finns det minst sagt potential att utveckla museet... I byggnaden på höjden i Latrun finns företrädesvis bara en massa lektionssalar (samt en massa minnesvärda fotografier och målningar) - saknar den kopia av Leonardo da Vincis stridsvagn i skala 1:1 som jag vet att jag såg på 1990-talet...
Den här bilden tog jag 1993 - uppställningen finns kvar 2012, en hyllning till de allierades styrkor under andra världskriget... Redan 1993 var "symbolen för muséet i Latrun" - den upphöjda Shermanstridsvagen - ställd på sin plattform högt över de andra...
I likhet med de minnesmärken vi finner på många av världens militära muséer har även detta museum i Latrun en vägg med alla namn på de pansarsoldater som offrat sitt liv i tjänsten under de många krigen sedan 1948. Totalt 4.873 namn till dags dato... Det vi tacknämligt kan notera är att de väpnade konflikterna krävt allt färre offer - det beror naturligtvis på att det inte längre handlar om den typ av storskaliga krig vi bevittnade under 1960- och 1970-talen, men jag vill också tro att fordonen blivit bättre skyddade...
General Israel Tal - populärt kallad Talik - utvecklade den pansardoktorin som blev så framgångsrik för Israel i 6-dagarskriget 1967. Han ledde även utvecklingen under 60- och 70-talet av den israeliska stridsvagnen Merkava som i många stycken hämtade inspiration i svenska Stridsvagn S (frontal motorplacering, samt placering av besättning och ammunition). Mycket god vän med Sven Berge. När Israel 1993 firade 20-årsminnet av segern i Oktoberkriget 1973 under Yom Kippur var jag och Svne Berge inbjudna av General Tal (som då var biträdande försvarsministern). Vid detta tillfälle träffade vi även pansargeneralerna Moshe Peled och Avraham Adan. På platsen direkt till höger om mig på läktaren hade jag Israels dåvarande premiärminister Yitzhak Rabin (som mördades 1995)...
Merkava Mk I utvecklades i slutet av 1960-talet och var resultatet av att Israel förvägrades köpa stridsvagnar från de västländer de normalt gjorde affärer med. Israel hade inte tidigare utvecklat egna stridsvagnar, men hade med General Tal i spetsen många goda idéer om de krav som skulle ställas - inte minst vad gäller besättningens överlevnadsförmåga och vagnes möjligheter att ta sig fram i blockterräng karakteriserad av Golanhöjden i norra Israel. Merkava Mk I var operativ från 1978 och användes första gången i strid i 1982 års krig mot Libanon (180 Merkava deltog). Stridsvagnen hade 4 mans besättning, en motor på 900 hk, 105 mm huvudbeväpning (M68 byggdes på licens från RO) och en totalvikt på 61-63 ton. En 60 mm granatkastare fanns anbringad externt. Merkava är optimerad för besättningens överlevnad samt snabb reparation i fält.

