Bakgrund

I mitten av 60-talet stod det ofrånkomligen klart att en ansenlig andel av stridsfordonen inom den svenska armén var i stort behov av omsättning. Många av fordonen hade sina rötter i konstruktioner från 40-talet och då de dessutom var olika till sin natur förelåg även ett intresse att standardisera fordonsbeståndet. Inom ramen för den s k Markmålsutredningen (MUR) inleddes studier för att utröna vad som kunder ersätta de föråldrade vagnarna Pvkv m/43, Ikv 73, Ikv 102/103 och Strv 74 som var organiserade i infanteribrigadernas stormkanonkompanier. Syftet var att få fram ett nytt standardiserat stridsfordon som kunde utgöra ett mobilt pansarvärns- och understödsvapen. Till skillnad från när infanterikanonvagnarna 102/103 togs fram i början av 50-talet och då fokus låg på att understödja infanteriet med spränggranateld, gavs nu pansarvärnsförmågan prioritet som en följd av stormaktsarméernas ökade mekanisering. Ett av grundkraven var således att kunna bekämpa kraftigt bepansrade stridsvagnar. Ett annat var att fordonets pris skulle vara väsentligt lägre än för en stridsvagn.

Infanteribrigadernas stridsmiljö kom att sätta kraven för den nya infanterikanonvagnen vilket i Norrland var liktydigt med en terrängframkomlighet i snö och myrmark i princip motsvarande förmågan hos Bv 202. Därutöver skulle vagnen kunna simma utan extra hjälpmedel – att kunna flyta på eget deplacement blev ett helt styrande grundkrav, vilket nödvändiggjorde en vagn med stor volym. Som en direkt följd av de höga rörlighetskraven nedprioriterades kraven på ballistiskt skydd – detta för att hålla vikten nere på fordonet.

Studierna resulterade i totalt 14 förslag till ny infanteri-kanonvagn från tre olika industrier. Efter att alternativen granskats närmare valdes en lösning från AB Hägglunds & Söner i Örnsköldsvik framför koncept från Bofors och Landsverk (även om Landsverks lösning var den som förordades - se bild till höger på modell). Till det som talade för Hägglunds förslag var att fordonet uppvisade viss komponentgemenskap med tidigare anskaffade pansarfordon (Pbv 302, Bgbv 82, Brobv 941) – framförallt vad gäller bandaggregatet. I april 1968 läggs en beställning på tre försöksvagnar och drygt ett år senare är den första prototypen klar för utprovning.

Efter diverse modifieringar fastställdes modellen år 1972 och 200 vagnar beställdes. De mest påtagliga skillnaderna mellan prototyperna och serievagnarna var det något större tornet, den förändrade utformningen av motorluckan, samt att den mekaniska växellådan ersatts med en automatisk. Ytterligare tolv vagnar kompletteringsanskaffades 1975 och mot slutet av 1978 var samtliga fordon levererade.

Det nya fordonet fick beteckningen Infanterikanonvagn 91. Till skillnad från de tidigare infanterikanonvagnarna, där beväpningen integrerats i en fast överbyggnad på chassiet, hade Ikv 91 sin kanon lagrad i ett rörligt torn – allting maskinriktat med hjälp av ett elektrohydrauliskt servosystem. Beväpningen utgjordes av en 9 cm lätt lågtryckskanon för bekämpning med pansarspränggranat med antingen riktad sprängverkan (RSV) eller vanliga spränggranater. Detta val av beväpning ansågs tillräckligt för strid i betäckt och småbruten terräng med kortare skjutavstånd, men det var också en eftergift för att begränsa vapensystemets vikt. Fördelar med en lågtryckskanon var den lägre rekylkraften och mindre mynningseffekter som flamma, rök och dammuppkast. Nackdelen var att underkalibrig ammunition inte kunde skjutas.