Det som utmärker vagnen är motorns frontala placering, den väl skyddade tornkransen och nödutrymningsmöjligheten baktill för besättningen. I och med att tornet placerade längre bak på chassit kunde motor och drivlina placeras frontalt (i likhet med Strv 103, som för övrigt utgjorde en inspirationskälla för General Tal). Utöver att motorpaketet gav besättningen ett extra skydd, så gav denna design även ett bättre skydd mot stridsvagnsminor eftersom de normalt detonerar under band och botten i den främre delen av fordonet. Denna utformning gav även ett extra utrymme baktill som kunde användas för olika ändamål; medicinsk evakuering, som en ledningsplats, för trupptransport (APC) eller för etxra ammunitionslagring. Detta utrymme kom väl till användning under 1982 års krig då de israeliska M113 APC tvingades att dras tillbaka pga flera allvarliga defekter.
Merkava Mk II reflekterar de lärdomar som drogs under kriget i Libanon 1982. Stridsvagnen blev nu optimerad för strid i bebyggelse och lågintensitetskonflikter. Pansarskyddet fick en annorlunda utformning med flera lager av pansarplåt, sidoskyddets "Bazooka-plåtar" gjordes i ett kraftigare utförande, vagnen försågs med ett nytt eldledningssystem och baktill på tornet hängdes kedjor som extra skydd mot granater. Den 60 mm granatkastare som tidigare varit anbringad externt placerades nu inne i fordonet så att den kunde hanteras under pansarskydd. En i Israel utvecklad ny automatisk transmission och större bränsletank för utökad räckvidd, hörde också till förbättringarna. Den nya Merkana Mk II blev operativ inom IDF från april 1983. Genom åren har vagnen genomgått ytterligare förbättringar och finns i de olika versionerna A-D (framförallt har pansarskyddet förbättrats).
Merkava Mk III utvecklades i slutet av 1980-talet och introducerades i december 1989. Vagnen skilde sig åt i avsevärd grad i jämförelse med sina föregångare. Motoreffekten hade ökats från 900 hk till 1200 hk (vilket gjorde att maxhastigheten ökade till 60 km/h) och kanonkalibern var nu 120 mm (mot tidigare 105 mm). Även det ballistiska skyddet hade uppgraderats och det var nu i högre grad modulärt uppbyggt (benämnt Kasag). Detta gjorde att vikten ökade till 63,5 (65) ton. Ammunitionsmängden hade minskats till 50 skott. Därutöver hade fjädringssystemet och eldledningssystemet uppgraderats. Tornet modifierades att det obehindrat kunde följa ett mål oberoende av chassits läge och rörelse. Stridsvagnen kunde även skjuta AT-missiler med en räckvidd på 8 km och med en träffsäkerhet på 0,7 m. Merkava Mk III finns i versionerna A-D där den senare har ytterligare förbättrat skydd. Klicka på denna länk för att se bilder från 1993 när General Tal visade Merkava Mk III för mig, Sven Berge och Anders Berg.
Merkava Mk IV utvecklades från år 1999 och gick i produktion från slutet av 2004. Stridsvagnen är uppgraderad på en rad olika punkter inkluderande ett nytt eldledningssystem (numera kan även helikoptrar bekämpas), ett nytt stålband av typ TSAWS (Tracks, Springs, and Wheels System) för bättre rörlighet uppe på Golanhöjden och ett nyutvecklat modulärt ballistiskt skydd med bl a det V-formade minskyddet. Ammunitonslagringen är förbättrad och numera helt separerad från besättningsutrymmet. Vagnen har också försetts med ett helt nytt BMS (Battle Management System) som t ex kan samarbeta med UAV:er. Motorn är numera en  MTU 883 på 1.500 hk vilket ger fordonet en topphastighet på 64 km/h. Vikten på 65 ton har kunnat bibehållas.
Centurion är en brittisk stridsvagn som utvecklades under andra världskriget. Den började levereras i slutet av kriget men kom inte i strid. Den framsynta konstruktionen var väl lämpad för uppgradering och modernisering vilket utgjorde en viktig faktor för modellens långa livslängd. Vagnen anskaffades av många länder och kom att bli en av de vanligaste stridsvagnsmodellerna världen över. Centurion användes så sent som 2006 i Israel-Libanon kriget, men då i starkt modifierade versioner. Bilden visar en Centurion Mk V M4 Sherman var en medeltung amerikansk stridsvagn som utvecklades under det andra världskriget. Under kriget kom stridsvagnen att bli den som tillverkats i störst antal i väst och tillverkningssiffrorna överträffades enbart av den ryska T-34. Efter andra världskriget tjänstgjorde Shermanstridsvagnar över hela världen, bl a av Israel under krigen 1948, Suezkrisen 1956, sexdagarskriget 1967 och oktoberkriget 1973.
Sherman M-50 (bilden till vänster) och Sherman M-51 (bilden till höger), båda stridsvagnarna internationellt kända som Super Sherman, var modifierade versioner av den amerikanska stridsvagnen M4 Sherman. De var operativa inom IDF (Israel Defense Forces) från mitten av 1950-talet till tidigt 80-tal. Sherman M-51 betecknas ibland som Isherman (dvs Israeli Sherman), men denna benämning användes aldrig av israelerna själva liksom att de ej heller använde benämningen Super Sherman. Sherman M-50 var uppgraderad med samma typ av beväpning som användes på den franska lätta stridsvagnen AMX 13, en 75 mm högtryckskanon CN 75-50 som var en vidareutveckling av den  kanon tyskarna avände på sin stridsvagn Panther under WW2. Cirka 300 exemplar byggdes i två versioner med olika motoralternativ. På 1960-talet uppgraderades 180 av dessa med en kraftfullare beväpning, den franska 10,5 cm stridsvagnskanonen Modèle F1 (en kortare version av den som användes i AMX-30).
AMX-13 var en fransk lätt stridsvagn från 1950-talet. Den var för sin tid en tekniskt avancerad konstruktion med oscillerande torn och automatladdare. Den första prototypen var färdig 1948 och serieproduktionen påbörjades 1952. Totalt tillverkades 7 700 vagnar i olika varianter. Israelerna använde vagnen från tidigt 50-tal fram till slutet av 1960-talet då de såldes till Singapore. AMX-13 kom att exporteras till ett flertal länder. Den var påtänkt för köp till Sverige, men ansågs vara för klent bepansrad och Strv 81 Centurion valdes istället. AMX-13 har uppgraderats flera gånger, och är fortfarande i tjänst i till exempel Singapores armé. Willys Jeep Den första prototypen av en jeep var byggd för den amerikanska militären av American Bantam, som sedan följdes av två andra prototyper skapade av Ford och Willys-Overland. Stora kvantiteter av de tre modellerna testades ute på fältet där de valde Willys prototyp för dess goda hållbarhet och motorkraft. Modellen byggdes först i större kvantiteter av Williys-Overland i Toledo i Ohio, men då de inte kunde producera så många fordon som militären behövde tillät de även Ford att bygga jeepar. Willys och Fords sammanlagda produktion av jeepar under andra världskriget var mer än 600 000 fordon. Även IDF kom att använda denna jeep.
Cromwell Tank var en brittisk stridsvagn från andra världskriget. Cromwell var resultatet av en vidareutveckling av de brittiska kryssarstridsvagnarna och konstruerades för att ersätta Crusader-stridsvagnarna. Stridsvagnen kom att bli en av de framgångsrikaste av de brittiska "kryssarstridsvagnarna" (motsvarande andra länders medeltunga stridsvagnar), då den kombinerade en kanon som både lämpade sig mot mjuka och hårda mål, hög hastighet och relativt bra bepansring. Senare under kriget skulle den bli den vanligaste brittisktillverkade stridsvagnen i användning. Två exemplar av Cromwell i versionerna Mk III & IV användes av Israel 1948-1949. Den underjordiska israeliska armén Haganah skaffade de två Cromwell-vagnarna innan landets självständighet när två brittiska stridsvagnssoldater deserterade och tog sina stridsvagnar med sig. Tillsammans med tio lätta franska Hotchkiss stridsvagnar utgjorde de stommen i den första israeliska pansarbrigaden. Den kom senare att vidareutvecklas till den utmärkta stridsvagnen Comet.
 Hotchkiss H35 (39) eller Char Léger modèle 1935 H var en fransk lätt stridsvagn som utvecklades före andra världskriget. Trots att de ursprungligen hade designats som en ganska långsam men väl bepansrad lätt infanteristridsvagn, så avvisades den 1933 av det franska infanteriet eftersom den visade sig vara svår att styra under körning i terräng. Istället antogs den 1936 av det franska kavalleriet. Från 1938 producerades en förbättrad version  med en starkare motor, Char Léger modèle 1935 H modifié 39, som från 1940 också var  utrustad med en längre, mer kraftfull 37 mm kanon. Franrkikes nederlag gjorde att produktionen stannade vid 1.200 tillverkade. Efter kriget användes några Hotchkiss av franska säkerhetsstyrkor i kolonierna. Tio "H 39s" såldes i hemlighet  till Israel - de levererades från Marseille till Haifa 1948. De tjänstgjorde inom kompaniet 'Slavic' (rysktalande judar) i den 82:a bataljonen. De deltog i operation DANY, erövringen av Lod flygplatsen. Åtminstone en var kvar i tjänst med IDF till 1952.
M2 Halftrack Armoured Personnel Carrier Detta fordon som utvecklades och användes av USA under andra världskriget, köptes i drygt 100 exemplar av Israel under Självständighetskriget 1948 och blev därmed det fordon som då utgjorde stommen i pansarkåren. Sedan dess har IDF använt sig av 100-tals M2:or i olika roller och det är ett fordon som använts i alla större krig Israel deltagit i. M3 Scout Car var en amerikansk pansarbil i tjänst under andra världskriget. Den var känd som White Scout Car, efter tillverkaren, White Motor Company. Fordonet användes i olika roller som bland annat patrullering, spaning, kommandofordon, ambulans och artilleritraktor. Israel använde sig av ett fåtal modifierade exemplar av M3:an under Självständighetskriget 1948.
Under Självständighetskriget 1948 tvingades Israel improvisera för att få till pansarskyddade lastbilar för trupptransport. Just denna pansarbil tillhörde den 34:e bataljonen i den 3:e brigaden "Alexandron" under 1948 års krig. Bilar som denna stödde infanteriet. De flesta av de tidiga israeliska modellerna hade "skjutgluggar" och takluckor - endast ett fåtal var försedda med torn eller fasta vapeninstallationer (vilket brittiska restriktioner begränsade). Arabmodeller och senare israelmodeller hade torn. Den första israeliska pansarbrigaden, 8. brigaden kom att få sitt elddop den 10 juli i samband med erövrandet av Lods flygfält innan deras anfall körde fast då de mötte motstånd från Arablegionens pansarbilar av typen Marmon-Herrington Mk IVF ha-Namer ha-Norai (The Terrible Tiger) nära byn Beit Nabala, och kunde inte delta i anfallet mot själva staden Lod som ägde rum samtidigt. Operationen lyckades trots detta missöde, då israeliskt infanteri undestödda av Moshe Dayans 89. kommandobataljon erövrade staden.
T17 Staghound Armoured Car var en amerikansk pansarbil som producerats under andra världskriget. Fordonet användes aldrig i strid av amerikanska styrkor. En senare variant användes inom det brittiska samväldets styrkor under kriget och fick där benämningen Staghound. Fler än 25 länder kom att använda den 14 ton tunga Staghound efter kriget och några av dessa fordon kom att tjäna in på 1980-talet. År 1952 utrustade sig IDF med ungefär ett dussin USA-tillverkade Staghound pansarbilar med avsikt att bilda en spaningsbataljon. AML 90 är en lätt pansarbil producerad av franska Panhard med permanent fyrhjulsdrift (4x4). Utöver att kunna bära en 90 mm ​​lågtryckskanon, kunde även en 60 mm granatkastare alternativt integreras som vapen (fordonet kallades då AML 60). Från det att tillverkningen drog igång 1960 har över 4.000 fordon tillverkats och sålts till över 30 länder. Under sexdagarskriget 1967 användes nio stycken AML 90 av IDF inom ramen för ett kompani i den 10:e brigaden. Israel uppskattade fordonets höga hastighet (90 km/h) och den låga vikt som gjorde fordonet flygtransportabelt för användning inom fallskärmsjägarna.
Vickers Light Tank Mk VI B producerades av btittiska Vickers-Armstrong mot slutet av 1930-talet. Totalt producerade 1.682 exemplar av denna lätta stridsvagn under åren 1936-1940 och den var i tjänst i den brittiska armén fram till 1942. Efter det andra världskriget kom några att användas av den egyptiska armén under Självständighetskriget 1948. Just denna stridsvagn stoppades nära ett hönshus av försvarare av Kibbutz Mordechai. Renault R-35 Light Tank eller Char léger Modèle 1935 R  var en fransk infanteristridsvagn under andra världskriget. Den konstruerades från 1933 och gick i produktion 1936. Totalt tillverkades 1.985 vagnar fram till juni 1940. Renault R-35 var i tjänst inom den syriska armén. Två av dessa erövrades av Israel i samband med en syrisk attack på den södra stranden av Galileiska sjön (Kinnerit) den 21 maj 1948.
Universal Carrier (också känd som Bren Carrier) var ett banddrivet pansarfordon av brittiskt ursprung som användes av det brittiska samväldets styrkor under andra världskriget. Universal Carrier användes för trupptransport men också som stridsfordon då den hade plats för avfyrande av en Brenkulspruta i fronten. Många varianter byggdes också av fordonet, bland annat med en tung kulspruta, pansarvärnsgevär eller granatkastare. Bepansringen var lätt och fordonet hade ett öppet tak vilket lämnade besättningen sårbar för granatsplitter. Cirka 110 000 exemplar av alla varianter byggdes in alles. Bilder visar till vänster en Bren Gun Carrier med eldkastare (Flamethrower) och till höger en "WASP" Universal Carrier.