För att underlätta träff med de relativt låga utgångshastigheterna för de olika stridsdelarna (825 respektive 600 m/s) var vagnen försedd med ett sofistikerat eldledningssystem bestående av såväl ballistikdator som laseravståndsmätare – vilket gjorde att skytten med en oberoende siktlinje kunde rikta mitt i målet oavsett målets hastighet och rörelseriktning. Lägg därtill möjligheten för vagnchefen att från sin eminenta observationshuv invisa skytten exakt på ett mål med ett så kallat ensningsförfarande – en funktion som på modernare stridsvagnar kommit att benämnas ”hunter-killer”. Två kulsprutor m/39 utgjorde sekundärbeväpning på vagnen – en monterad parallellt med kanonen och en som ytterkulspruta på laddarhuven för bekämpning av t ex luftmål. Kulsprutorna kunde alternativt förses med pipor i kaliber 7,62 eller 8 mm.

Skrovet i Ikv 91 gjordes i helsvetsat pansarstål. De relativt tunna pansarplåtarna (huvudsakligen i 4 och 8 mm tjocklek) var i möjligaste mån lutande i fronten på chassi och torn för att öka pansarskyddet. Därtill användes utrymmet i bandhyllorna för bränsle och vagnsutrustning vilket ytterligare ökade skyddsnivån. Andra skyddshöjande åtgärder på vagnen var den låga silhuetten, ett batteri om sex rökkastare för närskyddsrök på var sida om tornet, samt ett system för stridsrumsventilation som vid behov kunde förses med ett ABC-filter (dvs skydd mot radioaktiva partiklar, samt biologiska- och kemiska stridsmedel). Två lyskastare av typ Lyran var placerade baktill på taket.

Framdrivningen, placerad i ett från besättningsutrymmet brandavskilt rum baktill på fordonet, utgjordes av en 330 hk stark 6-cylindrig Volvo Penta-diesel med avgasturbo som via en 4-växlad automatlåda från Allison överför kraften till de gummilänkade stålbanden (som även kunde förses med s k gummipads eller broddar). Detta gav fordonet en toppfart på 70 km/h (när det var nytt). Bandaggregatet i övrigt bestod av sex torsionsfjädrade bärhjul per sida. Styrsystemet – med spakar – var av typ koppling-broms. Sammantaget fick Ikv 91 en mycket god stridsteknisk rörlighet med ett bandtryck mindre än hälften av en stridsvagns. Förändringarna till serieutförande gjorde vagnen något tyngre (15,5 ton), vilket medförde att vissa åtgärder behövdes vidtagas inför simning (en bälg behövde resas för att öka deplacementet och en förlängningstrumma fästas över avgasutsläppet). Den amfibiska förmågan innebar en möjlighet att ta sig fram över vattendrag i 7 km/h (drivning via banden).

Besättningen bestod av fyra personer: en förare placerad till vänster frontalt i chassiet och i tornet en vagnchef och skytt placerad i linje till höger och en laddare till vänster. Den medförda ammunitionsmängden till kanonen var totalt 59 skott (varav 18 skott i ammunitionsstället till höger om föraren) – normalt 39 st Spårljuspansarspränggranater m/72 (Slpsgr) och 20 st Spårljusspränggranat (Slsgr) m/72. Under senare hälften av 80-talet tillfördes Slpsgr m/84 – en ammunition som hade en hårdnos som skulle möjliggöra genomträngning i explosivt reaktiva pansar (en funktion som tyvärr inte fungerade i sovjetiska moduler placerade i 22° på stridsvagnars chassi- och tornfront).