Sherman Tank M4A3 105 mm Fire Support - Ett fåtal M4:or försedda med 105 mm howitzer köptes efter kriget av Israeli Defence Forces (IDF) från de allierades surpluslager i Italien. Amerikanarna hade borrat hål i eldrören för att göra dem obrukbara, men IDF lyckades reparera dem i tid för att vagnarna skulle hinna delta i "War of Independence" och i strider i Negev och norra Sinai. Vagnarna hade 5 mans besättning, vägde knappt 32 ton, lastade 66 skott och hade en motor på 450 hk.
En uppskuren stridsvagn Centurion som användes för utbildningsändamål. Bilden visar en av Israel moderniserad stridsvagn. En stridsvagn M48A3 Patton kluven på mitten i längsled för att i utbildningssyfte visa hur fordonet är uppbyggt.
Den israeliska moderniseringen av stridsvagn M48A3 Patton bestod i att original huvudbeväpning ersattes med en 105 mm "Sharir" kanon. Även vagnchefshuven fick en annan och lägre profil. Modifieringen utfördes av Isaeli Ordnance Corps.
Israelerna anskaffade M48A3 Patton i mitten av 1960-talet. Stridsvagnen deltog i 6-dagarskriget 1967 i norra Sinai och Refidim och nådde även ända fram till Suezkanalen. Senare uppgraderades dessa vagnar av IDF:s Ordnance Corps. Ett stort antal Centurioner med 84 mm kanon ("20 pounder") köptes av IDF i mitten av 1960-talet. Vagnen visade sig sedermera ytterst väl lämpad för uppgradering till 105 mm beväpning (en övning som även Sverige genomförde på tidigt inköpta Centurioner).
Många av "Pattonstridsvagnarna" modifierades av IDF. De fick en dieselmotor, en 105 mm "Sharir" kanon, en ny vagnschefshuv och ett modernt kommunikationssystem. Dessa stridsvagnar kom att utgöra ryggraden i den israeliska pansarkåren under många år. M48A3. Tiran T-5 Tank Israelerna erövrade ett antal T-54/T-55 under 6-dagarskriget 1967. De tog fram en förbättrade versioner av dessa vagnar och benämnde dem Tiran T-4/T-5. Förbättringarna inkluderade vattenbehållare på utsidan av tornet samt andra kulsprutor.
Israelerna korrigerade många allvarliga brister de många Centurioner de köpte in såväl före som efter 6-dagarskriget 1967. Drivlinan har uppgraderats med en dieselmotor och en modern transmission, eldledningssystemet har modifierats, pansaret har blivit "tjockare", vagnen har utrustats med ett brandsläckningssystem och såväl elsystem som bromsar har förbättrats. M60A1 Tank med "Blazer" ERA (Explosive Reactive Armour). M60A1 köptes in av IDF från USA under 1970-talet. Stridsvagnen blev spjutspetsen i den israeliska pansarkåren. I ett senare skede uppgraderade IDF stridsvagnarna där de bl a försågs med explosivt reaktivt pansar, termiskt eldrörsskydd, etc. Strridsvagnarna spelade en aktiv roll under Yom Kippur (1973) och i Galileen 1982.
M10 "Achilles" Tank Destroyer var en engelsk variant påamerikanska M10 Wolverine som försetts med annan beväpning - en "17 pounder" istället för den vanliga "3-tummaren". Fordonet hade en 12-cylindrig V-diesel, en 5-mans besättning och vägde 32 ton. M113 APC är en amerikansk pansarbandvagn som användes mycket under Vietnamkriget, där skyddet visade sig bristfällig, speciellt mot minor. Bilden visar en M113 A1 APC som använts inom IDF sedan 1970. Plats för 13 personer, vikt 11 ton och 209 hk.
T-54/T-55 var en sovjetisk stridsvagn som tjänstgjorde i första linjen i dess försvar mellan 1947 till 1962. Stridsvagnen kom att få stor spridning under det kalla kriget och är ännu i tjänst idag hos flera länders arméer. Denna stridsvagn är den mest tillverkade stridsvagnen genom historien med sammanlagt mer än 95.000 enheter. T-54 och T-55-stridsvagnarna är mycket likartade och svåra att skilja åt visuellt. Många T-54:or uppgraderades till T-55-standard. Sovjetiska stridsvagnar fick fabriksservice var 7 000 km och gavs då ofta mindre uppgraderingar. T-54:an kan urskiljas genom en kupolformad ventilator på tornets främre, högra sida och den har även en SGMT 7,62 mm kulspruta i fast montage i fronten (denna sköts av föraren). Tidiga T-54:or saknade en krutgasejektor och hade en inskärning vid tornets baksida och ett distinktivt "gristryne" som kanonsköld. T-55:s nya torn har två stora D-formade takpaneler som är synliga ovanifrån. Bilderna visar en T-54:a och en T-55:a som erövrats av IDF.
BTR-50 var en sovjetisk APC som baserades på den lätta stridsvagnen PT-76. Ett natal av dessa erövrades av IDF från Egypten och Syrien under krigen 1967 och 1973. Till fordonets egenskaper hörde god vadningsförmåga som möjliggjorde landsättningar från sjön. Achzarit är en israelisk 44 ton tungt bepansrad APC baserad på T-55 chassi. Utvecklad 1988. Den gamla sovjetiska bensimotorn ersattes med en kompakt dieselmotor. Det gjordes plats inuti för ett trupptransportutrymme och fordonet försågs med en bakdörr.
M107 Self-Propelled Gun IDF anskaffade artilleripjäsen M107 i början av 1970-talet. Kalibern av 175 mm på det långa eldröret. IDF använde M107 under flera krig - Attriton (kriget mot Egypten 1967-1970), Yom Kippur (1973) och i operation "Peace for Galilee"i Libanon (1982). När dessa artilleripjäser inte hade tillräcklig räckvidd för att slå ut de raketer som besköt dem från Tyre i Libanon, så uppgraderades de för att kunna skjuta bättre ammunition. Detta gav en räckvidd upp till 50 km och med större träffsannolikhet.
T-54/-55 Bulldozer M3 Half Track - Mortar 81 mm är en av rollfunktioner som IDF lät anbringa på denna "halvbandare". Fortfarande operativ i Israel.
Armoured Rocket Launcher (Sherman Tank chassis) Israelerna använde chassier från stridsvagnen Sherman till ett otal olika rollfunktioner. Denna variant kunde avfyra 4 st 290 mm raketer med en räckvidd på 22 km. Konstruktionen utvecklades av IMI (Israeli Military Industries) i samarbete med Artillery Division. Fordonet användes huvudsaklingen under konflikten i södra  Libanon 1982. M50 Sherman Self-Propelled Howitzer Ytterligare en variant som togs fram av IDF på ett Sherman M4A4 chassi var en bandgående artilleripjäs med 155 mm Model 50 (en beväpning utvecklad under 1960-talet i samarbete med Frankrike). Cirka 120 enheter tillverkades. Chassierna försågs i likhet med "Super Sherman" med en dieselmotor i början av 70-talet. Var med i krigen 1967-1973.
Sherman Multiple Rocket Launcher Den här modifieringen på ett Sherman chassi gav möjlighet att avfyra 240 mm raketer. Vertikal- och traversrörelse kontrollerades med ett hydrauliskt system utvecklat av IMI (Israeli Military Industries). Exempel på minröjningsutrustning. I bakgrunden syns symbolen för det pansarmuséet i Latrun - en Sherman uppställt på en plattform som ursprungligen utgjorde ett vattentorn. Eftersom stridsvagnen vägde mer än plattformen tillät, så avlägsnades motor & transmission.

SU-100 Tank Destroyer SU-100 var en sovjetisk, tungt bepansrad pansarvärnskanonvagn med en kanon med 100 mm kaliber. Fordonet var baserat på T-34:ans chassi. SU-100 sattes in i andra världskrigets slutskede 1944-45 på östfronten. Kanonens eldkraft var tillräcklig för att slå ut de tunga tyska stridsvagnarna Panther och Tiger. Efter kriget användes vagnen inom Warszawapakten, liksom av Egypten, Syrien, Angola och Kuba. Vagnen sattes in i strid av Egypten mot Israel under Suezkrisen 1956, sexdagarskriget 1967 samt av Egypten och Syrien i Yom Kippur-kriget 1973. Egypten fick vagnar till skänks som en del av "Czechoslovakian Arms Deal". Sovjetarmén slutade att använda SU-100 operativt 1957.

 T-100 Self-Propelled Anti-Tank Gun (baserad på T-34 chassi) - 5 mans besättning, 500 hk, 35 ton, 100 mm huvudbeväpning. IDF erövrade ett flertal vapen av den här typen under oktoberkriget Yom Kippur (1973). Egyptierna monterade den otympliga fältkanonen M1944(BS-3) i originaltornet till den sovjetiska stridsvagnen T-34.
JS-3 Förkortning JS står för "Josef Stalin" — det officiella namnet på den serie av tunga stridsvagnar som Sovjet släpper i perioden 1943-1953. JS-stridsvagnar blev operativa i april 1944, men hade använts rean i september i Kursk 1943. Den vidareutvecklade varianten JS-3 kom för sent för att vara med under andra världskriget. Vagnen var en vidareutveckling av JS-2, men ombeväpnad med en 122 mm kanon. Designen på JS-3 reflekterade de erfarenheter Sovjet drog under WW2 - stridsvagnen var lägre än sina föregångare och såväl torn som övre font var mer sluttande. Exemplaret på bilden erövrades i Sinai av IDF under sexdagarskriget 1967.
JSU-152 Liksom tyskarna var de sovjetiska designerna till en början pansarvärnskanoner med begränsad rörlighet monterade på tornlösa chassin. Även Sovjet använde denna metod för att skapa rörliga pansarvärnskanoner till låg kostnad under den snabba upprustningen som skedde under kriget. Ryssarna byggde JSU-152 med en 152 mm kanon på samma chassi som den den tunga stridsvagnen JS-2. JSU-vagnarna kallades för övrigt "Zveroboy" ("odjurs-dödare") då de kunde slå ut tyska tyska Tiger & Panthern från alla vinklar. xemplaret på bilden erövrades av IDF i kriget 1967 där det använts bl a mot befästningar.
JSU Command Tank Den sovjetiska stridsvagnen Josef-Stalin togs även fram i andra rollfunktioner, t ex som ledningsvagn enligt bilden ovan. Just denna vagn användes av Egypten under sexdagarskriget 1967 och erövrades av IDF i Sinai. JST-34 ARV Sovjet använde även chassit till Josef-Stalin stridsvagnen till ett pansrat bärgningsfordon. Även detta exemplar erövrades av IDF från Egypten i Sinai under sexdagarskriget 1967.
Tiran-4 är den israeliska betckningen på en ombyggd T-54C. Många av de fientliga stridsvagnar som erövrades från Egypten och Syrien under krigen 1967 och 1973 konverterades till israeliska varianter. Dessa stridsvagnar behöll sin 100 mm beväpning. T-54B skilde sig från original T-54 på ett flertal områden. T ex hade eldröret försetts med en krutgasejektor och det var också den första sovjetiska stridsvagnen som hade infraröd (IR) nattkapacitet. T-54 B användes av Egypten och Syrien i krigen 1967 och 1973.
T-54 APC Den "Södra Libanesiska Armén", som normalt brukade gamla sovjetiska stridsvagnar av typ T-54, gjorde en intressant modifiering av en vagn som träffats i tornet. Tornet avlägsnades och istället svetsades plåtar fast på chassit längs tornkransen och besättningsutrymmet. Fordonet användes SLA under 1980-talet. Denna APC hade fem mans besättning och vägde 23 ton.
T-55 är en sovjetisk stridsvagn som skiljer sig mycket lite från dess förlaga T-54. Dessa båda sovjetiska stridsvagnstyper verkade i den främsta linjen åren 1947-1962 och kom att tillverkas i 95.000 enheter - den stridsvagntyp i världen som tillverkats i flest exemplar. Egypten och Syrien erhöll sina T-55:or i mitten av 1960-talet. Stridsvagnen hade en starkare motor än T-54:an och dessutom ett medroterande golv i tornet för besättningen. Vagnarna var tillverkade i Sovjet eller Tjeckoslovakien och ett stort antal erövrades av IDF under krigen 1967 och 1973. IDF återanvände dem efter gjorda modifieringar som inkluderade en annan kanon, annan ammunition, kulsprutor, kommunikationssystem och diverse annan utrustning. T-62:an introducerades 1961 i Sovjetunionen och är en uppgradering av T-54/T-55-serien. Den kom att bli standardstridsvagnen i de sovjetiska styrkorna och var den första stridsvagnen i världen som hade en slätborrad kanon (kaliber 115 mm). T-62:an kom under 1970-talet att bli den mest avancerade stridsvagnen i bruk i Egypten, Syrien och Irak. Ett flertal erövrades av Israel under Yom Kippur i oktober 1973 och återanvändes senare av IDF efter att ett antal modifieringar hade genomförts. De döptes då om till Tiran-6 (innan modifieringarna hade de beteckningen Tiran-3). Modifieringarna inkluderade en 105 mm kanon, dieselmotor, LRF, termiskt sikte till skytten. Vissa av den senare varianten Tiran-6s försågs dessutom med ERA av Blazer-typ.
En erövrad syriansk ZSU-57-2. Lätt bepansrad luftvärnskanonvagn av sovjetisk ursprung som är beväpnad med två 57 mm automatkanoner. Vagnen utvecklades i Sovjet under tidigt 1950-tal och baserades på chassi till stridsvagn T-54. "Stuart VI" M5A1. Från och med 1942 började britterna tillverka en vidareutvecklad variant på M3 Light Tank "Stuart" benämnd M5 Light Tank, som bland annat hade en annan motor. M3 Light Tank  var en lätt stridsvagn av amerikanskt ursprung.
Matilda var en brittisk stridsvagn under andra världskriget. Den utgjorde en viktig funkion under bland annat det tidiga ökenkriget då italienarna inte hade någonting som rådde på Matildastridsvagnen med sitt 80 mm tjocka pansar, så den kunde effektivt användas till att skära av italienarnas linjer. När Tyskland gick ner i Afrika så slog deras 88-millimeterskanon ut även Matildastridsvagnen.
Light Tank M24 "Chaffee" var en lätt stridsvagn av amerikanskt ursprung som började tas i bruk under andra världskriget. General Motors och Cadillac började april 1943 att bygga en ny lätt infanteristridsvagn som skulle vara lättare än 20 ton. Resultatet blev M24.  Cirka 4700 M24-stridsvagnar tillverkades från 1944 under kriget. Efter WW2 användes M24 i Koreakriget, totalt underlägsen T-34.
M42 Duster var en luftvärnsvariant baserad på chassit fråm M41. Den tillverkades i 3.700 exemplar mellan 1952 och 1959 och hade två 40 mm luftvärnskanoner från Bofors monterade i tornet. M41A3 "Walker Bulldog" Light Tank är en lätt amerikansk stridsvagn som började tas i bruk under Koreakriget. Den var ersättare till M24 Chaffee. M41 användes sedan i Vietnamkriget och har exporterats till en lång rad länder. Cirka 5.000 fordon producerades.
Centurion BARV (Beach Armoured Recovery Vehicle) BARV var ett brittiskt amfibiskt landstigningsfordon baserat på chassit till stridsvagn Ceturion. Fordonet kunde djupvada upp till 11 fot (knappt 4 m). Fordonet tillverkades initialt 1944-1946. M551 "Sheridan" Light Tank var en amerikansk lätt stridsvagn utvecklad för att understödja luftburna trupper. Den första prototypen stod färdig 1962 och serieproduktion började 1965. Totalt 1 700 vagnar tillverkades innan produktionen upphörde 1970.
M3A1 "Stuart" Light Tank var en brittisk stridsvagn som hade sitt i den amerikanska stridsvagnen M2 Light Tank. Den tillverkades mellan mars 1941 och oktober 1943. Amerikanska M3:or var de första amerikanska stridsvagnarna under andra världskriget som sattes in mot andra stridsvagnar i ren duellstrid. Tillsammans med efterföljaren M5 tillverkades den i cirka 25 000 under kriget och den användes också av flera andra länder under efterkrigstiden. M3 "Lee" var en medeltung stridsvagn av amerikanskt ursprung som var i bruk i de brittiska, amerikanska, sovjetiska och australiska krigsmakterna under andra världskriget. M3 Lee användes bl a under ökenkriget men ersattes av de bättre M4 Sherman-stridsvagnarna. Den främsta nackdelen med typen var att huvudbeväpning satt monterad i chassit och inte i tornet. Detta gjorde att M3:an inte kunde skydda chassit med terräng eller dylikt medan tornet har fritt eldfält och samtidigt använda huvudbeväpningen.
M47 Patton Tank var en amerikansk medeltung stridsvagn som tillverkades i merän 9.000 exemplar åren 1951-53. Denna stridsvagn var den enda inom Patton-serien som aldrig sattes in i strid av USA. Det var den senaste amerikanska stridsvagnen som hade en kulspruta integrerad i det övre frontpansaret.  Det var det spanska företaget Talbot som uppgraderade många av Pattonstridsvagnarna - M47 fick samma typ av motor och transmission som M48 (varianten E1) och varianten E2 hade ersatt original 90 mm beväpning med en 105 mm kanon. Över 400 av dessa modifierade Pattonstridsvagnar tjänstgjorde i den spanska armén till in på 2000-talet.