Ikv 91 kom inledningsvis att ingå i Norrlands- och infanteribrigadernas bandpansarvärnskompanier med tolv vagnar vardera. Utbildning bedrevs på P4, I19/P5 och P10. Vagnen togs varmt emot av förbanden, men drogs med en del barnsjukdomar som framförallt kunde hänföras till hydrauliken (inte för inte fick tillverkaren leva under de vitsiga orden ”Läcklund & Sönder”). Under 80-talet fanns infanterikanonvagnen även organiserad i fristående mekaniserade bataljoner tillsammans med Strv 101/102. En tävling för att popularisera arméns materiel gav tidigt Ikv 91 namnet ”Järven”, men det slog aldrig an bland användarna. Ur ett internationellt perspektiv skulle Ikv 91 ha betecknats som ”lätt stridsvagn”, men den svenska nomenklaturen har normalt lagt större vikt vid användningssättet än hur ett fordon konstruerats.

Utöver att direkt understödja skyttekompaniernas anfall, då även en skyttegrupp kunde åka med på vagnens så kallade bakpansar, hade bandpansarvärnskompaniet även som uppgift att agera som brigadens ”brandkår” – en autonom operativ manöverenhet som genom snabba förflyttningar kunde röra sig över hela brigadområdet för överraskande eldöverfall.

Hägglunds lät 1983 på uppdrag av Indien tillverka en variant av infanterikanonvagnen med 10,5 cm kanon – en lågrekylversion av Bofors högtryckskanon som gjorde det möjligt att även skjuta pilprojektiler (APFSDS). Vagnen kom att benämnas Ikv 105. Ett av de tuffare kraven var att vagnen skulle kunna skjuta under simning. Detta innebar att kanonen var fullt ut stabiliserad. Övriga modifieringar var full mörkerkapacitet (svenska BAAB levererade IR-systemet) och en medförd ammunitionsmängd om 50 skott, vilket medförde att vagnsvikten gick upp till 18 ton. Trots detta var Ikv 105 fullt amfibisk, dvs helt utan krav på att resa bälgar eller använda flytkuddar. Simhastigheten kunde ökas till 12 km/h tack vare att två hydrauliskt drivna propellrar tillfördes. Vagnen testades av Indien i konkurrens med franska AMX 10 PAC 90, men någon serieanskaffning kom aldrig till stånd. Även andra länder testade Ikv 105 med samma resultat.

Inför ett eventuellt REMO studerade även Sverige möjligheterna att ombeväpna Ikv 91 med en 10,5 cm kanon – planer som dock fick skrinläggas pga att torn- och chassikonstruktionen ansågs för klen för en högtryckskanon. Därtill övervägdes alternativet att ta bort tornet och istället använda chassiet som bas för robot 55 (TOW) – en tanke som inte var ny enär chassiet i början av 80-talet utgjort ett alternativ för Pvrbv 551 och Lvrbv 701.

I ett tidigt skede i utvecklingen av AMOS - ett 12 cm granatkastarsystem som Sverige tog fram i samarbete med Finland, men som tyvärr aldrig förverkligades i serie på någon svensk plattform - användes ett chassi från Ikv 91 under utprovningen. Gamla chassier från Ikv 91 var även påtänkta att användas som minröjningsfordon,

På grund av den otillräckliga beväpningen, en del mer eller mindre allvarliga nötningar i chassiet samt det undermåliga ballistiska skyddet, så utgallrades Ikv 91 ur krigsorganisationen redan i början av 2000-talet. Trots allt en alldeles för tidig död för ett i övrigt mycket fint stridsfordon.

Idag finns ett flertal Ikv 91 bevarade till eftervärlden, bl a i Kvarn och på nya Försvarsfordonsmuseet Arsenalen i  Strängnäs. Dessutom har jag själv varit med och överlämnat ett exemplat till det brittiska pansarmuseet i Bovington.

Nedan kan Du ta del av den broschyr som Hägglunds tog fram i sina försök att lyckas med Ikv 91 på exportmarknaden.

Fotografierna på denna sida är hämtade från det egna arkivet, FMV arkiv, Försvarsstabens arkiv, BAE Systems Hägglunds arkiv samt SPHF.

Åter till sidan om Pansar? Klicka här!

Åter till första sidan? Klicka här!