Churchill A22 Tank var en brittisk tung infanteristridsvagn använd framför allt under andra världskriget. Den kom också att ligga till grund för en mängd specialfordon, som bland annat användes i samband med Operation Overlord och tiden därefter. Sammanlagt tillverkades 5600 Churchillstridsvagnar. Vagnen användes i den brittiska armén fram till och med 1952.
M3 "Grant" var den amerikanska varianten med ett brittiskttillverkat torn på den medeltunga stridsvagnen M3. Tillnamnet efter den amerikanska generalen Ulysses S. Grant. Utöver den tidigare nämnda begränsningen för M3:an var man också tvungen att vända hela vagnen för att rikta huvudkanonen i sidled i större vinklar. Totalt tillverkades cirka 6.500 exemplar av stridsvagnen i olika varianter. Bilden visar flera fordon. Närmast en L-33 Ro'em, en 155 mm L/33 artilleripjäs av typ Soltam M-68 integrerad i en påbyggnad  med Cummins på ett M4 Sherman chassi med VT-8-460Bi dieselmotor samt HVSS. Vagnen var med i strid i såväl Yom Kippur (1973) som i Libanon (1982). Troligen tillverkades cirka 200 enheter av denna variant.
Charioteer Tank Destroyer Den medeltunga brittiska stridsvagnen Charioteer var officiellt känd som FV4101 Cromwell AT Gun och FV4101 Tank Medium. Den producerades på 1950-talet som en pansarvärnskanonvagn i syfte att kunna bistå med eldkraft till de enheter som tjänstgjorde i Västtyskland. Detta gjordes genom att montera en 20 PDR (84mm) beväpning i ett 2-manstorn på ett chassi från stridsvagnen Cromwell. Cirka 200 exemplar tillverkades. Två av dessa erövrades av IDF från terroriststyrkor i södra Libanon i samband med Operation Latani år 1978.
Panzerkampfwagen IV (PzKpfw IV), eller som den vanligtvis kallas Panzer IV (PzIV), även SdKfz 161 var Tysklands huvudsakliga medeltunga stridsvagn under WW2. Från början var den avsedd för infanteriunderstöd och skulle samarbeta med Panzerkampfwagen III (PzKpfw III) som var avsedd att användas mot pansar. I krigets senare skede fick Panzer IV mer pansar (t ex Ausf G som bilderna visar) och en bättre kanon och tog över pansarvärnsrollen från Panzer III. Panzer IV blev Tysklands vanligaste stridsvagn under andra världskriget och chassit användes som bas för många andra stridsfordon som till exempel pansarvärnskanonvagnar och luftvärnskanonvagnar. Panzer IV var även den enda tyska stridsvagn som tillverkades under hela kriget med över 9 000 byggda från och med 1939.
Sturmgeschütz III (StuG III) var en tysk infanterikanonvagn som kom att bli det mest producerade bepansrade fordonet i Tyskland under det andra världskriget. StuG III byggdes på chassit av stridsvagnen Panzer III. Inledningsvis var det tänkt att den skulle utgöra en mobil, bepansrad lätt kanonpjäs för infanteriunderstöd men den kom att utvecklas kontinuerligt under kriget och från år 1942 utnyttjades den i hög grad som pansarvärnskanonvagn. Sturmgeschützserien är troligen mest känd för sin utmärkta kostnadseffektivitet. Vid krigets slut hade över 10 500 exemplar byggts.
Bilden visar en egyptisk modifiering av en stridsvagn Sherman, konverteringen både vad gäller design och produktionen gjordes dock i Frankrike. Ovanpå chassit till en Sherman M4A4 placerades ett FL-10 torn från den franska stridsvagnen AMX-13. Chassit hade försetts med samma GM 6-71 "twin diesel" motor från Sherman M4A2. Just detta fordon övergavs under sexdagarskriget 1967 av den egyptiska armén i norra Sinai nära El-Arish. Valentine Archer Tank Destroyer Vickers i Storbritannien utvecklade denna "stridsvagnsdödare" under andra världskriget. De producerde 655 st Archer SPG från mars 1954 till maj 1945. I grunden var det en öppen stridsvagn av typ Valentine som hade fått en "17 pounder" kanon (76,2 mm) monterad i en påbyggnad som pekade bakåt. Fordonet användes av den egyptiska 6:e infanteribrigaden som försvarade Abu-Ageila. IDF erövrade fordonet i samband med kampanjen i Sinai 1956.
T-34 var en sovjetisk medeltung stridsvagn som tillverkades mellan 1940 och 1958. Stridsvagnen anses allmänt ha varit världens bästa stridsvagnsmodell vid den tidpunkt då Sovjetunionen gick med i andra världskriget - ansedd som den effektivaste samt den mest ändamålsenliga och inflytelserika konstruktionen. T-34 tillverkades först vid ChPZ-fabriken i Charkov (nuvarande Ukraina) och den utgjorde stommen i de sovjetiska pansarstyrkorna under hela kriget. Efter krigsslutet blev stridsvagnsmodellen en stor exportframgång. Den blev den mest producerade stridsvagnen under kriget och den näst mest tillverkade av alla stridsvagnar över huvud taget, endast överträffad av dess efterföljare T-54/-55. T-34 var så sent som 1996 ännu i tjänst i 27 länder. Bl a Egypten använde stridsvagn T-34 under Sinai kampanjen 1956 liksom Syrien använde T-34 under sexdagarskriget 1967. Ett flertal T-34:or erövrades av IDF varav några kom att använads under kort tid av de israeliska pansartrupperna. Just detta exemplar har med största sannolikhet skjutit bort den mynningskikare som används vid kalibrering (samma effekt på eldröret får åtminstone Torleif Karlsson på FFK varje gång han gör det - klicka på denna länk för ett utmärkt svenskt exempel på detta fenomen)...
M52 Self-Propelled 105 mm Howitzer var en bandgående haubitspjäs baserad på chassit till den amerikanske lätta stridsvagnen M41 "Walker Bulldog". Den användes vanligen inom NATO:s olika styrkor och tog en mycket aktiv del av kriget i Vietnam. M52 Self-Propelled Howitzer användes även av armén i Jordanien under 1960-talet. Just detta exemplar föll i Israels händer på Västbanken under sexdagarskriget 1967.

Sherman Medical Evacuation Tank HVSS Denna radikala ombyggnad av stridsvagn M4 Sherman gav ett fordon benämnd Ambutank; en pansrad ambulans med plats för ett medicinskt team och fyra skadade baktill i chassit. Detta hade möjliggjorts genom att placera drivlinan frontalt. Tidiga versioner baserad på M4A1 benämndes VVSS emedan senare (bilden) benämndes HVSS. Fordonet produce-rades i stora kvantiteter och kom framförallt till användning mot slutet av kriget "Attrition" mot Egypten längs Suezkanalen 1967-1970.

Sherman Armored Medical Evacuation VSS I början av kriget Attrition (1967-1970) mot Egypten längs Suezkanalen, gavs israeliska "Ordnance Corps" uppgiften att utveckla ett pansrat fordon för evakuering av skadade under strid. Fordonet på bilden är en prototyp från 1969, som endast kom till användning väldigt kort. Dock utgjorde konceptet en grund för senare generationer.

BTR-50 Medical Evacuation Vehicle Med utgångspunkt i en sovjetisk BTR-50PK (en APC för trupptransport), lät Libanons södra armé under improviserade förhållanden bygga ett fordon för evakuering av skadade. Detta möjliggjordes genom att skära ner fronten och förse den med en dörröppning som gav plats för in- och utpassering med bår.
M3 Half Track med en mindre kran av typ Bambino monterad - ett fordon som användes av underhållspersonal inom IDF pansarkår. M3 Half Track med en större kran av typ Eyal.

BTS-4 Armored Recovery Vehicle Denna sovjetiska bärgningsbandvagn baserades på chassit till stridsvagn T-55 (det fanns även versioner som baserades på T-54 och T-62). Vagnen var dels utrustad med en lastplattform för att kunna transportera en reservmotor, dels utrustad med en kran med en maximal lyftkapacitet på 1000 kg. Ett flertal av dessa fordon erövrades av Israel och kom till användning inom de enheter inom IDF som brukade "övertagen" sovjetisk materiel.

Centurion Armoured Recovery Vehicle (ARV) Mk II Vickers utvecklade i början av 1950-talet en bärgningsbandvagn baserad på Centurionchassit. En första ARV togs fram i ett fåtal exemplar, men denna Mk I hade enbart möjlighet att bogsera. En Mk II – en vidareutvecklad och fullt utrustad bärgningsbandvagn, stod klar till mitten av 1950-talet (baserad på Mk III chassi) . Detta är ju ett fordon vi är välbekanta med i Sverige eftersom vi själva använde Bärgningsbandvagn 81 (Bgbv 81) under många år.

M578 Light Armored Recovery Vehicle (VTR) När USA fasade ut de bandgående artilleripjäserna M107 (175 mm kanon) och M110 (203 mm kanon) så återanvändes dessa fordonsplattformar som bärgningsbandvagnar. I tornet placerades en kran istället för en kanon, samt en kraftfull vinsch. M578 kom att användas som en lätt bärgninsbandvagn som således bärgade lättare fordon.

Sherman Type C Armored Recovery Tank Ytterligare en israelisk konvertering av en stridsvagn Sherman. Denna variant på bärgningsbandvagn utgick från chassit till en M4A1 Sherman. Den byggdes vid IDF Central Tank Depot. Fordonet är utrustad med en kran med 55 tons lyftkapacitet och en vinsch som kan bärga fordon med en totalvikt upp till 72 ton.
Bilderna ovan visar översiktligt ett antal pansrade fordon från den stora samlingen i Latrun - bl a en BTR-50 APC, BRDM-2, BTR-152 Recovery Vehicle och en (för de som tjänstgjort i svenska FN-styrkan på Cypern) inte helt obekant Ferret...
Centurion ABL (Armoured Bridge Layer) Israelernas version av en broläggare baserad på chassit till en stridsvagn Centurion kallades för "Ark". Fullt utvecklad mätte bro en längd av 23 m och den kunde bära fordon upp till en totalvikt om 50 ton. Denna broläggare fasades ut efter problem med underhåll och reservdelar. MTU-20 benämndes den sovjetiska broläggare som var baserad på chassi till någon av stridsvagnarna T-54 eller T-55. Vagnens läng med bron ihopfälld var 11,6 m och bron mätte 20 m helt utfälld. Bron lanseras genom att ramperna först fälls ned. Därefter matas hela bron ut. Denna metod anses mindre sårbar eftersom det inte visas som mycket sihuett som gör det möjligt att detektera broläggaren.
Den nederländska armén hade ett antal broläggare baserad på chassit till stridsvagn Centurion. Den bro som anändes på denna broläggare var av den saxbrotyp som amerikanarna använde på chassierna till stridsvagnarna M48 och M60. Merkava Test Bed Det här är den försöksrigg som användes tidigt i utvecklingen av den israeliska stridsvagnen Merkava. Utgångsspunkten är ett chassi till stridsvagn Centurion som vänts 180° för att få den motorpaketet framåtriktat i körriktningen.
Bilderna ovan är från ett besök i Latrun 1993. Sven Berge, pensionerad överingenjör vid FMV och vid tidpunkten verksam i sitt egna företag Swedish Armour, förvisas den testbädd som användes i utvecklingen av stridsvagn Merkava. Följeofficeren berättar hur General Tal inspirerats av Stridsvagn 103 "S" i det att den nyttjande den frontalt monterade motorn som ett extra skydd för besättningen mot direktriktad eld och mot minor. Israelernas nya stridsvagn hade besättningens överlevnadsförmåga som högsta priotitet. Sven Berge och General Tal hade lärt känna varandra redan på 1960-talet. Följeofficeren visar stolt upp en handbyggd Strv 103 i en skala (1/35?) - en modell som inte fanns i byggsats i den skalan vid den tidpunkten. Han fick den signerad!
Chassier till stridsvagn Sherman användes även som rörliga måltavlor i utbildningen av stridsvagnsskyttar inom IDF. På sidorna av chassit anbringades tjocka lutande pansarstålsplåtar. Detta fordon kallades för "Monster". Pz 61 var en shweizisk stridsvagn som blev operativ 1961. Den använde samma typ av 105 mm beväpning som satt i de israeliska stridsvagnarna Shot, Magach och Merkava 1/2. Vikt 38 ton, 630 hk och 4 mans besättning.
Chieftain var en brittisk stridsvagn som var i tjänst 1966-1995 (bilden visar en Mk III). Stridsvagnen var avancerad för sin tid med sin kraftfulla 120 mm räfflade kanon och det tjocka kraftigt lutande frontpansaret. T-72 är en av de mest kända sovjetiska stridsvagnarna, fortfarande i tjänst världen över. Vagnen utvecklades från 1967 och har varit operativ från 1971. Kanonkalibern är 125 mm. Skyddet är av typ kompositpansar i övre front (även ingjutet i torn i senare varianter).
Leopard 1 var en tysk stridsvagn som blev operativ 1965. Med en 105 mm beväpning och en begränsad skyddsnivå för att hålla totalvikten nere, blev Leopard 1 främsta förtjänst en mycket bra terrängrörlighet.

Saracen kom att bli den första brittiska trupptransportbilen som tillverkades efter WW2 slut. Det är en 6x6 pansarbil som byggdes av Alvis Company 1952 och som ingick i serien FV600 (där även FV601 Saladin ingick). Fram t o m 1972 tillverkades ca 1800 fordon.
M901 ITV (Improved TOW Vehicle) är i huvudsak en M113A2 med en takmonterad avfyringsramp (M220) för två stycken TOW missiler. Ytterligare tio stycken TOW kunde tas med i ett särskilt rack. Fordonet vägde 11,8 ton och hade 4-5 mans besättning. Räckvidden på TOW var 3750 m. M901 användes bl a av Egypten och Syrien i krigen mot Israel.
Israel använde den franska stridsvagnen AMX-13 under ett par årtionden. Vikt 15 ton, 75 mm beväpning, 3 mans besättning och 250 hk. M4 Sherman En stridsvagn som Israel kom att använda under många år i många olika konfigurationer, bl a uppgraderad med 105 mm.
M48 A3 Patton var en stridsvagn även IDF använde i stort antal (561). Uppgraderad med 105 mm kanon och omdöpt till Magach 1-5. Den brittiska stridsvagnen Centurion användes av IDF in på 1990-talet - uppgraderad med 105 mm kanon och omdöpt till Sho't.
Den israeliska stridsvagnen Magach 6/7 var baserad på M60 Patton - totalt 896 stycken (varav vissa fortfarande är i tjänst). Det amerikanska trupptransportfordonet M113 - inkl. varianter tillverkad i fler än 80.000 exemplar. IDF hade 6.131 st...

Sammanfattningsvis måste jag konstatera att israelernas pansarmuseum är väl värd ett besök. Jag har varit där vid ett flertal tillfällen och samlingen stridsfordon fortsätter att växa.

Det enda man skulle kunna klaga på är att de inte har en svensk Strv 103 "S" utställd - särskilt som den tjänat som inspirationskälla för General Tal i utvecklingen av stridsvagnen Merkava.

Jag ska jobba för att de får en...

 

Åter till sidan om Pansar? Klicka här!

Åter till första sidan? Klicka här!